Kära bloggläsare!

Jag ägnade hela onsdagen åt att förflytta till mig från Stockholm, till Doha och Qatar, och hade därför inte möjligheter att ens vara uppkopplad. Här kommer ett till gästblogginlägg. Det har ställts frågor till mig, tyvärr har jag inte hunnit hänga med i diskussionen, under torsdagen är jag helt upptagen av FN-konferensen. Återkommer så snart jag hinner.

hälsningar

Stefan Swärd

Här följer Greger Anderssons gästblogginlägg:

Jag har egentligen redan sagt tack för mig i den här intressanta diskussionen. Jag skulle dock vilja sluta med att upprepa mina svar och be de två som jag uppfattar inte har svarat på några frågor, Swärd och Gerdmar att också ge konkreta svar. Jonas Q har ställt frågor till Swärd, som den senare inte svarar på. Själv har jag ställt några konkreta frågor till Gerdmar, som egentligen bara är en spegel av frågor han ställt mig. Jag är helt enkelt nyfiken på vilka hans raka svar är på olika omstridda punkter i forskningen, eftersom han framställer det som att han står för sin bibelsyn och får ihop detta med sin roll som akademiker.

När vi talade om Jona slog han fast att boken var historisk. När jag bad om skäl blandade han teologiska och exegetiska argument. Jag pressade honom på detta och frågade vad han som docent i NT egentligen tror i frågor av typen Mose författarskap, en Jesaja, att hela Daniel tillkommit på 500-talet f Kr, att alla Jesusord i evangelierna är autentiska eller att Paulus skrivit alla brev som tillskrivs honom. Gerdmar började då tala om perspektiv och diskuterad kontinental hermeneutik. Men dessa teorier har inte primärt med den här typen av sakfrågor att göra utan vetter åt helt andra tolkningsproblem. Alltså kvarstår det faktum att samtidigt som Gerdmar avkräver mig svar undviker han själv att svara. Men det är just hans krav på raka besked som ger mig frimodighet att fråga honom på nytt: Tror Anders Gerdmar att Mose skrivit Moseböckerna, att det bara finns en Jesaja, att hela Daniel tillkommit på 500-talet f Kr, att alla Jesusord i evangelierna är autentiska och att Paulus skrivit alla brev som tillskrivs honom?

Här upprepar jag alltså mina svar på Gerdmars frågor

Jag har blivit ombedd att ge klara besked i ett antal frågor. Det gör jag gärna även om jag själv uppfattar att jag svarat på just dessa frågor både i mitt första föredrag, i artiklarna och i mina inlägg här. Kanske har jag varit svår att följa eftersom jag har min utgångspunkt i litteraturvetenskapen och inte är historiker. När jag nu än en gång klargör min ståndpunkt får jag alltså be om ursäkt för att jag tyvärr måste upprepa mig igen. För att underlätta diskussionen ställer jag upp mitt resonemang i punktform:

1. Jag har i allt jag skrivit i denna fråga börjat med att ange att den diskussion som ledde fram till bibelsynsdagen i Örebro handlade om uttrycket ”Bibeln är sann i allt den påstår”. Frågan har alltså hela tiden varit vad det innebär att tro på texternas sanning och vad de egentligen påstår. Jag har uppfattat det som självklart att en konsekvens av denna utgångspunkt är att om texterna gör historiska påståenden så är det väsentligt att dessa är sanna.
2. Jag har anfört att det som ser ut som faktiska påståenden inte med nödvändighet behöver tas på det sättet. När Jesus alltså säger att senapskornet är det minsta av alla korn eller när Krönikeböckernas författare säger att det var vanligare med guld än med sten i Jerusalem på Salomos dagar, så uppfattar jag det som uttryck som används för att förmedla en annan typ av sanning än ett rent faktapåstående. Det är alltså inte nödvändigt för mig att tro att det faktiskt var vanligare med guld än sten på Salomos dagar.
3. När det gäller Jona bok så har jag argumenterat för att jag inte tror att det är en bok som gör historiska påståenden. Jag uppfattar alltså, precis som med uttrycken under punkt två, att bokens ”sanning”, det som den ”påstår” inte är de enskilda historiska uppgifterna. Här har Swärd och Gerdmar en annan uppfattning. De menar boken uppenbart har historiska anspråk. Att tro att den är sant i allt den påstår innebär alltså för dem att man bör tro på bokens inslag som historiska uppgifter. Här har vi olika uppfattningar.
4. När det gäller evangelierna har jag tydligt angett att jag uppfattar att detta är texter som gör historiska påståenden. Jag har visserligen hävdat att de tycks fungera enligt ett annat kommunikativt regelsystem än det vi uppfattar som historia idag och att detta kommer att påverka hur jag uppfattar texternas ”påståenden”. Men jag har, som sagt, tydligt angett att jag dessa böcker måste, med den angivna reservationen, vara historiskt sanna.
5. Gerdmar frågar också om författarangivelser. På denna punkt har jag inte gett något tydligt svar eftersom han i första hand har diskuterat Efesierbrevet. Jag kommer att svara utifrån GT. Jag tror t ex inte att David har skrivit alla de psalmer som tillskrivs honom. Här är förstås åter frågan om texterna verkligen gör författarpåståenden och om min misstro mot Davids författarskap därmed innebär att jag inte tror att ”Bibeln är sann i allt den påstår”. Detta har jag inget enkelt svar på. Min hållning är dock att man måste vara försiktig med hur man uppfattar författarangivelser som just påståenden.
6. Jag har inte heller kommenterat Exodushändelsen. Jag uppfattar att Bibeln faktiskt påstår att dessa händelser inträffat. Alltså är det viktigt att detta är sant. Däremot gör en närläsning av t ex 2 Mos klart att inte heller detta är historia i modern bemärkelse. Detta kommer också att påverka min uppfattning om bokens ”påståenden”.
7. Jag har i mitt första anförande och i mitt blockinlägg pekat på ett problem i mina resonemang. Det jag sagt är att det finns texter som tycks ha en fiktiv karaktär (fiktiv i den betydelse jag hela tiden gett ordet, dvs. inte i betydelsen ”påhittat”) som fått ett historisk och teologisk funktion. Hit hör t ex syndafallsberättelsen. Om denna berättelse inte är historiskt sann som lämnas vi med den teologiska frågan om varför världen då är ond. Detta är alltså en intressant variant av det problem vi diskuterar. Men denna fråga har ingen tagit upp.

 

Nu har jag sagt allt en gång till. Jag antar att jag fortfarande kan uppfattas som ”oklar”. Men poängen är alltså att bekännelsen att man tror att Bibeln är sann i allt den påstår måste leda till ett intensivt lyssnande där man ställer sig frågor som vad är detta för text och vad påstår den egentligen.

Tack för mig!

Greger Andersson

Jag skulle vilja ha några raka svar från Greger Andersson

Några raka frågor till Greger:

Hur faktisk historisk är Urberättelsen?

Hur faktisk historisk är Exodusberättelsen?

Det skulle jag vilja ha raka svar på.

För övrigt: Greger Andersson är tacksam för mitt förra inlägg här på bloggen och tycker att vi i stort är överens, nämligen om att det finns ”goda argument inom akademin för olika uppfattningar i t ex författarskapsfrågor och i t ex förståelsen av olika genrer. Att man i det seriösa lyssnandet och samtalet kan komma till olika slutsatser behöver alltså inte förklaras vare sig av att man ger efter för det ena eller andra trycket utifrån.”

Jag är inte lika tillfreds. Det finns goda argument för mycket, och jag har inte förespråkat att alla svar är lika bra. Genrefrågan tycker jag är utagerad nu, det är inget att språka mer om, det är självklart att det finns olika genrer, men också att man inte automatiskt kan trolla bort historicitetsfrågan med genreresonemang.

Men författarfrågorna är akuta och det finns visst en stor risk att man böjer sig för majoriteten i vetenskapssamhället som i andra samhällen. Här har jag hävdat att det är ohållbart att bara anamma det som forskningstraditionen bjuder.

Men den fråga som tydligen både Stefan Swärd och jag tycker Du glider undan är ju den historiska. Man kan faktiskt uppleva dina litteraturvetenskapliga funderingar kring fakta och fiktion som dimridåer och undra var Du verkligen står.

Så låt oss lämna Jona.

Och ge mig om möjligt svar på ovanstående frågor.

