Lägesrapport från Swärds perspektiv

Senaste månaden har varit speciell för mig och min fru. Hon genomförde en knäledsoperation i början av mars och det kräver ett antal månader av rehabilitering och sjukgymnastik.  Det är dock en operation som på sikt ska leda till en påtaglig förbättring. Byta knäled gör sjukvården bara när det är stora problem med värk och förslitning. Det har dock krävt att jag under en dryg månad har behövt hålla mig hemma och delvis fungera som personlig assistent, första veckorna på dygnet-runt-basis. Tillståndet har dock förbättrats påtagligt senaste dagarna då Eva har kunnat sluta med en medicin som skapade svåra biverkningar., så svåra biverkningar att vi var på St Görans akuten en hel natt och förmiddag tidigare i veckan, med misstanke om blodpropp. Vi kunde dock åka hem efter ett halvt dygn på akuten och det var ingen blodpropp och det tackar vi Jesus för.

En annan stor familjehändelse senaste månaden har varit att vi har fått vårt sjätte barnbarn, en liten gutt föddes vid Bergens sjukhus i västra Norge för en vecka sedan, som blir lillebror till vårt andra barnbarn, som vår yngste son har fått tillsammans med sin norska fru. Jag räknar med att åka till Bergen i slutet av april för att få träffa det nya underverket. Fem av våra sex barnbarn bor i Bergen, Norge, så det blir en del pendlande i båda riktningarna.

När det gäller mina kristna engagemang har det blivit en stor förändring under mars månad. Folkungakyrkan i Stockholm valde mig till församlingens ordförande vid årsmötet 17 mars och jag går nu med glädje in i uppdraget att leda församlingen tillsammans med det övriga församlingsrådet, och Martin Tebus som är församlingens pastor sedan i oktober. Ser mycket fram emot ett samarbete med Martin, vi delar så mycket av övertygelser och andliga värderingar. Jag var ju tidigare församlingens pastor och drev aktivt på utvecklingen att flytta församlingen från Östermalm till Södermalm och försäljningen av gamla Elimkyrkan på Östermalm, som Zlatan köpte, och köpet av gamla baptistkyrkan Salem, som stod tom. Att sälja en gammal baptistkyrka, att köpa en annan gammal baptistkyrka och flytta hela församlingen från Östermalm till Södermalm, har varit ett av mitt livs mest utmanande och påfrestande projekt. Om jag någon gång har varit nära att bli utbränd så var det då. Satsningen har dock varit till stor nytta för församlingen långsiktigt och det finns stora möjligheter för Folkungakyrkan inför framtiden.

Jag och hustrun fortsätter med missionellt arbete i stadsdelen Östermalm i Stockholm.  Östermalmsborna är i ganska stor utsträckning kulturkristna och mer än hälften av befolkningen är fortfarande med i Svenska kyrkan, döper sina barn i kyrkan, konfirmerar sina tonåringar i kyrkan, gifter sig och begravs i kyrkan, och går ofta till kyrkan, första advent, vid jul och påsk, framförallt. En betydande andel av befolkningen är med i någon av kyrkans körer eller barn- och ungdomskörer. Det är en speciell missionell miljö. Det senaste som har hänt är att vi har initierat en ekumenisk bönegrupp i stadsdelen som möttes för första gången på skärtorsdagen, i Frälsningsarméns lokaler. Vi var drygt 30 närvarande vid första tillfället, och det var mycket inspirerande. Jag och hustrun nätverkar aktivt på Östermalm, vi är båda med i kyrkofullmäktige i Oscars församling, och jag är med i både kyrkoråd i Oscars församlling och är vice ordförande i ett kyrkobyggnads- och fastighetsutskott som har hand om det mesta av Svenska kyrkans fastigheter på Östermalm.

Min övertygelse är att ska vi få en ny folkväckelse i Sverige kan vi inte räkna bort Svenska kyrkan, den har enormt mycket större kontaktytor mot svenska befolkningen än vad frikyrkorna har. Därför behövs det aktiva frikyrkokristna som också engagerar sig i Svenska kyrkan.

 

 

Kommentar med anledning av Daniel Alms avgång som pingstledare

Då har den uppmärksammade utredningen om Pingstledaren Daniel Alm äntligen lagts fram. För min del har jag haft svårt att förstå varför det har tagit så lång tid, det har handlat om relationen med en kvinna. Men hur som helst, nu är utredningen klar och den är naturligtvis sekretessbelagd, så vi vanliga dödliga vet ingenting om vad som har hänt.  Det är inte bra. Vi jobbar i förtroendebranschen och transparens är en grund för förtroende. Sedan vet jag också hur arbetsrättsliga regler ser ut. Ledare behöver dock vara transparenta angående sina egna liv, det kan inte arbetsrätten hindra.

Pingsts ordförande säger att att det har inte hänt något som kan klandras juridiskt, däremot är förtroendet förbrukat. En enig styrelse står bakom enligt ordförande Edström. Alm och advokaten Sjöberg har gått i svaromål i Dagen och kraftigt kritiserat Pingststyrelsen. Det är en uppenbart en stor förtroendeklyfta mellan Alm och styrelsen när man offentligt kritiserar varandra med dessa ordval.

Jag sörjer över situationen. Den är naturligtvis fruktansvärt jobbig för Daniel och hans familj och för de berörda kvinnorna. Men naturligtvis en mycket jobbig situation för hela pingströrelsen. Men eftersom jag inte vet något om vad som har hänt har jag inte någon anledning att spekulera om detta. Jag tänker på de berörda i mina böner, det är vad jag kan göra.

Däremot skulle jag vilja kommentera den övergripande och allmänna frågan om kristna ledare och sexuella frestelser. Det har ju inträffat ett antal dikeskörningar på det området både i Sverige och på den internationella scenen under senare år. Jag tänker t.ex. på den berömde amerikanske profetförkunnaren Mike Bickle som nu anklagats av ett antal kvinnor för olämpligt beteende. Den amerikanske teologen Yoder, som nu är bortgången tycks slå alla rekord i dubbelmoral och olämpligt beteende. Många kvinnor har anmält honom. Hillsongpastorn Houston och Hillsongs New York-pastor är världskända exempel. Brittiske profilen Mike Pilavachi, ett annat exempel. Bill Hybels och Willow Creek, ett annat världsberömt exempel. Listan kan göras lång. Det går att ge ett antal svenska exempel men då börjar det brännas lite mer.

Hur kan vi göra för att slippa den här typen av dubbelmoral i fortsättningen och i framtiden? Några iakttagelser från min sida.

