Dahlén kommer sedan in i ett summerande och analyserande avsnitt. Han konstaterar att Hedegård utvecklades i en alltmer konservativ och kompromisslös hållning, hans agenda var uppenbarligen att göra Missionsförbundet till en frikyrklig bekännelsekyrka. Dahlén pekar på att han kanske även sköt över målet i sin kritik av vissa personer inom SMF. Det blev konflikter som blev en blandning av lärostrid och personkonflikter. Dahlén pekar på att både Hedegård och Axel Andersson var komplicerade personlighetstyper som inte alltid hade lätt med samverkan. Det gällde även Ivar Wennfors. August Rosén, pastorn i Immanuelskyrkan Stockholm, som var strikt teologiskt konservativ, och Hedegårds vapendragare, var betydligt mer samarbetsinriktad trots att han hade samma teologiska grundsyn som Hedegård.

Axel Andersson gick i pension 1944 och utvecklades under resans gång i konservativ riktning, enligt Dahlén. Mosesson gick i pension 1943. Hedegård var verksam vid Alliansmissionens utbildning, Kortebo fram till 1948. Därefter studerade han vidare och var aktivt verksam för bibeltro på många olika sätt.  Bland annat genom en översättning av Nya testamentet som fick en omfattande spridning. 1968 gick Hedegårds arbete vidare genom stiftelsen Biblicum. Efter perioden hos Alliansmissionen blev Hedegård EFS-are men lämnade även dem i början av sjuttiotalet, då han menade att teologiskt liberala tendenser fått för stort insteg även där.

Dahlén kommer fram till slutsatsen att alla personer som drev bibelsynsfrågorna inom missionsförbundet, både liberala och konservativa, var starka och kompromisslösa. Det var nog unikt att tre exegetiklärare lämnar missionsskolan i förtid och med bitterhet. Dahlén pekar på att det också pågick en ständig maktkamp inom samfundet, inte minst mellan Axel Andersson, Gustaf Mosesson och August Rosén. Bibelsynsfrågan användes också som ett redskap i denna maktkamp. Maktkampen blev också väldigt tydlig när Wennfors tog över uppdrag efter uppdrag som Hedegård hade haft, och Wennfors hade uppbackningen från Axel Andersson.

En slutsats från Dahlén är att Lorentz Backman blir något av en segrare  i hela denna process trots att han fick lämna lärartjänsten på Missionsskolan och senare lämnade Missionsförbundet. Hans teologi och synsätt avgick med segern i ett långsiktigt perspektiv, kampen mot en mer liberal teologi pågick intensivt under flera decennier men Backmans mer vetenskapliga perspektiv på Bibeln blev det dominerande i långa loppet. Det kan förklara varför SMF-pastorerna i 80-talets undersökningar var betydligt mer teologiskt liberala än pastorer i andra samfund.

Så långt Rune W Dahlén. Han har skrivit en imponerande avhandling. Går långt utöver vad som kan krävas av doktorsavhandlingar. En äkta historisk avhandling där han gräver väldigt djupt i alla tänkbara källmaterial och lyckats komma över alla tänkbara källmaterial. Att nå längre än till att läsa bara tidningsartiklar, böcker och protokoll är mycket värdefullt. Dessutom har det varit möjligt att komplettera med intervjuer med personer som fortfarande var i livet och var inblandade i händelserna och hade minnesbilder. En bra historisk framställning handlar om att rekonstruera vad som faktiskt har hänt, vem som gjorde vad, varför det gjordes och sades, rekonstruera komplexiteten i de olika relationerna och samarbetsförhållanden. Blottlägga maktkamper. Dahlén har genomfört en imponerande insats. Han håller också forskarens distans till studieobjektet.

I mitt nästa blogginlägg kommer mina egna reflektioner, vad kan vi lära oss av detta i förhållande till vår tid.

Kapitel 27 i Dahléns avhandling handlar om sprickor i Missionsförbundet efter valet av Axel Andersson som ny missionsföreståndare. David Hedegård kom ut med en bok 1931 som offertjänsten i Gamla testamentet, som ett direkt svar på Anderssons bok om Präster och profeter, dock utan att direkt referera till Anderssons bok, det var Missionsförbundets förlag som gav ut boken. Även Kongomissionären Westlind kom ut med en bok i liknande ämne och budskap.

En tvistefråga vid denna tid var förhållandet mellan Pingströrelsen och SMF. Man bör komma ihåg att SMF vid denna tidpunkt var det stora och etablerade samfundet. Pingst var det unga och växande samfundet, dock betydligt mindre än SMF i antal. Kraftigaste kritiken mot Axel Andersson kom från den pingstbetonade falangen inom SMF. Lewi Pethrus kritiserade också valet av Axel Andersson, nyteologin och bibelfrågan var en viktig anledning till Pingströrelsens reserverade hållning till andra kristna. Pethrus tyckte Andersson var en fullblodig bibelkritiker och tyckte läget var allvarligt när SMF kunde välja honom som högste ledare. Nyteologin är en andemakt som Guds församling ska bekämpa med alla till buds stående medel. Vissa missionsförsamlingar lämnade samfundet till förmån för Pingst men den strömningen var trots allt ganska marginell, några församlingar blev fristående och några hamnade hos Örebromissionen. Den pingstbetonade riksevangelisten Alex Olovsson lämnade samfundet 1932. Hedegård var mycket uppskattad bland de pingstbetonade. Axel Andersson tog ganska kraftfullt itu med splittringstendenser, och sammantaget minskade SMF med bara 2000 personer under denna period på trettiotaletm trots pingströrelsens kraftiga expansion under denna period. Man ville undvika den splittring som Baptistsamfundet råkat ut för både genom Pingströrelsen och genom Örebromissionen.

Dahléns slutsats är att Axel Andersson var en mycket stark och delvis dominant ledare, till skillnad mot Nyrén som uppfattades som en ganska svag ledare. Dahlén pekar på en komplicerad personlighetstyp hos Andersson. Hans antipati mot Pingströrelsen kritiserades från olika håll, han menade att pingst skulle försvinna inom en nära framtid. Hedegård var en annan stark personlighet under trettiotalet, han hade inte någon dragning till Pingströrelsen men dock till pingstbudskapet. Starka och dominanta ledare låg i tiden 1930 och präglade även demokratiska organisationer.