Vänligen

Anders Gerdmar

Svar till Greger Andersson och försök att se framåt

Låt mig först av allt säga: jag tycker det är trist att den här diskussionen har ”snöat in” på Jona bok men till synes undviker de frågor som innehåller betydligt mera dramatik: hur historisk är Exodusberättelsen i 2 Mos enligt Greger Andersson, hur ser han egentligen på Urberättelsen, något som bara han snuddade vid i Örebro men inte utvecklade.  Jag kan se att Jona länge har engagerat Greger Andersson. Det är viktigt att Jona är historisk eftersom det av allt att döma är så den berättas i Jona; jag har alltså inte köpt Greger Anderssons fiktiva läsning (den som vill titta närmare på argumenten kan t ex läsa på min blogg www.andersgerdmar.com ), INTE för att de strider mot tradition eller bibeltro utan för att jag inte tycker den tar hänsyn till textens karaktär. Men som jag hävdat gång på gång: låt oss inte bara fastna där. Ge raka besked i de tyngre frågorna!

Jag har inte ifrågasatt Greger Anderssons integritet. Tvärtom tror jag att han ”ändrat sig” och att det finns mera han skulle kunna säga som visar i vilken omfattning. Det har man rätt att göra och det är sedan upp till konsumenterna av ens tjänster, här svenska frikyrkosamfund och individer, huruvida man uppskattar dessa ändringar eller ej.

Men tyvärr läser Greger Andersson mig fel på flera punkter som alla ifrågasätter min integritet som vetenskapsman. Detta kommer nu att säga ”på köttsligt vis” (2 Kor 11:18) J, och där har jag goda förebilder.

Jag kan inte läsa Greger Andersson annorlunda än som att jag är dogmatiskt styrd och inte behärskar eller vill spela enligt de spelregler som gäller i akademin. I kommentarerna noterar någon till mitt försvar att ”ändå har Anders Gerdmar lyckats bli docent i Nya testamentet exegetik vid Uppsala universitet och du verkar mena att han inte följer de vetenskapliga ’spelreglerna’”. Det är naturligtvis upp till Teologiska institutionen vid Uppsala universitet att ge skäl för sina beslut, men 2009 utnämnde man mig till docent i Nya testamentets exegetik efter ett sakkunnigutlåtande av den allt annat än evangelikale professorn Heikki Räisänen. Jag inbillar mig inte att det gynnade mig att jag är medlem i Livets Ord, tvärtom har jag haft en uppförsbacke till att bli docent i exegetik pga min ideologiska hemvist. Jag är dessutom huvudförfattare till en lärobok i nytestamentlig metodologi som utgivits av Studentlitteratur och används av teologiska institutioner i Norden, inklusive Uppsala universitet.

Greger Andersson menar att en del evangelikaler har varit alltför styrda av sin bibelsyn och sina dogmatiska övertygelser. Faktum är att jag aldrig själv beskrivit mig som evangelikal och inte är särskilt inne i den amerikanska debatt som präglat ÖTH och Greger Andersson. Jag tycker tvärtom att dels den evangelikala diskussionen målat in sig i ett hörn och att det dessutom idag under denna etikett både finns sådana som gör allt för att försvara varje prick i Skriften med större nit än Jesus, till sådana som har ”ändrat sig” och kan gå ganska långt i sitt ifrågasättande av olika texters autenticitet. Detta är en utveckling som skett över tid och jag tycker absolut man kan tala om en ”slippery slope”. Låt oss titta på läget 2032, om vi har nåden att leva nå, och se hur olika institutioner har utvecklats om inte de ideologiska grundpositionerna förändras. Vad teologer och filosofer säger i sin kammare basuneras ut på torgen 20 år senare.

Om Greger Andersson vill ”lyssna noga” ska jag en sista gång beskriva min syn – jag gjorde så redan vid bibelsynsdagen – och jag använder ett speltänkande analogt med Wittgensteins. De läsare som inte är vana vid akademiska resonemang i humaniora får ursäkta, men jag kan inte ta den här diskussionen utan en viss teoretisk apparat i botten.

I boken Vägar till Nya testamentet presenterar jag en exegetik med en ”hermeneutisk approach”, dvs att man ska veta vad man håller på med när man tolkar. Vad betyder mina glasögon? Vad betyder mina ideologiska förutsättningar? Att redogöra för dessa hjälper mina läsare att läsa mig rätt. Det betyder naturligtvis inte att ”anything goes”, att jag kan hävda vad som helst och jag undervisar där just om intersubjektiviteten som det vetenskapliga samtalets livsnerv. Detta tänkande hjälper oss att sortera mellan de olika spel som ändå pågår när vi tolkar. Dessa har olika spelregler, ungefär som fotboll eller handboll, där att hålla bollen med händerna både kan vara ”hands” och något självklart. I sin tur representerar spelen olika parallella tankevärldar som en person eller en grupp kan vara del av. Min egen forskning sedan 1995 har handlat om hur ideologi präglar tolkning, senast hur nazistiska bibeltolkare betingas av sina utgångspunkter när de tolkar texter.

Jag tycker detta är ett bra och nyktert sätt att resonera. Den kontinentala hermeneutikens upptäckt, som är mycket viktig i mitt eget vetenskapliga arbete, är ju just hur mycket tolkningshorisonten spelar in i tolkningen. Det betyder främst en självkritisk hållning, att jag måste vara medveten om mina värderingar vid tolkningen, men också en metodkritisk hållning, att jag inte bara köper hypoteser utan granskar förutsättningarna. T ex tro. Det kan vara konfessionell tro eller en antikonfessionell tro. Alla är präglade av sina perspektiv och det vetenskapliga samtalets uppgift är att under reglerade former diskutera och utvärdera möjliga tolkningar. En viktig impulsgivare i detta tänkande var Ethics of Biblical Interpretation av Daniel Patte, inte för att jag köper hela hans koncept, men hans öppna approach som presenterar exegetik som ett samtal mellan flera ideologiskt betingade men ändå dialogbenägna samtalspartners.

Det betyder inte att jag ger upp i mitt sanningssökande. Det finns en sanning, men den är verkligen svår att få tag på med vetenskaplig metod. Därför säger jag till mina studenter: ”Don’t preach in ’my’ papers!”, dvs att alla argument i en uppsats måste vara intersubjektivt prövbara.

1. Det grundläggande spelet: min tro och världsbild

När Andersson eller jag eller vem som helst tolkar bibeltext så pågår alltså olika spel: kanske ett som bestäms av våra grundvärderingar och ett som bestäms av vetenskapens spelregler. Detta förra gör t ex att Andersson öht väljer Jona, att han finner att vissa saker talar till honom medan andra inte gör det, att han kan finna saker vara relevanta eller irrelevanta. Greger Andersson är inte den förste objektive tolkaren i världshistorien utan som alla styrd av sina värderingar, liksom jag. Vi har hittills i en lång debatt inte fått veta så mycket om var Andersson står eller vart han är på väg teologiskt.

Jag väljer att klargöra var jag står. Jag tror att Bibeln är Guds ord inspirerat av den Helige Ande, jag tror att den världsbild som Jesus opererade inom är normerande och jag ser Bibeln som en produkt av den helige Andes fantastiska verk från inspiration till kanonisering. Jag menar dessutom att detta synsätt är det enda som fungerar. Det finns inte möjlighet att inom det vetenskapliga spelet tillfredsställande argumentera för t ex kanons utseende. Då måste man tro att Kyrkan ÄR Kristi kropp som fått Skriften genom en övernaturlig process ledd av den Helige Ande.

Jag kommer alltså till texterna med denna grundsyn. Jag menar att det är ärligt att säga det och stå för det. Och hoppas att Greger Andersson gör sammalunda.

2. Det vetenskapliga spelet

Nu till det vetenskapliga spelet där vi ska tolka bibeltext. Jag ser inte detta som främmande eller farligt. Tvärtom är det naturligt i en tro som hävdar att den har en historisk sanning som grund.

Kring bordet kanske sitter en feministexeget, en uttalad avmytologiseringstänkare och någon annan, kanske en av mina vänner från ÖTH. De har sina grundsyner, jag har min. Ibland är vi överens om tolkningar, ibland inte. Det är inget problem utan helt i enlighet med reglerna. Jag kan lära mig från vilken som helst av mina samtalspartners.

Jag erkänner alltså villigt och glatt det vetenskapliga samtalets värde.

Och här har Greger Andersson läst mig fel: ”Nu har Gerdmar invänt och hävdar att han inte har några problem med att hålla fast vid sina övertygelser när det gäller t ex författarskapsfrågor även inom akademin. Visserligen hävdar han att dessa övertygelser är givna av hans bibelsyn men han menar också att de står sig väl inom akademin.”