  1. Det tycks ibland inte finnas några samband mellan hög svansföring när det gäller bibeltro och hög moral när det gäller relationen till kvinnor, och ens livsstil. Det går att ge ett antal exempel på predikanter och kristna ledare som har varit helt rätt i sin undervisning men helt fallerat på det personliga planet.
  2. Jag tror att ett grundproblem är bristen på helgelse och helgelseförkunnelse i moderna kristenheten. Om man är medveten om att man som kristen ledare en dag ska stå inför Kristi domstol då ens livsinsats ska utvärderas och dömas, då kanske man hanterar frestelser med mer ödmjukhet, förkrosselse och respekt.
  3. Syndabekännelse och transparens är grunder i kristen etik. Varje ledare måste stå ansvarig inför andra och ha personer man kan bekänna sina synder för. En rad otrohets- och kvinnoaffärer bland kristna ledare har präglats av brist på transparens. Det har avslöjats långt senare när personer som utsatts för ledarens synder berättat. Många gånger har kristna organisationer försökt tysta ner den här typen av affärer. Det är förödande. De berörda männen har inte kommit ut och berättat, om de hade gjort det – då hade förtroendet mycket snabbare kunnat återställas. Värsta exemplen är att sekulära media avslöjar vad som har hänt, det var fallet när det gäller Bill Hybels. Allt detta är uttryck för låg nivå av ansvarighet och transparens i kristenheten, inte minst i så kallade bibeltrogna och pingstkarismatiska kretsar. En stor eloge till EFK-ledaren Linalie Newman som öppenhjärtligt berättat om utmaningar i sitt eget liv för en del år sedan, på detta område. Vi skulle slippa många problem om fler kristna ledare visar lite mer transparens.
  4. Vi måste ha ödmjukhet när vi talar om detta. Jesus har inte lovat oss att vi ska slippa frestelser, han har bara lovat att hjälpa oss i frestelsens stund och att vi inte ska bli frestade över vår förmåga. Den som står måste se till att man inte faller. För min del har det varit avgörande under alla år att vara transparent, att kunna dela om mitt liv med andra ledare, och framförallt leva i transparens med den person man är gift med. Då kan man hantera frestelser när de dyker upp och det behöver inte utvecklas till att bli stora eller små snedsteg, förödande för alla parter. Som pastor är det också viktigt att i viss utsträckning vara transparent med sin församling, att kunna berätta även om sina svårigheter och sin brottningskamp.
  5. Det måste finnas en väg tillbaka för ledare som trampar snett på dessa områden. Förlåtelse är omedelbar, förtroende kan dock ta tid att återställa. Men det är orimligt att man blir dömd på livstid för felaktigheter man har gjort, om man bekänner sin synd och omvänder sig.
  6. Som aktiva kristna och engagerade i församlingar runt om i världen, vi behöver be för våra ledare, både lokalt, nationellt och globalt. Vi kan inte heller helt tappa modet när världsberömda predikanter kör i diket, vi får aldrig glömma att det är bristfälliga människor som Jesus vill använda. Den som är utan synd får kasta första stenen, vi måste också tänka på det. Jag tycker nog att jag själv  ibland har uttryckt mig för hårt över fallerande kristna ledare, det har varit uttryck för min egen besvikelse över deras vägval.
  7. Detta är inte nya problem, i min barndoms Maranataväckelse var detta ett stort problem. När det är seger- och framgångstider verkar det som om det ibland kan bli slapphet och nonchalans i inställningen till synd och frestelser.
  8. Det här handlar om viktiga trovärdighetsfrågor för kristna församlingen. Den sekulära samhällsmoralen accepterar inte att män uppträder på ett olämpligt sätt mot kvinnor, detta har förstärkts under senare i kölvattnen av Metoo-rörelsen. Kristna ledare måste vara föredömen här på alla plan. Även världsberömda kristna ledare. Otrohetsaffärer tar även sekulära moralen i stor utsträckning avstånd ifrån. Svenska kyrkan som klassas som en teologiskt liberal kyrka, men man sparkade biskopen i Visby på grund av en otrohetsaffär. Kvinnorörelsen kämpar kampen mot nätporren. Det behöver vi kristna göra också, och den kristne ledare som kämpar på detta område måste vara transparent och bekänna inför någon man har förtroende för. När vi kristna inte lever som vi lär så drar vi vanära över kristna församlingen.
  9. Bara för att man lever i ett stabilt och trohet och långsiktigt äktenskap är man inte skyddad från alla bekymmer. Även inom ett äktenskap kan det gå snett, det kan förekomma våldtäkt i ett äktenskap, eller sexuella trakasserier. Att behandla varandra med respekt och kärlek, det är avgörande. Bibeln uppmanar den kristne mannen att älska sin hustru som Kristus har älskat församlingen.

 

 

Vardagsjobbet – heltidstjänst för Gud

 

På söndag har jag förmånen att få predika i Folkungakyrkan på Södermalm, i Stockholm. Där jag tidigare var pastor. Sitter och förbereder mig. Kommer att ta upp om att alla kristna är kallade av Gud till tjänst, och vardagsjobbet är en heltidstjänst för Gud. Vad vi än gör så tjänar vi Herren. Jag tjänar Kristus när jag jobbar som lärare, ingenjör, sjuksköterska-sjukskötare, förskolelärare, städare, kriminolog, polis, socialsekreterare, politiker med mera. Vi kan uppleva Guds kallelse även när det gäller yrkesval och yrkesinriktning och var vi ska jobba. ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.” står det i Kol 3:17 ”Ni tjänare, lyd era jordiska herrar i allt, inte som inställsamma ögontjänare utan med uppriktigt hjärta i vördnad för Herren. Vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor. Ni vet att det är av Herren ni ska få arvet som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar. Det står i Kol. 4:22-24. Vi gör det för Herren – det gäller vårt vardagliga civila liv.

Gud har kallat människan till arbete. Paulus skriver i 1 Tess. 4:11,12 att ”Sätt en ära i att leva lugnt och sköta er och arbeta med era händer, så som vi befallt er, så att ni väcker respekt hos de utomstående och inte behöver sakna något.” 1 Tess. 4:11,12

Budordet om sabbaten, där citerar vi bara halva budordet. Andra delen är att sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. När vi blir kristna och kanske lämnar ett struligt liv bakom oss, att börja arbeta är bland de viktigaste som finns för att få ordning på  sitt liv.

 

”Tjuven ska sluta stjäla och i stället arbeta och göra nytta med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver”. Det läser vi i Ef. 4:28

Gud kallar oss till olika yrken, olika gåvor och kompetenser. Vi läser redan om urhistorien att Abel blev herde och Kain blev jordbrukare, 1 Mos. 4. Längre ner i samma kapitel står det om yrken som att vara smed, bygga städer, spela harpa och flöjt, alltså – professionella musiker fanns redan på den tiden. Att vara boskapsskötare är också omnämnt.

