Krönika i Världen Idag om Brian McLaren och ”Kristen på ett nytt sätt”

Idag har jag en krönika i Världen Idag som ger en enklare variant av sammanfattning av det jag har skrivit om Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Du hittar krönikan här.

Men kommentarerna fortsätter strömma in, även direkt till mig, en del tycker det är jättebra det jag skriver, en del tycker det är jättedåligt, och en del är mer nyanserat mittemellan. Men nu har det blivit så mycket McLaren så jag nästan kräks när jag hör ordet.

Men jag kommer att fortsätta på olika i sätt i samtalet om hur samhällsutvecklingen påverkar kristna kyrkan och hur kristna församlingen ska hitta nya vägar inför framtiden, och hur vi ska leva ut och kommunicera evangeliet i vår tid. Och jag kommer säkert att läsa fler av McLarens böcker.

Godnatt alla tråkmånsar och alla andra

Nu har jag blivit rejält laddad efter två hela dagar med Elimkyrkans pastorsteam, ett vasst gäng jag ska jobba med från 1 oktober. I detta dream team på 10 personer kommer jag nog att bli den teologiskt mest outbildade personen. Teologisk kompetens är ju inte alltid särskilt uppskattat inom EFK alla gånger, vi hade en kock och rallyförare som missionsdirektor under nio år, vi har en hjärnkirurg som rektor för vår teologiska högskola och en avdankad statsvetare som ordförande. Men jag har läst en hel del i Bibeln i varje fall.

Noterar att jag drunknar i inlägg med anledning av mina reflektioner efter att ha läst Brian McLarens bok. Jag har svårt att begripa varför folk hetsar upp sig så mycket över att jag läst en bok och skriver några rader om den. Blir man trött av sin egen blogg, är det ju inte så bra. Tycker att Fredrik Wenell, EFK-pastorn i Johanneskyrkan i Linköping har skrivit ett bra inlägg, han sitter ju också med i Frizonledningen. Tycker att Fredrik hör till de riktigt duktiga teologerna inom EFK. Men noterar att han tydligt markerar att han inte ser sig som en postmodern kristen, eller bygger en postmodern kyrka. Han var ju organisatören av McLaren besöket häromåret. Men Fredrik Wenell tyckte i varje fall att McLaren var trevlig även om han inte höll med honom om en hel del, men jag tror inte han är lika trevlig som Jonas Gardell.  Skulle för övrigt gärna bjuda McLaren på lunch om han kommer till Sverige, han kan ju ändå inte läsa mina bokrescensioner, så han kan ju knappast ha några bad feelings gentemot mig.

Synpunkterna har ju varierat mycket, men trots både Fredrik Wenells och Frizonsledningens distanserande från McLaren och postmodernismen märker jag på kommentarerna både på denna och andra bloggar en omfattande support för tänket och där man inte på något sätt håller med om min kritiska analys.

Olof skriver på Carl-Henric Jaktlunds blogg att jag skriver korkat och är resistent mot andra åsikter än mina egna. Johannes skriver på samma blogg att ”Swärd kan så lite om postmodernism så ingen har tid eller ork att förklara allt för honom innan ett samtal skulle kunna tas. Swärd missuppfattar ju begreppen gång på gång…”. Och så låter det från en del. Det är verkligen schyssta snubbar de postmoderna McLaren-supportrarna. Men jag kan ju inte kasta sten här, för då börjar folk citera en massa från mina supportrar, och det är ju inget helgongäng alla gånger. Det är som att som Hammarbyare klaga på att AIK-arna är för bråkiga, man vinner aldrig en sådan moraldebatt.

Men som vanligt tycker jag att mina argaste kritiker ofta är sura tråkmånsar och de verkar dessutom vara totalt humorbefriade. Där fick jag till det – jag måste ju inte försöka vara helgon jämnt.

Tack och godnatt för den här gången. Min fru väntar säkert på en utdragen puss. Det ni. Life is fun.

På retreat med Elimkyrkans pastorer

Under måndagen och tisdagen är jag på retreat med Elimkyrkan i Stockholms 10-personers pastorsteam. En härlig gemenskap. Noterar att debatten fortsätter efter min sammanfattande kommentar om McLarens bok. Och noterar också att Carl-Henric Jaktlund har skrivit om debatten på sin blogg. Jag återkommer så snabbt jag hinner.

Nu svarar jag alla som kritiserar mitt McLaren-inlägg

Det har kommit cirka 140 kommentarer på mina inlägg om Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Dessutom har frågan diskuterats på flera andra bloggar. Jag begränsar mig nu endast till dem som har varit kritiska till mina synpunkter. Kritiken kan delas in i fyra kategorier. OBS – jag diskuterar bara denna enda bok, inte McLarens övriga böcker, eller emerging-church-rörelsen i stort.

1. Dels de som tycker att Brian McLarens böcker har tillfört mycket positivt, men kanske inte läst just denna bok. Och de som har läst denna bok, men inte alls tolkat den så negativt som jag har gjort. Och som inte framför sakliga invändningar mot mitt resonemang.

Min kommentar: Även om man rakt av köper McLarens samhällsanalys och kritik av kristna kyrkan, har jag svårt att förstå att man inte har invändningar mot hans resonemang om teologisk omvärdering, att liberalisera och mjuka upp inställningen till Jesu exklusivitet och sanningsanspråk, kristna tron i förhållande till andra religioner, synen på eviga straffen, betydelsen av individens omvändelse och frälsning, och mer problematisera vår förståelse av Bibeln. För en kristen som rör sig inom den evangelikala-pentekostala sfären borde ha i varje fall tveksamheter till McLarens teologiska positionsförskjutningar.