Visst, jag kommer till samtalet med min grundsyn. Det gör även Greger Andersson. Men jag kan naturligtvis påverkas i min grundsyn av samtalet. Det är alltså INTE som Andersson felaktigt uppfattar att jag utan vidare i akademin kan hävda mina övertygelser bara för att de passar min bibelsyn. Jag måste naturligtvis argumentera för saken med intersubjektivt prövbara argument. Mitt eget exempel är Andra Petrusbrevet och Judasbrevet där jag mot en nästan samfälld forskning hävdade att man läst Andra Petrusbrevet fel pga sina glasögon och att man om man prövar att läsa med andra glasögon kan komma till helt andra resultat. Jag menade att man missat den ”judiska” dimensionen i brevet pga de ”hellenistiska” glasögonen.

Men om jag säger: jag tror att Andra Petrusbrevet hör hemma i palestinsk-judisk miljö för att det är inspirerat av Gud och därför ingår i kanon, skulle mina samtalspartners säga: ”Jaha”.

Jag är ju inte så dum så jag tror att någon ska köpa mina ståndpunkter utan goda argument. Mina uppfattningar får förhoppningsvis gehör i den mån de bygger på sådana. Om man vet något om spelet inom akademin så vet man att allt inte är så objektivt som man först tror. Det är svårare att vara pingstvän eller EFK:are om man vill bli rektor för Lunds universitet. Det är svårare att få tjänster vid akademin om man är livetsordare.

Istället krävs det ju ännu mer av en exeget eller rektor från marginalen. Min opponent, som inte delade min teologiska position, och betygsnämnden köpte i alla min analys och jag ser nu att det faktiskt är lättare att tala om den judiska dimensionen i Andra Petrusbreven än det var 2001.

3. Blir det inte ”skilda världar”?

Men bli inte detta att tala med dubbel tunga? Nej, jag har en gång bestämt mig för att radikalt följa det jag finner under mitt studium. Ska jag övertygas eller övertyga måste det vara med intersubjektivt prövbara argument.

Samtidigt kan ju inte vetenskapen pröva om Jesus har uppstått eller om Jesus gick på vattnet. Vi har berättelser om det och vi förstår om inte ateister kan acceptera dem som historiska utifrån sin grundsyn. MEN DET BETYDER INTE ATT VI BEHÖVER SKRIVA UNDER PÅ EN INOMVÄRLDSLIG VÄRLDSBILD. Vetenskapen kan bara bedöma det som ligger inom deras ”språkspel”, och enligt min grundsyn är övernaturliga saker både möjliga och naturliga.

Om jag skulle vilja vinna en vetenskaplig debatt om Jesu uppståndelse skulle jag inte säga ”jag tror, jag tror, jag tror”. Det är att slösa med mina agnostiska kollegors tid. Jag skulle säga med Larry Hurtado: intressant nog tycks det ha uppkommit en kult kring Jesus strax efter hans död och denna präglas av språk som pekar mot att han av sin samtid uppfattades som gudomlig. Et cetera et cetera.

Vad gäller äkthetsfrågorna kring Paulusbreven m fl så menade jag i Örebro att man även i viss evangelikal forskning alldeles för snabbt anammar de hypoteser som levt i 200 års forskningstradition, t ex att Efesierbrevet inte skrivits av Paulus. Alltför ofta ser jag att de som uttalar sig om dessa ting, eller mitt eget forskningsområde, utan att ha kollat. Det ÄR bara så att Andra Petrusbrevet är det senaste av Nya testamentets brev. Inte för att man suttit några år med näsan över brevet utan för att de lärde jag mig redan på grundkursen i teologi.

Jag går inte in i detaljdiskussion om Jesaja eller Daniel. Jag bara säger att Greger Andersson är ojuste när han i ett tidigare blogginlägg med ett penndrag ogiltigförklarar sina evangelikala kollegors argument. Så enkelt är det inte. Det finns en rättmätig diskussion kring Jesaja och Daniel och det är väl inte bättre om konsensus i forskningen blir ens dogmatik? Minoritetsställning i akademin behöver inte betyda att man har fel. Consensus is a roadsign, but is never an argument. Andersson citerar också mitt svar till Stefan Green angående skapelsen av människan och menar att jag borde se en motsättning mellan ”den första” och ”den andra” Skapelseberättelsen. Jag ser inte att det är nödvändigt och jag menar att Greger Andersson här låser in mig och berättelsen i en historiesyn som jag inte känner mig hemma i. Nej, berättelserna är olika och har nog inga ambitioner att debattera en slags tidslinje. Deras form och perspektiv är också väldigt olika, kan ha olika ärenden och ändå berätta om Guds skapelse av Adam och hans värld.

Greger Andersson läser mig alltså fel: ”Min tolkning är att Gerdmar använder perspektiv som något som kan liknas vid dogmatiska övertygelser. Det skulle, om jag nu förstår honom rätt, innebära att man i det vetenskapliga arbetet styrs av övertygelser som står över den vetenskapliga granskningen. Detta skulle i så fall innebära att själva kravet på intersubjektivitet (d.v.s. forskarsamhällets gemensamma uppfattning) och den kritiska granskningen av argument inte längre gäller fullt ut. Men om det är fallet har vi anledning att vara mycket oroade över vetenskapen (och det jag valt att kalla ”akademin”).”

Jag har aldrig hävdat att dogmatiska övertygelser står över den vetenskapliga granskningen. Jag har hävdat att det finns områden som den vetenskapliga granskningen inte kommer åt men som tron kan uttala sig om. Och detta måste ju Greger Andersson som pingstteolog hålla med om. Men jag kan inte förstå Greger Anderssons tolkning av vad intersubjektivitet är: ” forskarsamhällets gemensamma uppfattning”. Intersubjektivitet är det ömsesidiga tankeutbytet mellan fullvärdiga parter, ett samtal som ersätter den för vetenskapen omöjliga subjektiviteten eller den helt orealistiska objektiviteten. Forskarsamhällets gemensamma uppfattning är ju intressant men har ju inget egenvärde i ett vetenskapligt sanningssökande.

Grundläggande köper jag dock Greger Anderssons formulering: ”Istället bör man desto mer sträva efter att göra distinktioner, söka genomskinlig argumentation och en ständig kritisk dialog.”

Så var lugn, Andersson: mina exegetkollegor sedan snart 20 år vet att jag spelar det vetenskapliga spelet. Och vi vet alla att utanför klassrummet går vi och lever ut våra liv på en mängd olika sätt, och kanske inte alls som den andre skulle ha gjort, både teologiskt och moraliskt. De kan tycka att jag är styrd av min grundsyn och jag kan tycka att de är det.

Men om man arbetar i ett konfessionellt baserat seminarium är det naturligt att det finns vissa teologiska ramar att arbeta inom, mitt ”grundläggande spel”. Detta gäller både katolska, protestantiska och frikyrkliga institutioner. Här menar jag att de grundläggande trosperspektiven måste vara självklara, t o m så att det vore fel och oärligt att inte redovisa hur man ser å grundfrågor som bibelsyn när folk tar ställning till institution. Akademi inom ÖTH, PTS, LOTS eller katolska prästseminariet borde alltså delvis agera utifrån andra spelregler än den statliga. Inte att vi ogiltigförklarar det vetenskapliga sanningssökandet men att vi bedriver sådant inom en pastoral och kyrklig kontext. Katolikerna har gjort detta ganska bra pga att de i sin teologi byggt in plats också för sökandet efter sanningen (tyvärr kommer väl 14 inlägg nu om katolska kyrkan J).

4. Finns det en väg framåt?

Jag har i min artikel i ViD 23 november 2012 försökt skissa lite på vägar framåt http://www.varldenidag.se/debatt/2012/11/23/Vagar-framat-i-bibelsynsfragan/ .

Jag vet inte om Greger Andersson finner något nyttigt där, men kanske andra gör det.

