I det här blogginlägget vill jag ytterligare kommentera EFK-debatten och Göteborgsförsamlingen Sarons omsvängning i äktenskapsfrågan. Jag skriver i punktform för att skapa lite struktur i resonemanget.

1. Det pågår en positionsförändring i äktenskapsfrågan inom svensk kristenhet. Ledande i omsvängningen är Svenska kyrkan med Equmeniakyrkan som god tvåa. Trenden är tydlig att många inom Evangeliska Frikyrkan vill gå in som trea i detta race. De äldre historiska kyrkorna, som katolska kyrkan och ortodoxa kyrkorna berörs inte av denna omsvängning. Påverkan på nya rörelser som Pingst och trosrörelsen existerar men är mycket begränsad.
2. Man bör dock notera att omsvängningen är inte total. Svenska Kyrkan rymmer två olika äktenskapssyner, den traditionella och den modell som inkluderar det samkönade, det har inte minst betonats i ärkebiskopsvalet. Det var politikerna i kyrkomötet som drev på förändringen inom SVK. Frågan är främst symbolisk, endast cirka 1 procent av alla vigslar i Svenska kyrkan är samkönade. Equmeniakyrkan har inte tagit ställning i frågan, det är de lokala församlingarna som avgör själva vilken äktenskapssyn man ska ha.
3. Två av EFK:s största församlingar, Saron i Göteborg som är störst, och Immanuelskyrkan i Örebro som är EFK:s fjärde eller femte största församling står inför beslut att införa samkönade äktenskap och vigselhandlingar, respektive fullt ut bejaka samkönade äktenskap som likvärdiga. Det är ett omfattande förändring i förhållande till EFK:s praxis och teologi tidigare. Äktenskapsfrågan är en grundläggande kristen fråga, det är anmärkningsvärt att två av de största församlingarna uppenbart inte bryr sig om vad samfundet säger i denna fråga. Vad ska vi då ha den utredning till som just nu pågår? Om EFK som samfund inte innebär någon form av grundläggande teologisk samsyn i grundläggande frågor, vad ska vi då ha EFK till? En teologisk samsyn i grundläggande frågor är nödvändig för att kunna driva internationell misssion, konferenser, teologiska utbildningar, och församlingsplantering tillsammans.
4. Tycker att både Saron och Immanuelskyrkan agerar mycket nonchalant mot EFK som samfund. Om varje församling ändå gör som den vill i grundläggande lärofrågor, vad ska vi då ha EFK till? Man bör dock notera att besluten ännu inte är formellt fattade i de båda församlingarna. Det är Sarons ledning som lagt fram förslaget som församlingen ska besluta om, Immanuelskyrkan har fattat ett preliminärt beslut i bred majoritet, men ett definitivt beslut ska fattas i frågan inom snar framtid. Det jag här skriver gäller naturligtvis inte om de kommande församlingsmötesbesluten går i en helt annan riktning.
5. Eller också har man i underhandskontakter bollat frågorna med samfundsledningen och fått visst klartecken, t.ex. genom förankring i pastorsgruppen för de stora församlingarna. Då är situationen ännu värre. Då kör samfundet på ledningsnivå ett eget race bakom ryggen på breda grupper av medlemmar och församlingar som står för en konservativ äktenskapssyn.
6. Sarons och Immanuelskyrkans agerande leder till att EFK:s process och bearbetning av frågan har blivit överkörd. Man kan redan nu säga vad utgången blir, EFK blir ett nytt Egumeniakyrkan, med högt i tak i dessa frågor och varje församling får välja sin linje. Hur ska då äktenskaps- och samlevnadsundervisningen utformas i framtiden på Torpkonferensen och på våra gemensamma ungdomsläger? Den omfattande falang inom EFK som försvarar den hållning som samfundet hittills har haft behöver redan nu börja fundera över hur man gör i den situation som troligen kommer att uppstå inom några år.
