David Hedgård föreslogs att bli lärare i bibelkunskap och exegetik vid Missionsskolan 1926. Han var en välutbildad akademiker utbildad vid Lunds universitet och hade varit verksam i olika uppdrag inom Missionsförbundet under ett tiotal år. Bland annat varit pastor i flera församlingar i södra Sverige. Han valdes till vice ordförande i Predikanternas riksförbund 1925 och hade flera andra tunga uppdrag inom samfundet som gav kontakter och förtroende. Han läste parallellt vid Lunds universitet samtidigt som han hade olika uppdrag vid samfundet och tog sin teol kand 1928. Långt senare disputerade han vid Lunds universitet i teologi.
När Hedegård började 1928 uppfattades han som en medelväg mellan Oscar Haglund och Lorentz Backman, Haglund kom alltmer att uppfattas som biblicistisk pingstvän och hamnade i Filadelfia Stockholm när han lämnade missionsskolan. Hedegård uppfattades som formad av missionsförbundets väckelsefromhet samtidigt som han var en tydlig akademiker som inte duckade för nya forskningsmetoder inom teologin. Han hade en hel del samarbete och vänskap med Lorentz Backman under de tidiga åren. 1928 uttalade Hedegård stor uppskattning över Ole Hallesby, professorn vid Menighetsfakultetet i Oslo som tagit striden mot nyteologin. I en bok från 1928 går Hedegård ut i försvar för jungfrufödseln och tron på under och hänvisar i stor utsträckning till Hallesby. Den liberala teologin presenteras som en ny religion. Hallesby har dock inte någon ortodox inställning, han försvarar verbalinspirationen i Bibelns centrala budskap, dock inte i alla detaljer. Oscar Haglund drev vid denna tidpunkt Biblisk tidskrift med koppling till pingströrelsen och Hedegård kritiserade Biblisk tidskrift och Haglund ganska tydligt vid denna tidpunkt. Han ansåg att tidskriften drev lögnkampanjer mot Missionsförbundet.
Hedegård började vid missionsskolan 1928. Följer man hans skrivande under 1928 och 1929 utvecklas han i en konservativ riktning under dessa år, och distanserar sig mot Lorentz Backman-falangen inom Missionsförbundet. Hans förtroende inom Missionsförbundet var dock mycket stort, 1928 började han som extra lärare vid Missionsskolan, 1929 som ordinarie lärare med fullt stöd av Axel Andersson som året efter skulle väljas som missionsföreståndare med bred majoritet. Det var missionsförbundets generalkonferens som med bred majoritet ställde sig bakom Hedegård som ordinarie lärare, vid ett beslut 1929. Han uppfattades fortfarande som en medelväg mellan Backman och Haglund, och Hallesby i Norge var vid denna tidpunkt det teologiska riktmärket för Hedegård.
En utredning om hanteringen av Lorentz Backman genomfördes också under denna period. Efter Valhallanatten minskade intresset för utredningen och den blev klar först 1929, och den var också splittrad i sina slutsatser. Tre ledamöter gav sitt stöd till Backman medan två kritiserade honom. Efter detta lämnade han Missionsförbundet på ett bittert sätt.
Under hela 20-talet var Janne Nyrén missionsföreståndare. Har reste dock ständigt runt inom samfundet, var inte någon utbildad teolog, utan en erfaren och duktig församlingspastor och hade alltså varit pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm fram till 1917. Han var inte heller aktivt engagerad i missionsskolan men det var uppenbart att han stod för en tydlig bibelkonservativ linje.
I kapitel 19 i avhandlingen ger Dahlén en intressant analys av Backmanepoken vid missionsskolan. Det blev en krock mellan Backman som en ganska rationell och kylig akademiker präglad av universitetsmiljön och den väckelsefromhet med enkla rötter som präglade många av de elever som kom till missionsskolan. Det blev både en teologisk krock och en kulturkrock. Backman präglade dock missionspastorerna under en period och det skapade en ordentlig krock när Oscar Haglund tog över undervisningen, där de Backmaninspirerade eleverna var mycket kritiska till Haglund.
Hedegård uppfattades som en perfekt lösning 1929, både en akademiker men med djupa rötter i församlingsrörelsen, väckelsefromheten och i pastorserfarenheten.
Flera kapitel i avhandlingen handlar om missionsföreståndarevalet 1930, och det skulle medföra en intensiv bibelsynsdebatt.
Missionsförbundets starke man och chefsteolog, PP Waldenström, gick bort 1917. De ledande personerna i samfundet vid den tidpunkten var Wilhelm Sjöholm som var Waldenströms närmaste medarbetare, JP Norberg, Axel Andersson, Gustaf Mosesson som var rektor på Missionsskolan och Janne Nyrén. I SMU som bildades cirka 1911 var Janne Nyrén ordförande, Mosesson vice ordförande och Axel Andersson anställdes som dess förste sekreterare. Efter konflikt med Waldenström och Sjöholm lämnade Axel Andersson SMU-tjänsten 1915. Han fortsatte dock med centralt engagemang inom missionsförbundet och valdes in i missionsstyrelsen 1915. Axel Andersson publicerade artiklar 1916 med kritik mot Waldenström och samfundets äldre ledning. I missionsföreståndarvalet 1917 nämndes Andersson som en möjlig kandidat, och han representerade en yngre generation av missionsförbundet, var 38 år vid denna tidpunkt. Direkt efter Waldenströms död utsågs Nyrén till ordförande i missionsstyrelsen, och Norberg blev tillförordnad missionsföreståndare. Norberg avled dock 1918 så han föll bort som en möjlig kandidat att bli ordinarie missionsföreståndare. Missionsföreståndarvalet 1918 kom att stå mellan Axel Andersson och Janne Nyren, båda med en tydlig teologiskt konservativ hållning men Andersson var en skarp debattör som också skaffade sig ovänner. Han var den starkaste kandidaten men uppfattades som stridbar, Nyrén hade inga fiender och uppfattades som en fridens man. Han valdes 1918. Andersson valdes till inre missionens föreståndare och fick där en viktig plattform för reformer och debatter. Att Andersson så kraftigt kritiserat äldre generationens ledare med Waldenström i spetsen gjorde honom både respekterad men också kontroversiell vid denna tidpunkt.