När man läser Dahléns avhandling med 2024 års glasögon förundras man över hur totalt patriarkaliskt som SMF var ända in på 40-talet, det var bara män och en massa män, överallt i alla styrelser och på alla ledande positioner.

Del 3 i avhandlingen handlar om perioden 1930-1942 med Axel Andersson som missionsföreståndare och David Hedegård som huvudlärare för bibelkunskap och exegetik på Missionsskolan, med skolans starka ställning i samfundet, var den posten i praktiken att vara chefsteolog för samfundet. Gustaf Mosesson, rektorn vid Missionsskolan under hela perioden kom aldrig att ha någon sådan ställning, han var inte tongivande i teologiska debatter. Han höll på med olika saker och var bland annat riksdagsledamot vissa år.

Konflikterna fortsatte. Ett konkret fall handlade om läroböcker vid Missionsskolan och vilken teologisk litteratur som skulle ges ut av samfundets förlag. Hedegård blev ganska agitatorisk när han inte fick igenom sina krav på litteraturen. Även Axel Andersson deltog i den typen av tvister, han var uppenbart tilltufsad av kritiken mot hans bok Präster och profeter. Hedegård skrev vid ett tillfälle: ”det är för mig en samvetsplikt att i denna förnekelsens och avfallets tid söka skriva, bearbeta och översätta litteratur som försvarar den gamla tron. Jag låter ingen människa och ingen mänsklig myndighet hindra mig från att här göra vad samvetet bjuder mig.” Ansgar Eeg-Olofsson blev biträdande rektor under trettiotalet, och uppfattades också åt det mer liberala hållet, och han och Hedegård var i en tydlig konflikt. Ivar Wennfors var en annan person som fick utökat inflytande under trettiotalet, men som stod i en påtaglig motsats till Hedegård.

Man imponeras av produktiviteten och intellektuella spänsten hos dåtidens frikyrkoprofiler. Axel Andersson och David Hedegård kom varje år ut med nya böcker, trots att de hade krävande heltidsjobb i samfundets tjänst. 

Kapitel 30 handlar om förbundet för biblisk tro som bildades 1937-1938 som en bredare ekumenisk satsning men med David Hedegård som en drivande kraft bakom projektet. Moderna kristna får inte tappa bort kunskapen om den typen av initiativ. Hedegård betonade i sitt skrivande inför bildandet av organisationen att det handlar nu om att hävda Bibelordets sanning och trovärdighet. Hur man ska tolka Bibeln, där finns en frihet, och den friheten har Missionsförbundet betonat. Men själva inställningen till Bibeln, där finns inte frihet, och det är där striden står för närvarande. Hedegård betonar att striden gäller inte i första hand ofelbarheten eller vilken inspirationslära man förespråkar. Den avgörande frågan är att hålla fast vid Bibelns självvittnesbörd. Moderna bibelforskningen representerar en annan religion, man ifrågasätter Bibelns självvittnesbörd. Lärofriheten bör vara stor i kyrkorna, men inte friheten att ifrågasätta vad Bibelns faktiskt påstår.

Det var många som var oroade över dessa tendenser. 1936 bildades en kommitté med Hedegård som sekreterare, med rektorn på Johannelund som ordförande Nils Rodén och baptisternas och Veckopostens Arvid Svärd som vice ordförande. Från SMF var också August Rosén med. Hösten 1936 arrangerade man ett möte i Blasieholmskyrkan med mer än 2000 deltagare med temat till kamp för biblisk tro. Man publicerade boken Den moderna Kristusförnekelsen – några ord om den liberala teologien och dess förstörelseverk. Hedegård hade skrivit boken på uppdrag av kommittén. I mars 1937 bildade kommittén Förbundet för biblisk tro. Man började ge ut tidskriften För biblisk tro, bland annat prins Oscar Bernadotte hörde till de medverkande. Hedegård hade en stående avdelning i tidskriften. Axel Andersson var mycket kritisk till förbundet. En debatt rasade i tidningen Frikyrklig ungdom mellan Hedegård och Eeg-Olofsson.

En viktig plattform för David Hedegård var uppdraget som vice ordförande för Predikanternas riksförbund. Han hade också ett ansvar för studieverksamheten inom förbundet. 1937 avgick han från dessa uppdrag. Lorentz Backmans vänner tog över ansvaret för studieverksamheten efter Hedegård. Ivar Wennfors valdes som vice ordförande efter Hedegård 1937. Året efter blev han ordförande och var det fram till sin död 1957. Han fick även andra uppdrag inom samfundet vid samma tidpunkt. Det var en tydlig förskjutning i liberal riktning. Wennfors hävdade bland annat att motståndet mot Axel Anderssons bok Präster och profeter var präglat av fundamentalistisk bibelsyn. En konflikt utbröt kring Tidskrift för predikanter inom SMF som Hedegård redigerade. Wennfors och den nya styrelsen ville ha en redaktionskommitté som bestämde över innehållet vilket Hedegård vägrade att gå med på. Det blev en mycket infekterad konflikt mellan framförallt Wennfors och Hedegård, och Dahlén kallar det för både maktkamp, bibelsynsstrid, och generationsklyfta. Uppenbart uppstod det en låsning hos Hedegård och han blev alltmer mindre samarbetsvillig och oförsonlig i sitt agerande. Dahlén menar att Wennfors författarskap under denna period, han gav också ut böcker varje år, visar på en väckelsefromhet och bibeltro som skapade förtroende, dock inte med den agitatoriska hållningen mot liberalteologiska tendenser.