7. Hur har Saron och Immanuelskyrkan tänkt sig att detta ska förankras i EFK:s internationella samarbete? Jag har svårt att tänka mig att någon av våra partners i Asien, Afrika eller Latinamerika eller östeuropa och Balkan bejakar denna utveckling. Hur har man tänkt sig att det ska förankras i våra immigrantkyrkor och immigrantgrupper i våra församlingar, som inte alls bejakar en omsvängning i äktenskapsfrågan. Utvecklingen är svensk-västerländsk-teologiskt liberal, och avfjärmar oss från tredje världens kyrkor, immigrantkyrkorna och globala pingströrelsen. Hur tänker man här – de som vill liberalisera EFK i denna fråga?
8. Jag är förvånad över att de krafter som driver på i positionsförändringen i äktenskapsfrågan, inte tar någon hänsyn till den splittring i kristenheten som det orsakar. Särskilt med tanke på att det är en begränsad symbolfråga, där sekulära samhället är den pådrivande kraften. Om det skulle vara fritt fram för alla EFK.-församlingar att genomföra samkönade vigslar, hur många kommer att göra det i praktiken? Min bedömning är att efterfrågan är mycket begränsad och en liten minoritet av församlingar kommer att praktisera en sådan norm.
9. Tycker att den mest konsekvente är Esther Kazen, numera verksam i Immanuelskyrkan i Stockholm. Esther anser uppenbarligen att om vi ska dekonstruera klassisk kristen äktenskapssyn, då har vi inte anledning att begränsa det till könsneutraliteten. Då gäller det även antalsneutraliteten. Argumenten för samkönade äktenskap borde även kunna gälla antalsneutrala äktenskap, att ge legitimitet åt polyamorösa och polygama relationer. Det är enklare att hitta bibelargumentation för detta än samkönade relationer, något som var helt förbjudet i den judiska kontext där kristna kyrkan växte fram för 2000 år sedan. Skulle man gå på Esthers modell skulle kyrkan ligga i framkant. Tre politiska ungdomsförbund har föreslagit antalsneutral äktenskapslagstiftning men sekulära politiken tycker uppenbarligen att tankarna är för radikala. Finns det något argument för könsneutrala äktenskap som inte skulle kunna tillämpas på antalsneutrala?
10. Det är tröttande att vi som står för en klassisk äktenskapssyn ständigt ska utmålas som novisa och kärlekslösa homofober. Jag har i närmare 50 år stått skuldra vid skuldra med kristna som har haft en kamp med sin sexuella läggning, och levt i spänningsfältet mellan bibelord och sina egna känslor. Jag tar helt avstånd från församlingsmiljöer som på ett felaktigt sätt skuldbelägger människor, och tvingar dem in i en garderob. Jag har alltid förordat öppenhet och ärlighet på detta område. Däremot menar jag att kristna kyrkan ska stå för en biblisk undervisning, och enligt min mening är den klassiska äktenskapssynen enda alternativet. Den behöver dock framföras med förståelse och medkänsla för att för enskilda människor kan detta vara en brottningskamp.
11. Den linje som hävdar att detta inte är en bibelsynsfråga utan en bibeltolkningsfråga där man kan komma till olika slutsatser, det är inte i enlighet med EFK:s tidigare hållning. Per-Axel Sverkers riktningsgivande undervisning på 90-talet och mitt citat av EFK-teologen Hans Johansson relativiserar inte alls frågan på det sättet. Enligt min mening kan man inte komma ifrån att ”tidsandan-argumenet”, blir avgörande när man ska positionsförflytta sig i denna fråga, och då handlar det inte om bibeltolkning, då handlar det om bibelordets auktoritet i förhållande till samtidstrender.
12. Sarons referens till dopfrågan som exempel på hur olika uppfattningar kan leva sida vid sida i en församling är ett svagt argument. Man bör komma ihåg att kristna kyrkan i alla tider har varit helt överens om dopet som avgörande vid inträdet i det kristna livet, det har dock varit åsiktsskillnader på grund av traditionen om hur och när dopet ska göras. Samkönade vigslar handlar inte om olika syn inom kyrkan historiskt, det handlar om anpassning till tidsandan.