I andra mosebok läser vi att: ”jag har kallat Besalel, som till Uri av Juda stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten. .. jag har gett honom Oholiab av Dans stam, till mehjälpare. Åt alla era konstnärligt begåvade män har jag gett vishet i hjärtat att utföra allt som jag har gett dig befallning om”. 2 Mos. 31:1-6

Ordspråksboken 31 är ett unikt kapitel i Bibeln om en driftig affärskvinna. Hennes arbete var välsignat av Gud, hon var nitisk. Företagsam. Drev affärer. Vi läser att hon har omsorg om ull och lin, och hennes händer arbetar med lust. Hon är som köpmannens skepp, hon hämtar sin mat fjärran ifrån. …… Hon har planer på en åker och köper den, hon planterar en vingård med vad hennes händer tjänat. …. Hon märker att hennes arbete går bra …. Hon räcker ut sina armar mot den fattige. … Linneskjortor gör hon och sälljer, köpmännen förser hon med bälten.

Hon var alltså i textilbranschen, drev handel, tjänade pengar, investerade, och planterade en vingård. Det här var för bortåt 3000 år sedan. Pengar hon tjänade användes till att göra gott, hon sträckte ut sin hand till nödlidande, och hon hade resurser till att hjälpa.

Och till sist, i Markus 6:3 läser vi att Jesus jobbade som snickare, troligen fram till dess att han började sin officiella tjänst som lärare och predikant. Som snickare var han hantverkare och troligen småföretagare. Aposteln Paulus jobbade delvis som tältmakare, för att kunna försörja sig under begränsade perioder då missionsbidragen var begränsade. Det är bra att en pastor och predikant har ett yrke vid sidan om.

Gud vill använda dig på jobbet, och han vill använda dig när du är pensionär. Även när man är riktigt krasslig. När jag låg mer eller mindre döende i covid 19 på St göran hösten 2020 var det en sak jag kunde göra, att be. Jag upplevde Guds närvaro i sjukhussalen.

Finländsk politik – på en hög och bra nivå med utmärkt tonläge

Jag uppskattar tonläget i den Finländska politiken. Presidentvalsdebatterna mellan Alexander Stubb och Haavisto har varit sakliga och stillsamma tillställningar, långt bort från de personangrepp och primitiv demagogi som numera präglar amerikansk politik, och tyvärr i för stor utsträckning svensk politik. Finland har dessutom inte några strikta blockgränser utan olika partier kan bilda regeringskoalitioner med stöd i riksdagen.

Att politiken präglas av saklighet, fakta, inte skapa halmgubbar och nidbilder av politiska konkurrenter, och helt undvika personangrepp, tycker jag borde vara ledstjärnor för varje mogen demokrati.

Den svenska politiska debattnivån är idag för låg. Och det gäller i ännu större utsträckning den amerikanska där Trump ständigt slår alla lågvattenmärken för obildad och primitiv politisk demagogi.

 

Inlägg angående konflikten Israel – Gaza

Jag har följt mellanösternkonflikten sedan sextiotalet, minns mycket väl samtalen i mitt föräldrahem i samband med sexdagarskriget 1967, ett krig som berörde inte minst pingstvänner och karismatiska kristna i stor utsträckning, kristna med hög bekännelse av bibeltrohet. Frågorna är komplexa. Som statsvetardoktorand för länge sedan skrev jag även akademisk uppsats i ämnet, jag fördjupade mig i frågan om fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten i slutet av sjuttiotalet. Här följer några kommentarer från min sida, notera jag går nu inte alls in på eskatologi och bibeltexter om att Jesus kommer snart. Jag kommenterar bara frågan ur politisk synvinkel. Och skriver från minnet, det kan finnas detaljer jag minns fel.

  1. FN beslutade efter andra världskriget att skapa två nya stater av det gamla området Palestina-Israel som då hörde till Storbritannien, Dessförinnan hade hela området hört till det Ottomanska riket under ett antal hundra år. En judisk-israelisk stat, en arabisk stat. Arabiska sidan vägrade att acceptera tvåstatslösningen, man gick istället ut i krig mot den helt nybildade israeliska staten för att stoppa en Israelisk statsbildning. Kriget medförde att Israel fick lite större områden än vad ursprungliga FN-planen angav, Egypten ockuperade Gazaremsan och Jordanien Västbanken och Syrien Golanhöjderna.
  2. Sexdagarskriget 1967 gick arabstaterna ut i krig igen för att krossa Israel, men Israel försvarade sig bra och det medförde att man ockuperade områdena som Syrien, Jordanien och Egypten hade tillskansat sig vid kriget 1948, Israel har slutit fred med både Egypten och Jordanien, Israel återlämnade ockuperade egyptiska områden i samband med fredan utom Gazaremsan som Egypten inte hade anspråk på. Jordanien hade inte anspråk på att få tillbaka västbanken. Golanhöjderna har Israel behållit av militärstrategiska skäl.
  3. Kravet på en palestinsk stat har drivits hela tiden. PLO och den mer moderata grenen av palestinierna har efterhand kommit att acceptera att det finns en israelisk stat. Hamas utgångspunkt har dock hela tiden varit att inte acceptera FN-beslutet från 1947, yrkandet är på en enda palestinsk stat och att krossa Israel.
  4. Israel byggde bosättningar på Gazaremsan, men lämnade Gaza helt och hållet cirka 2005. Palestinierna på Gazaremsan har haft omfattande ekonominskt stöd från många håll och har haft många möjligheter att bygga upp en fungerande statsbildning i Gaza. Hamas som regerat på Gaza är dock stämplad som extrem terroristorganisation av civiliserade västländer och har haft död åt Israel och judarna som stående målsättning under dessa år. Har med stöd av flera länder kunnat bygga upp militära resurser på Gazaremsan sedan 2005, nära sammankopplat med civilbefolkningen som fungerat som mänskliga sköldar. Sedan 2005 har Hamas haft många tusen raketanfall mot Israel, ett lågintensivt krig har pågått hela tiden som kraftigt eskalerade i oktober i fjol i samband med den omfattande massakern mot Israel.
  5. Efter detta har Israel bestämt sig för att besegra Hamas militärt en gång för alla. Vilket civiliserade västerländska rättsstater har accepterat, framförallt USA. Israel utkämpar ett renodlat försvarskrig för att händelser som det som hände i oktober inte ska kunna hända igen. Man bör dock komma ihåg att Hamas inte bara är en militär organisation, det är också ett tankesystem och en ideologi. Så även om Israel lyckas besegra Hamas som militär organisation kommer Israelhatet och judehatet att finnas kvar.
  6. Mönstret upprepar sig hela tiden. Israel får vissa sympatier och förståelse när man blir angripen. När man sedan ska försvara sig och försöka ta tag i de militära strukturer som ligger bakom angreppen mot Israel, möts man av hat från hela världen, klassisk antisemitism och judehat upprepas igen. Har själv stått och lyssnat på marscherna på Strandvägen i Stockholm när judehatarna har marscherat bort mot Israels ambassad. Det är horribelt att jämföra Gazasituationen med Ukrainakriget. Ryssland bedriver ett regelrätt angreppskrig mot en helt oskyldig part. Israel försvarar sig mot en angripare vars enda syfte är att utplåna Israel och döda så många judar som möjligt.
  7. Tyvärr drabbas det palestinska folket svårt av denna konflikt, deras stora problem är dock inte Israel, det stora problemet är den terrorstämplade egna regimen. Att aktionen i oktober skulle leda till dessa konsekvenser behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Det finns dock fredliga och Israelvänliga krafter bland araberna som lever i samarbete med Israel. Flera miljoner palestinier lever i Israel och är Israeliska medborgare och är representerade i Knesset genom sina partier. På mikronivå finns det också fredliga samarbeten även mellan Israel och ockuperade områden.
  8. En lösning av problemet vore att palestinierna fick en politisk ledning som helt överger den hatiska målsättningen att krossa Israel och döda judar, och istället inriktar sig på fredligt samarbete. Arbets- och företagssamarbete skulle skapa win-win för båda parter. Att börja i den änden jobb, ekonomi, arbetsutbyte – istället för att slåss om små landytor, skulle gynna medborgarna enormt. Jag tror inte att någon Israelisk regim skulle motsätta sig detta.