Konflikten mellan David Hedegård och Predikanternas riksförbund fick en direkt fortsättning i missionsstyrelsen och på missionsskolan. 1940 var Anders Löfberg i Karlstad missionsstyrelsens ordförande. Hedegård och Löfberg samtalade och Hedegård nämnde om sina samtal med Alliansmissionen, om att ansluta sig till och arbeta för dem istället. Han kände sig alltmer trängd inom SMF.  Det som komplicerade samarbetet inom SMF var Hedegårds vägran att samarbeta med och även samtala med personer som han menade inte fullt ut stod bakom grundläggande kristna läror. Alliansmissionen kallade Hedegård till tjänst inom samfundet under sommaren 1940. Många pastorer inom SMF var oroliga för att Hedegård skulle lämna samfundet och en skrivelse gjordes med önskemål om att han skulle vara kvar. Hedegårds inställning var att 1940 hade de liberala krafterna erövrat alla viktiga poster inom SMF.  August Rosén och Helmer Prozth hörde till dem som arbetat med skrivelsen. Huvudkravet var att behålla Hedegård vid Missionsskolan. Det var 100 predikanter som skrev under skrivelsen men ytterligare 175 ställde sig bakom den. Detta i relation till att SMF vid denna tidpunkt hade 670 fast anställda predikanter, det var alltså ett omfattande stöd för Hedegård. Som ett svar på  detta upprop gjorde missionsstyrelsen ett uttalande med uppbackning av styrelsen för missionsskolan och distriksföreståndarna. Hedegård var ganska nöjd med uttalandet och tyckte att det fanns grund för honom att stanna kvar inom SMF. Alliansmission var dock aktiva i kontakten med Hedegård och ville få över honom.

Situationen komplicerades av att Hedegård begärde tjänstledighet från Missionsskolan men krävde att få bestämma vem som skulle vara vikarie för honom, någon med liknande teologiska profil. Berörda styrelser gick inte med på Hedegårds krav och då lämnade han in sin avskedsansökan i februari 1941, Han kallades då direkt till att bli rektor för Alliansmissionens bibelinstitut.

Hedegårds avgång skapade en omfattande debatt vid generalkonferensen 1941. August Rosén talade om att det fanns två riktningar inom SMF, en som håller på Bibelns auktoritet och en som har sympatier för modern teologi. Rosén argumenterade emot att Ivar Wennfors skulle få ta över Hedegårds lärartjänst på missionsskolan, Axel Andersson argumenterade för Wennfors. Det blev sedan Wennfors som tog över Hedegårds lärartjänst på Missionsskolan. Axel Andersson gick hårt ut mot Hedegård och menade att han och hans likasinnade präglades av oförsonlighet och skapade ständiga trätor.

 

 

 

 

David Hedgård föreslogs att bli lärare i bibelkunskap och exegetik vid Missionsskolan 1926. Han var en välutbildad akademiker utbildad vid Lunds universitet och hade varit verksam i olika uppdrag inom Missionsförbundet under ett tiotal år. Bland annat varit pastor i flera församlingar i södra Sverige. Han valdes till vice ordförande i Predikanternas riksförbund 1925 och hade flera andra tunga uppdrag inom samfundet som gav kontakter och förtroende. Han läste parallellt vid Lunds universitet samtidigt som han hade olika uppdrag vid samfundet och tog sin teol kand 1928. Långt senare disputerade han vid Lunds universitet i teologi.

När Hedegård började 1928 uppfattades han som en medelväg mellan Oscar Haglund och Lorentz Backman, Haglund kom alltmer att uppfattas som biblicistisk pingstvän och hamnade i Filadelfia Stockholm när han lämnade missionsskolan. Hedegård uppfattades som formad av missionsförbundets väckelsefromhet samtidigt som han var en tydlig akademiker som inte duckade för nya forskningsmetoder inom teologin. Han hade en hel del samarbete och vänskap med Lorentz Backman under de tidiga åren. 1928 uttalade Hedegård stor uppskattning över Ole Hallesby, professorn vid Menighetsfakultetet i Oslo som tagit striden mot nyteologin. I en bok från 1928 går Hedegård ut i försvar för jungfrufödseln och tron på under och hänvisar i stor utsträckning till Hallesby. Den liberala teologin presenteras som en ny religion. Hallesby har dock inte någon ortodox inställning, han försvarar verbalinspirationen i Bibelns centrala budskap, dock inte i alla detaljer. Oscar Haglund drev vid denna tidpunkt Biblisk tidskrift med koppling till pingströrelsen och Hedegård kritiserade Biblisk tidskrift och Haglund ganska tydligt vid denna tidpunkt. Han ansåg att tidskriften drev lögnkampanjer mot Missionsförbundet.

Hedegård började vid missionsskolan 1928. Följer man hans skrivande under 1928 och 1929 utvecklas han i en konservativ riktning under dessa år, och distanserar sig mot Lorentz Backman-falangen inom Missionsförbundet. Hans förtroende inom Missionsförbundet var dock mycket stort, 1928 började han som extra lärare vid Missionsskolan, 1929 som ordinarie lärare med fullt stöd av Axel Andersson som året efter skulle väljas som missionsföreståndare med bred majoritet. Det var missionsförbundets generalkonferens som med bred majoritet ställde sig bakom Hedegård som ordinarie lärare, vid ett beslut 1929. Han uppfattades fortfarande som en medelväg mellan Backman och Haglund, och Hallesby i Norge var vid denna tidpunkt det teologiska riktmärket för Hedegård.

En utredning om hanteringen av Lorentz Backman genomfördes också under denna period. Efter Valhallanatten minskade intresset för utredningen och den blev klar först 1929, och den var också splittrad i sina slutsatser. Tre ledamöter gav sitt stöd till Backman medan två kritiserade honom. Efter detta lämnade han Missionsförbundet på ett bittert sätt.

Under hela 20-talet var Janne Nyrén missionsföreståndare. Har reste dock ständigt runt inom samfundet, var inte någon utbildad teolog, utan en erfaren och duktig församlingspastor och hade alltså varit pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm fram till 1917. Han var inte heller aktivt engagerad i missionsskolan men det var uppenbart att han stod för en tydlig bibelkonservativ linje.

I kapitel 19 i avhandlingen ger Dahlén en intressant analys av Backmanepoken vid missionsskolan. Det blev en krock mellan Backman som en ganska rationell och kylig akademiker präglad av universitetsmiljön och den väckelsefromhet med enkla rötter som präglade många av de elever som kom till missionsskolan. Det blev både en teologisk krock och en kulturkrock. Backman präglade dock missionspastorerna under en period och det skapade en ordentlig krock när Oscar Haglund tog över undervisningen, där de Backmaninspirerade eleverna var mycket kritiska till Haglund.