Några punkter för vidare samtal:

a/ Vi måste se att vårt uppdrag är att forma pastorer och inte att i första hand forskare. Sedan är det roligt om några blir duktiga sådana i alla fall, vilket vi också ser.

b/ Vi måste göra ett hederligt och kvalificerat vetenskapligt arbete utan att kompromissa med sanningskravet.

c/ Vi behöver ”sega gubbar”, exegeter som inte bara sätter upp fingret och känner åt vilket håll vinden far (obs jag sa inte detta om Greger Andersson) utan som vågar att utifrån sitt ”grundläggande spel” vara lite seg med att anamma nya hypoteser och verkligen kräva rejält stöd för sådant som ifrågasätter klassisk kristen tro. Väldigt mycket vetenskap blir bara att man agerar som vetenskapssamhället förväntar sig och det är svårt att hävda saker mot strömmen. Här behövs det mod och goda argument för att visa på andra möjligheter. Om någon tycker jag är seg är att alltså just för att jag gärna är en seg gubbe J.

d/ Vi behöver en förnyad bibelsyn som inte har fastnat i den intellektualistiska försnävning som drabbat amerikansk debatt. Jag känner mig inte hemma i den. Snarare i ett både–och. Hålla fast vid Bibelns inspiration ända ner till minsta ”horn”, som Jesus säger. Dvs inte bara bokstav utan till och med den lilla ljudskiljande krumelur i hebreiskans bokstäver som kan ändra betydelsen. Och samtidigt hålla fast vid den helige Andes frihet att använda Skriften kreativt, profetiskt, pneumatologiskt. Detta kallar jag preliminärt apostolisk bibelsyn: en tolkning som rör sig mellan ellipspunkterna bokstavligt och pneumatologiskt. Långt innan ordet evangelikalt var uppfunnet praktiserades varianter av detta, både i judisk, patristisk, medeltida och pietistisk tradition. Detta är dock jobbigt om man i modernitetens anda skrivit under på den kritiska rationalitetens herravälde. Men åt detta här hållet skulle jag vilja gå i fortsatta samtal med sådana kollegor som vill tänka konstruktivt kring bibelsynen.

Anders Gerdmar

Claes Newman har frågat mig om jag är fundamentalist, eller rättare sagt hur jag definierar evangelikalism kontra fundamentalism. Även Joachim Elsander har uttryckt oro över detta på twitter. Jag är något konfunderad över frågan. Räknas man som fundamentalist i Sverige om man uttrycker tilltro till historiciteten i Jona bok? Ordet fundamentalist är alltid ett skällsord i svenskt språkbruk. Det är ingen som går runt och kallar sig för fundamentalist.

Jonasq har i denna bloggdiskussion fört fram John Stotts definition av fundamentalism, för att göra en gränsdragning mellan evangelikalism och fundamentalism. Följande lyfter Jonasq fram i sitt Stott-citat:

i. A general suspicion of scholarship and science, which sometimes degenerates into a thoroughgoing antintellectualism;

ii. a mechanical view or ’dictation theory’ of biblical inspiration, with a consequent denial of the human, cultural element in scripture and therefore of the need for ’biblical criticism’ and careful hermeneutics;

iii. a naive, almost superstitious, reverence for the Authorised version of the bible, warts and all, as if it were quasi-inspired, which leads to a neglect of textual criticism;

iv. a literalistic interpretation of all scripture – every word as literal truth, leading to an insufficient recognition of the place of poetry, metaphor and symbol;

v. a separatist ecclesiology, together with a blanket repudiation of the Ecumenical Movement and the World Council of Churches;

vi. a cultural imprisonment, whose evil consequences have included racial prejudice and prosperity teaching;

vii. a denial of social implications of the gospel, except for philanthropy and some extreme right-wing political concerns; and

viii. an insistence on premillenial eschatology, with a rather dogmatic contemporary interpretation of prophecy, including an uncritical espousal of Zionism.

Det är 8 kännetecken på fundamentalism enligt denna definition.  Mitt svar är när det gäller vissa av punkterna är jag absolut inte fundamentalist, vill någon hävda det får man verkligen ge argument för ståndpunkten. När det gäller punkt 3-7 är jag absolut inte fundamentalist. När det gäller punkten 4 så visar ju denna diskussion att det inte är solklart vilken genre som olika bibeltexter hör till.

När det gäller vetenskapssynen och första punkten så är jag nog ganska kluven. Modern vetenskapsteori visar ju tydligt hur fragmentarisk och osäker den vetenskapliga kunskapen är. Vetenskapssynen har ju inom akademin blivit betydligt ödmjukare under de senaste 40 åren. Här tycker jag nog att tekniska och naturvetenskapliga forskningen har kommit längst. Så hur vetenskapstroende man måste vara för att kalla sig evangelikal, jag antar att jag uppfyller kriteriet, men jag vet inte hur Claes Newman ser på det.

Punkt 2 är jag också osäker på. Ser inte bibelns inspiration som diktamen vilket muslimerna tror om Koranen eller mormonerna om Mormons bok. Men jag anser att även ordvalet i Bibeln är inspirerat (eftersom Jesus och Paulus så ofta diskuterar exakta ordval i GT kan jag inte gå förbi detta), även om inspirationen sker genom mänskliga redskap, deras språk och kunskapskällor.

Sista punkten 8, så har jag försvarat en nyanserad variant av kristen sionism. Är det fundamentalism, så är det risk för att jag kan klassas på det sättet.

Min bedömning är nog att jag ligger närmast fundamentalismen i tre av de åtta kriterierna, dels att jag har en ganska vetenskapsskeptisk grundinställning vilket beror på att jag har doktorerat och sysslat med forskning en hel del i mitt liv, har nog insett ganska väl vetenskapens begränsningar, jag vet inte hur jag ska beskriva min syn på bibelns inspiration, men ligger nog ganska nära en verbalinspirationshållning, och jag har ställt mig positiv till en nyanserad form av kristen sionism.

När det gäller de övriga frågorna är jag i varje fall inte medveten om några fundamentalistiska drag hos mig, men det kanske andra kan bedöma bättre.

Eller vad tycker Claes Newman? Jag kan köpa att någon kallar mig för fundamentalist om man ger en vettig definition av begreppet, och kan påvisa att min inställning motsvaras av dessa kriterier.

David Willgren har också frågat mig om jag rekommenderar folk att läsa på Örebro missionsskola.

Även där tycker jag att frågan är något märklig. Jag har inte diskuterat Örebro missionsskola i denna diskussion. Att vissa kommentatorer kommer in på detta får stå för dem, det beror ju naturligtvis på att Greger jobbar där.

Det enda jag har gjort är att skriva ned några kritiska reflektioner över en text som Greger Andersson publicerat i Världen Idag. Allt jag skrivit sedan i debatten, är bara ett svar på kritik och invändningar som har riktats mot mig i denna debatt.

Jag har aldrig haft några problem med att rekommendera Örebro missionsskola. Jag har till och med suttit i skolans styrelse i flera år och som de flesta vet varit ordförande för skolans ägare i åtta år. Så jag vet inte varifrån frågan kommer. Om jag uttrycker synpunkter på något Greger Andersson har sagt, innebär det då att jag tar avstånd från hela den skola han jobbar på?

 

 

Det här blir nog min summerande kommentar i Jonadebatten. Jag läser Jona historiskt, men textens budskap är det viktiga för mig. Jag följer skriftens uppmaningar att läsa Bibeln för att få vägledning, kraft, ljus, förståelse, lärdomar etc. Då är inte reflektioner om vad för sorts fisk som svalde Jona, och hur han kunde överleva i fiskens mage – det är marginella frågor, man hamnar endast i spekulationer om man ska försöka begripa detta. Jag bekymrar mig inte heller över hur Ninive kunde vara så stor stad att det tog tre dagar att gå igenom, det är ju helt omöjligt för mig att idag veta något om hur man räknade tiden för att gå runt hela staden, hur fort gick man, hur många timmar gick man per dag, räknade man en hel region runt Ninive – man hamnar ju helt i periferin i förhållande till bibeltexten om man fastnar i sådana spekulationer. Det är ju en typ av spekulationer som man bara ägnar sig åt när man läser Bibeln ur ett bibelkritiskt perspektiv.

Det låter på vissa kommentatorer att man fastnar i detaljer när man läser Jona bok historiskt, det tror jag är en felbedömning av bibelläsaren som läser Jona som historisk text, även för oss är budskapet det viktigaste.

Och då menar Greger att vi egentligen ligger ganska nära varandra i uppfattningarna, för honom är också budskapet det viktiga, inte historiska kontexten.

Jag är ändå något förvånad över att Greger hela tiden glider undan frågan om historiciteten. Tror han inte på den borde han säga det rent ut. Jag har försökt skumma igenom den teologiska forskningen om Jona bok, och de forskare som kallar Jona för fiktion, brukar inte tro på historiciteten. Men den frågan glider Greger undan. Min huvudfråga blir dock, vad säger han i klassrummet på Örebro missionsskola? Radar han då upp bibelkritikens alla argument mot Jona historicitet? Radar han upp argumenten för historiciteten och kyrkans klassiska hållning i denna fråga? Hur väger han samman argumenten?