 

Kommentar till Pekka Mellergård

Tack Pekka för kommentarer på min kommentar över din bok. När det gäller oron för växande högernationalism och trumpism är vi mycket överens och lika oroade. Och vi är lika oroade över att dessa politiska trender förenas med evangelikal och karismatisk kristendom. Jag har ju i många år försökt driva tesen att kristna tron måste frikopplas från partipolitiska positioneringar. Kristna behövs i olika politiska partier. Det var enklare förr med mångfalden när företrädare för svensk väckelserörelse och friförsamlingsrörelsen, också var medlemmar i socialdemokratiska broderskapsrörelsen, även om redan då folkpartiets frisinne var huvudalternativet.

Vi får nog anledning att återkomma senare i år om frågan om Trumpismen, beroende på vad som händer på andra sidan Atlanten.

När det gäller Per Ewerts avhandling har jag bara läst avhandlingen. Den är mycket välskriven och ambitiös och jag tycker hans slutsatser är välgrundade. Hamnade i liknande slutsatser i min egen doktorsavhandling som försvarades 27 januari 1984. En slutsats är att socialdemokraterna har varit betydligt mer drivande i frågan om sekularisering och avkristning än de borgerliga partierna, men borgarna har efterhand hakat på. Ett paradexempel är dagens Liberalerna som på 70-talet var ett mycket frikyrkligt präglat parti, men idag är genomsekulariserat. Ewerts populärversion har jag inte läst och det tycks ju vara den som ni agiterat emot. Att använda sin forskning i populärdebatt, och kanske vrida argumenten längre än vad forskningsresultaten tillåter – är ju ett ganska vanligt fenomen inom både statskunskap, nationalekonomi och miljöforskning. Det är de tre områden jag känner till. Men som sagt var, jag har inte läst Ewert här, så jag kan inte bedöma det enskilda fallet. Att forskare deltar i offentlig debatt och uttrycker välgrundade ståndpunkter, som inte helt kan beläggas i deras forskning, det är ju mycket vanligt. Joel Halldorf använder sin professorstitel för att kampanja i många olika frågor där hans forskning inte har någon relevans, och det verkar ju inte vara någon som hetsar upp sig över detta.

Men tack Pekka, vi hörs och ses, och återkommer.

 

Grattis Ylva Eggehorn till att bli hedersdoktor vid Uppsala universitet

Ett stort grattis till Ylva Eggehorn som utnämnts till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Jag minns ju Ylva från tidiga karismatiska eran under sjuttiotalet. Mötte henne och hennes man George vid ett antal tillfällen under den perioden. Besökte bland annat Hannagården 1974, och var där vid flera ytterligare tillfällen. Försökte bjuda hem henne och George när vi flyttade till södra Stockholm 1981 till Vendelsömalm-Haninge, men lyckades inte med detta. Ylva är en enastående författarinna med en unik språkkänsla, en kreativ språkbegåvning av unikt slag. Ylva och George var nyckelpersoner inom den ytterst informella karismatiska väckelse som präglade Stockholm under sjuttiotalet.

Slutspurt i bokprojekt

Jag befinner mig just nu i slutspurten av ett bokprojekt. Jag har gått igenom de 2000-3000 blogginlägg och bloggdebatter jag varit involverad i sedan 2008 och försöker redigera ihop en bok av detta. Försöker hitta höjdpunkter och frågor och debatter jag bedömer har varit viktiga. Boken blir Allt mellan himmel och jord – då det har varit en ganska stor bredd i vilka frågor jag skrivit om och engagerat mig i. Jag räknar med att skicka ett råmanus till bokförläggaren nästa vecka.

Pekka Mellergård kommenterar min kommentar på hans bok

Hej igen Stefan.

Så fint att ta del av din läsning av ”Hur kunde det gå så här långt?” och ditt huvudsakligen positiva omdöme. Jag är imponerad av att du tagit dig tid att skriva en så omfattande sammanfattning av dina intryck. Och det känns bra att vi kan mötas i samtal, och att vi kanske t o m närmat oss varandra en del, efter några ”duster” något decennium tillbaka, där vi kanske delvis talade förbi varandra, eller åtminstone hade lite svårt att förstå den andres ståndpunkt. (Samtidigt ska vi förstås inte släta över de skillnader som nog fortfarande finns, och som i bästa fall kan göra samtal spänstigare, och stimulera till fortsatt utforskande av ”längden, bredden och höjden” i vår gemensamma tro och strävan till efterföljelse).

Boken är ju ett ”bricolage”, ett försök att lägga ett pussel med rätt många bitar, för att om möjligt låta en bild träda fram. Jag vet inte om jag riktigt lyckats, delvis därför att jag i stor utsträckning avstått från en riktig sammanfattning av EN tydlig bild. Förhållandet mellan ”nationalistisk högerkristendom”, ”trumpism” (som jag inte uppfattar vara samma sak) och ”evangelikaler” (som i sig inte är något entydigt och lättdefinierat begrepp) är komplext.