Hedegård uppfattades som en perfekt lösning 1929, både en akademiker men med djupa rötter i församlingsrörelsen, väckelsefromheten och i pastorserfarenheten.

Flera kapitel i avhandlingen handlar om missionsföreståndarevalet 1930, och det skulle medföra en intensiv bibelsynsdebatt.

Missionsförbundets starke man och chefsteolog, PP Waldenström, gick bort 1917. De ledande personerna i samfundet vid den tidpunkten var Wilhelm Sjöholm som var Waldenströms närmaste medarbetare,  JP Norberg, Axel Andersson, Gustaf Mosesson som var rektor på Missionsskolan och Janne Nyrén. I SMU som bildades cirka 1911 var Janne Nyrén ordförande, Mosesson vice ordförande och Axel Andersson anställdes som dess förste sekreterare. Efter konflikt med Waldenström och Sjöholm lämnade Axel Andersson SMU-tjänsten 1915. Han fortsatte dock med centralt engagemang inom missionsförbundet och valdes in i missionsstyrelsen 1915. Axel Andersson publicerade artiklar 1916 med kritik mot Waldenström och samfundets äldre ledning. I missionsföreståndarvalet 1917 nämndes Andersson som en möjlig kandidat, och han representerade en yngre generation av missionsförbundet, var 38 år vid denna tidpunkt. Direkt efter Waldenströms död utsågs Nyrén till ordförande i missionsstyrelsen, och Norberg blev tillförordnad missionsföreståndare. Norberg avled dock 1918 så han föll bort som en möjlig kandidat att bli ordinarie missionsföreståndare. Missionsföreståndarvalet 1918 kom att stå mellan Axel Andersson och Janne Nyren, båda med en tydlig teologiskt konservativ hållning men Andersson var en skarp debattör som också skaffade sig ovänner. Han var den starkaste kandidaten men uppfattades som stridbar, Nyrén hade inga fiender och uppfattades som en fridens man. Han valdes 1918. Andersson valdes till inre missionens föreståndare och fick där en viktig plattform för reformer och debatter. Att Andersson så kraftigt kritiserat äldre generationens ledare med Waldenström i spetsen gjorde honom både respekterad men också kontroversiell vid denna tidpunkt.

En intressant detalj som Dahlén tar upp är diskussionerna om en sammanslagning mellan Alliansmissionen och Missionsförbundet, en diskussion som fördes 1928. Ett antal församlingar i Småland var ju med i båda organisationerna. En intensiv debatt uppstod i kristen press om denna sak.. Skilda uppfattningar om Bibelns inspiration låg bakom att man inte gick samman, där SMF ansågs ha en starkt modernistisk läggning. Waldenströms försoningslära var också en fråga som fanns med i denna diskussion.

1929 gav Axel Andersson ut en bok som kom att orsaka mycket oro inom SMF. och den övriga frikyrkligheten. Bokens titel är Präster och profeter inom den bibliska religionsutvecklingen. Andersson kom att beskyllas för nyteologi och bibelkritik som en följd av boken. Andersson hade tidigare kritiserat både nyteologin och ortodoxin. Andersson gick också ut i skarp kritik mot Svenska kyrkan vid olika tillfällen. År 1929 uttryckte han stora bekymmer om SMF:s framtid. 1929 bildade Axel Andersson och David Hedegård ett eget bokförlag och Präster och profeter är den första bok man ger ut. Det är intressant att flera av de teologiskt konservativa inom SMF var involverade i boken Präster och profeter och hade godkänt manuset före publicering. Boken betonar att profeterna företräder den personliga livets religion medan prästerna företräder systemet eller institutionen. Bibelsynsdebatten berör synen på prästadömet i GT där Andersson hävdar att det i profetböckerna framförs en annan syn på bakgrund och utveckling än i Moseböckerna. Andersson menar att det finns olika uppfattningar inom Bibelns ramar om prästadömet och dess utveckling. En vanlig tolkning av Anderssons bok blev att han var en försvarare av bibelkritiken som gällde Moseböckerna och prästadömet i GT. Boken uppfattades också som en kraftig kritik mot Svenska kyrkans ceremonier. Anderssons uttalade syfte med boken var att kämpa mot prästadömets förstelnade religion. Han skrev vid ett annat tillfälle att den Katolska kyrkan är den babyloniska skökan, ett av ondskans främsta bålverk på jorden. Han reagerade starkt mot ceremoniella och kyrkligt-liturgiska tendenser inom SMF. Han såg boken som en kampskrift mot statskyrkodöme och prästkyrka. Dahlén menar dock att Andersson går längre än vad som var vanligt vid denna tidpunkt i att ifrågasätta Bibelns ofelbarhet och att visa en ovilja i att försöka hålla samman motstridiga ståndpunkter i Bibeln.

Janne Nyrén skulle gå i pension 1929 och Axel Andersson bok blev ett hett stoff i missionsföreståndaredebatten. Distriksföreståndarna och missionsstyrelsen ställde sig enhälligt bakom att föreslå Axel Andersson som ny missionsföreståndare. Dahlén konstaterar att de troligen inte hade hunnit läsa Anderssons bok innan beslutet så den hann inte påverka nomineringen.

Det blev David Hedegård som blev den tydligaste kritikern  inom SMF av Axel Anderssons bok. Oscar Haglund drev naturligtvis en kampanj mot boken i sin Biblisk tidskrift. Hedegård betonade att både GT och NT förutsätter att de gammaltestamentliga offerlagarna har tillkommit genom gudomlig uppenbarelse. En slutsats av Anderssons bok är att alla kapitel i moseböckerna om offerkulten är falsarier. Jesus och apostlarna måste då ha misstagit sig i bedömningen detta som en gudomlig inrättning. Jesus och apostlarna såg den gammaltestamentliga som förebilder på Kristi offer. Det blev en lång debatt om denna sak i Svenska Morgonbladet där Axel Andersson skrev ett antal artiklar i polemik mot Hedegård. Denna debatt var en första offentlig schism mellan Andersson och Hedegård. Anderssons svar gick i stor utsträckning ut på att bibeltroheten inte var särskilt konsekvent bland de teologer som Hedegård lyfte fram, bland annat tar han upp Hallesby som ett exempel. Debatten mellan Andersson och Hedegård fördes dock på en sansad nivå men enligt Dahlén visade den på olika bibelsyn, Hedegård såg på Bibeln som en organisk helhet.

