Kapitel 27 i Dahléns avhandling handlar om sprickor i Missionsförbundet efter valet av Axel Andersson som ny missionsföreståndare. David Hedegård kom ut med en bok 1931 som offertjänsten i Gamla testamentet, som ett direkt svar på Anderssons bok om Präster och profeter, dock utan att direkt referera till Anderssons bok, det var Missionsförbundets förlag som gav ut boken. Även Kongomissionären Westlind kom ut med en bok i liknande ämne och budskap.
En tvistefråga vid denna tid var förhållandet mellan Pingströrelsen och SMF. Man bör komma ihåg att SMF vid denna tidpunkt var det stora och etablerade samfundet. Pingst var det unga och växande samfundet, dock betydligt mindre än SMF i antal. Kraftigaste kritiken mot Axel Andersson kom från den pingstbetonade falangen inom SMF. Lewi Pethrus kritiserade också valet av Axel Andersson, nyteologin och bibelfrågan var en viktig anledning till Pingströrelsens reserverade hållning till andra kristna. Pethrus tyckte Andersson var en fullblodig bibelkritiker och tyckte läget var allvarligt när SMF kunde välja honom som högste ledare. Nyteologin är en andemakt som Guds församling ska bekämpa med alla till buds stående medel. Vissa missionsförsamlingar lämnade samfundet till förmån för Pingst men den strömningen var trots allt ganska marginell, några församlingar blev fristående och några hamnade hos Örebromissionen. Den pingstbetonade riksevangelisten Alex Olovsson lämnade samfundet 1932. Hedegård var mycket uppskattad bland de pingstbetonade. Axel Andersson tog ganska kraftfullt itu med splittringstendenser, och sammantaget minskade SMF med bara 2000 personer under denna period på trettiotaletm trots pingströrelsens kraftiga expansion under denna period. Man ville undvika den splittring som Baptistsamfundet råkat ut för både genom Pingströrelsen och genom Örebromissionen.
Dahléns slutsats är att Axel Andersson var en mycket stark och delvis dominant ledare, till skillnad mot Nyrén som uppfattades som en ganska svag ledare. Dahlén pekar på en komplicerad personlighetstyp hos Andersson. Hans antipati mot Pingströrelsen kritiserades från olika håll, han menade att pingst skulle försvinna inom en nära framtid. Hedegård var en annan stark personlighet under trettiotalet, han hade inte någon dragning till Pingströrelsen men dock till pingstbudskapet. Starka och dominanta ledare låg i tiden 1930 och präglade även demokratiska organisationer.
När man läser Dahléns avhandling med 2024 års glasögon förundras man över hur totalt patriarkaliskt som SMF var ända in på 40-talet, det var bara män och en massa män, överallt i alla styrelser och på alla ledande positioner.
Del 3 i avhandlingen handlar om perioden 1930-1942 med Axel Andersson som missionsföreståndare och David Hedegård som huvudlärare för bibelkunskap och exegetik på Missionsskolan, med skolans starka ställning i samfundet, var den posten i praktiken att vara chefsteolog för samfundet. Gustaf Mosesson, rektorn vid Missionsskolan under hela perioden kom aldrig att ha någon sådan ställning, han var inte tongivande i teologiska debatter. Han höll på med olika saker och var bland annat riksdagsledamot vissa år.
Konflikterna fortsatte. Ett konkret fall handlade om läroböcker vid Missionsskolan och vilken teologisk litteratur som skulle ges ut av samfundets förlag. Hedegård blev ganska agitatorisk när han inte fick igenom sina krav på litteraturen. Även Axel Andersson deltog i den typen av tvister, han var uppenbart tilltufsad av kritiken mot hans bok Präster och profeter. Hedegård skrev vid ett tillfälle: ”det är för mig en samvetsplikt att i denna förnekelsens och avfallets tid söka skriva, bearbeta och översätta litteratur som försvarar den gamla tron. Jag låter ingen människa och ingen mänsklig myndighet hindra mig från att här göra vad samvetet bjuder mig.” Ansgar Eeg-Olofsson blev biträdande rektor under trettiotalet, och uppfattades också åt det mer liberala hållet, och han och Hedegård var i en tydlig konflikt. Ivar Wennfors var en annan person som fick utökat inflytande under trettiotalet, men som stod i en påtaglig motsats till Hedegård.
Man imponeras av produktiviteten och intellektuella spänsten hos dåtidens frikyrkoprofiler. Axel Andersson och David Hedegård kom varje år ut med nya böcker, trots att de hade krävande heltidsjobb i samfundets tjänst.
Kapitel 30 handlar om förbundet för biblisk tro som bildades 1937-1938 som en bredare ekumenisk satsning men med David Hedegård som en drivande kraft bakom projektet. Moderna kristna får inte tappa bort kunskapen om den typen av initiativ. Hedegård betonade i sitt skrivande inför bildandet av organisationen att det handlar nu om att hävda Bibelordets sanning och trovärdighet. Hur man ska tolka Bibeln, där finns en frihet, och den friheten har Missionsförbundet betonat. Men själva inställningen till Bibeln, där finns inte frihet, och det är där striden står för närvarande. Hedegård betonar att striden gäller inte i första hand ofelbarheten eller vilken inspirationslära man förespråkar. Den avgörande frågan är att hålla fast vid Bibelns självvittnesbörd. Moderna bibelforskningen representerar en annan religion, man ifrågasätter Bibelns självvittnesbörd. Lärofriheten bör vara stor i kyrkorna, men inte friheten att ifrågasätta vad Bibelns faktiskt påstår.