Du efterlyser mer ”nyansering” i ett antal avseenden. Och jag skulle förstås ha kunnat lyft fram positiva saker som människor har fått förmedlat från sådana som Derek Prince, Oral Roberts, Demos Shakarian, E.W. Kenyon med flera. Men dels tror jag att det skulle ha gjort texten lite mer uddlös och ”ljummen”, och dels var det ju de faktorer som har haft (i mina ögon) negativa och ”förklarande” konsekvenser som jag var ute efter att identifiera. Och där blev jag under skrivandets gång alltmer övertygad om att de olika pusselbitar jag beskriver i kanske ”onyanserade” termer har varit viktiga.

Du tvivlar på darbyismens/dispentionalismens inflytande bland amerikanska evangelikaler. Där tror jag att du har fel. Det finns enkätundersökningar som bara är ett par år gamla som visar hur utbredd den fortfarande är bland pastorer och ledare. I den kanske första riktiga översikten över dispentionalismens historia (Daniel Hummel, ”The Rise and Fall of Dispensationalism – How the Evangelical Battle Over the End Times Shaped a Nation”) som kom ut våren 2023 konstaterar författaren att dispentionalism förblir “one of America’s most resilient and popular religious traditions”. Det som är intressant är hur denna ”pretribulationistiska pre-millenialistiska” teologi utan intellektuell krock kan kombineras med de drag av ”post-millenialism” som blir alltmer tydliga, inte minst bland de som ser Trump som sänd av Gud, i den s k ”7-Mountain”-rörelsen, och i Peter Wagners böcker om att ”ta kontroll” över olika typer av makter.

Får väl här klämma in att självklart tycker även jag som du att det ”inte är fel” att ”seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället”. Tvärtom skulle vi behöva fler sådana ”seriösa kristna med föredömlig karaktär”. Jag tror faktiskt att det finns flera sådan i Sveriges Riksdag, där jag tror att en av dem är med i samma församling som du: Jakob Forsmed.

Att i en svensk kontext skriva kritiskt om ”evangelikaler och pingstvänner/karismatisk troende” kan ju vara att slå in öppna dörrar, eller rättare sagt riskera att bekräfta cementerade och ytliga fördomar. Jag är glad att du ser att jag försökt och kanske lyckats undvika detta. Den evangelikala delen av kristenheten är ju bred, vilket bland annat har speglats i Lausannerörelsen (med spänningen mellan John Stott-Billy Graham, och mellan nordamerika-”syd”) och även i skillnaden mellan Sverige och USA.

Just kapitlet med titeln ”Svensk högerkristendom – finns den?” är nog det jag är minst nöjd med – framför allt den senare delen som handlar om nutiden. Jag skrev det sent i processen, i en lite stressad känsla av att jag borde få med något kopplat till det svenska sammanhanget. Där skulle jag velat ha mer tid, och jag har lekt med tanken att skriva något mer omfattande just utifrån vårt svenska sammanhang. Vi får se hur det blir med den saken.

Även om ditt namn nämns i det kapitlet så var det inte i avsikt att etikettera dig som ”trumpist”. Men jag konstaterar att du haft ett stort engagemang i några av de frågor som är viktiga för de amerikanska evangelikaler som utgör Trumps kärntrupper, det vill säga: abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin. Och det är väl inte fel uppfattat? (Vad gäller evolutionsteorin – som du ”inte vet så mycket om” – så tangerade vi ju den i en debatt om Adam & Eva för ett antal år sedan, om du minns?). Samtidigt ville jag verkligen betona att du radikalt skiljer dig från dessa kärntrupper i ditt engagemang för klimat, miljö och flyktingar, och att du varit uttalat kritisk mot amerikanska evangelikalers omfamning av Trump och de värderingar (eller snarare brist på dito) som han i övrigt står för. Och jag var noga med att betona att både Stefan Gustavsson och Mats Selander tydligt signalerat avståndstagande från trumpism och högerkristendom.

Du har ju helt rätt i att ”Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn”. Det jag tycker är både intressant och anmärkningsvärt är att detta har blivit en sorts ”Shibolet”-fråga för Trumps evangelikala kärn-trupper, som överskuggar det mesta av evangeliet, inklusive det Jesus säger om ”vadhelst ni har gjort mot en av dina minsta”, där jag har svårt att förstå hur man samtidigt kan försvara ett 8-veckors embryo och sättet att skilja tusentals minderåriga barn från sina föräldrar vid USA:s gräns mot Mexiko.

Även om boken tar sin utgångspunkt i frågan om hur kristna kan stödja Trump, så breddas ju frågan till att handla om ”nationalistisk högerkristendom” i bredare bemärkelse. I det sammanhanget undrar jag om du ändå kan hålla med mig om det jag skriver i kapitlets avslutande stycke: a) att det engagemang som Världen idag och kretsen runt tidningen har i frågor om abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin ”bidrar till att många i det sekulariserade Sverige har svårt att se skillnad mellan svenska och amerikanska evangelikaler”, och b) att för den som vill närmare studera svensk högerkristendom ”finns det knappast något enklare sätt att börja än sätta sig ner och läsa några veckors utgivning av Världen idag”?

Och precis som du – exempelvis i din bloggpost om SD partikongress/årstämma – så är jag oroad över utvecklingen i Sverige. Och särskilt oroad över att det tycks finnas ett stöd för den sorts inskränkta nationalism som SD står för bland evangelikala kristna. Det är möjligt att jag tog i lite för hårt i en debattartikel i Dagen härförleden, men jag har ju tyckt mig se en del av detta i den entusiasm som visats för Per Ewerts bok om ”Landet som glömde Gud”, och en del av de ledartexter han skriver just i Världen idag. Skulle vara intressant att höra dina tankar kring detta.

Jag tror att jag slutar här. Men jag fortsätter gärna samtalet. Och återigen, tack för att du tagit dig tid både för läsning och att skriva ner dina reflektioner.

Vännen Pekka

Kommentar över Pekka Mellergårds bok om Trumpismen

Pekka Mellergård är en av profilerna inom Evangeliska Frikyrkan, under ett antal år rektor för Örebro missionsskola, också under ett antal år EFK-missionär i KIna. Dessutom till professionen neurokirurg.  Under mina år som EFK-ordförande 2002-2010 hade vi mycket med varandra att göra.