Oscar Haglund gick ännu längre i Biblisk tidskrift och menade att Andersson var en utpräglad rationalist och nyteolog. Han bygger helt på den religionshistoriska skolan, den mest radikala teologiska riktningen. Han ser Andersson som en villolärare. Hedegårds kritik av Andersson får dock beröm av Haglund.

Debatten skapade bekymmer inför missionsföreståndarvalet och bland annat Mosesson tyckte att Andersson kanske inte var en idealisk kandidat. Vid generalkonferensen 1930 valdes Andersson med en bred majoritet men debatten var hätsk och intensiv och tunga missionsförbundare kritiserade Andersson för att vara teologisk modernist, bland annat August Rosén. Janne Nyrén den avgående missionsföreståndaren ställde sig inte bakom honom. Hedegård antydde att han skulle avgå om Andersson blev vald, vilket han inte gjorde.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har ägnat mig åt under september att läsa igenom Rune W Dahléns doktorsavhandling som kom ut 1999. Den har titeln ”Med Bibeln som bekännelse och bekymmer”. Den handlar om bibelsynsdebatten inom Svenska missionsförbundet mellan 1917-1942. Det är ett omfattande arbete på 500 sidor.  Dahlén har utfört ett imponerande och mycket omfattande arbete och gått igenom ett enormt källmateriel. Rune har varit verksam inom Svenska Missionsförbundet så länge jag kan minnas, och har haft hand om pastorsutbildningen vid Teologiska högskolan på Lidingö under många år. Det heter ju numera Equmeniakyrkan och Enskilda Högskolan. Rune är numera pensionär.

Bakgrunden till att ha 1917 som startår för studiet, är att Missionsförbundets ledande ideolog, PP Waldenström dog det året. Fram till 1917 fungerade han som ett läroämbete inom samfundet och fastställde vad som var en sund lära. Efter Waldenströms död blev det mer högt i tak angående den teologiska debatten och grundsynen inom Missionsförbundet.

Dahléns avhandling är spännande att läsa. Det är en riktig rysare. Den röda tråden handlar om vilka personer som skulle hålla i den bibelexegetiska undervisningen vid pastorsutbildningen på Lidingö. Bibelsynsdebatten kom i stor utsträckning att kretsa kring vilka personer som skulle ha detta ansvar, och vilken bibelsyn de representerade.

Dahléns avhandling har en direkt koppling till mitt eget liv. Som tonåring studerade jag vid Betelinstitutet i Orsa, åren 1971-1973. Den skolan var påtagligt präglad av de gamla bibelsynsdebatterna inom Missionsförbundet. Skolans rektor hade varit missionspastor under hela sitt liv, Ebbe Bolin, och en av huvudlärarna, Helmer Prozth, hade varit distriktsföreståndare för Missionsförbundet i Dalarna under många år. Prozth är flitigt omnämnd i Dahléns avhandling och var en av de stödjande personerna bakom David Hedegård som var en av nyckelpersonerna i Missionsförbundets bibelsynsdebatt på trettiotalet. Bolin och Prozth hörde till Missionsförbundets teologiskt konservativa falang. Den dominerade samfundet under den studerade perioden men teologiskt liberala krafter fick allt större utrymme under den studerade tidsperioden.

Nyckelpersoner i boken är Lorentz Backman som blev bibellärare vid Missionsskolan 1917. Gustaf Mosesson var rektor vid Missionsskolan under hela perioden. Oscar Haglund efterträdde Backman som bibellärare, som inofficiellt fick sparken eller i varje fall pressades att säga upp sig, på grund av för liberal bibelsyn. Haglund blev alltmer konservativ i sin teologi och fick till slut sluta vid missionsskolan, han ansågs vara för konservativ. Som hans efterträdare anställdes David Hedegård som ansågs ligga någonstans mitt emellan Backman och Haglund men Hedegård utvecklades i en alltmer konservativ och stridbar riktning och han motades också bort till slut trots ett omfattande stöd inom samfundet.

Andra nyckelpersoner i boken är Janne Nyrén som tillträdde som missionsföreståndare efter Waldenströms död, fram till 1930. Axel Andersson valdes som missionsföreståndare 1930 då Nyrén gick i pension. Andersson var också kontroversiell och ansågs vara teologiskt liberal. Nyrén klassades som teologiskt konservativ och var också pastor i den största församlingen, Immanuelskyrkan i Stockholm, fram till dess att han blev missionsföreståndare 1918.

En utgångspunkt för Dahléns studie är bakgrunden till varför missionspastorer var  och förmodligen är mer liberala i sin syn på Bibeln. En undersökning från 1980-talet som han refererar till visar att 33 procent av pastorerna i Missionsförbundet att Bibeln är ofelbar. Motsvarande siffra för Pingströrelsen var 98 procent och för Alliansmissionen 87 procent. Det är en undersökning från 80-talet. Jag skulle tro att siffrorna gäller även idag även om jag gissar att andelen pastorer inom övriga samfund som anser Bibeln vara ofelbar har sjunkit.

Dahlén gör i sin studie en distinktion mellan en konservativ och liberal bibelsyn. En konservativ bibelsyn kännetecknas av tron på att hela eller nästan hela Bibeln är Guds inspirerade ord och därmed i stor utsträckning bokstavlig sann. En liberal ser Bibeln i större utsträckning som människors ofullkomliga ord och som därmed mer eller mindre innehåller felaktigheter. Dahlén poängterar att det är en gradvis skala mellan konservativ och liberal.