Jag tror inte heller att jag får Greger att svara på den frågan, han har inte gjort det i två gästblogginlägg eller i två Världen-idag-artiklar.

Det är möjligt att han skulle svara att han inte vet hur det ligger till med historiciteten, det går inte att avgöra om texten är baserad på historiska fakta eller enbart fiktion. Den tydliga bibelkritiken går ju mycket längre, och förnekar historiciteten, något jag inte kan se att Greger gör i sina texter. Om detta är Gregers hållning, vilket jag tror när jag läser honom (men ändå inte kan veta med full säkerhet eftersom han uttrycker sig ganska vagt), så är det inte rättvist att hävda att han fullt ut har anammat bibelkritikens idéer och argument.

Men, som jag hävdade i mitt tidigare blogginlägg blir det en stor skillnad att läsa Jona historiskt och utifrån detta få fram budskapet, som framförallt handlar om Guds övernaturliga ingripande vid en specifik punkt i mänsklighetens historia.

Budskapet blir avtrubbat om man inte tror att detta faktiskt har hänt. Det är min uppfattning.

Sedan förs det ju fram synpunkter att det är skillnad på historia och historia. Texter som är mer än 2500 år gamla, kanske präglas av ett annat sätt att skriva historia än vad vi har använt oss av i modern tid. Kanske att man mer blandar historiska fakta och fiktion. Det kan vara en möjlig hypotes. Tycker dock att Bibeln konsekvent visar på en historisk noggrannhet. Jag tycker nog att hela den judiska traditionen var mycket historiemedveten och exakt och noggrann i sin historiska hållning. Och även Jona bok präglas av denna typ av biblisk historicitet. Och när Jesus, Lukas eller Paulus kommenterar händelser i gamla testamentet så gör man det med ett tydligt historiskt perspektiv, det är händelser och personer som har hänt och existerat som man kommenterar.

Att man då kan hitta saker i Bibeln som är svårförståeliga, eller som uppfattas som ologiskt utifrån vår tids bedömningar, är väl inte särskilt konstigt, det handlar om mycket gamla texter, skrivna i en helt annan tid, på helt andra språk. Läser man Bibeln för att höra Guds röst och få vägledning i sitt lärjungaskap, man tenderar då att hoppa över sådant man inte begriper. Knappast någon hävdar att Bibeln är en manual i naturvetenskap eller att allt historieskrivande exakt följer dagens normer.

Jag har gjort vissa snabba efterforskningar och hittar en rad exempel på teologer, bibelkommentarer m.m. som försvarar historiciteten i Jona bok. Jag har något tittat även på den katolska debatten där kritiker av Jona historicitet klassas som liberala teologer, och där försvaret av Jona historicitet tycks vara kyrkans huvudlinje.

Mina snabba efterforskningar visar att kyrkohistorien försvarar historiska tolkningen. PP Waldenström försvarade historiciteten. Jag vet inte om det går att hitta någon av de banbrytande frikyrkoprofilerna som hade en annan hållning, samma sak med reformationen. Inom den evangelikala rörelsen är det uppenbart att tron på historiciteten är huvudlinjen.

Jag har också snabbt plöjt igenom bibelkritikens argument mot Jona historicitet. Tycker mest att det liknar bibelkritikens vanliga spektakulära hypoteser för att hitta fel i Bibeln. Utifrån det jag har läst finns det ingen avgörande bevisning som omkullkastar historiciteten. Jag är mycket skeptisk till den vetenskapstillit jag märker hos en del som försöker ifrågasätta Bibelns budskap, genom vetenskapliga argument. Bibelkritiken läser Bibeln med agendan och utgångspunkten att hitta så mycket fel och motsägelser som möjligt. Som jag har sagt i tidigare debatter, är det helt fel ingång när det gäller att läsa Bibeln – det är i varje fall ingen evangelikal ingång. Ett  exempel på ett bibelkritiskt argument är att det i Jona bok står om kungen i Ninive, det är felaktigt uttryck. Det fanns ingen kung i Ninive, det var kungen över Assyrien. Märklig invändning, både i Bibeln och modern språkbruk kan man väl beskriva regenten utifrån bostads- och arbetsort. Att Ninives omvändelse inte har gett mer avtryck i allmän historia är en annan invändning. Också spektakulärt, det är inte säkert att en sådan händelse sätter avtryck i andra former av historiska data. Invändningen tycks mer bottna i en allmän skepsis om Guds mäktiga ingripande i historien, mer än i en välargumenterad vetenskaplig teori.

Det är den moderna bibelkritiken som har fört fram idén om att boken inte ska uppfattas som historia utan som fiktion (jag använder då begreppet som att berättelsen inte uttrycker något som faktiskt har hänt, Greger använder inte begreppet på det sättet), detta borde man väl ändå kunna vara överens om. Samma bibelkritik ifrågasätter ju mycket av Gamla testamentets historicitet, som kung David, Abraham, Adam och Eva, Noa etc.

I kommentarer här på bloggen  har det också ifrågasatts att Jesu ord bekräftar Jona historicitet. Det hävdas att den typen av referens hade kunnat göras även om Jona bara var en berättelse utan historisk förankring. I min läsning av evangelierna refererar Jesus enligt min mening till GT-berättelser som historiska händelser. I samma avsnitt nämner Jesus t.ex. om drottningen av Saba som besökte Salomo, den händelsen har ju inte ifrågasatts på samma sätt inom den kritiska forskningen (vad jag begriper).

Den här bloggdebatten har ju inte heller gett några övertygande argument varför man inte ska betrakta det som står skrivet i Jona bok som faktiska historiska händelser. Greger Andersson har inte gett något argument för detta vad jag kan se. Några av bibelkritikens argument har nämnts i några kommentarer, bl.a. att Ninive inte var så stort som det beskrivs i Jona bok, men detta kan jag inte betrakta  mer än somspekulativa hypoteser, inte någon verifierad teori som omkullkastar historiciteten i Jona bok.

Tydligen ska man klassas som fundamentalist i en svensk kontext, om man hävdar att det finns en historisk trovärdighet i gamla testamentets berättelser. Det är en helt annan definition av fundamentalist än vad t.ex. John Stott förespråkar. Då får man väl bära den smäleken.

När söndagsskolbarnen frågar mig när det berättas om Jona, har detta verkligen hänt, då svarar jag ja på den frågan.

Nu har jag skrivit mitt sista inlägg som gästbloggare på Evangeliska frikyrkans pionjärblogg, man hittar det här http://pionjarbloggen.wordpress.com/.

Jag behöver skapa lite ordning för hur vi avslutar debatten om Jona. Jag reser tidig onsdag morgon till Doha, Qatar, för att under två veckor jobba med FN:s globala miljö- och klimatkonferens. Då kommer jag säkert att blogga litegrann, men har inte alls tid för långa bloggdebatter.

Det antyds ju i debatten att jag är ”fundamentalist”. Ett kännetecken på en sådan är att man är vetenskapsfientlig och visar misstro mot modern vetenskap. På FN-konferensen kryllar det av framstående forskare från hela världen, och en rad av världens främsta forskare inom sina områden kommer att vara där. Och i den miljön lever och verkar jag, så det kanske inte är självklart att kalla mig för fundamentalist. Teologi är ju en mycket marginell del av den globala vetenskapen idag, och har i stort sett inget genomslag utanför den interna sfären, det bör man inte glömma bort.

Jag vill gärna skriva ett avslutande inlägg själv, där jag kommenterar debatten och Gregers senaste inlägg. Jag antar att Anders Gerdmar vill säga något mer.

Men tisdag kväll tror jag att jag måste sätta streck i Jona-debatten. Sedan kommer säkert bibelsynsdebatter att poppa upp igen snart.

Kära bloggläsare,

Greger Andersson har återkommit ikväll med ett till gästblogginlägg som svar bl.a. på det svar jag publicera här under lördag förmiddag.

hälsn

Stefan Swärd

här följer hans inlägg:

Jag ska försöka att svara på Stefan Swärds reaktion på mitt blogginlägg och relaterar även till Anders Gerdmar. Med risk att jag blir impopulär bland dem som brukar kommentera i bloggen måste jag tyvärr, utan att vara arrogant, fortsatt hävda att Swärd helt enkelt inte förstår mina resonemang. Innan jag svarar mer konkret på Swärd vill jag därför göra några klarläggande även om det innebär att jag gör vissa upprepningar. Ni som i första hand är intresserade av mitt svar till Swärd kan med fördel hoppa direkt till den andra delen.