 

Just nu sitter jag och läser manuset till ett sommar-prat-program som ska sändas i sommar på Sveriges Radio. Med möjlighet att ge feedback på manuset. Första gången jag gör något sådant. Mycket spännande och väldigt bra manus. Det kommer att visa sig framöver vilket program jag talar om.

Att Evangeliska Frikyrkan brottas med frågan om samkönade relationer är alltmänt känt i svensk kristenhet. En utredning pågår inom samfundet för att bringa klarhet i frågan. Jag hörde till förslagsställarna angående utredningen och tycker fortfarande att det var rätt beslut. Alternativet hade varit ändlösa diskussioner på sociala medier och kanske ett beslut på en kongress på ett ogenomtänkt sätt.

Utvecklingen inom EFK är dock sådan att utredningen blir alltmer förbipasserad. Flera tongivande församlingar tar frågan i egna händer. Immanuelskyrkan i Örebro är det tidigare exemplet som nu överväger att införa samkönade vigslar i församlingen. Nu senast har EFK:s största församling, Saron i Göteborg, lagt fram ett förslag som handlar om att behandla ett samkönat äktenskap som likvärdigt ett traditionellt äktenskap. Innan jag kommenterar Saronledningens beslut vill jag först ge en bakgrund till den oinitierade läsaren.

En tongivande teolog inom Örebromissionen/EFK under 80-, 90- och 00-talet var Hans Johansson. Han var under många år lärare på Örebro missionsskola och pastor i olika församlingar, bland annat Filadelfia i Örebro, Stockholm Vineyard och avknoppningen från Stockholm Vineyard, Tomaskyrkan, som blev en del av EFK.  Han gick tyvärr bort från detta jordeliv alldeles för tidigt år 2008, endast 57 år gammal. Jag kände Hans väl, vi var med i samma pastorsgrupp i Stockholm under ett antal år.  I sin bibelkommentar över Romarbrevet som kom ut några år innan hans död, så skriver han på följande sätt om Romarbrevet 1 och Paulus skrivningar om samkönade relationer: ”Bland allt i den hedniska världen som Paulus kunde lyfta upp som exempel på människans avguderi väljer han homoerotisk sexualitet. Anledningen är inte att judar betraktade den homosexuella livsstilen som ett typiskt uttryck för hednisk lastbarhet utan att Paulus i den ser en bild av gudslöshetens förvrängning av Guds ordning. Gud skapade mannen och kvinnan för varandra, till att hålla sig till varandra, till att vara fruktsamma och föröka sig. När man byter ut dessa skapelseroller mot homosexuellt umgänge ger man konkret uttryck åt det andliga tillstånd som råder i den värld som vänt skaparen ryggen”. Jag tycker att citatet från Hans speglar EFK:s hållning i denna fråga tidigare. Hans var dessutom en mycket erfaren pastor och själasörjare så han hade också en bred erfarenhet av hur enskilda människor kan brottas med dessa frågor i sitt personliga liv. Citatet visar tydligt hur teologiska positionerna har svängt på några få år. Hans text ger en bra bild över EFK:s hållning tidigare, och den syn som präglar en stor del av dagens EFK.

Saronledningen skriver att man kommit fram till att vi anser att församlingen skall bejaka människor som lever i samkönade äktenskap, men behålla vigselpraktiken att församlingens pastorer endast viger man och kvinna. Man skriver vidare att: ”Med detta menar vi att:
– Vi respekterar att församlingen lever med två äktenskapssyner (en där enbart
heterosexuella ingår och en där både heterosexuella och samkönade ingår) liksom
vi lever med två dopsyner (en där enbart troendedop ingår och en där både
troendedop och barndop ingår).
– Vi likställer samkönade äktenskap med heterosexuella äktenskap av respekt för
dem som har en äktenskapssyn som inkluderar både heterosexuella och samkönade relationer.
– Vi viger inte samkönade relationer av respekt för dem som har en äktenskapssyn
som endast inkluderar heterosexuella relationer.
– Vi som församling arbetar för att människor ingår trogna hållbara äktenskap. Det
gäller både heterosexuella och homosexuella relationer.
– Vi utväljer ledare utifrån förtroende, inte utifrån vilken äktenskapssyn man har.

Det är uppenbart när man jämför Hans Johanssons text ovan, med Immanuelskyrkans hålning och nu uttalandet från Saronledningen att man likställer samkönade äktenskap med heterosexuella äktenskap – att det handlar om en rejäl positionsförflyttning.

Vad tycker jag om detta? Hur ska detta hanteras inom EFK? Det skriver jag om i nästa blogginlägg.

 

Tänkte skriva ner mina huvudtankar vid dagens predikan vid gökottan norr om Skellefteå.

Utgick från bibeltexten i Apg 1 om Jesu himmelsfärd.

Min utgångsfråga var, är bibelns berättelse om Jesu himmelsfärd sann? Och hur vet man att den är sann?

Är bibelberättelsen om Jesu himmelsfärd något liknande som att läsa Stålmannen? En vanlig människa som kan agera på ett övernaturligt sätt i vissa situationer. Stålmannen kunde flyga, färdas i ljusets hastighet, hade röntgenblick, kunde lyfta planeter. Alla vet att berättelserna om Stålmannen är saga och fantasier.

Men Jesu himmelsfärd då, är det också saga och fantasier? Hur kan någon ryckas upp i luften, och var ligger himlen?