Lorentz Backman som tillträdde som ansvarig bibellärare på missionsskolan betonade vetenskapens betydelse och den historisk-kritiska metoden vid analys av Bibelns innehåll. Det var mycket kontroversiellt vid den tidpunkten inom Missionsförbundet och förmodligen anställdes han utan att de berörda styrelserna var medvetna om detta. Backmans undervisning skapade mycket kontroverser, en del elever älskade hans undervisning och en del var mycket kritiska till den. Backman införde bland annat böcker av Eric Stave och Kolmodin, som ansågs vara teologiskt liberala, ur ett universitetsperspektiv ansågs de dock inte vara särskilt liberala. Waldenström hörde till Staves stora kritiker, han ansåg inte Stave vara särskilt bibeltroende. Det var svåra stridigheter både på missionsskolan och i ledningen av Missionsförbundet när Backman avgick, vid den tidpunkten dominerade den konservativa falangen både i missionsstyrelsen och skolstyrelsen. 60 missionsskoleelever skrev en skrivelse och beklagade att Backman hade tvingats avgå. Det kan noteras att Missionsförbundets diskussioner om bibelsyn och Backman uppmärksammades av till exempel Dagens Nyheter och Aftonbladet. Det var en mäktig folkrörelse vid denna tidpunkt. Svenska Morgonbladet var den ledande frikyrkliga tidningen vid denna tidpunkt och där var det många bibelsynsdebatter.

Några exempel på debattklimatet cirka 1925. Lorentz Backman skrev i Svenska Morgonbladet att: ”de i teologiskt hänseende frisinnade är att finna bland de i bildningshänseende högre stående och att de konservativa i allmänhet höra till dem som stå på en lägre bildningsnivå.” Ole Hallesby, norske biskopen, figurerade också i svenska debatten och han menade att liberalteologer inte var kristna.

Oscar Haglund blev en mycket kontroversiell lärare på missionsskolan. Elevkåren var polariserad och en falang var pingstvänlig och gillade Haglund. Den delen av elevkåren som inte var pingstvänliga hade tydliga antipatier inför Haglund. De pingstvänliga var också mer bibelkonservativa. Haglund splittrade både i missionsskolans styrelse och i missionsstyrelsen. Det var uppenbart att Haglund utvecklades i konservativ riktning under sin tid på missionsskolan. Mycket av kritiken mot honom handlade också om pedagogiken, själva undervisningsformen ansågs vara bristfällig. Haglund blev aldrig fast anställd och hans tjänst fasades ut efter några år.

Ett kapitel handlar om den så kallade ”Valhallanatten”, en diskussion vid generalkonferensen 1926 som höll på en hel natt. Det var en unik händelse i samfundets historia. Diskussionen fördes mellan 500-600 ombud i den missionskyrka som hette Valhalla. Byggnaden revs under 1960-talet vid den stora Cityrenoveringen i Stockholm, och församlingen kom att uppgå i Immanuelskyrkan. Valhallanatten inträffade också vid en unik tidpunkt i Missionsförbundets historia, det var all-time-high och hade 115.498 medlemmar. Man kan inte jämföra den siffran med dagens, Sverige hade mindre än hälften av dagens befolkning. Med samma befolkningsandel skulle Missionsförbundet ha bortåt en kvarts miljon medlemmar idag, det sammanslagna Equmeniakyrkan har 60.000.

Debatten kom att handla om Missionsförbundets bibelsyn. En utlösande faktor var att Oscar Haglund höll ett inlägg där han kraftigt kritiserade Missionsförbundets utveckling, framförallt bibelsynen. Det höll på att bli ett rationalistiskt samfund. Många deltog i debatten som alltså höll på en hel natt, bland annat rektor Mosesson och de flesta lärarna på missionsskolan. Diskussionen kretsade kring de båda lärarna, Haglund och Backman, där Backman representerade den liberala trenden. Tongivande personer som Axel Andersson och Ansgar Eeg-Olofsson betonade att man måste acceptera på missionsskolan lärare som accepterade den historisk-kritiska metoden i sin bibelundervisning. Backman deltog i diskussionen och menade att en biblicistisk hållning präglat Missionsförbundet fram till senaste åren. Man har betraktat bibeln som verbalinspirerad. Backman betonade Guds uppenbarelse till frälsning i skriften, inte Bibeln i hela dess omfång som är kärnan.

Det blev ingen vinnare eller förlorare i debatten, några beslut fattades inte. Motsättningarna dryftades öppet, och ventilerades. Det var väl poängen.

 

 

 

En mycket fin bok har skrivits av Evangeliska Frikyrkans missionsdirektorer Linalie Newman och Ingemar Forss. Titeln på boken är: ”Böneboken – vandra med Jesus i jättarnas tid.”

Det är en bönebok som lyfter fram vår tids utmaningar. Varje kapitel avslutas med en bön, vilket ska visa vägen att tackla de svåra problemen i vår tid,  med bön och nära gemenskap med Jesus.

Boken har ett mycket pedagogiskt upplägg med korta textavsnitt, där varje avsnitt avslutas med en bön, ett bibelcitat och en reflektionsfråga. Boken är strukturerad med utgångspunkt från Jesaja 9 och Jesu fyra namn, Underbar rådgivare, Mäktig Gud, Evig fader och Fridsfurste.

En annan utgångspunkt i boken är vår tids jättar, vilka författarna definierar som klimatkrisen, psykisk ohälsa, ensamheten, gängvåldet och världsläget med hotande krig och konflikter.

Språket är personligt, vardagligt och spänstigt. Styrkan i boken är att man lyckats knyta ihop vår tids största samhällsproblem med evangeliet och lyfter fram Jesustron och Jesusgemenskapen som en kraft som kan befria och ge en grund för lösningar på problemen.

Den evangeliska grundtonen är tydlig. Jesus är det yttersta svaret och grunden för hoppet.

Linalie skriver t.ex. om inbördeskriget i Colombia och FARC-gerillan. Det har blivit fred i landet. Linalie skriver att flera av de ledande personerna i FARC-gerillan har blivit kristna och därför skrivit under fredsavtalet. De har berättat att de aldrig skulle skriva under fredsavtalet utan först ha förstått sin egen skuld och synd och fått förlåtelse från Gud.

Linalie skriver också om gängkriminaliteten: ”Trots att samhället sätter in stora resurser i kampen mot gängkriminaliteten så räcker inte det. Det behövs en mäktig Gud, en gudomlig hjälte som kliver in och frälser människor, räddar dem från mörkret in i sitt underbara rike av ljus”.

