Härlig söndag

~ stefan

Efter en inspirerande gudstjänst i Elimkyrkan (en lysande predikan av Martin Wärnelid om uthållighet, du kan lyssna på den via www.elimkyrkan.org och klicka till höger på nedladdningar) besökte jag klockan 16.00 den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus i Stockholm, som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. Jag höll en predikan om att alla kristna är kallade till att berätta om Jesus, och föra människor till tro. Det var en bra respons och massor av folk kom fram till förbön. Jag frågade församlingen hur många av dem som har blivit kristna senaste två åren, och ungefär hälften räckte upp handen, de allra flesta är ungdomar. Vi dansade också till hip-hopp-lovsång, det var häftigt, fast min dansförmåga är ganska begränsad. Jag vill inte skriva fler blogginlägg från hjärtakuten.

Det händer en massa, och intresset för Jesus och för tron är stort. ”God is back”.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • SigridL

    HÄRLIGT!

  • http://www.kastasten.se Thommy Bergenwall

    Jesus kommer snart tillbaka!

    v v v v T.B.

  • http://helapingsten.wordpress.com/ helapingsten

    Latinamerkianerna är fantastiska missionärer. Vi har mycket att lära av dem.

  • BW

    Jag läste nyligen igenom profetböckerna Habackuk och Sefanja. I dessa böcker finns så mycket uppmuntrande, kraftfullt och trosstärkande innehåll om det Gud kommer att göra. Det Habackuk skriver i kap.3:1 känns som en bön som verkligen passar in för vår tid: ”Herre, jag har hört om dig och häpnat. Herre, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss få erfara dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.” I sanning en bön för oss att stämma in i detta nya år, år 2010.

    Jag bifogar en dikt med namnet ”Jag skrev dig”, som handar om att leva i försoning och förlåtelse; ett tänkt ”jag” som talar till ett tänkt ”du”:

    /

    Jag skrev dig
    en liten dikt

    För att sona
    mina plumpheter,

    För att visa
    skammen ut

    Och bjuda
    försoning in,

    För att såren
    må läkas

    Och ande
    fylla mitt sinn,

    För att åter
    stå stadig

    Och upprätt
    i stormvind

  • S-E Sköld

    Patric Forsling har skrivit en debattartikel i Dagen om kyrkans framtid, och enligt min mening tecknar han i dessa rader själva kärnfrågan:

    ”Jag har drömt om ett blankt papper där vi utifrån missionsbefallningen och bilden i Nya testamentet skapar en kristen gemenskap utan en massa tungt bagage. En kyrka där de unga inte längre behöver svälja sina föräldrars världsbild. Jag dagdrömmer om en kristen gemenskap som kan möta denna existentiella kris som Isabelle Ståhl beskriver, möta den så att de unga slipper fly in i verklighetsflyktens värld.

    Jag älskar den kristna gemenskapen och har där mött Jesus gång på gång. Jag har ännu inte, och kommer antagligen aldrig, ge upp kyrkan och församlingen. Men samtidigt så måste jag fråga mig själv, varför drömmer jag så ofta mardrömmar om Guds församling. Musiken vi spelar står jag ut med – men skulle aldrig någonsin sätta på en skiva med orgelmusik från 1800-talet där hemma. Samtalsämnena vid kyrkkaffet är okej – men varför berör de inte mitt livs innersta frågor?

    Gemenskapen är glad och trevlig på alla sätt – men varför går den inte på djupet så att den skakar om mitt liv? Gudstjänsten är något som jag går till i mån av tid och lust och ork – varför är den inget jag dras till magnetiskt?”
    ——-

    Vad fyller vi det blanka pappret med? Nya verksamhetsmetoder? eller med en återgång till Bibelns apostlars -och profeters lära/ritningar och byggmetoder?
    Det är den avgörande fråga som kristenheten i vårt land – enligt min mening – bör ställa sig idag. Och först och främst då, ledarskapet. Församlingen blir nämligen vad ledarskapet/byggmästarna gör den till: ett människoverk eller ett Guds? det är frågan:

    Trä, hö och strå, eller guld, silver och ädelstenar;
    skillnaden mellan dessa material är betydande,
    åtminstone vad gäller värdet.

  • S-E Sköld

    Ungdomsväckelse är det allra bästa vi har, det är ju dagens och morgondagens folk, men det är väsentligt att ledarna – inte minst de äldre – ge dem de första grunderna i Guds Ords församlingsbygge, så att det inte dör ut tillsammans med frånvaron av s.k. starka, karismatiska ledare. Sådana kommer och går, men Guds församling består..!

  • BW

    Viktiga tankar S-E Sköld. Men hur ska en förändring och andlig vitalisering kunna komma till stånd? Kanske skulle det vara vitaliserande och positivt om en församling aldrig tilläts bli större än sisådär 400 medlemmar (eller 300 eller mindre). När det inträffar delar den på sig och den nya gruppen startar sedan upp verksamhet i en förort eller i ”slumkvarten” (skämt åsido).
    Därmed skulle sannolikheten öka för att vi skulle få en mer diversifierad kristenhet med plats för olika uttryckssätt efter andens vilja. Och även om vi behåller systemet med en stor huvudförsamling borde också denna knoppa av sig och starta mindre enheter uppbyggda mer på lekmannabasis och därmed bli mer ”decentraliserad” och få mer lekmän i funktion. Dessutom: folket kommer inte till oss, alltså måste vi bredda kontaktytorna och göra det lättare för dom att komma i kontakt med oss. Detta tror jag på.

  • S-E Sköld

    BW, för mig finns bara ett svar, och det är att våga släppa fram JESUS i våra sammanhang. Och det innebär konkret, att våga ta steget ut i Andens frihet, för det är bara Anden som kan och skall uppenbara Honom för oss och det gör Anden/uppenbarar sig, genom de andliga nådegåvorna. Och de finns alla beskrivna i Guds Ord.

    Som det nu är, är kristenheten i vårt land, bunden av formalismens band, formalismens religiösa band.

    Tänkt Dig bilden av Anden som en målarmästare/konstnär som är sänd för att måla Kristus som uppstånden och levande för våra/människornas hjärtan och för att Han skall kunna göra det, krävs några saker.

    1. Frihet att måla

    2. Penslar (människor fyllda med Den heliga Ande och utrustade med olika gåvor)

    Färgen/doften är Han själv. Detta kan inget ersätta! Formalism är i en jämförelse som en plastblomma i jämförelse med en levande. Det är livet som saknas, de yttre formerna/orden kan vara slående lika, men utan Andens levandegörande är det bara döda ting, som inte äger/kan äga förmåga att ge liv.

    Mvh

  • BW

    S-E Sköld, vi får fortsätta att söka och lyssna in Gud i våra liv och göra det som vi tror att vi är kallade till, oavsett om vi får applåder eller inte. Blessings

  • S-E Sköld

    BW, helt rätt!

    S-E