Det var många som var oroade över dessa tendenser. 1936 bildades en kommitté med Hedegård som sekreterare, med rektorn på Johannelund som ordförande Nils Rodén och baptisternas och Veckopostens Arvid Svärd som vice ordförande. Från SMF var också August Rosén med. Hösten 1936 arrangerade man ett möte i Blasieholmskyrkan med mer än 2000 deltagare med temat till kamp för biblisk tro. Man publicerade boken Den moderna Kristusförnekelsen – några ord om den liberala teologien och dess förstörelseverk. Hedegård hade skrivit boken på uppdrag av kommittén. I mars 1937 bildade kommittén Förbundet för biblisk tro. Man började ge ut tidskriften För biblisk tro, bland annat prins Oscar Bernadotte hörde till de medverkande. Hedegård hade en stående avdelning i tidskriften. Axel Andersson var mycket kritisk till förbundet. En debatt rasade i tidningen Frikyrklig ungdom mellan Hedegård och Eeg-Olofsson.
En viktig plattform för David Hedegård var uppdraget som vice ordförande för Predikanternas riksförbund. Han hade också ett ansvar för studieverksamheten inom förbundet. 1937 avgick han från dessa uppdrag. Lorentz Backmans vänner tog över ansvaret för studieverksamheten efter Hedegård. Ivar Wennfors valdes som vice ordförande efter Hedegård 1937. Året efter blev han ordförande och var det fram till sin död 1957. Han fick även andra uppdrag inom samfundet vid samma tidpunkt. Det var en tydlig förskjutning i liberal riktning. Wennfors hävdade bland annat att motståndet mot Axel Anderssons bok Präster och profeter var präglat av fundamentalistisk bibelsyn. En konflikt utbröt kring Tidskrift för predikanter inom SMF som Hedegård redigerade. Wennfors och den nya styrelsen ville ha en redaktionskommitté som bestämde över innehållet vilket Hedegård vägrade att gå med på. Det blev en mycket infekterad konflikt mellan framförallt Wennfors och Hedegård, och Dahlén kallar det för både maktkamp, bibelsynsstrid, och generationsklyfta. Uppenbart uppstod det en låsning hos Hedegård och han blev alltmer mindre samarbetsvillig och oförsonlig i sitt agerande. Dahlén menar att Wennfors författarskap under denna period, han gav också ut böcker varje år, visar på en väckelsefromhet och bibeltro som skapade förtroende, dock inte med den agitatoriska hållningen mot liberalteologiska tendenser.
Konflikten mellan David Hedegård och Predikanternas riksförbund fick en direkt fortsättning i missionsstyrelsen och på missionsskolan. 1940 var Anders Löfberg i Karlstad missionsstyrelsens ordförande. Hedegård och Löfberg samtalade och Hedegård nämnde om sina samtal med Alliansmissionen, om att ansluta sig till och arbeta för dem istället. Han kände sig alltmer trängd inom SMF. Det som komplicerade samarbetet inom SMF var Hedegårds vägran att samarbeta med och även samtala med personer som han menade inte fullt ut stod bakom grundläggande kristna läror. Alliansmissionen kallade Hedegård till tjänst inom samfundet under sommaren 1940. Många pastorer inom SMF var oroliga för att Hedegård skulle lämna samfundet och en skrivelse gjordes med önskemål om att han skulle vara kvar. Hedegårds inställning var att 1940 hade de liberala krafterna erövrat alla viktiga poster inom SMF. August Rosén och Helmer Prozth hörde till dem som arbetat med skrivelsen. Huvudkravet var att behålla Hedegård vid Missionsskolan. Det var 100 predikanter som skrev under skrivelsen men ytterligare 175 ställde sig bakom den. Detta i relation till att SMF vid denna tidpunkt hade 670 fast anställda predikanter, det var alltså ett omfattande stöd för Hedegård. Som ett svar på detta upprop gjorde missionsstyrelsen ett uttalande med uppbackning av styrelsen för missionsskolan och distriksföreståndarna. Hedegård var ganska nöjd med uttalandet och tyckte att det fanns grund för honom att stanna kvar inom SMF. Alliansmission var dock aktiva i kontakten med Hedegård och ville få över honom.
Situationen komplicerades av att Hedegård begärde tjänstledighet från Missionsskolan men krävde att få bestämma vem som skulle vara vikarie för honom, någon med liknande teologiska profil. Berörda styrelser gick inte med på Hedegårds krav och då lämnade han in sin avskedsansökan i februari 1941, Han kallades då direkt till att bli rektor för Alliansmissionens bibelinstitut.
Hedegårds avgång skapade en omfattande debatt vid generalkonferensen 1941. August Rosén talade om att det fanns två riktningar inom SMF, en som håller på Bibelns auktoritet och en som har sympatier för modern teologi. Rosén argumenterade emot att Ivar Wennfors skulle få ta över Hedegårds lärartjänst på missionsskolan, Axel Andersson argumenterade för Wennfors. Det blev sedan Wennfors som tog över Hedegårds lärartjänst på Missionsskolan. Axel Andersson gick hårt ut mot Hedegård och menade att han och hans likasinnade präglades av oförsonlighet och skapade ständiga trätor.