Vi har dessutom samma uppväxtmiljö. Pekka har vuxit upp inom Örebromissionen i en evangelikal-karismatisk miljö med en välkänd ÖM-pastor som far. Göran Carlsson, som jag lyssnade till en hel del under mina år på Betel-Institutet i Orsa 1971-73. Min far var ju också ÖM-pastor under några år på femtiotalet. Och min uppväxt var också evangelikal-karismatisk, dock kanske lite mer extrem än Pekkas, då vi var med i Maranata under en sjuårsperiod.

Jag har dock inte problematiserat och dekonstruerat min uppväxtmiljö lika mycket som Pekka har gjort. Han skriver om att han var nära att tappa tron efter ett besök vid en konferens i den församling jag var verksam vid på sjuttiotalet, Järfälla pingstförsamling, med Kjell Sjöberg som pastor. Jag minns inte den konferensen, då Don Basham var gästpredikant, så jag kan inte kommentera den händelsen. Enligt min erfarenhet var dock Järfälla pingst en mycket positiv miljö under sjuttiotalet där inte minst många ungdomar kom till tro, som sedan blev kristna för livet. Pekka nämner om Don Basham som huvudtalare på konferensen som en del av den så kallade shepherding- discipleship-rörelsen som var på agendan under den senare fasen av karismatiska väckelsen på sjuttiotalet. Det gick till överdrifter, där håller jag med om Pekkas kritik mot detta fenomen, men man bör också nämna att rörelsen ganska hårt utvärderade sig själv på åttiotalet och i stor utsträckning upplöstes. En av huvudkritikerna var Derek Prince som var en av nyckelpersonerna i denna rörelse.

Trots olika nivåer i att dekonstruera uppväxtmiljöerna, tycks vi ändå ha hamnat i ganska lika livsförlopp i ungefär samma kristna rörelser och engagemang så summa summarum tycks inte skillnaderna inte blivit så stora.

Pekka har alltså under 2023 kommit ut med den intressanta boken med titeln ”Hur kunde det gå så här långt?”. Pekka är en reflekterande och läsande person, som försöker förstå trenderna i kristenheten. Boken visar på en mycket god beläsenhet i kristen samtidslitteratur, och även kyrkohistoriskt.

Bokens frågeställning är hur det kan vara möjligt att kristna människor kan ge ett uttalat stöd till Donald Trump, och vilken jordmån som skapat dessa förutsättningar. De som läser vad jag skriver vet att jag sedan 2016 har ställt exakt samma fråga. Pekka gräver djupt för att försöka hitta ett svar på frågan. Lyckas han i boken ge ett svar på frågan?

Jag kan inte fullt ut bedöma den saken, men ska försöka kommentera hans tankegångar. Detta blir nog lite spretigt, boken har ett omfattande innehåll så det är svårt att ge rättvisa åt hela det tankegods som läggs fram.

Pekka ställer frågan hur kristna kan stödja en person med ett flertal konkurser bakom sig, flera tusen juridiska tvister, ett skamlöst skattesmitande och ett utnyttjande av en skattebefriad välgörenhetsorganisation för egen vinning. Dessutom inne på sitt tredje äktenskap, med en vana att kliva in i omklädningsrummen i miss Universum-tävlingar och anser sig ha rätt att tafsa på kvinnor.

Jag skulle nog vilja påstå att det är ännu värre än så.

Eftersom jag har plågat mig med att läsa Trumps tweets under fyra år (de tweets som inte längre finns tillgängliga då Trump blev avstängd från twitter 2020), under hans presidentperiod kan jag göra Pekkas lista mycket längre. En person som notoriskt svär och förbannar, notoriskt ljuger, notoriskt hyllar personer som är helt lojala med honom men notoriskt förbannar och förtalar allt och alla som inte håller med honom, kritiserar honom, tar avstånd från honom eller inte lyder honom. En läsning av hans tweets visar att Trump är extremt postmodern, det existerar inte några objektiva fakta eller objektiv sanning för honom, det enda som existerar är påståenden som gynnar hans intressen – dessa påståenden är bra, eller påståenden som inte gynnar hans intressen, vilket inte är bra.

Som vilken fascistisk diktator som helst. Hans förhållande till kristenheten måste förstås utifrån dessa ideologiska drag hos Trump.

Hur kan kristna se upp till och stödja en sådan person, Pekka ställer frågan, och jag har ställt frågan många gånger sedan 2016.

Pekkas bok är i stor utsträckning referat av olika böcker han har läst och som belyser hans frågeställning. Inte så mycket av egna ställningstaganden eller åsikter, utan mer ett försök till idéanalys och att spåra idéutvecklingen i kristenheten.

Pekka visar i första kapitlet på hur Trump ändrade sitt språk 2016 för att få med sig evangelikala väljare,  började använda religiösa ord och referenser till Gud. Min tweet-läsning visar dock att språkförändringen inte är konsekvent. Vid spontana kommentarer vällde förbannelserna och svordomarna fram som en mäktig flod. Det verkar som om Trumps alla kristna anhängare har missat detta faktum.

Kapitel 2 är mycket intressant och diskuterar begreppet evangelikal ur ett kyrkohistoriskt perspektiv. Rötterna i 1700-talets väckelserörelser betonas som evangelikalismens vagga. Pekka visar på att stödet till Trump finns både bland många klassiska evangelikaler och moderna karismatiker. Pekka pekar på den sociala radikalitet som präglar den tidiga evangelikalismen från 1700- och 1800-talet, bland annat var man spjutspetsar i kampen mot slaveriet. Väckelseprofilen Charles Finney var mycket socialradikal i sin framtoning. Mellergård pekar dock på att evangelikala rörelsen är hetoregen. Inom Lausannerörelsen till exempel hittar man inte de tankegångar som präglar amerikansk Trumpism.

Min bedömning är också att stödet till Trump är ganska fragmenterat bland dagens amerikanska evangelikaler och karismatiker. Den politiska polariseringen medför till exempel att i många amerikanska megakyrkor är det förbjudet att diskutera partipolitik i församlingsmiljön. Många kristna evangelikaler röstar också av vana på Republikanerna utan att därför vara några större Trumpanhängare. Pekka nyanserar här bilden och jag tror den kan nyanseras ytterligare.

Kapitel 3 handlar om vägen till Trump. Moral majority och Jerry Falwell diskuteras, liksom LaHaye och Pat Robertson. Tesen drivs att dessa banat vägen för Trump, att den kristna högern har fått den ledare man sökt efter. Även Oral Roberts och Demos Shakarian bidrag till utvecklingen kommenteras. Jag tror att bilden även här behöver nyanseras. Jag tror att Pekka har en poäng i att man kan hitta rötter till moderna Trumpismen hos vissa av dessa personer, alla barn får dock inte slängas ut med badvattnet. Flera av de omnämnda personerna har haft ett genuint kristet engagemang och det är ju bara Pat Robertson som har levt och varit aktiv under Trumperan och där man kan peka på denna direkta koppling att stödja Trumpismen.