Dessa två exempel visar hur fint boken knyter ihop en analys av de stora samhällsproblemen i vår tid med evangeliet, och pekar på Jesus som vägen ut ur förtrycket och bundenheten.

Flera EFK-pastorer är med och skriver textavsnitt i boken, bland annat Kim Brynte och Richard Cruz.

Boken kan rekommenderas som andaktsbok, som allmän reflekterande läsning och kanske för gemensam läsning i församlingen, där boken kan vara underlag för predikoserier.

 

Kyrko- och modern väckelsehistoria hör till mina favoritämnen. Senaste tiden har ägnat mig åt njutningen att plöja igenom Rune W Dahléns doktorsavhandling från 1999 ”Med Bibeln som bekännelse och bekymmer”. Det är en granskning av bibelsynsdebatten i Svenska Missionsförbundet 1918-1942. På 500 sidor med minutiös noggrannhet har Daléns plöjt igenom massor av källmateriel från den perioden. Påminner så mycket om bibelsynsdebatter senaste 15 åren där jag själv medverkat aktivt.

Rune har varit verksam inom Svenska Missionsförbundet så länge jag kan minnas, och är numera pensionär. Har arbetat med pastorsutbildningen på det som då hette THS, under många år.

Jag har levt mig in i den värld som var Lorentz Backmans, Oskar Haglunds, David Hedegårds, Axel Anderssons, Janne Nyréns, och många andra. Noterar också att en av mina gamla lärare vid Betel-Institutet i Orsa i början av sjuttiotalet, Helmer Prozth är ofta omnämnd. Han var uppenbarligen en av David Hedegårds främsta stöttepelare.

Kommer att skriva ett blogginlägg om den högintressanta avhandlingen.

Filadelfia i Stockholm är en unik församling i Sveriges moderna historia. Det är dessutom Sveriges nästa största frikyrkobyggnad, när Livets ord invigdes 1987  blev det en större byggnad. Kyrkan var under många decennier Europas största frikyrkobyggnad. Nu fasar Niklas Piensoho ut som föreståndare. Församlingen står inför ett viktigt vägval när hans efterträdare ska utses.

Frågan berör mig djupt, dels har jag varit medlem i församlingen som tonåring. Dels har jag ägnat hela mitt liv åt att följa och påverka Stockholms andliga och frikyrkliga utveckling.

Diskuterar vägvalen i en artikel i Hemmets Vän. Man hittar den här. Artikeln innehåller också en kortfattad analys av pingströrelsens utveckling i Stor-stockholm, i modern tid.

Det har uppstått en mycket intressant debatt i tidningen Dagen om resultat av kristna evangelisationskampanjer. Dagen har publicerat en artikel med intervjuer som är en uppföljning av Sebastian Staksets tältmöteskampanjer under 2019 på Tjörn, i Piteå och Sävsjö. Intervjuerna visar på att bestående resultaten har varit måttliga, om man räknar i antalet nya medlemmar i de lokala församlingar som var med och ordnade kampanjerna.

Två inlägg har kommit med nyanseringar och invändningar mot Dagens journalistik. Dels från Torbjörn Freij, som var djupt involverad i Billy Grahams kampanj i Stockholm 1978. Dels från Sam Wohlin, pingstpastorn i Karlstad, som delar sina erfarenheter från Staksets senaste kampanj i Karlstad. Hans artikel hittar man här. Torbjörn Freijs artikel hittar man här. Dagens artikel hittar man här.

Jag delar helt de synpunkter som Freij och Wohlin för fram. Det är inte så enkelt att utvärdera resultat från kampanjer. De tre kampanjer som Dagenartikeln utvärderar drabbades dessutom av pandemin i uppföljningen, kanske det värsta slaget mot kristna kyrkan i modern tid. Tycker dock att det är bra att kristen media gör den här typen av utvärderingar, vi kan alltid göra våra evangelisationssatsningar bättre, och de behöver ständigt utvärderas.

Jag har ägnat hela mitt liv åt evangelisation och mission i Stockholm, och församlingsgrundande. Massor av misslyckanden och besvikelser kan jag räkna upp från mina erfarenheter, men också ett antal glädjeämnen. Det går att peka på församlingar som faktiskt existerar idag, som en frukt av detta arbete. Har haft nåden att döpa ett par hundra Stockholmare under mitt liv, som tagit emot Jesus.

Min samlade erfarenhet visar att det tar tid för folk att gå från en frälsningsbön och omvändelseupplevelse, till att bli församlingsmedlem. Det är den svåra och tålamodsprövande resan. Människor med helt sekulariserad eller helt okristen bakgrund som får möta Jesus, till exempel i ett kampanjmöte, man saknar helt referenser och förståelse för att detta ska leda till ett församlingsmedlemskap. Det kan vara en lång och tålamodsprövande resa att visa på församlingens betydelse, att följa och tro på Jesus gör jag inte bara som individ, det gör jag som församlingsmedlem.

Det är ett dilemma som möter all form av evangelisation, allt från konfirmationskurser, till Alphakurser, till kampanjer med Sebastian Stakset, pannkakskyrka, ordinarie ungdomsarbete i lokala församlingar, evangelierande konserter med mera. För Sebastian tog det fyra år från det han först började sitt andliga sökande tills han rejält landat i det kristna livet och i en kristen församling.

Och som Freij och Wohlin påpekar, kampanjer kan bidra till att väcka tro, skapa entusiasm, och mobilisera oss kristna, vilket leder till resultat på sikt utan att kunna mätas i  ifyllda kort vid en kampanj och ´därefter medlemskap i en lokal församling.

Alla djärva insatser för evangelisation i Sverige är viktiga. Nu står vi inför en vecka då filmen Miseria lanseras i Sverige på biografer runt om i hela landet. Ett utmärkt tillfälle att utmana många människor, inte minst de som har hamnat i gängkriminaliteten.