2. Några kommentatorer försöker att sakligt kritisera mina påståenden, framförallt min kritik av postmodernismen. Tycker att man inte för fram några invändningar av tyngd. Josef Bengtsson gör ett försök, men jag diskuterar inte trender inom vetenskapsteorin, jag diskuterar trender inom det verkliga samhället.

Min kommentar: Detta är ganska anmärkningsvärt att jag inte har fått mer saklig kritik, med tanke på att McLaren och denna bok uppenbarligen är uppskattad i breda kretsar. Tycker att den sakliga kritiken skjuter över målet, eller vid sidan av målet. Behöver betydligt bättre motargument för att ändra uppfattning.

3. Några av mina kritiker kommer endast med känslomässiga argument, jag är tröttsam, jag vet inte hur verkligheten ser ut, jag talar maktspråk, jag motarbetar förnyelse – har skrivits i kommentarer både på min blogg och andra bloggar.

Min kommentar: Den EFK-are som tycker att jag inte vet hur verkligheten ser ut borde arbeta för att få mig avsatt, jag kan ge en lista med namn på personer som jag hjälpa till i den ansträngningen. Att jag är tröttsam – håller med, skulle inte orka lyssna på särskilt många av mina egna predikningar. Jag talar maktspråk – hur då? Jag har bara skrivit en bokrescension – vad har det med maktspråk att göra. Att jag motarbetar förnyelse – jag har ägnat senaste 35 åren av mitt liv åt församlingsgrundande, pionjärarbete och att hitta nya vägar för lokal evangelisation. Om jag motarbetar förnyelse – vad gör då alla andra?

4. En fjärde iakttagelse är att McLarens teologi och tänkande har fått stor spridning i Sverige och inom Evangeliska Frikyrkan. Det skriver förläggaren i ett inlägg. Robert på Frizon skriver att hela Frizon-ledningen står bakom McLarens tänkande. Robert L skriver i ett inlägg att minst fem EFK-församlingar har anammat McLarens teologi och tänkande, nämligen Saron i Göteborg, Matteuskyrkan i Majorna, Livets Glädje i Landskrona, Korskyrkan i Borlänge och Johanneskyrkan i Linköping.

Min kommentar: Om nu detta stämmer så tycker jag att de berörda ändå borde läsa mina invändningar. Jag kan inte se annat än att McLarens idéer bara är gammal skåpmat, och allt var genomfört i liberala SMU i Stockholm redan i början av sjuttiotalet. Och att vi lätt kan utvärdera resultatet av alla de många tusen kyrkor i västvärlden som teologiskt har rört sig i en liberal riktning. Det finns andra vägar att gå om vi brottas med trosfrågor, tycker att vi har kört fast i vårt kristna arbete m.m. Att bli uppfylld av Anden och beklädas av Andens kraft är en annan väg – det skriver McLaren ingenting om.

Slutsats: Med tanke på den stora spridning McLarens bok och tänkande har, tycker jag att det är anmärkningsvärt att jag har fått en så tunn kritik för det jag har skrivit, och nästan ingen kritik alls som vederlägger något av alla mina påståenden. Det känns som en enda stor tystnad. Jag får nog försöka skriva ihop en artikel och skicka in till Dagen så får vi se om alla McLaren-supportrar vaknar till.

Och till sist, en segerns kväll, Hammarby-Djurgården 1-0, upp ur fördärvets grop är vi på väg.

Halleluja.

Första kommentar – McLaren debatten

TAck för all respons på mitt inlägg om McLarens bok om kristen på ett nytt sätt. Att det blev ett så pass omfattande inlägg uppdelat i tre delar berodde helt enkelt på att jag var tveksam till så pass mycket i boken. Och den tredje delen om McLarens teologiska omorientering skrev jag mycket kortfattat – där kan man utveckla resonemangen mycket mer.

Tänkte återkomma med någon sorts sammanfattande kommentar av debatten. Jag vill dock peka på  några iakttagelser.

1. Jag märker att det ibland finns en tendens att man som bloggare buntas ihop med dem som skriver kommentarer på ens blogg. Nu är det ju i regel en ganska yvig och spretig debatt på min blogg där åsikterna går isär. Men jag vill att det jag skriver ska värderas och granskas på sina egna meriter, inte sammankopplat med en massa kommentarer. Jag tillåter ju en ganska generös debattnivå, jag går bara in och plockar bort inlägg när folk är osakligt oförskämda mot andra kristna ledare, framförallt i Sverige. Har plockat bort inlägg där man gått över gränsen i kritik mot Ulf Ekman och Emanuel Karlsten, bl.a.. Men man får gärna skälla på mig hur mycket som helst, och det har gjorts en hel del på denna blogg.

