Dahlén kommer sedan in i ett summerande och analyserande avsnitt. Han konstaterar att Hedegård utvecklades i en alltmer konservativ och kompromisslös hållning, hans agenda var uppenbarligen att göra Missionsförbundet till en frikyrklig bekännelsekyrka. Dahlén pekar på att han kanske även sköt över målet i sin kritik av vissa personer inom SMF. Det blev konflikter som blev en blandning av lärostrid och personkonflikter. Dahlén pekar på att både Hedegård och Axel Andersson var komplicerade personlighetstyper som inte alltid hade lätt med samverkan. Det gällde även Ivar Wennfors. August Rosén, pastorn i Immanuelskyrkan Stockholm, som var strikt teologiskt konservativ, och Hedegårds vapendragare, var betydligt mer samarbetsinriktad trots att han hade samma teologiska grundsyn som Hedegård.
Axel Andersson gick i pension 1944 och utvecklades under resans gång i konservativ riktning, enligt Dahlén. Mosesson gick i pension 1943. Hedegård var verksam vid Alliansmissionens utbildning, Kortebo fram till 1948. Därefter studerade han vidare och var aktivt verksam för bibeltro på många olika sätt. Bland annat genom en översättning av Nya testamentet som fick en omfattande spridning. 1968 gick Hedegårds arbete vidare genom stiftelsen Biblicum. Efter perioden hos Alliansmissionen blev Hedegård EFS-are men lämnade även dem i början av sjuttiotalet, då han menade att teologiskt liberala tendenser fått för stort insteg även där.
Dahlén kommer fram till slutsatsen att alla personer som drev bibelsynsfrågorna inom missionsförbundet, både liberala och konservativa, var starka och kompromisslösa. Det var nog unikt att tre exegetiklärare lämnar missionsskolan i förtid och med bitterhet. Dahlén pekar på att det också pågick en ständig maktkamp inom samfundet, inte minst mellan Axel Andersson, Gustaf Mosesson och August Rosén. Bibelsynsfrågan användes också som ett redskap i denna maktkamp. Maktkampen blev också väldigt tydlig när Wennfors tog över uppdrag efter uppdrag som Hedegård hade haft, och Wennfors hade uppbackningen från Axel Andersson.
En slutsats från Dahlén är att Lorentz Backman blir något av en segrare i hela denna process trots att han fick lämna lärartjänsten på Missionsskolan och senare lämnade Missionsförbundet. Hans teologi och synsätt avgick med segern i ett långsiktigt perspektiv, kampen mot en mer liberal teologi pågick intensivt under flera decennier men Backmans mer vetenskapliga perspektiv på Bibeln blev det dominerande i långa loppet. Det kan förklara varför SMF-pastorerna i 80-talets undersökningar var betydligt mer teologiskt liberala än pastorer i andra samfund.
Så långt Rune W Dahlén. Han har skrivit en imponerande avhandling. Går långt utöver vad som kan krävas av doktorsavhandlingar. En äkta historisk avhandling där han gräver väldigt djupt i alla tänkbara källmaterial och lyckats komma över alla tänkbara källmaterial. Att nå längre än till att läsa bara tidningsartiklar, böcker och protokoll är mycket värdefullt. Dessutom har det varit möjligt att komplettera med intervjuer med personer som fortfarande var i livet och var inblandade i händelserna och hade minnesbilder. En bra historisk framställning handlar om att rekonstruera vad som faktiskt har hänt, vem som gjorde vad, varför det gjordes och sades, rekonstruera komplexiteten i de olika relationerna och samarbetsförhållanden. Blottlägga maktkamper. Dahlén har genomfört en imponerande insats. Han håller också forskarens distans till studieobjektet.
I mitt nästa blogginlägg kommer mina egna reflektioner, vad kan vi lära oss av detta i förhållande till vår tid.