Nästa vecka lanseras filmen Miseria på Sveriges biografer. Manus bygger på berättelsen om Sebastian Staksets liv. Jag har varit rejält involverad i projektet från första början uitfrån mitt styrelseengagemang i Staksets organisation, Heart of Evangelism. Det är en kvalitetsfilm och professionella skådespelare som Ola Rapace hör till de medverkande. Ola spelar gangsterchefen ”Chicago” i filmen. Sebastian Stakset spelar sig själv. Filmen är en kampfilm mot den rådande gängkriminaliteten. Den blir nu mycket uppmärksammad i media och Sebastian genomför intervjuer för alla större rikstäckande media i Sverige för närvarande. Liam Norberg har varit regissör och hans fru Sofia Zouagui har varit producent. Här är en länk till biobiljetterna och en kort presentation av filmens innehåll.

Ur ett kristet perspektiv är detta en rejäl konfrontation med mörkrets makter och därför är vi tacksamma för mycket förbön för Sebastian och hans familj och hela organisationen Heart of Evangelism. Huvudbudskapet är att tron på Jesus är en förvandlande kraft ut ur drogmisär och gängkriminalitet.

Tidningen Dagen skrev redan i våras om lanseringen av filmen och man hittar det här, inklusive en länk till trailern.

En profil inom svensk frikyrklighet senaste 50 åren har varit Kjell Axel Johanson. Under ett antal år var han verksam inom Örebromissionen och Evangeliska Frikyrkan, och det var i det uppdraget jag lärde känna honom. Under en period var Kjell-Axel verksam inom Vineyardrörelsen, det var på 90-talet. Han blev sedan pastor i Elimkyrkan på Östermalm 1998 och avslutade tjänsten där 1 oktober 2009.  Jag valdes av församlingen att efterträda honom. Senaste 15 åren, och efter uppnådd svensk pensionsålder har Kjell Axel och hans hustru Vivi varit verksamma i en amerikansk megakyrka, Woodlands church, cirka 5 mil norr om centrala Houston under ledning av den välkände amerikanske pastorn Kerry Shook, som besökt Sverige flera gånger. Det är en församling som har upplevt påtaglig väckelse och sett väldigt många komma till tro under ett antal år. Församlingen är knuten till amerikanska sydstatsbaptisterna. Kjell Axel har varit verksam som bibellärare och ledarutbildare i församlingen under ett antal år. I sina olika uppdrag i Kristi kropp har Kjell Axel alltid bidragit till stabilitet och andlig förnyelse.

Kjell Axel har nu kommit ut med en bok med titeln ”En robust tro”. Jag har haft förmånen att läsa den under sommaren. En riktig pärla. Den kan varmt rekommenderas. Bokens struktur är att den är en genomgång av Petri andra brev. Kjell Axel pekar på Petrus avgörande roll i kyrkans historia, han hade förmånen att få vara med Jesus under tre år. Han blev den ledande personen i Jesu lärjungaskara när Jesus hade lämnat dem i fysisk gestalt. Brevet skrevs mot slutet av hans levnad, innan han blev en martyr för Jesus.

Kristen tro uttrycks i kristen livsstil – det är en huvudpunkt i brevet. 2 Petr. 1:5-11 säger: ”Vinnlägg er just därför på allt sätt om at i er tro bevisa dygd, i dygden kunskap, i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i ståndaktigheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek. Ty om detta finnes hos er och mer och mer förökas, så kommer ni inte att vara overksamma eller utan frukt i fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus…….” Kjell Axel lyfter fram att Petrus betonade att först kommer rätt livsstil och det motiverar oss att sedan söka rätt tro. Petrus betonar att vi inte är en del av denna världen, vårt uppdrag är inte att göra den här världen bättre. Vårt uppdrag är att vittna om Jesu återkomst. Vill man ha ett lätt liv här i världen kan inte kristen tro rekommenderas.

Kjell Axel betonar 2 Petri brev apologetiska drag. Den kristna tron är sann på riktigt. Vi hade själva skådat hans härlighet skriver Petrus. Det var inte några slugt uttänkta fabler som vi har följt, skrev han .

Kjell Axel och 2 Petri brev lyfter fram frågan om  falska profeter. De har funnits i alla tider. De påstår sig ha hört från Gud men säger det som människor vill höra. Petrus säger att de kommer att finnas i kyrkan, pseudo-lärare. De väljer den lättaste vägen. Lösaktig sexualitet kan följa i spåren av pseudo-lärarna.

Kjell Axel poängterar att 2 Petri brev lyfter fram frågan om Guds dom. De som inte följer Gud får vänta på domen. De som väljer att följa Gud väntar på uppståndelse och total förnyelse. Vi kristna lever i en fallen och dysfunktionell värld och den kristna tron är ofta obegriplig för dem som inte har förstått vad det handlar om.

2 Petri brev kommer också in på framtiden och eskatologi. Dels tar man upp om Guds dom över ogudaktigheten. 2 Petr. 3:7 säger att ”De himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt elden. (de ord som skapade världen). Jesus varnade för en kommande dom i eld. Gud sparar himlarna och jorden till den dag han har bestämt, Gud har en tidsplan. Det kommer en dag då ondskan i världen ska dömas kraftfullt. Petrus skriver om en global kollaps som ska komma. Petrus skriver om hoppet om en ny värld.

Kjell Axel gör tydliga markeringar mot villfarande undervisning i vår tid, med utgångspunkt i aposteln Petrus text. ”Men den som gömmer sin agenda för att sprida ohämmad livsstil bakom Jesus kärlek och respekt för alla sorters människor glömmer bort, ganska bekvämt, att Jesus hellre lät sig torteras och dödas än att inte göra Guds vilja, som var att dö för människors synd och för att befria dem till att leva på det sätt som Gud uppenbarat.”

Kjell Axels bok är vass och utmanande. ”När kyrkan i stället försöker att främst vara världsförbättrare och inte vågar vara annorlunda än världen, ger den bara kraft till samhällets nedbrytning”, skriver Kjell Axel i slutkapitlet. ”Kyrkan måste våga vara annorlunda och helt obegriplig för sekulariserade människor i sin världsbild.” Dock inte obegriplig i sitt språkbruk, lägger Kjell Axel till.

En utmärkt bok som behöver läsas, för att utmanas. Ett önskemål jag har är att kritiken mot samtidens kyrka skulle bli ännu skarpare, om det mer hade exemplifierats.