2. De som helt har anammat McLarens tänkande och ser sig själva som nya postmoderna kristna borde ju se på det jag skriver som ganska intressant. Som postmodern vet man ju att ens teologiska tänkande är bara en sorts glasögon som ska dekonstrueras, och kritik mot egna föreställningarna blir då en viktig del av processen. Och man är också medveten om att ens egna teologiska föreställningsramar knappast är bättre än mina, och borde då med intresse ta del av en persons åsikter som tänker annorlunda än vad man gör själv. När jag har tittat både på min blogg och andra bloggar möter jag dock inte alltid de reaktionerna från kommentatorer – utan snarare ett ängsligt och gnälligt försvarande, ungefär i stilen med ”rör inte vår ikon”. Jag är också förvånad över att en amerikansk kristen författare tydligen får ett sådant inflytande över många svenskar, även känslomässigt. Men jag återkommer till detta.

3. För det tredje tycker jag att det är mitt mandat och förpliktelse som EFK-ordförande att granska och kommentera olika trender både i samhället och i kyrkan, och bedöma det utifrån den teologiska hållningen vi står för i Evangeliska Frikyrkan. Vi är ju inget samfund som bara har högt i tak, utan vi har fattat gemensamma beslut om att vi bland annat står för en evangelikal och karismatisk kristendom. Och då tycker jag att det är mitt uppdrag att kritiskt granska strömningar som leder EFK:are i annan riktning. Ett samfund kan välja olika inriktning, vi har valt den inriktning som vi har gjort. Och en teologisk debatt behöver ständigt pågå, och den debatten försöker jag ge mitt bidrag till.

Jag återkommer.

Soligt sommar-Stockholm

Nu är det mitt på fredagen och jag sitter och hänger på ett av caféerna vid kajen på Strandvägen i Stockholm med en Latte i handen, medan skärgårdsbåtarna tuffar på i riktning mot Skeppsholmen, och fritidsbåtarna puttrar på utanför kajen, grönskan från Djurgården finns i bakgrunden, och de härliga caféerna ner mot vattnet ramar in idyllen. Har tre veckors Financial Times på bordet som plöjs igenom. Förutom att vara pastor och kristen ledare är jag ju också omvärldsanalytiker som är specialiserad på global miljö-, klimat- och energipolitik, och det kräver att jag dagligen håller mig uppdaterad om vad som händer i världen, bland annat läser jag Financial Times varje dag, som ger ett globalt perspektiv på den ekonomiska och politiska utvecklingen i världen. Svenska media är ju på mycket lägre nivå när det gäller analys av världens politiska, ekonomiska och kulturella utveckling, jag läser också Economist varje vecka, och har i min dator varje morgon cirka 200 pressklipp från hela världen om de frågor jag jobbar med.

Hittar i Financial Times en hyllningsartikel till Stockholm. Staden är en juvel i världen hävdas det och skribenten hyllar arkitekturen, miljön, kulturlivet, historiska pregnansen, och den magnifika omgivningsmiljön med bland annat skärgården.

På söndag kommer jag att predika klockan 11.00 i Söderhöjdskyrkan. Ikväll räknar jag med Ungdomskyrkan Konnekt och kristen närvaro i Tantolunden.

Återkommer i McLaren-debatten och diskussionen om vägvalen för svensk frikyrka. Jag har dock varit nyfiken på vad det skulle bli för respons på mina inlägg, och vad det skulle bli för kritik. Avvaktar dock lite till. Räknar nog att veva på lite till i denna fråga. Har kikat in lite på den amerikanska debatten och konstaterar att jag har varit mycket snäll och nyanserad i min kritik i jämförelse med evangelikala amerikanska teologer. Jag noterar också att amerikansk ”emerging church”-rörelse tycks röra sig i olika riktningar, dels de som fokuserar på församlingsgrundande och att hitta nya vägar för evangelisationen, och de som ägnar sig åt teologiska och filosofiska debatter och som orienterar sig bort från evangelikal kristen tro. Det förstnämnda känner jag stor sympati och delaktighet i, det sistnämnda vill jag gärna ägna mig åt att kritiskt granska.

McLaren och postmoderniteten – del 3

Jag har lusläst McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”, och mina invändningar och synpunkter är så pass omfattande så att jag är tvungen att dela in texten i flera blogginlägg. Första inlägget var en kritik mot uppdelningen i modernitet/postmodernitet – framförallt med tanke på McLarens långtgående slutsatser av detta. Andra inlägget var en polemik mot hans sätt att på ett generaliserande sätt kritisera den kristna kyrkan.

Min kritik mot McLaren handlar inte alls om kritik mot nytänkande hur vi uttrycker vår tro och är kyrka i vår tids samhälle. Och hur vi kreativt tar oss an uppdraget att förmedla budskapet om Jesus till vår tids människor. Min kritik mot McLaren handlar om hans sätt att tolka samhällsförändringarna, hans syn på kristna kyrkans tillstånd, och i detta tredje inlägg handlar det om kritik mot den teologiska omorientering han förespråkar.

Och jag har full förståelse för frustration, och behovet av att ompröva våra kristna liv – det behöver vi göra ofta. Men det handlar om att ompröva sig på rätt sätt, och röra sig i rätt riktning efter omprövningen. Här är jag inte övertygad om att McLaren leder oss åt rätt håll.

Hur blir man då kristen på ett nytt sätt? Hur ska man fungera som postmodern kyrka enligt McLaren?

1. En punkt som McLaren tar upp handlar om kritiken mot systematisk teologi. (s. 58,59). Där har jag svårt att förstå poängen. Vanliga kristna sysslar inte med systematisk teologi. Och att man använder Bibeln som ett uppslagsverk, jag måste nog ärligen säga att jag känner ingen kristen som läser Bibeln på det sättet. Och att försöka skaffa sig en systematisk förståelse av Bibelns helhetsbudskap i en vissa fråga är väl en bra hjälp för att för att få grepp om Bibelns innehåll. Frågan känns mest som en intern angelägenhet för fackteologer.