Jag gav tre skäl till berättelsens trovärdighet. Dels Jesusberättelsens förankring i historien och trovärdiga vittnens berättelse och vittnesbörd. Jesu liv, mirakler, hans död och upptståndelse, liksom inkarnationen och himmelsfärden, det är en sammanhängande berättelse som var trovärdig för den tidens människor. Annars hade det inte blivit någon växande kyrka, som blev en mäktig folkrörelse. Med mer än 2 miljarder medlemmar och troende idag. Bara Katolska kyrkan har 1,2 miljarder medlemmar, pingstvänner i världen är 600-700 miljoner.

Det finns inte några kyrkor eller monument som uppkommit på grund av Stålmannen. Inte någon räknar med att det är något mer än saga. Så är det inte med berättelsen om Jesus.

Den andra bekräftelsen på Jesu himmelsfärd är människors Jesusupplevelser, som präglar även vår tid. Jag gav en del exempel på detta, hur Jesus i vår tid förvandlar människors liv. Det går inte att ge något liknande exempel när det gäller Stålmannen.

Det tredje argumentet för Jesusberättelsen jag betonade var alternativens svaghet. Huvudalternativet till att vara kristen idag, är att vara muslim. Jag har läst Koranen och jämfört med Bibeln. Enligt min mening är Bibeln överlägsen i sitt språk, mångfald i berättelserna, etiken, och Gudsbilden. Islam imponerar inte på mig även på grund av att en bred majoritet av de mest förtryckande länderna i världen är muslimska. Länder präglade av västerländska värderingar och mänskliga fri och rättigheter, med hög utveckling av kunskap och vetenskap, domineras av länder med kristen historia.

Ateismen ger inte ett svar på de grundläggande frågorna om livets mening, varför vi finns till, vad är grunden för kärlek och moral. Och vart är mänskligheten och planeten på väg? Finns det något mål eller är planetens utplåning och förintelse ett trovärdigt framtidsscenario.

Min slutsats i dagens predikan var, därför är berättelsen om Jesu himmelsfärd trovärdig.

 

Befinner mig i Boviken norr om Skellefteå.

Gökottan i morgon bitti klockan 8.00, Kristi himmelsfärdsdagen, har flyttat från en tomt Boviken, Skäret, till EFS-bönhuset i Boviken. Detta på grund av regn. Bönhuset ligger mitt inne i Bovikens by.

Just nu befinner jag mig i Boviken norr om Skellefteå, i den stuga som min hustru har ärvt tillsammans med sin bror. De kommer från Skellefteå och är uppvuxna här i staden. Min fru har fortfarande släktingar i Boviken, bland annat två kusiner med familjer bor i området, och en kusin har en sommarstuga i området.

På söndag firar jag och fru Swärd vår bröllopsdag nummer 46. Hon är värd alla tänkbara hyllningar för att ha orkat med mig i 46 år. Bröllopsdagsmiddagen blir nog i Byske värdshus, eller gästgivaregården tror jag den heter.

Vi är kvar här kommande vecka och nästa torsdag, Kristi himmelsfärdsdagen håller jag predikan i gökottan, Boviken Skäret, 8.00 på morgon, välkommen om du finns i trakten. Ta med något att sitta på och fika. Arrangör är EFS i Boviken.

Efter socialdemokratiska beslutet idag är det troligt med en svensk NATO-ansökan kommande vecka. Det finns en bred majoritet i svenska riksdagen för ett sådant beslut. Det är endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet som fortfarande är reserverade, dock mer uppmjukat än tidigare.

Som jag skrev på min blogg för några veckor sedan har jag alltid varit för ett svenskt NATO-medlemskap. Jag tror inte på Sveriges förmåga att försvara sig om vi blir angripna militärt. Med dagens högteknologiska krigföring krävs det mycket mer av omfattande teknologiskt samarbete kring försvaret, något Sverige inte klarar på egen hand.

Dagens Nyheter påminner idag om man redan på 40-talet tog ställning för NATO-medlemskapet, i samband med att alliansen skapades. Dåvarande chefredaktören Herbert Tingsten var en högljudd NATO-förespråkare. Tingsten avskydde despotiska diktaturer, mer konsekvent än de flesta i Sverige. Han såg NATO-medlemskapet som en nödvändig västerländsk allians för att hålla stånd mot kommunismen och stalinismen. Situationen är liknande idag, även om dagens Ryssland är svagare än Sovjetunionen 1949.