En intressant detalj som Dahlén tar upp är diskussionerna om en sammanslagning mellan Alliansmissionen och Missionsförbundet, en diskussion som fördes 1928. Ett antal församlingar i Småland var ju med i båda organisationerna. En intensiv debatt uppstod i kristen press om denna sak.. Skilda uppfattningar om Bibelns inspiration låg bakom att man inte gick samman, där SMF ansågs ha en starkt modernistisk läggning. Waldenströms försoningslära var också en fråga som fanns med i denna diskussion.
1929 gav Axel Andersson ut en bok som kom att orsaka mycket oro inom SMF. och den övriga frikyrkligheten. Bokens titel är Präster och profeter inom den bibliska religionsutvecklingen. Andersson kom att beskyllas för nyteologi och bibelkritik som en följd av boken. Andersson hade tidigare kritiserat både nyteologin och ortodoxin. Andersson gick också ut i skarp kritik mot Svenska kyrkan vid olika tillfällen. År 1929 uttryckte han stora bekymmer om SMF:s framtid. 1929 bildade Axel Andersson och David Hedegård ett eget bokförlag och Präster och profeter är den första bok man ger ut. Det är intressant att flera av de teologiskt konservativa inom SMF var involverade i boken Präster och profeter och hade godkänt manuset före publicering. Boken betonar att profeterna företräder den personliga livets religion medan prästerna företräder systemet eller institutionen. Bibelsynsdebatten berör synen på prästadömet i GT där Andersson hävdar att det i profetböckerna framförs en annan syn på bakgrund och utveckling än i Moseböckerna. Andersson menar att det finns olika uppfattningar inom Bibelns ramar om prästadömet och dess utveckling. En vanlig tolkning av Anderssons bok blev att han var en försvarare av bibelkritiken som gällde Moseböckerna och prästadömet i GT. Boken uppfattades också som en kraftig kritik mot Svenska kyrkans ceremonier. Anderssons uttalade syfte med boken var att kämpa mot prästadömets förstelnade religion. Han skrev vid ett annat tillfälle att den Katolska kyrkan är den babyloniska skökan, ett av ondskans främsta bålverk på jorden. Han reagerade starkt mot ceremoniella och kyrkligt-liturgiska tendenser inom SMF. Han såg boken som en kampskrift mot statskyrkodöme och prästkyrka. Dahlén menar dock att Andersson går längre än vad som var vanligt vid denna tidpunkt i att ifrågasätta Bibelns ofelbarhet och att visa en ovilja i att försöka hålla samman motstridiga ståndpunkter i Bibeln.
Janne Nyrén skulle gå i pension 1929 och Axel Andersson bok blev ett hett stoff i missionsföreståndaredebatten. Distriksföreståndarna och missionsstyrelsen ställde sig enhälligt bakom att föreslå Axel Andersson som ny missionsföreståndare. Dahlén konstaterar att de troligen inte hade hunnit läsa Anderssons bok innan beslutet så den hann inte påverka nomineringen.
Det blev David Hedegård som blev den tydligaste kritikern inom SMF av Axel Anderssons bok. Oscar Haglund drev naturligtvis en kampanj mot boken i sin Biblisk tidskrift. Hedegård betonade att både GT och NT förutsätter att de gammaltestamentliga offerlagarna har tillkommit genom gudomlig uppenbarelse. En slutsats av Anderssons bok är att alla kapitel i moseböckerna om offerkulten är falsarier. Jesus och apostlarna måste då ha misstagit sig i bedömningen detta som en gudomlig inrättning. Jesus och apostlarna såg den gammaltestamentliga som förebilder på Kristi offer. Det blev en lång debatt om denna sak i Svenska Morgonbladet där Axel Andersson skrev ett antal artiklar i polemik mot Hedegård. Denna debatt var en första offentlig schism mellan Andersson och Hedegård. Anderssons svar gick i stor utsträckning ut på att bibeltroheten inte var särskilt konsekvent bland de teologer som Hedegård lyfte fram, bland annat tar han upp Hallesby som ett exempel. Debatten mellan Andersson och Hedegård fördes dock på en sansad nivå men enligt Dahlén visade den på olika bibelsyn, Hedegård såg på Bibeln som en organisk helhet.
Oscar Haglund gick ännu längre i Biblisk tidskrift och menade att Andersson var en utpräglad rationalist och nyteolog. Han bygger helt på den religionshistoriska skolan, den mest radikala teologiska riktningen. Han ser Andersson som en villolärare. Hedegårds kritik av Andersson får dock beröm av Haglund.
Debatten skapade bekymmer inför missionsföreståndarvalet och bland annat Mosesson tyckte att Andersson kanske inte var en idealisk kandidat. Vid generalkonferensen 1930 valdes Andersson med en bred majoritet men debatten var hätsk och intensiv och tunga missionsförbundare kritiserade Andersson för att vara teologisk modernist, bland annat August Rosén. Janne Nyrén den avgående missionsföreståndaren ställde sig inte bakom honom. Hedegård antydde att han skulle avgå om Andersson blev vald, vilket han inte gjorde.