Kapitel 4 innehåller en analys av Norman Vincent Peale och dess kopplingar till Trump och Trump-familjen. Man bör dock påpeka att denne Peale uppfattas som en ganska extrem framgångsteolog bland mainstream bland amerikanska evangelikaler, jag uppfattar honom inte heller som helt rumsren bland mainstream bland amerikanska pingstvänner och karismatiker. Men det är intressanta kopplingar som Pekka pekar på här, vissa kyrk-connections har uppenbarligen för Trumpfamiljen förekommit, det är inte bara fernissa med kristen profil.

För min personliga del ser jag Trumpismen som uttryck för avfall inom amerikansk evangelikal och karismatisk kristendom. Dels ett avfall från viktiga moraliska principer. Med de nya normerna kan man i princip acceptera att ledare lever hur som helst. Men också ett avfall från bönens och väckelsens väg, att Gud förvandlar nationer genom bön och väckelse, nu vill man tro istället på en stark mänsklig ledare som ska göra jobbet åt Gud. Jag kanske här tar ut svängarna ännu längre än vad Pekka gör, att Trumpismen är uttryck för en avfällig kristendom. Pekka antyder dock en sådan tankegången i slutkapitlen.

Det är viktigt att inte generalisera här, inte dra alla megakyrkor och evangelikaler över en kam. Pekka bidrar också med nyanseringarna, nämner om att den ledande demokraten Nancy Pelosi var med vid invigningen av Joel Osteens jättekyrka.

Kapitel 6 handlar om konspirationsteorier, falska profeter och Antikrists världsstat. Pekka driver tesen att Trump effektivt främjar och utnyttjar konspirationsteorier. Han hävdar också att kristna företrädare ofta gått i spetsen för att driva konspirationsteorier, Pat Robertson nämns särskilt och hans bok New World Order från 1991. Jag läste boken då, men minns den för fragmentariskt för att kunna bedöma saken, den innehåller dock spekulativa teser om styrningen av världen, så mycket minns jag. Att det finns hemliga nätverk som långsiktigt styr över världen är en konspirationsteori, kan inte beläggas vare sig med statsvetenskap eller seriös politisk journalistik. Mest har konspirationsteorin använts som ett inslag i antisemitismen, det är judar som hemligt styr över världen. Så har alltid nazister tyckt.

Visst har det funnits mycket spekulationer inom kristenheten om antikrist, vilket Mellergård visar på. Att sådana spekulationer används i det nya polariserade politiska klimatet är nog troligt. Personligen anser jag mer att antikrist är mer ett system än en person, och att det är ett system som dominerar i stora delar av världen redan nu. Ryssland, Kina, Iran, Gaza, Saudi-arabien – listan kan göras lång.

Det är dock viktigt även här att komma ihåg att läran om Jesu tillkommelse är en av de klassiska kristna doktrinerna. Bibeln är dock inte solklar över exakt hur detta ska gå till och framförallt när det ska ske. Därför alla dessa spekulationer, men det är inte något nytt för Trumperan, det har funnits i alla tider. Mellergård pekar dock på detta klart och tydligt, att dessa spekulationer har funnits i alla tider.

Kapitel 7 och 8 handlar om Darby och hans syn på Jesu återkomst och uppryckandet, och den kristna sionismen. Intressanta reflektioner av Pekka men jag tror inte att man ska blanda in Trump för mycket i detta. USA är Israelvänligt och det beror på flera orsaker, inte minst att man har en stor och inflytelserik judisk minoritet som övervägande röstar på Demokraterna, inte Trump. Trumps Israelpolitik är enligt amerikansk tradition och Biden driver en liknande linje. Kristen sionism är också en mångfascetterad rörelse, med enligt min  mening många bra inslag, och också spekulativa inslag. Darbys teser har varit ett inslag i modern evangelikalismen, men jag tvivlar på att någon majoritet av dagens amerikanska evangelikaler är Darbyister, trots genomslaget för LaHayes böcker med mera. Min gamla pastor Kjell Sjöberg, tog offentligt avstånd från Darbyismen i slutet av sjuttiotalet, det var vid den tidpunkten ganska radikalt inom pingströrelsen.

Kapitel 9 till 12 pekar ut Francis Schaeffer och Rushdoony som viktiga kristna ideologer som berett marken för Trumpismen. Kapitlen är även här kunniga och välskrivna. Jag delar Pekkas sympatier för Schaeffer. Hans sätt att driva dialog med nutidskulturen i sina tidiga böcker är enligt min mening mästerliga med en mycket intressant apologetik och försvar för kristen tro. Jag håller också med Pekka om att tonläget förändras i Schaeffers senare böcker, även om jag inte minns detaljerna, har läst en del av både Schaeffers tidiga produktion och hans senare. Dialogen med samtidskulturen var i centrum i hans tidigare böcker, hans senare böcker smalnade av och blev mer av en tydlig kamp mot sekulariserad humanism, och bibeltrons försvagning inom evangelikala rörelsen. Rushdoony har jag någon bok av i min bokhylla men har nog inte läst den vad jag kan minnas, kanske bara lite snabbt och översiktligt. Pekka gör en tydlig markering bort från Schaffer i likhet med vad Schaeffers son, Frank har gjort. Jag hänger nog inte helt med i den omsvängningen även om jag ser en poäng i det, kampen mot sekulariserade humanismen har sina poänger, men jag kan inte dela åsikterna när den kampen går över till en renodlad politisk kamp eller blir nästan militant som vissa kristna Trumpister har hamnat i under senare år. Bland annat Rick Joyner, som jag har träffat, och som predikade i den församling jag var pastor i på nittiotalet.

Kristen dominionism  kommenteras i dessa kapitel. Om kristna inflytandet i samhället inom olika områden. Det har också skapat en grogrund för Trumpismen. Det finns poänger här i Mellergårds resonemang. Men även på denna punkt vill jag betona att man inte får dra resonemang för långt. Att seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället kan jag inte se som något fel. Exempel i nutid är Mukweges deltagande i presidentvalet i Kongo, att afrikanska länder får rättfärdiga kristna med god moral som ledare, måste uppfattas som något positivt för både kyrkan och för samhället i stort. Problemet är när kristna charlataner får sådan poster som skämmer ut kyrkan. Och problemet är att strävan efter kristen politisk makt blir ett mål i sig själv och uppfattas som en plan för att kristna samhället. Det var inte så kristna församlingen växte fram i Apostlagärningarna.