Det har varit en omfattande debatt om helvetet i Dagens spalter. Debatten började med min krönika i Dagen 23 mars där jag skrev om ondskan i Ukrainakriget. Rubriken var: ”utan helvete blir tyrannerna utan dom”. Min poäng var att både ateismen och universalismen ger inte utrymme för rättvisan. Enligt ateismen drabbas vi alla av en och samma utgång, en fysisk död. Onda som goda. Putin och moder Teresa möter samma öde. Enligt universalismen kommer alla till himlen, alla hamnar till slut hos Gud, hans kärlek utestänger ingen, både Putin och moder Teresa hamnar i himlen.

Jag argumenterade istället för en klassisk kristen hållning, en dubbel utgång. Man kan gå förlorad och det finns möjlighet till frälsning och evigt liv i gemenskap Gud, en tid utan slut. Gud vill att alla ska bli frälsta, att ingen ska gå förlorad. Bibelns budskap är dock tydligt, alla väljer inte den vägen.

Jag skrev en bok om detta ”Efter detta”, som kom ut 2011. Där gjorde jag en ingående genomgång av bibeltexterna. Bokens slutsat blev en nyanserad syn på dubbel utgång. Det finns olika grader, både av domen, och att alla kristna ska stå inför Kristi domstol. En slutsats var också att vi inte exakt kan fastslå av bibeltexterna exakta innebörden av eviga döden. Evighet går dessutom utanför fattningsförmågan för våra små hjärnor.

Dagendebatten har varit omfattande med många inlägg, vissa har argumenterat för universalismen, vissa har argumenterat för annihilationismen, vilket innebär att evig död innebär utplåning, det är inte ett medvetet tillstånd. Flera inlägg har argumenterat för den dubbla utgången som varit den gällande doktrinen i Svenska kyrkan och EFS klassiskt, och i frikyrkosamfunden. Ett undantag dock för Missionsförbundet där deras missionsföreståndare under sent 1800-tal och början av 1900-talet, EJ Ekman, argumenterade för en variant av universalism, att domen innebar ett reningsbad. EJ Ekman fick då sparken som chef för Missionsförbundet.

Dagen har bett mig skriva slutinlägget i debatten vilket publiceras idag. Här är länken till artikeln.

På måndag bär det av till Skellefteå för min del, min fru har ju sina rötter där och vi har fortfarande kvar ett fritidshus i Boviken norr om Skellefteå, som min fru och bror ärvt efter sin mor.

Vill bara informera om att torsdag den 26 maj, Kristi himmelsfärdsdagen, kommer jag att predika på en gökotta 8.00 på morgonen, som ordnas av EFS i Boviken. Alla i Skellefteåtrakten är naturligtvis välkomna. Gökottan blir på en tomt i Boviken, på skäret, det är ju ett litet område skäret, så man ser när man kommer dit vilken tomt det är. Man måste ta med sig något att sitta på och eget fika. Man kör genom Bovikens by ut mot havet och därefter till höger för att komma till skäret. Man ska alltså inte köra i riktning mot Bovikens havsbad.

Debatten om NATO är het. Jag tycker det hade varit en fördel om Sverige kunnat ta ställning till NATO-medlemskap under mer ordnade former, nu gör vi det med pistolen mot pannan.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit för ett svenskt NATO-medlemskap. Jag kan inte minnas att jag någon gång har haft en annan uppfattning. Jag minns dock inte om jag har skrivit om det någon gång. EU och FN har jag skrivit en del om, men så vitt jag minns inte om NATO.

Jag är ju präglad av den frikyrkliga pascifistiska traditionen, jag har inte gjort ”lumpen”, jag krävde vapenfri tjänst när jag skulle göra min värnplikt vid mitten av sjuttiotalet. Men jag inser att Sverige har ett militärt försvar och det måste utformas på ett förnuftigt sätt.

Mitt argument är mycket pragmatiskt. Det är inte möjligt för ett litet land som Sverige att ha egen militär kapacitet att kunna klara ett militärt fientligt angrepp utifrån. Vi är helt beroende av andras stöd. Även om vår alliansfrihet har tjänat Sverige väl under 200 år, har situationen förändrats senaste decennierna. Det ryska hotet har varit aktuellt under ett antal år, i varje fall sedan Putin fick makten.

I dagens läge skulle det bli väldigt märkligt, om Finland blir medlemmar i NATO, och Sverige är det enda landet nära Ryssland, som är utanför ett NATO-medlemskap.