Jag har ägnat mig åt under september att läsa igenom Rune W Dahléns doktorsavhandling som kom ut 1999. Den har titeln ”Med Bibeln som bekännelse och bekymmer”. Den handlar om bibelsynsdebatten inom Svenska missionsförbundet mellan 1917-1942. Det är ett omfattande arbete på 500 sidor. Dahlén har utfört ett imponerande och mycket omfattande arbete och gått igenom ett enormt källmateriel. Rune har varit verksam inom Svenska Missionsförbundet så länge jag kan minnas, och har haft hand om pastorsutbildningen vid Teologiska högskolan på Lidingö under många år. Det heter ju numera Equmeniakyrkan och Enskilda Högskolan. Rune är numera pensionär.
Bakgrunden till att ha 1917 som startår för studiet, är att Missionsförbundets ledande ideolog, PP Waldenström dog det året. Fram till 1917 fungerade han som ett läroämbete inom samfundet och fastställde vad som var en sund lära. Efter Waldenströms död blev det mer högt i tak angående den teologiska debatten och grundsynen inom Missionsförbundet.
Dahléns avhandling är spännande att läsa. Det är en riktig rysare. Den röda tråden handlar om vilka personer som skulle hålla i den bibelexegetiska undervisningen vid pastorsutbildningen på Lidingö. Bibelsynsdebatten kom i stor utsträckning att kretsa kring vilka personer som skulle ha detta ansvar, och vilken bibelsyn de representerade.
Dahléns avhandling har en direkt koppling till mitt eget liv. Som tonåring studerade jag vid Betelinstitutet i Orsa, åren 1971-1973. Den skolan var påtagligt präglad av de gamla bibelsynsdebatterna inom Missionsförbundet. Skolans rektor hade varit missionspastor under hela sitt liv, Ebbe Bolin, och en av huvudlärarna, Helmer Prozth, hade varit distriktsföreståndare för Missionsförbundet i Dalarna under många år. Prozth är flitigt omnämnd i Dahléns avhandling och var en av de stödjande personerna bakom David Hedegård som var en av nyckelpersonerna i Missionsförbundets bibelsynsdebatt på trettiotalet. Bolin och Prozth hörde till Missionsförbundets teologiskt konservativa falang. Den dominerade samfundet under den studerade perioden men teologiskt liberala krafter fick allt större utrymme under den studerade tidsperioden.
Nyckelpersoner i boken är Lorentz Backman som blev bibellärare vid Missionsskolan 1917. Gustaf Mosesson var rektor vid Missionsskolan under hela perioden. Oscar Haglund efterträdde Backman som bibellärare, som inofficiellt fick sparken eller i varje fall pressades att säga upp sig, på grund av för liberal bibelsyn. Haglund blev alltmer konservativ i sin teologi och fick till slut sluta vid missionsskolan, han ansågs vara för konservativ. Som hans efterträdare anställdes David Hedegård som ansågs ligga någonstans mitt emellan Backman och Haglund men Hedegård utvecklades i en alltmer konservativ och stridbar riktning och han motades också bort till slut trots ett omfattande stöd inom samfundet.
Andra nyckelpersoner i boken är Janne Nyrén som tillträdde som missionsföreståndare efter Waldenströms död, fram till 1930. Axel Andersson valdes som missionsföreståndare 1930 då Nyrén gick i pension. Andersson var också kontroversiell och ansågs vara teologiskt liberal. Nyrén klassades som teologiskt konservativ och var också pastor i den största församlingen, Immanuelskyrkan i Stockholm, fram till dess att han blev missionsföreståndare 1918.
En utgångspunkt för Dahléns studie är bakgrunden till varför missionspastorer var och förmodligen är mer liberala i sin syn på Bibeln. En undersökning från 1980-talet som han refererar till visar att 33 procent av pastorerna i Missionsförbundet att Bibeln är ofelbar. Motsvarande siffra för Pingströrelsen var 98 procent och för Alliansmissionen 87 procent. Det är en undersökning från 80-talet. Jag skulle tro att siffrorna gäller även idag även om jag gissar att andelen pastorer inom övriga samfund som anser Bibeln vara ofelbar har sjunkit.
Dahlén gör i sin studie en distinktion mellan en konservativ och liberal bibelsyn. En konservativ bibelsyn kännetecknas av tron på att hela eller nästan hela Bibeln är Guds inspirerade ord och därmed i stor utsträckning bokstavlig sann. En liberal ser Bibeln i större utsträckning som människors ofullkomliga ord och som därmed mer eller mindre innehåller felaktigheter. Dahlén poängterar att det är en gradvis skala mellan konservativ och liberal.