Om Anders Gerdmars resonemang

Det är viktigt att notera vad diskussionen egentligen handlar om. Alltihop började med att några debattörer uttryckte oro över att de frikyrkliga seminarierna kommit att överge traditionella positioner. Man anförde att förklaringen till denna utveckling var att lärarna vid dessa seminarier givit efter för universitetsteologin för att man var rädd om sina akademiska karriärer, fruktade HSV eller helt enkelt anammat en sekulär världsbild. Mot detta gjorde jag invändningen att det i själva verket kan vara så att man ändrat sig i vissa frågor helt enkelt för att man genom ett seriöst lyssnande kommit fram till att det finns övertygande argument för dessa andra uppfattningar.

Jag har också vänt på argumentation och hävdat att det kanske i själva verket är så att – när det gäller hur man ser på vissa sakfrågor i Bibeln – en del evangelikaler varit alltför styrda av sin bibelsyn och sina dogmatiska övertygelser för att ta argument för andra uppfattningar på tillräckligt allvar.

Jag ifrågasatte dessutom påståendet att den övertygelses som t.ex. Anders Gerdmar företräder överensstämmer med dem som kyrkan alltid hyst. I stället menade jag att de formades i konflikten med den moderna vetenskapen.

Nu har Gerdmar invänt och hävdar att han inte har några problem med att hålla fast vid sina övertygelser när det gäller t ex författarskapsfrågor även inom akademin. Visserligen hävdar han att dessa övertygelser är givna av hans bibelsyn men han menar också att de står sig väl inom akademin.  Situationen är alltså den att båda parterna ifrågasatt varandras integritet samtidigt som båda hävdar att de har kvar sin egen integritet både som forskare och som troende.

I det sammanhanget försökte jag sortera upp i argumentationen genom att skilja mellan litterära, historiska och teologiska argument (inte perspektiv eller läsningar – detta är en av Swärds missuppfattningar).  Min utgångspunkt var att de teologiska argumenten inte är giltiga inom den akademiska exegetiken. Gerdmar menar dock att han har exegetiska (dvs. litterära eller historiska) argument för att t ex Jona är historisk, att hela Jesaja bok går tillbaks till 700-talet, att Daniels bok är skriven på 500-talet f Kr, att alla brev som bär Paulus namn är skrivna av denne, etc. Gerdmar befinner sig därmed i den positionen att det inte finns några spänningar mellan hans dogmatiska (bibelsyn) uppfattningar i dessa frågor och de uppfattningar han har som akademisk teolog.

Jag måste förstås respektera hans uppfattning på denna punkt på samma sätt som jag hoppas att han respekterar att mina uppfattningar grundar sig på mina iakttagelser och inte enkelt kan förklaras som eftergifter till akademin.

Det skulle dock vara intressant och önskvärt om Gerdmar redovisade sina exegetiska argument i dessa frågor. Det finns enorma luckor att fylla här när det gäller t ex försvaret av en Jesaja. Den fråga man lämnas med är nämligen varför Gerdmars position i denna och flera andra likartade frågor befinner sig i en sådan påtaglig minoritetsställning i akademin om han nu verkligen har goda exegetiska argument för sina uppfattningar.

Gerdmar skriver så här: ”Det vetenskapliga sökandet efter sanningen (som just med denna formulering tillhör pelarna i visionen för Livets ords teologiska seminarium) är dock nödvändigt. Och man kan bedriva hederligt akademiskt arbete inom exegetik utan att kompromissa med vare sig tro eller vetenskap. I dagens vetenskapsklimat klargör man sin utgångspunkt och argumenterar för sin tolkning. Feminist- och gayteologerna gör det, varför inte vi? Å andra sidan: att vara akademiker betyder inte att vara ”liberal” – frikyrkan har väl haft svårt att hantera de akademiska frågorna, och ofta tappat intellektuella och kulturöppna personer. Min bakgrund är annorlunda; uppvuxen bland teologer, konstnärer, intellektuella och kämpande präster” (AG i ViD 23/11)

Jag är inte säker på hur jag ska förstå det ovanstående stycke. Den tolkning jag nu gör kan alltså vara felaktig.  Jag har dock flera gånger hört Gerdmar säga det som han antyder i sin senaste artikel, dvs. att man kan gå in i det vetenskapliga arbetet utifrån olika perspektiv. Så kan man ha ett queer-perspektiv, feministiskt perspektiv eller ett bibeltroende perspektiv. Min tolkning är att Gerdmar använder perspektiv som något som kan liknas vid dogmatiska övertygelser. Det skulle, om jag nu förstår honom rätt, innebära att man i det vetenskapliga arbetet styrs av övertygelser som står över den vetenskapliga granskningen. Detta skulle i så fall innebära att själva kravet på intersubjektivitet (d.v.s. forskarsamhällets gemensamma uppfattning) och den kritiska granskningen av argument inte längre gäller fullt ut. Men om det är fallet har vi anledning att vara mycket oroade över vetenskapen (och det jag valt att kalla ”akademin”).

Man kan invända att alla vet att vetenskapen inte kan vara helt objektiv. Men den invändningen är naiv. Vetskapen om att man inte kan vara helt objektiv innebär inte att man ska upphöja den typ av subjektivitet som lätt förväxlas med perspektiv till norm. Istället bör man desto mer sträva efter att göra distinktioner, söka genomskinlig argumentation och en ständig kritisk dialog. Det finns inga perspektiv (i betydelsen dogmatiska övertygelser) som står över den dialogen. Jag tror att de flesta av oss aldrig skulle godta islamsk forskning som från början hade bestämt – av dogmatiska skäl – att allt i Koranen är skrivet av Muhammed. Precis som vi inte borde godkänna perspektiverade avhandlingar som sätter den kritiska diskussionen ur spel.

Alltså kan vi inte heller, om vi nu vill gå in i den vetenskapliga diskussionen, hävda vår rätt att i denna diskussion utgå från vissa dogmatiska antaganden. Istället måste vi finna oss i att föra en öppen och kritisk diskussion. En forskare kan alltså ha vissa utgångspunkter men man kan aldrig ha övertygelser som, i princip, står utanför den vetenskapliga prövningen. Det betyder inte att man ger upp sin tro i akademin utan att man lär sig att sorterna bland argumenten och att göra distinktioner.

Om Stefan Swärds resonemang

Även här vill jag börja med några klarlägganden. Jag har aldrig diskuterat huruvida Gud kan göra under eller inte. Faktum är att jag tror att Gud kan göra under – men det är inte relevant i relation till den diskussion jag fört!

Av någon anledning har min argumentation av somliga uppfattats som svår, därför upprepar jag samma sak igen: Jag skiljer mellan genren historia och genren icke-historia (som jag ger samlingsnamnet fiktion). För mig och alla andra i den litteraturvetenskapliga forskarvärlden är detta neutrala beskrivande termer som kan användas för att referera till en texts genre och syfte. De här begreppen har i min användning inte med materialets ontologiska status att göra, dvs. om det är påhittat eller inte. När jag alltså säger att Jona inte har till syfte att höra till genren historia så innebär inte det per automatik att materialet är påhittat.

När jag nu skall kommentera Swärd så gör jag det utifrån det radikala påståendet att jag och han i stort sett är överens, det är bara det han inte vet det! Jag har bara hävdat att vi behöver göra vissa viktiga distinktioner och här uppstår det tydligen ett terminologiskt problem. Låt mig på nytt exemplifiera.

Under bibelsynsdagen frågade Stefan Green (tidigare studieledare på det nu nerlagda Pingströrelsens Teologiska Seminarium, nu på ÖTH) Anders Gerdmar om han inte hade några problem med att både 1 Moseboken 1 och 1 Moseboken 2 är historiska när den ena bl a säger att människan skapas sist och den andra att människan skapas först. Gerdmar svarade att han inte hade några problem med detta. Hur ska vi förstå detta? Alla vet ju att två motsatser inte kan vara sanna samtidigt, antingen är båda falska eller också är en av dem falsk och den andra sann. Den välvilliga tolkningen är att Gerdmar menar att han inte har något problem med att detta är genren historia (för han kan inte mena att han tror på historiciteten i båda påståendena), dvs. att det en gång fanns en genre i vilken man kunde tillåta motstridiga uppgifter i en text som man ändå benämnde som historisk. Men om man väljer att beskriva detta som ”historia” så innebär det, och det är min poäng, att detta måste vara historia i en annan bemärkelse än vi vanligen använder termen. Det innebär att vi läser dessa texter i enlighet med en annan typ av ”regelsystem” än det som gäller vid läsningen av det vi numera vanligen benämner som historia. Detta är alltså en ”historia” och ett ”regelsystem” som tillåter en typ av motsägelser som vi inte skulle tillåta i andra sammanhang.