2. På sid 62 talas om olika versioner av kristendomen. Vilken är den enda tänkbara rätta versionen är den fråga som ställs. Här har jag svårt att hänga med i förenklingarna. Han talar om medeltida kristendom, och den moderna kristendom vi har haft i 500 år. Jag kan inte ställa upp på dessa svepande drag, det har varit många varianter av kristendom under senaste 500 åren, och många av dessa varianter skulle jag inte vilja befatta mig med. Trots all spretighet kan man ändå bli överens om kärnan i kristna tron, och vara överens om bedömningskriterierna om vad som är genuin kristen tro.

En undran är hur McLaren kan vara så tvärsäker när han sågar evangelikala kristendomen. Hans bedömningar måste väl också bygga på hans egna begränsade ”glasögon” och hans ytterst privata tolkningar när han läser Bibeln. Hur vet han att han har rätt, och att evangelikalerna har fel?

3. Kapitel 7 handlar om världsbild, och kristen världsbild. McLaren skriver att vi förringar andra synsätt utifrån vår moderna åskådning. Och återigen är min invändning – de senaste 500 årens kristenhet har varit extremt spretig, att relativisera sin egen ståndpunkt och kyrka, har väl gjorts ideligen under senaste 500 åren, det är väl en anledning till varför USA har 3000 samfund. Och varför vi har en frikyrkorörelse i Sverige med ett stort antal samfund. Dessa processer av ifrågasättande, reformationer, prövande inför skrifterna – har väl pågått ständigt. När pingströrelsen bröt fram för 100 år sedan var det en kritik och ifrågasättande av baptistsamfundet t.ex. När jag var 20 år gammal, 1975, trodde jag att man måste bo i storfamilj för att vara en riktig kristen, och jag förringade och såg ner på andra kristna som inte levde på det sättet. Vad är nytt? Vad är postmodernt? Den avgörande frågan är väl utifrån vilka kriterier vi kritiskt granskar och ifrågasätter?

4. En viktig distinktion i boken är skillnaden mellan evangelikala och liberala kristna. McLaren menar att sådana distinktioner inte kommer att betyda något framöver. Då har man rejält suddat ut skillnaden mellan att vara en liberal respektive evangelikal kristen. Enligt min mening är det stora skillnader, och McLarens lösning tycks vara att evangelikalerna ska bli mer liberala eller i varje fall röra sig i den riktningen. Det går inte att förenkla bort denna motsättning, det handlar i grunden om olika sätt att se på Bibeln, evangeliet och Jesus.

5. Sidan 81 förklarar McLaren de stora väckelserna i den tredje världen och den karismatiska kristendomen att det händer i miljöer där förmodernitetens människor håller på att tillägna sig moderniteten. Märkligt resonemang, de är alltså på en så låg utvecklingsnivå i tredje världen att de blir karismatiker och evangelikaler.

6. Bibelsyn och bibeltolkning är centrala frågor för McLaren när det gäller att förändras. En mycket märklig tolkning av evangelikal bibelsyn, att det bara är ett anständighetsfilter som gör att vi inte tolkar 3 Mosebok bokstavligt. Jag kan inte se annat än att man i pingstkarismatiska och evangelikala kretsar ständigt brottas med Bibelordet, och för att få en genuin förståelse av vad Bibeln vill säga, de förenklade karikatyrer McLaren använder mot evangelikala kristna och dess sätt att tolka Bibeln, ligger närmast på Humanisternas nivå. Att man i sin bibeltolkning både arbetar med bibeltexten, kristna traditionen, förnuftet och den andliga erfarenheten – det är väl i högsta grad naturligt. Inte minst inom den pingst-karismatiska traditionen av kristna kyrkan.

Och återigen jag störs av McLarens ständiga och raljerande kritik mot evangelikaler, t.ex. på s. 99 ”Moderniteten gör oss nämligen begränsade i fråga om mottaglighet för Bibeln. Det blir bara ett objektivt analyserande, ett evigt dissekerande, liksom rättstekniska undersökningar som för att bevisa nåt. Hela tiden att man liksom vill bemäktiga sig texten med våld. Man krymper den till nåt förklarligt utifrån ens egna förutfattade meningar. Då blir den en massa moralkakor eller allmänna principer eller slutsatser eller bevis eller vad vet jag”. Min fråga är kort och gott – vilka församlingar i Sverige behandlar Bibeln på det sättet? Eller vilka är det McLaren kritiserar?

7. Inställningen till andra religioner vill McLaren mjuka upp hos evangelikalerna. Bland evangelikaler har det ständigt pågått en diskussion om inställningen till andra religioner, och visst tycker jag att man utifrån Bibelns referensramar kan hävda att Gud möter människor där de befinner sig. I kapitel 8 tar McLaren upp denna fråga. Som vanligt är McLaren glidande och otydlig, men det finns formuleringar i kapitlet där han är inne på spåret att andra religioner har sina problem och kristendomen har sina. För en evangelikal kristen är det en grund i tron att Kristus är världens frälsare, han är vägen, sanningen och livet, och att det tydligt behöver sägas att andra religioner leder på fel väg.