Lorentz Backman som tillträdde som ansvarig bibellärare på missionsskolan betonade vetenskapens betydelse och den historisk-kritiska metoden vid analys av Bibelns innehåll. Det var mycket kontroversiellt vid den tidpunkten inom Missionsförbundet och förmodligen anställdes han utan att de berörda styrelserna var medvetna om detta. Backmans undervisning skapade mycket kontroverser, en del elever älskade hans undervisning och en del var mycket kritiska till den. Backman införde bland annat böcker av Eric Stave och Kolmodin, som ansågs vara teologiskt liberala, ur ett universitetsperspektiv ansågs de dock inte vara särskilt liberala. Waldenström hörde till Staves stora kritiker, han ansåg inte Stave vara särskilt bibeltroende. Det var svåra stridigheter både på missionsskolan och i ledningen av Missionsförbundet när Backman avgick, vid den tidpunkten dominerade den konservativa falangen både i missionsstyrelsen och skolstyrelsen. 60 missionsskoleelever skrev en skrivelse och beklagade att Backman hade tvingats avgå. Det kan noteras att Missionsförbundets diskussioner om bibelsyn och Backman uppmärksammades av till exempel Dagens Nyheter och Aftonbladet. Det var en mäktig folkrörelse vid denna tidpunkt. Svenska Morgonbladet var den ledande frikyrkliga tidningen vid denna tidpunkt och där var det många bibelsynsdebatter.
Några exempel på debattklimatet cirka 1925. Lorentz Backman skrev i Svenska Morgonbladet att: ”de i teologiskt hänseende frisinnade är att finna bland de i bildningshänseende högre stående och att de konservativa i allmänhet höra till dem som stå på en lägre bildningsnivå.” Ole Hallesby, norske biskopen, figurerade också i svenska debatten och han menade att liberalteologer inte var kristna.
Oscar Haglund blev en mycket kontroversiell lärare på missionsskolan. Elevkåren var polariserad och en falang var pingstvänlig och gillade Haglund. Den delen av elevkåren som inte var pingstvänliga hade tydliga antipatier inför Haglund. De pingstvänliga var också mer bibelkonservativa. Haglund splittrade både i missionsskolans styrelse och i missionsstyrelsen. Det var uppenbart att Haglund utvecklades i konservativ riktning under sin tid på missionsskolan. Mycket av kritiken mot honom handlade också om pedagogiken, själva undervisningsformen ansågs vara bristfällig. Haglund blev aldrig fast anställd och hans tjänst fasades ut efter några år.
Ett kapitel handlar om den så kallade ”Valhallanatten”, en diskussion vid generalkonferensen 1926 som höll på en hel natt. Det var en unik händelse i samfundets historia. Diskussionen fördes mellan 500-600 ombud i den missionskyrka som hette Valhalla. Byggnaden revs under 1960-talet vid den stora Cityrenoveringen i Stockholm, och församlingen kom att uppgå i Immanuelskyrkan. Valhallanatten inträffade också vid en unik tidpunkt i Missionsförbundets historia, det var all-time-high och hade 115.498 medlemmar. Man kan inte jämföra den siffran med dagens, Sverige hade mindre än hälften av dagens befolkning. Med samma befolkningsandel skulle Missionsförbundet ha bortåt en kvarts miljon medlemmar idag, det sammanslagna Equmeniakyrkan har 60.000.
Debatten kom att handla om Missionsförbundets bibelsyn. En utlösande faktor var att Oscar Haglund höll ett inlägg där han kraftigt kritiserade Missionsförbundets utveckling, framförallt bibelsynen. Det höll på att bli ett rationalistiskt samfund. Många deltog i debatten som alltså höll på en hel natt, bland annat rektor Mosesson och de flesta lärarna på missionsskolan. Diskussionen kretsade kring de båda lärarna, Haglund och Backman, där Backman representerade den liberala trenden. Tongivande personer som Axel Andersson och Ansgar Eeg-Olofsson betonade att man måste acceptera på missionsskolan lärare som accepterade den historisk-kritiska metoden i sin bibelundervisning. Backman deltog i diskussionen och menade att en biblicistisk hållning präglat Missionsförbundet fram till senaste åren. Man har betraktat bibeln som verbalinspirerad. Backman betonade Guds uppenbarelse till frälsning i skriften, inte Bibeln i hela dess omfång som är kärnan.
Det blev ingen vinnare eller förlorare i debatten, några beslut fattades inte. Motsättningarna dryftades öppet, och ventilerades. Det var väl poängen.