Detta stämmer, menar jag, med Swärds intuitioner. Han har, säger han, alltid läst Jona som historia men har aldrig t ex frågat sig vilken fisk det var. Det visar att han inte uppfattat detta enligt det regelsystem som gäller för vår tids ”faktiska” och ”historiska” texter. Om Swärd läst Jonaberättelsen i en dagstidning, det är jag övertygad om, hade han genast ställd just de frågor han nu inte ställer sig.

Den bibelkritiska forskningen tycks, då den uppstod i Upplysningens spår, ha bortsett från frågan om ”olika regelsystem” och kastade sig över Bibeln med den typ av källkritiska frågor man ställer till texter som tillhör andra kommunikativa regelsystem. Man kunde alltså inte längre acceptera t ex att människan skapades både först och sist. Nu kom tyvärr (och detta var min poäng) det konservativa gensvaret ofta – i sin iver att försvara texterna – att godta det det paradigm (ramverk) som den bibelkritiska forskningen slagit fast. Följaktligen blev man tvungen att hitta godtagbara förklaringar till det som kommit att bli problem (givet den nya förståelsen av regelsystemet). Alltså fick man ta sig an frågorna om Kains hustru, fisken, etc. Man la också ner enorm energi på att försvara olika författarskapsangivelser. Detta var ju de väsentliga sanningsfrågorna enligt bibelkritikerna.

Låt mig nämna ytterligare ett exempel. Swärd menar att evangelierna är skrivna av olika ögonvittnen. Detta är söndagsskoleförklaringen till att de fyra evangelierna skiljer sig åt, dvs. att fyra ögonvittnen givit var sina skildringar oberoende av varandra. Man ska ha respekt för söndagskollärare och deras uppgifter, men detta tror inte ens de mest konservativa forskare. Det är nämligen uppenbart att evangelisterna i viss utsträckning haft tillgång till varandra och gemensamma källor. Alltså måste man ge andra förklaringar till de skillnader som finns mellan dem. Det är alltså givet att dessa skillnader i många fall ska betraktas som avsiktliga. Därför frågar man alltid efter urval, arrangemang och bearbetning då man söker studera de olika evangelisternas budskap.

Swärd menar att jag har en modernistisk historiesyn. Men det har inte med saken att göra. Det är själva det faktum att kyrkan (såväl som dess olika exegeter och dogmatiker) fram till reaktionerna på Upplysningens bibelkritik inte uppfattat olika varianter som motstridiga versioner som visar att man läst evangelierna enligt ett annat regelsystem än det som förknippas med historisk information. Det betyder inte att evangelierna inte gör historiska anspråk! Till skillnad från i Jona bok är jag övertygad om att de gör det. Däremot betyder det att vi måste förstå vad de anspråken innebär givet de kommunikativa regelsystem som gällt då man skrivit dessa texter.

 

Nu laddar jag för morgondagens predikan i Elimkyrkan kl. 11.00. Det blir också dop och nattvard.

Vi har nu haft en vecka med bön och fasta som avslutas i morgon. Kommer att lyfta fram bönens kraft och möjligheter, och den troendes tjänst som präst – att göra tjänst inför Guds ansikte i bön och tillbedjan.

Det bara känns som att något extra är på gång, en vecka med bön och fasta i en församling, föder fram något.

Jag kommer att betona att leva av nåden, inte lagen. Det är inte lagens krav som driver oss till bön och fasta, det är nådens kraft, Faderns kärlek som motiverar oss att söka Guds ansikte.

Kom också ihåg att jag den här veckan bloggar på Evangeliska Frikyrkans pionjärblogg.

För någon vecka sedan skrev jag ett blogginlägg där jag kritiskt granskade Greger Anderssons resonemang i en artikel om bibelboken Jona, en artikel som publicerades i Världen Idag för 1, 5 vecka sedan. Man hittar Gregers första artikel här. Mitt blogginlägg där jag problematiserade Gregers text hittar man här. Eftersom jag fick en hel del kritik för mitt blogginlägg skrev jag ett till blogginlägg, som inte i första hand var skrivet i polemik mot Greger, utan där jag försökte bemöta kritiken att det inte har någon större betydelse om Jona bok är historisk eller inte, vissa kritiker menade till och med att budskapet var tydligare om man inte läser Jona som historisk text. I det blogginlägget försvarade jag historiciteten med Jona bok och man hittar inlägget här. Sedan har Greger fått möjlighet att skriva ett svar i form av ett gästblogginlägg här på denna blogg och det inlägget hittar man här. Greger har dessutom skrivit en artikel till i Världen Idag där han bemöter invändningarna från Anders Gerdmar. Den artikeln hittar man här. Anders Gerdmar har också varit aktiv i debatten och skrivit ett gästblogginlägg på denna blogg som man hittar här, och två artiklar i Världen idag som man hittar här och här. Eftersom Gerdmar och jag har samma uppfattning i denna fråga så kommenterar jag inte det han har skrivit.

Dessutom har det varit massor av kommentarer på denna blogg, och på twitter.

Jag koncentrerar mig nu på att kommentera det Greger har skrivit som gästblogginlägg på denna blogg.

Innan jag kommenterar det Greger har skrivit vill jag bara kortfattat redogöra för vilka glasögon, tolkningsnycklar, perspektiv, som jag använder när jag läser en bok som Jona. Nu handlar de om de tolkningsnycklar jag själv är medveten om, det kan naturligtvis finnas en förförståelse vid läsningen av bibeltexten som jag är omedveten om.

Jag utgår ifrån att Bibeln är Guds ord. Det innefattar också Jona bok. Det innebär att jag tror att Gud talar genom bibeltexten. ”Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet”. ”Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud”. Bibelns ord är helt sammankopplat med Jesu ord. ”Den som hör mina ord och gör efter dem…”, gå ut i hela världen ”lär dem att hålla allt jag har befallt er” – sade Jesus. Att älska Jesus innebär att man älskar hans ord och därmed älskar man Bibeln som innehåller hans ord. Bibeln kan därför inte bara läsas som en vanlig text. Det är Guds tilltal till mänskligheten, till kristna kyrkan och till mig som enskild troende och Jesu lärjunge. För lärjungen är förhållningssättet till Bibeln, inte kritisk ifrågasättande granskning (det innebär inte att vi inte får brottas med svåra frågor i Bibeln, det gör vi nog ständigt), utan att förstå och höra Guds röst, för att tillämpa det i mitt liv. Detta görs kollektivt i den kristna församlingen.

Denna inledning är självklar för många, men jag skriver detta, för bloggläsare som är ovana vid den kristnes förhållningssätt till Bibeln.

Men det är ju inte så enkelt. Bibeln är en mycket mångfascetterad bok, skriven för länge sedan under en lång tidsperiod, i en helt annan tid och kultur än vår. Hur ska den förstås, tillämpas och förkunnas idag? Och här kan vi kristna hamna i teologiska diskussioner och tolkningstvister om hur vi ska uppfatta Bibelordet.

En fråga som Greger tog upp i sin första artikel som föranledde mitt blogginlägg är hur man ska läsa Jona bok. Om man är överens om att det är Guds ord, och Guds vägledning i mitt liv, ska man betrakta boken som historia, att det skildrar något som faktiskt har hänt, eller ska man läsa boken symboliskt. Poängen är inte att presentera historiska fakta, poängen är att föra fram ett budskap kan det hävdas. Greger betonade den litterära hållningen till profeten Jona, på bekostnad av ett historiskt perspektiv, och att detta är fullt förenligt med en evangelikal bibelsyn.

Jag håller med honom om att det finns olika sorts texter i Bibeln. Det är knappast någon som ifrågasätter det. Alla texter gör inte anspråk på att beskriva något som faktiskt har hänt. Vissa bibeltexter kan uppfattas som symboliska, litterära, berättande. Jag håller också med honom om att vi inte alltid med tvärsäkerhet kan avgöra vad som är historia i Bibeln, eller inte, och att vi måste kunna resonera om det. Jag kan t.ex. inte avgöra om Jesu berättelse om den barmhärtige samariten är något som faktiskt har hänt, att Jesus återger historiska fakta, eller om det bara är en berättelse för att föra fram ett budskap. Och i det fallet tycker jag inte att det har någon betydelse om det är en berättelse eller om det är en historisk sanning. Jona bok är dock en annan typ av text, med tydliga historiska referenser, och framförallt att boken skildrar Guds ingripande i mänsklighetens historia.