Evangeliska Frikyrkan har som en av sina grundbultar att vi bekänner oss till en evangelikal kristen tro, vilket bl.a. innebär att vi tror att Bibeln är Guds ord och rättesnöret för lära och liv, vi tror på Jesus som världens ende frälsare och vi tror på mission, evangelisation och församlingsgrundande för att sprida budskapet om Jesus. Genom vår fokus på Lausannedeklarationen vill vi också visa att förkunnelsen av evangeliet också innefattar socialt ansvar och socialt engagemang. Bara några citat som visar McLarens tänk om oss evangelikaler: ”om hundra år kanske de evangelikala är som morgondagens Amish, fast i stället för att leva kvar i 1850-talets tyska kultur för de vidare 1950-talets amerikanska livsstil. De kommer att leva och frodas, eller åtminstone överleva, fast som i ett ghettosamhälle.”

Att bli museiföremål, det är tydligen McLarens vision för oss evangelikaler. Tack Brian, det var lyftande.

8. Naturligtvis tar Brian McLaren upp om de eviga straffen, kanske en av de stora stötestenarna med kristen tro. Och även här är han vag och resonerande, men hur som helst försöker han att relativisera den kristna helvetesförkunnelsen. Även en evangelikal kristen brottas med frågan om eviga straffen, och vrider och vänder på Bibeltexterna för att få det att gå ihop. Och trots att man lyfter fram alla Bibeltexter man kan som kan nyansera bilden, så talar Bibeln om eviga straff, att gå evigt förlorad, om den breda vägen som leder till fördärvet. Och så vitt jag vet har den kristna kyrkan predikat det i 2000 år, universalismen har varit ett begränsat sidospår i kristna kyrkans historia. Och hur kan 2010-talets kyrka vara trovärdig om man menar att vi har haft fel i 2000 år, men nu begriper bättre. Har kristna kyrkans förkunnelse om eviga straff varit fel i 2000 års tid, vem vill då tro på något kristna kyrkan säger i andra frågor?

9. Begreppet synd vill McLaren naturligtvis omtolka. Vi har en synduppfattning genom vårt moderna kristna arv som är direkt farlig. Vi lägger ned för mycket energi på att fördöma sexuella synder, jämfört med att försöka undvika den där domarattityden som fariseerna hade. Enda sortens synder vi inriktar oss på som moderna kristna är isolerade, personliga synder som ljuga, göra abort, vältra sig i porr, knarka, använda fräcka ord. Vi saknar en heltäckande Biblisk helhetsuppfattning. Man är farisee om man kritiserar aborter, homosexualitet och utomäktenskaplig sex. Det låter väldigt välbekant. Men man är inte farisée om man kritiserar miljöförstöring, miljösynder, krig, trafficking, förtryck av mänskliga rättigheter etc. Finns det någon biblisk grund för att dela in synder på det sättet? McLaren ger ingen teologisk förklaring. Att synder är personliga eller mer allmänna är ju en mycket glidande skala.

10. En punkt jag tycker är mycket tveksam handlar om McLarens relativisering av frälsningsbegreppet och människans personliga frälsning. Han raljerar över evangelikalernas evangelisation. Vi fattar inte evangeliets innebörd. (menar McLaren alltså att Billy Graham inte fattar evangeliets innebörd, han är väl en av de mest namnkunniga evangelikalerna) Vi skrämmer bara bort folk om vi försöker omvända dem menar McLaren. Och han menar att sysslandet med att bli frälst är själviskt.

En postmodern kristen enligt McLaren är en kristen som tonar ned frågan om helvetet och eviga straff, som tonar ned frågan om personlig synd, som inte betonar kristna trons betydelse för vår frälsning och ligger lågt med att kritisera andra religioner, som inte lyfter fram betoningen av individens frälsning och omvändelse, som relativiserar Bibelsynen och betonar att hur vi uppfattar Bibeln beror mycket på våra ”glasögon”. Tydliga och raka svar från McLarens sida, inget postmodernt relativiserande här inte – tydliga besked om att vara otydlig.

Men mitt problem, allt detta är ju gammal skåpmat, som har ältats om och om igen inom liberala kyrkor senaste 100 åren. När jag var verksam inom liberala SMU i Stockholm i mitten av sjuttiotalet, hade man redan då genomfört allt som ligger inom McLarens vision om kristen på ett nytt sätt. Och har inte allt detta varit mainstream inom Svenska kyrkan sedan i varje fall 60-talet. Och nu vill McLaren att pingstvänner, och EFK och andra evangelikaler ska gå samma väg.

Nu finns det ju en bred erfarenhet av liberala kyrkor i hela västvärlden. Med nästan inga undantag har man visat på 50 års tillbakagång med krympande medlemsantal, färre aktiva församlingsmedlemmar, växande medelålder, och krympande antal engagerade kristna. Det kan finnas enstaka församlingar som visar på en annan bild, men överlag är bilden denna. Det tycks vara så att folk vill inte ge sina liv för halvsanningar, eller trosövertygelser som relativiseras och nyanseras alltför mycket.

McLaren hävdar att det är evangelikalerna som kommer att bli museiföremål, men de liberala kyrkorna i västvärlden som mycket konsekvent följer alla McLarens principer, håller redan på att bli museiföremål.

I väckelserörelserna idag i Kina, i Sydamerika, i Afrika, och i växande kristna rörelser i västvärlden, där satsar man på den karismatiska och evangelikala kristendomen. Och där växer kyrkan.