Kapitel 13 och 14 handlar om presidentvalet 2020 och frågan om det finns kristen fascism diskuteras. Det är framförallt valfuskteorin som lyfts fram och försöken att underminera grundläggande demokratiska institutioner.

Enligt min mening är detta det allvarligaste i hela detta händelseförlopp. Pekka ställer frågan om kristen fascism existerar, handlar detta om en sådan allvarlig sak?

Man bör komma ihåg att fascismen i regel har varit allierad med kristna kyrkan. Diktatorn Franco i Spanien ville främja kristna arvet. Diktatorn Mussolini som inte var särskilt religiös från början samarbetade med Katolska kyrkan. Hitler utnyttjade att lutherska kyrkan i Tyskland var teologiskt liberal och omvandlade kyrkan till en nazistisk stödtrupp. Dagens fascistiska Ryssland bygger på nära samarbete mellan Putin och ortodoxa kyrkan.

I samband med valet 2020 gick Trumpismen över alla gränser. Valfuskteorin har förkastats av samtliga domstolar i USA, samtliga valmyndigheter i de olika delstaterna och även av personerna i Trumps stab och kabinett som ansvarade för valfrågorna. Det är uppenbart att Trump försökte fuska sig till en valseger. Här passerades gränsen till fascismen enligt min mening när man inte längre respekterar grundläggande samhällsinstitutioner och normer om vad som är sant och falskt, utan vill tillgripa sig makt på helt manipulativa metoder, på liknande sätt som när Hitler blev diktator i Tyskland på trettiotalet.

Att det republikanska partiet inte tar avstånd från dessa tokerier, och att Trumps medtävlare inför presidentvalet inte tar tydligt avstånd visar på ett politiskt system i förfall. Och det visar på en moralisk och intellektuell dekadens. Vissa av Trumps anhängare bland evangelikaler har tagit avstånd från valfuskteorin, bland annat Pat Robertson. Men det har inte gjorts konsekvent och bland annat en profil som Eric Metaxas stöder helt valfuskteorin, vilket Pekka nämner i boken. Det är ett intellektuellt och andligt haveri enligt min mening.

På denna punkt vill jag nog uttrycka mig ännu tydligare än vad Pekka gör i sin bok.

I kapitel 16 tar Pekka upp frågan om svensk högerkristendom finns. Han refererar bland annat till forskarna Joel Halldorf och Magnus Hagevi som betonar att svensk evangelikalism är något helt annorlunda än amerikansk. Han refererar till Tomas Poletti Lundströms artikel i Aftonbladet som argumenterar för en svensk högerkristendom.

Jag håller delvis med Pekka, det finns Trumpisttendenser i svensk kristenhet, men det är svårt att ge tydliga exempel på det. Några namn nämns som även jag har tagit upp i mina skriverier. Världen Idag kan enligt min mening inte entydigt placeras in i detta fack, innehåller en stor bredd av skribenter och olika inslag. Pekkas referens till Carin Stenströms ledare efter presidentvalet kan jag hålla med om. Ledningen för dagens Livets ord med Janne Blom i spetsen kan omöjligt klassas som trumpister och kristen höger enligt min mening.

Här förs resonemang som saknar stringens. Han antyder bland annat att jag är Trumpist för att jag tidigare som ledarskribent hos Världen Idag drivit frågor om abort, homosexualitet, kritik mot evolutionsläran och Israel. Pekka skriver att jag är svåretiketterad, jag skriver om fler frågor än detta.

Även om Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn, har ju detta inte med Trumpismen att göra. Det är frågor som kristna kyrkan har drivit under 2000 år. Evolutionsläran har jag nästan aldrig skrivit om, jag är inte naturvetare, så jag behärskar inte den frågan. Jag tror det blir fel att blanda in kristen skapelsesyn, och hur Gud har skapat världen, i frågor som gäller fascistiska tendenser i amerikanska samhället och kyrkan. Samma sak när det gäller Israelsynen. Kristdemokraterna t.ex. var för fullständigt för abortförbud fram till cirka 1990, en linje man helt har övergivit under Ebba Busch-eran, det är svårt att hävda att KD under Alf Svensson-eran uppvisade trumpist-tendenser.

Även om jag ser poänger i Pekkas resonemang i detta kapitel tycker jag att det är nödvändigt att göra strikta definitioner när man kommer in på konkreta sakfrågor, abortmotstånd och försvar för kristen äktenskapssyn – det är orimligt att se detta som indikatorer på att man är trumpist. Då skulle Katolska kyrkan vara ännu striktare Trumpister än dessa amerikanska evangelikaler som sympatiserar med Trump.

Jag är alltså inte helt lycklig över att mitt namn dyker upp i kapitel 16 men jag kan gärna ha överseende med detta. Pekka skriver också att jag engagerat mig i både flykting- och klimatpolitik, och kritiserat Trump så rimligtvis finns jag en ganska bra bit bort från kristen extremhöger.

Kapitel 18-20 är de avsnitt i boken där jag har skrivit mest utropstecken i kanten. Det finns en annan evangelikalism. Pekka ger intressanta belägg från forskningen om att omvändelsekristendom har varit en viktig påverkansfaktor för demokratirörelser runt om i världen. 1800-talets store väckelsepionjär Charles G Finney var en frontfigur både i kampen mot slaveriet och för ursprungsbefolkningars rättigheter. Finney lyfte även fram kvinnliga predikanter. Arne Rasmussons forskning om hur svenska väckelserörelsen format svenska demokratin poängteras. Pekka visar hur väckelserörelser i marginalen under hela kyrkans historia har haft en påverkan på religionsfriheten och mänskliga rättigheter. Tankegods från Hauerwas och Ellul lyfts fram i dessa kapitel, vi påverkar mest med kristna värderingar i samhället när vi lever som kristen kyrka. Är huvudtesen. Jag delar helt den övertygelsen.

Man bör dock komma ihåg att kristen samhällspåverkan kan inte ställas i motsats till att leva som ett ljus i världen, som en kristen kyrka. Till exempel kampen mot slaveriet var en mångårig politisk kamp som behövde utkämpas. Eftersom jag har doktorerat på abortlagstiftningen, tycker jag också att kampen för de ofödda barnens rättsskydd är en politisk kamp som är legitim, och som kristna kyrkan har stått upp för i 2000 år. På denna punkt slirar Mellergårds i resonemangen, när frågan främst kopplas ihop med Trumpismen.

Men till sist, Mellergårds bok är en intellektuell prestation, mycket läsvärd, och ger mycket att fundera över, och reflektera över. Jag tycker han i vissa lägen spetsar till lite för mycket, och slänger ut barn med badvatten, och i vissa lägen tycker jag att man kan uttrycka sig ännu skarpare. Men många resonemang håller jag helt och hållet med om.