Vi måste kunna resonera om statusen på Jonaboken, vad är bokens syfte och vad för sorts text är det. Här är jag och Greger överens.

Men här uttrycker han sig gåtfullt, jag tycker motsägelsefullt. Att jag tycker det, kan bero på att jag inte förstår vad han menar. Han skriver i blogginlägget så här: ”Jag argumenterade i mitt föredrag för att det finns goda skäl att inte se Jona bok som en historisk framställning. Detta uttryck betecknar då att bokens primära syfte inte verkar vara att ge oss korrekt information om partikulära personer och händelser.” Jag tolkar nog detta påstående som att Greger menar att det Jona bok skildrar troligen inte har hänt i verkligheten, det är en berättelse med ett budskap, men en oklar historisk förankring. Sedan skriver han några rader längre ned att han inte diskuterar historiciteten i Jona bok, han skriver: ”Det är, enligt mig, alltså en missuppfattning att tro att det vi debatterar är en historisk fråga.” Jag tycker här att han är motsägelsefull, han hävdar att Jona bok knappast har en historisk bakgrund, och samtidigt säger han att den historiska frågan inte är viktig, det är inte detta vi diskuterar. Här förstår jag inte riktigt vad Greger menar, men det kan bero på missförstånd från min sida. Han resonerar på liknande otydliga sätt i första artikeln i Världen Idag, han tar inte ställning till historiciteten, han tar ställning i genre-frågan. Men det ställningstagandet leder ju till att historiciteten inte blir viktig för Gregers del, genreställningstagandet leder till ett ställningstagande i frågan om historiciteten.

Jag är tveksam till Gregers beskrivning av en historisk läsning av Bibeln. I första artikeln framskymtar det att om man läser Jona bok historiskt, och faktiskt tror att det skildrar något som har hänt, då fokuserar man på fel frågor i boken. Jag har alltid läst Jona som en historisk text, men har alltid fokuserat budskapet i boken, jag har aldrig grubblat över vilken fisk som svalde Jona, hur detta faktiskt gick till, hur han kunde överleva. Det står inte i bibeltexten, och det är omöjligt för mig att spekulera i detta. Jag kan inte se det som bokens poäng. I blogginlägget problematiserar Greger de fyra evangelierna, att de ger fyra olika versioner, och kan inte vara historia i modern mening. Det låter i mina öron som en extremt modernistisk historiesyn. Bibelns historieskildring präglas ju att av att Gud använder människors ögonvittnesskildringar för att beskriva Guds gärningar i historien. Det ligger i sakens natur att olika ögonvittnen uppfattar saker och ting olika och fokuserar olika frågor och händelser i allt det som sades och hände genom Jesus. Att man har en historisk bibelsyn betyder ju inte att man tror att Bibeln är en manual med en massa detaljfakta.

Hur man än vrider och vänder på frågan tolkar jag Greger som att han inte anser att Jona bok innehåller historisk information. Här kommer jag alltså till en helt annan slutsats, där jag ingående argumenterar för Jona boks historicitet i mitt föregående blogginlägg.

Hur noga jag än läser dessa texter av Greger så kan jag inte se att han argumenterar för varför han gör denna bedömning. Det låter på Greger, och även från kommentarer av andra skolade i akademisk teologi, att detta låter näst intill som en självklarhet. Min argumentation för Jona historicitet upprepar jag inte här, det är ingående skildrat i mitt föregående blogginlägg.

Greger utvecklar sedan resonemanget och gör en distinktion mellan att läsa Jona litterärt, historiskt eller utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Han menar att Gerdmar läser Jona från ett visst teologiskt perspektiv. Jag håller här med att det är nödvändiga distinktioner. Ska man läsa Jona historiskt måste det bygga på ett teologiskt perspektiv, där man utgår ifrån att den treenige Guden har och kan uppenbara sig i mänsklighetens historia, och att den treenige Guden inte är begränsad till naturlagarna. Så läser jag Jona. Gud talar till fisken, Gud ger order till fisken, det är naturligtvis fullständiga orimligheter ur ett allmänhistoriskt perspektiv. Tror man på en Gud som har uppenbarat sig i mänsklighetens historia, som kan göra under och som har skapat hela universum, blir dock den typen av berättelser inte irrationella, utan man kan utifrån sitt teologiska perspektiv hävda att detta faktiskt kan ha hänt.

Den typen av historisk-teologiskt antagande bör enligt min mening vara en given utgångspunkt för en evangelikal teolog.

Det behöver nog närmare redas ut vad som menas med historisk läsning av Jona, för att jag och Greger ska kunna förstå varandra. Och återigen, eftersom han inte tydligt redogör varför han föredrar en litterär läsning av Jona, som inte fokuserar historiciteten, är det svårt för mig att argumentera emot honom, däremot har jag alltså försökt argumentera för min egen ståndpunkt, till försvar för Jona historicitet.

Greger hävdar i slutet av artikeln att det finns inga evangelikala forskare som argumenterar för Jona historicitet. Här kan jag ju inte bemöta honom, eftersom jag inte läser denna typ av forskning, jag är i detta avseende endast en enkel bibelläsare och bibelutläggare, på nivån med söndagsskolbarnen och enkla gräsrotskristna som utan större bekymmer läser Jona bok som historisk text.

Hans påstående här låter dock osannolikt i mina öron. Två mycket duktiga amerikanska teologer jag gärna läser, Al Moehler chefsteolog inom amerikansk sydstatsbaptism och Wayne Grudem, som jag uppfattar som Vineyardrörelsens chefsteolog, båda tar Jona historicitet för givet. Den här frågan behöver nog redas ut ytterligare. Och återigen, varför avfärdas historiciteten.

Jag hoppas att det inte beror på att man har en teologisk utgångspunkt som säger, att den treenige Gud inte uppenbarar sig i mänsklighetens historia, griper in och gör under, och att detta är skildrat och beskrivet på ett sant och trovärdigt sätt i Bibeln. Det kan ju omöjligtvis vara argumentet för en evangelikal teolog, men vad är då argumentet för en evangelikal teolog  att avfärda Jona historicitet. Återigen, jag tycker inte att Greger ger något svar här.

Det finns en punkt i Gregers slutavsnitt som jag starkt sympatiserar med. Det är att teologer inte ska tala med dubbla tungor. Han vill visa integritet och resonera på samma sätt i akademin som i församlingsrörelsen. Här håller jag helt och hållet med.

Och det kanske är dessa dubbla tungor som skapar problemen för oss i den bibelläsande församlingsrörelsen, som inte ägnar oss åt akademisk teologi. Det skapar misstänksamhet i onödan. Jag vet att de dubbla tungorna förekommer och har stött på det, detta behöver redas ut.

Tror man inte att Jona bok är historisk, och tror man att Adam och Eva är en fiktiv berättelse som inte speglar en historisk sanning, bör man säga detta öppet, och redogöra för hur man resonerar. Och hur man kan få ihop detta med att kalla sig evangelikal kristen. Då har vi vanliga bibelläsande och bibeltolkande kristna något att förhålla sig till. Nu känns det mest som dimridåer, tacksam om Greger kan fortsätta att skingra dessa dimridåer.

Jag håller också helt och hållet med om att man tydligt bör redogöra för sina utgångspunkter och hur man resonerar i den här typen av ställningstaganden. Och det tycker jag inte Greger har gjort när det gäller Jona bok. Men det kan mycket väl bero på att det är två kortfattade texter av honom som jag nu kommenterar.

Jag har dock försökt i mina blogginlägg att redogöra för hur jag tänker och resonerar när jag läser Jona bok.

Det bygger på ett tydligt historisk-teologisk utgångspunkt. Jag försöker också följa den klassiska evangelikala mottot att ”låta skrift förklaras av skriften”.

Den historiska läsningen av Gamla Testamentet, där man kan hävda att Gud faktiskt har gjort under i historien, Gud har talat i historien, Gud har förändrat i historien när han använt mänskliga redskap, så läser Paulus och Jesus Gamla Testamentet, och så vill jag läsa Gamla Testamentet.

Därför läser jag Jona bok på det sätt jag gör.