En av mina allra första blogg inlägg handlade delvis om Johannes kyrkan i Linköping ( SE HÄR ), och själv tycker jag det är ganska självklart att dessa inte har anammat Brian McLarens teologi/filosofi, dock tycker jag det är ungefär lika ansvarigt att invitera Brian McLaren som om det skulle varit att organisera Sverige besök med John Shelby Spong…

Du har härlig humor!!! 😀

*Michael- en tråkmåns när det kommer till teologiska frågor*

Strunt i det där med humorn nu ett tag ;o) – du Stefan gav McLaren seriös kritik och då får du ju själv acceptera att dina kritiker inte heller låter alltför roliga ;).

Jag hade hört så mycket om hur ”liberal” McLaren var att jag faktiskt blev positivt överraskad av att boken var så jämförelsevis konservativ som den var (höll t.o.m. öppet för eviga straff :o( – (man kan väl inte skriva ;o))? Men Stefan har förstås rätt i att alla schabloniseringar och generaliseringar tål att kritiseras, och lite lustigt blir det förstås när/om McLaren använder samma verktyg som han kritiserar. Ska man ö.h.t. skriva något intellektuellt försvarbart – som inte är ren poesi – måste man ju använda logik och definierade begrepp, och definierar man detta som ”modernt” samtidigt som man kritiserar det ”moderna” kan det bli… ja, som sagt lite lustigt blir det ju.

Ungefär som när förre äb:s högra hand Bo Larsson kritiserade de konservativa för att de så bokstavstroget höll fast vid gamla bekännelseformuleringar – formuleringar får ju aldrig bli det viktiga enligt Bo Larsson – samtidigt som han INTE kritiserade feministteologer och andra för deras kamp för pk-ändringar i bekännelseformuleringarna (om nu inte formuleringar i bekännelsen är så viktiga kan man väl lika gärna behålla de gamla som kämpa för att införa nya?). Det enda schyssta är ju att erkänna att läran ÄR viktig (man kan ju kalla den ”budskapet” så förstår folk bättre vad det är fråga om) precis som livet som den hör ihop med och inte bör sättas i motsatsställning till, och ta en rejäl och ärlig debatt om vad vi faktiskt säger och står för i lära och liv. Man kan ju inte med bevarad heder sabla ner de som tycker annorlunda än man själv som dogmatister men i praktiken kämpa vilt för sina – moderna eller postmoderna – dogmer. En god del av kritiken mot Stefan Swärd verkar inte bottna i hans ståndpunkter utan i att han ö.h.t. anser att han har rätt och Brian McLaren fel (får man verkligen tycka så?). Det är klart att Stefan och Brian ska ha ett superintressant panelsamtal någon gång – gick det att tussa ihop Stefan och Jonas G så ;o) – utan krav på att det ska leda fram till konsensus. (Svensk konflikträdsla – hu! 😉

Bra påpekande att vi som (ofta) håller med dej Stefan inte heller är några helgon (i oss själva – för Jesus skull får vi ju faktiskt vara det ändå). Ibland är det ju så att ”med sådana vänner behöver man inga fiender” – som det t.ex. ibland är för fostren i mammas mage i abortdebatten. Att få stöd från somliga kan vara en ren katastrof retoriskt – ur ethos-synvinkel. Men ingen åsikt är ju så klok att inte någon idiot delar den… (kan även vara applicerbart på somliga liberalteologers uppskattning av McLaren…)

De sk postmodernisterna eller andra med dragning däråt, kan ibland vara lite snobbteoretiska och elitistiska, även om det oftast är ganska trevligt folk. Vi andra konservativa eller modernister betraktas ibland lite von oben, hopplöst fast i vårt tänkande, oförmögna att befria oss. Men varför skulle vi befria oss från sund teologi som har förankrats under flera hundra års prövning? Däremot får man alltid försöka hitta sätt att kritiskt granska sin samtid, både som individ och församling.

I övrigt kan man väl fråga sig om det är meningsfullt att dela in historien i olika faser utifrån förmodernt, modernt och postmodernt. Det postmoderna är väl i så fall bara att driva det moderna till sin spets. Nej, då finns det nog intressantare och mindre trubbiga analysredskap.

noterar att folk fortfarande inte skaffat sig humor eller känsla för ironi 😛 Låt dig inte tröttas ut, och glöm inte att mclaren faktiskt skulle kunna göra googles översättare 😛

Stefan: Jag tycker nog du är lite orättvis när du kallas dina kritiker för tråkmånsar. Läs kommentarerna igen och fråga dig vilka som dömer ut andra, skriver med självklarhet om andra som icke kristna osv. Sen tar jag givetvis avstånd från de som skriver nedsättande om dig som person.