Och jag har väl motsatt uppfattning än McLaren på nästan alla punkter. Jag tycker att vi i svensk frikyrka tonar ned synden, tonar ned allvaret med de eviga straffen, tonar ned betydelsen av Jesu unika frälsning, tonar ned betydelsen av individens omvändelse och frälsning, och för mycket relativiserar Bibeln istället för att barnsligt tro på vad Gud säger i sitt ord.

Vilken väg vill vi gå inom den svenska frikyrkan?

Det finns mycket mer att säga om denna bok, men detta var några enkla reflektioner.

 

Fortsatt granskning av McLarens bok

Jag fortsätter nu min granskning av Brian McLarens bok, ”Kristen på ett nytt sätt”. I mitt förra inlägg ställde jag mig skeptisk till hans indelning av modernitet och postmodernitet.

McLaren gör också en ganska kraftig uppgörelse i boken med evangelikal kristendom. Jag tycker att det även här finns skäl att kritiskt granska hans teser.

1. Det nämns att en styrka med boken är att den är skriven i samtalsform. Det tycker jag också är ett bra pedagogiskt grepp. Men det är ju enbart en skenbart samtal. Pastor Dan ställer frågorna och Neo svarar, men Dan har ju ingen förmåga att ställa granskande och kritiska frågor till Neo, så det är ju Neos resonemang som hela tiden dominerar. Hade avsikten varit att presentera en verklig och genuin diskussion hade naturligtvis invändningarna förts fram mycket tydligare. Jag ifrågasätter i ett kort blogginlägg indelningen i modernitet-postmodernitet, och inget av den kritiken framkommer i boken, mina invändningar är ju självklara för en person med elementär kunskap i samhällskunskap. Så samtalsgreppet i boken blir enligt min mening vilseledande, det är bara ett pegagogiskt grepp för att förtydliga bokens budskap.

2. McLaren definierar hela kristenhetens utveckling inklusive Katolska kyrkan som en del av moderniteten. Vi är så präglade av det moderna att vi inte är medvetna om det. Hela kristendomen är präglat av moderniteten och det har förvrängt kristendomen. Och här reagerar jag på McLarens totalt dömande attityd mot den etablerade kyrkan som helhet, han sågar den i princip. Även om huvudkritiken är riktad mot evangelikal kristendom så menar han att även katolska kyrkan är helt formad av moderniteten, och kommer också att dö om man inte ändrar sig. Och även liberala kyrkor är formade av moderniteten. Det är inte små ord eller små anspråk som McLaren tar i sin mun. Han sprider en konsekvent negativ bild av den kristna kyrkan, och de allra grövsta fördomarna mot den, lyfter han fram, och gör till sin egen kritik. Och här menar jag att McLaren gör mer skada än nytta. Det finns alltid mängder av frustrerade kristna som är mycket kritiska mot alla former av etablerade kyrkor. De får vatten på alla sina kvarnar av McLaren. Och eftersom hans kritik är så sågande, och de lösningar har förespråkar, är så vaga och delvis motsägelsefulla, så ger boken inte mycket till vägledning, för den som längtar efter förnyelse och förändring.

Jag vill bara ge några citat från boken som visar på detta: ”den moderna kristendom som ni har lärt av era föräldrar och söndagsskollärare och till och med under den teologiska utbildningen, den är predestinerad att gå samma väg som medeltidens katedraler. Det är på väg att ta slut, alltsammans.” (s.75) På ett annat ställe i boken används ordet dinosaurier för att visa att den moderna kyrkan kommer att dö ut.

”De flesta i er generation lever i en helt annan värld. De har redan passerat gränsen till den postmoderna världen. Men inte ni, inte särskilt många i alla fall. Varför det? Jo, för att ni vill visa trohet mot den kristna uppfostran ni har fått, den som är insnärjd i moderniteten.” (s. 75)

”Om Neo har rätt, villkoras allt det vi menar med att vara kristen av att vi är moderna. All teologi är i grunden modern, eftersom den har utformats i den moderna världen.” (s. 55)

Så McLaren vet, kyrkan är modern, världen håller på att bli postmodern, och om kyrkan inte blir postmodern kommer den att dö ut. Det är ord och inga visor. Reagerar både på McLarens besser-wisser attityd, denne ”Neo” vet tydligen allt och självsäkert, och dömer över hela kyrkan i några penndrag. Och McLaren agerar själv på ett sätt som man menar att man inte ska göra, att döma andra.

Det McLarens bok fostrar fram är besserwissrar, som helt dömer ut andra kristna, och etablerade kyrkor. Det är ingen konstruktiv attityd.

 3. Vad som är det verkliga alternativet till den moderna kyrkan är höljt i dunkel i boken. ”Hur ska människor kunna släppa sina moderna föreställningar om den kristna tron, när inget bättre alternativ har dykt upp än?” (s. 205) ”vad postmodern filosofi än är ligger den i sin linda. Det är för tidigt att fastställa och förklara vad den innebär.” (s. 51)

Och på andra ställen i boken verkar det som att det postmoderna är självklart och har slagit igenom: ”Samtidigt behöver man bara gå några steg utanför det kyrkliga för att se det postmoderna inflytandet över kulturen” (s. 59) Jaha, nu låter allt solklart, men han ger inga bra belägg för tesen – det tog jag upp i förra blogginlägget.

