För många år sedan, närmare bestämt 1977, skrev jag en debattartikel i den kristna tidningen Hemmets Vän. Jag var då bara 22 år gammal, så min artikel väckte ingen större uppmärksamhet, om jag minns rätt. Men de frågeställningar jag tog upp är högaktuella.
Jag hade då jobbat som ungdomsledare inom SMU i Stockholm under ett år, och kommit i kontakt med helt nya kretsar i svensk kristenhet, mot vad jag tidigare hade varit van vid. Jag märkte då en tendens till att vilja odla en föreningskristendom, som inte betonade den enskildes omvändelse och frälsning, Jesu död för våra synder, korsets betydelse var ingen central fråga, man tonade ned frågan om någon var frälst-troende, eller inte, människans räddning från syndens skuld tonades ned, istället lyftes fram vårt sociala ansvar och att förbättra världen, framförallt med fokus på biståndsarbete av olika slag. (OBS – detta gällde inte allt i SMU, det var tendenser jag såg som genomsyrade vissa församlingar)
Den slutsats jag drog i artikeln var att de tendenser jag såg, det handlade om en helt annan religion än den jag trodde på. För mig handlade kristendomen om att vi människor är förlorade syndare, men som räddas genom att Kristus har gett sitt liv för oss, och genom hans uppståndelse kan vi få del av ett nytt liv, vi behöver omvända oss från det gamla livet, ta emot förlåtelsen och det nya eviga livet. För att nu leva i nära gemenskap med Gud själv, och i en församlingsgemenskap dela livet i Kristus med andra trossyskon. Som en följd av denna förvandling, vill vi både förkunna evangeliet, men också visa Kristi kärlek på ett praktiskt plan.
Men jag såg en kristendom där korset var borta, där synden inte talades om och tonades ned, och där omvändelsen inte var i centrum. Och det var något helt annat än vad jag trodde på.
Jag uttryckte mig tillspetsat 1977, men jag tror att analysen var rätt, och att den idag är ännu mer aktuell. Och därför måste vi tydligt definiera vad är det vi tror på, och vad vi står för, när vi definierar morgondagens samfundsbyggen och kyrkostrukturer. Att bygga så att det blir så högt i tak så att alla kan vara med, oavsett trosuppfattningar, det blir inget stabilt bygge.