Joachim: Med tanke på att du är en person som klarar av att visa ovillkorlig kärlek (agape), till skillnad från andra såsom mig, så tycker jag du brister i detta i debatter som rör EC.
Hade jag klarat av att visa ovillkorlig kärlek, så hade jag visat det i en debatt som denna, inte framställd mig själv som ett offer.

Tänker på att du syftar på mig kring ”icke kristen”, väl jag har aldrig sagt du inte är kristen. Vad jag dock skrev är att vi inte bekänner oss till samma evangelium. Endast Gud vet vilka som är kristna (dvs frälsta) eller ej, jag skulle aldrig säga att du inte är frälst, även om jag är anser att vi bekänner oss till två helt olika evangelier, men även du måste erkänna att vi har helt olika perspektiv tro, lära och liv.

Vänliga hälsningar,
Michael

Michael, jag har intresserat mig för denna diskussionen och såg det inlägget du länkar till. Sedan klickade jag vidare på youtube för att se vad dessa moderna herrar säger om evolutionsteorin:

http://www.youtube.com/watch?v=yPFi8k5IMK0&feature=channel

Kort och gott hånskrattar man åt evolutionsteorin och säger att man inte kan tro på den som kristen. Attityden är uppenbar, de här herrarna sitter på sanningen. Detta är ett enormt öppet sår inom den evangelikala kyrkan och förmodligen en av orsakerna till att EC dyker upp (Detta är förstås inte den enda sanningen de moderna evangelikalerna känner till).

Jag känner mig tvingad att säga vad jag tycker men jag gör det med stor sorg. Ni hävdar att ni känner sanningen men gör detta utan att bry om er sanningen. Jag gråter åt detta.

Den postmoderna kyrkan är med min analys ett psykologiskt försvar till hur fel den evangelikala kyrkan har hamnat. Man måste hitta på något nytt. Den postmoderna analysen stämmer delvis, det är mycket i kunskapsteorin som har förändrats och det finns inte längre någon stabil grund för kunskapen, men jag tycker man totalt missar en djupare analys.

I brist på absolut sann kunskap så blir ju metafysik en nödvändighet och det materialisterna gör är att de tar ett antal metafysiska antaganden för givet. Därför tror de att deras kunskap är ”sann”.

Det är inte fel på epistemologin, problemet är att det är fel på materialisternas metafysik. Det är fel på eran metafysik också eftersom det inte finns någon tradition inom den evangelikala kyrkan att fundera på sådant.

Om ni funderade på metafysik skulle ni nog förstå att något kan vara sant, utan att man förstår _hur_ det är sant.

Stefan, jag tycker att det är viktigt att med postmoderna glasögon dekonstruera den talmud vi byggt upp i våra kyrkor. Det är mer regel än undantag tycker jag, att den vanliga kyrkobesökaren inte förmår skilja på vad som anses vara socialt accepterat, vad som anses vara synd ”för det vet ju alla”, och på vad bibeln säger i sina mångfacetterade djup.

Däremot kan det vara förödande att postmodernt dekonstruera teologin. Men precis som det för den vanliga gudstjänstbesökaren kan vara svårt att se skillnad på ”talmud” och ”torah” så kan det för den modernt influerade kristne analytikern vara svårt att se var gränslinjerna går hos den inkommande postmoderna kritiken. Kanske kritiseras teologin inte så mycket som vi tror – kanske är det mest vår praktik och våra fördomar som ifrågasätts. De är så ett med oss att vi ibland trots goda teologiska kunskaper blandar ihop dem med vad bibeln i sin komplicerade enkelhet säger.

Om vi INTE dekonstruerar vår egen kultur kommer vi garanterat att förbli helt blinda för den, och den kulturella matris vi bär med oss kommer vi därmed automatiskt att lägga över bibeltexten helt omedvetna om att det är detta vi gör. Det som kritiseras bör är alltså vår prekonception som föregår konceptionen.

Jag tycker mig ha sett exempel på postmoderna kritiker som nöjer sig med att dekonstruera praktik och kultur, medan det finns andra exempel på konsekventa postmoderna kristna tänkare som dekonstruerar själva grundvalen (teologin) ungefär på samma sätt som den människa som sågar av grenen hon sitter på. Somliga postmoderna kritiker förstår inte att kristendomen fallerar fullständigt utan ett fast axiom – åtminstone ett TEORETISKT fast axiom – och verkar tro att vi kan flaxa och fladdra fritt i världsrymden. Det kan vi inte. Utan axiom är vi inte kristna, punkt slut. Dock måste prekonceptionen som föregår seendet av axiomet dekonstrueras – och jag är inte säker på att ens hälften av postmoderna anhängare eller deras kritiker ens har fattat detta helt grundläggande faktum.

Ursäkta de myckna orden, skrivet i hast och under press av de tusen tingens vardag.