4. Och vad är den moderna kyrkan som McLaren skriver så självsäkert och dömande om. Jag tycker att det är en kraftig överförenkling att klassa kyrkan som ”modern”, den variant som har varit från Luther och framåt. McLaren ser kyrkan som ett enhetligt fenomen som man kan göra en samlad analys av. Jag menar att det är omöjligt. Och så ger han slängar till höger och vänster, men de slängar han ger handlar i stor utsträckning om avarter i amerikansk kristendom, t.ex. amerikanska TV-predikanter – som i ett globalt perspektiv, är en ganska högljudd men ändock mycket marginellt uttryck för den kristna kyrkan.

Min invändning är följande, när kritik mot kristna kyrkan blir så generell och svepande, som i McLarens fall, blir den fullständigt ointressant. Det vore bättre om McLaren tog upp några enskilda frågor, där han kritiskt granskar kyrkan, och visar att vi handlar fel, och argumenterar för en bättre teologi och praxis. Då skulle man kunna ta honom på allvar. Eller om han kritiskt granskade någon begränsad del av kristna kyrkan, t.ex. amerikansk pingströrelse, amerikanska TV-predikanter, underjordiska kyrkan i Kina – eller något annat. Då skulle man kunna greppa kritiken. Men nu blir den så svepande att den blir meningslös. Att bara hävda att Katolska kyrkan är en del av moderniteten och att den kommer att dö om den inte omformas efter postmoderniteten, och sedan inte ens tydligt definiera vad modernitet och postmodernitet är, det är inte seriöst. 

Jag tycker också att man kommer helt fel i analysen om man samlar hela kristna kyrkan under ett enda begrepp, kallar det för präglad av moderniteten, och kritiserar den från denna utgångspunkt. Det blir en så bred analys så att den blir meningslös. Eller menar McLaren att brasilianska katoliker, kenyanska pingstvänner, husförsamlingskristna i Kina, ”Jesus Only”-pingstvänner i USA, amerikanska episkopaler, tamil-pingstvänner i Paris, polska katoliker, serbiska ortodoxa, svenska baptister, medlemmar i Elim i Stockholm, medlemmar i Norrmalmskyrkan i Stockholm, laestadianer i Haparanda, Livets ordare i Göteborg – ja listan kan göras hur lång som helst, man kan räkna in cirka 3000 samfund i USA, och man kan räkna in ett stort antal sekter i kristna kyrkans utkanter, som t.ex. Jehovas Vittnen och Mormonerna – och att allt detta kan analyseras och kritiskt granskas utifrån begreppsparet modernitet-postmodernitet. Menar han allvar?

Den kristna kyrkan har i den moderna tiden varit extremt spretig både teologiskt, och beteendemässigt, och ska man kritiskt granska den kristna kyrkan måste man tydligare definiera vad man kritiserar och granskar. Hade McLaren begränsat sig till och sagt att det han kritiskt granskar är några evangelikala samfund -hade frågeställningen varit rimlig, men han hade då behövt bygga under sina teser med viss empirisk forskning av dessa samfund, för att hans teser och analys skulle uppfattas som trovärdiga.

5. Vad kännetecknar då den moderna kyrkan och vad innebär övergången till postmoderniteten. Som vanligt gör författaren stora anspråk och gör mängder av självsäkra påståenden, och är ofta rörig och ologisk, men tycker mig kunna urskilja följande frågor som de viktiga; en förändrad och uppmjukad bibelsyn, en förändrad och uppmjukad inställning till andra religioner, en förändrad inställning till frälsningsbegreppet, en förändrad inställning till evangelisationen, en uppmjukning i synen på eviga straff, och sedan nämns i  boken om att medeltida kristendom kommer mer tillbaka, med liturgi m.m. Sedan finns det andra detaljer i boken, t.ex. hans tankar om kristen utbildning, -där tycker jag att han är helt rätt – livslångt lärande, närmare koppling teori och praktik, avprofessionalisera pastorsbegreppet m.m.

Jaha, efter dessa stora ord om förändringar, så är det vissa teologiska justeringar som behöver göras. Men vari består det nya? Alla de tankar som förs fram i boken har väl i många år varit allmängods i liberala eller liberalt präglade kyrkor. Under något år i mitten av sjuttiotalet jobbade jag inom SMU i Stockholm, en vid den tiden mycket liberalt präglad kristen organisation. Jag kan inte se någon tanke som McLaren tar upp om postmoderna kyrkan som inte var allmängods i SMU i Stockholm 1975. Jag tycker att McLarens tankar om den postmoderna kyrkan – det handlar egentligen om en enda sak, att evangelikala kyrkor ska bli mer liberala. Och liberala kyrkor har vi gott om i hela västvärlden. Den teologiska riktning som McLaren förespråkar har väl majoriteten av Svenska Kyrkan valt för länge sedan. Och präglar en del av de äldre samfunden i USA.

Här blir dock McLarens argumentation försåtlig. Han inte bara kritiserar evangelikal och teologiskt-konservativ kristendom, han menar att sådan kristendom kommer att dö ut om man inte anpassar sig till det postmoderna samhället. Och att anpassa sig till det postmoderna samhället handlar i praktiken om att liberalisera teologin. Så samhällsförändringen ska alltså styra över teologin – hur kan man argumentera för en sådan tes?

För att detta blogginlägg inte ska bli för långt, kommer jag i nästa inlägg kritiskt granska McLarens kritik mot evangelikal bibelsyn, evangelikalt frälsningsbegrepp, evangelikal syn på de eviga straffen, evangelikal syn på andra religioner, evangelikal moralsyn och evangelikal missions- och evangelisationssyn. Jag släpper den frågan nu.

6. McLarens inställning till evolutionen är också märklig. Han kraftigt kritisiserar evangelikalers kritik mot evolutionsläran. Men hela hans tes går ju ut på att att visa på nödvändigheten av att gå över från moderniteten till postmoderniteten. Och en del av moderniteten är ju en strikt vetenskapstro. Hur kan man hävda att utvecklingsläran inte är en del av moderniteten? Och varför ska man i just den frågan inte ifrågasätta moderniteten och vetenskapstron? Logiken här ligger en bit över min fattningsförmåga.

7. Innan jag i nästa blogginlägg närmare granskar McLarens förslag på teologiska förändringar, vill jag ge några sammanfattande reflektioner. Jag saknar i hans bok en fördjupad bibelorientering. Kan han påvisa att vi har fjärmat oss från Bibelns kristendom och urkyrkans kristendom, då skulle jag utan problem köpa argumenten. Nu granskas den moderna kyrkan bara utifrån en mycket vag definition av kraven från ett postmodernt samhälle. Det blir för tunt för att övertyga mig.

Och jag förstår inte heller McLarens evolutionistiska utvecklingstänkande när det gäller kyrkans historia. Och han är inte konsekvent på denna punkt. ”Eftersom postmodern betyder postprotestantisk, tror jag att andligheten och den andliga fostran till sin form mer kommer att likna fornkyrkan och den medeltida kyrkan än den moderna. Vi kommer nog snart att välkomna traditionen, liturgin, helgonen och helgondagarna igen.” Så nu välkomnar McLaren helt plötsligt att lyfta fram det medeltida, premoderna. Och vad är det för nytt med detta, de historiska kyrkorna har väl alltid praktiserat detta? Jag tycker att det är klart intressant att de moderna frikyrkorna fångar upp praxis, teologier och erfarenheter från fornkyrkan. Men vad har detta med modernitet/postmodernitet att göra?

Personligen tycker jag att det är fel att strikt dela in kyrkans historia i strikta faser som modern, postmodern, eller medeltida. Det är också ett mycket västerländskt och amerikanskt sätt att se på kyrkan. Vi behöver gräva ur hela den skatt som den kristna kyrkan historia är, men tappar vi den bibliska grunden har vi inga kriterier för att bedöma vad som är bra eller mindre bra i kyrkans historia. Var finns den underjordiska kinesiska kyrkan i McLarens tänkande. Den är ju strikt evangelikal teologiskt, kommer den också att dö ut snart – enligt McLarens teser – den är väl rimligtvis modern.

Inbjuden till ”Älgträff”

Nu är det sen söndag kväll och jag har återvänt till stugan i Boviken norr om Skellefteå. Har predikat i EFK-församlingen Korskyrkan i Byske ikväll. Det var inspirerande att möta nya kristna och gudstjänsten uppskattades av alla närvarande. Skellefteå är ju en stad med en rik väckelsetradition och Svenska Kyrkan och EFS har under århundraden dominerat kristna scenen. Jag ställer dock frågan om vad kyrkorna sysslar med i denna stad, min frustrerade släkting säger att han alltid är yngst när han besöker Svenska kyrkan eller EFS, och han har passerat 50 för några år sedan. Man har tydligen tappat bort två generationer. Varför då?

Min slutsats är att det behövs nya församlingsgrundar- och missionsinitiativ i en stad som Skellefteå, vem är beredd att anta den utmaningen.

Idag joggade jag 13,5 km som en förberedelse för Stockholm halvmarathon i mitten av september. Passerade då förbi anslagstavlan i Bovikens by och noterade inbjudan till ”Älgträff”. Och Älgträffen blir lördag den 15 augusti klockan 10.00 och i samband med detta blir det också älgmöte. Tänkt vad fantastiskt att älgarna inbjuder till sina möten på anslagstavlan i Boviken. Och förmodligen är vi människor välkomna med, det är väl knappast så många älgar som läser denna anslagstavla. Men med all sannolikhet måste man vara obeväpnad när man kommer till ”Älgträffen”. Inbjudan är dock en verkligt försonande gest med tanke på människans benägenhet att konstant döda dessa skogens konungar.

När vi körde de knappt 40 milen från Tärnabyfjällen noterade vi en hel del ”Ren-träffar”  mitt på vägen. Man behöver bra bromsar när man kör bil i Norrlands inland.

Min omskärelse

Noterar med undran och förvåning att notisen på Dagens hemsida om min upplevda fasansfulla omskärelse är den mest lästa artikeln på Dagens hemsida senaste veckan, länk här till artikeln. Jag har också gått in och kikat på omdömena om artikeln. 7 procent är glada, är det mina ärkefiender? Eller är de glada för att jag visar lite av judisk/muslimsk orientering? Lite medlidande får jag dock av 10 procent som trycker på knappen ”ledsen”. Tackar. 28 procent är arga, är de arga på svensk sjukvård, eller på att jag har genomfört medicinsk omskärelse? 36 procent är förvånade och 15 procent är upplysta. Upplysta av vad?