Nu sitter jag och filar på ett genmäle på Pekka Mellergårds artikel i Dagen.

Jag tycker att tonläget är så viktigt. Vi kan inte driva debatt genom personkritik, t.ex. genom att uttrycka oss nedlåtande om andra personer. Utan tonläget behöver vara sakligt, och vänligt, och präglas av Kristi kärlek och respekt för människor som inte delar ens uppfattning.

Jag måste konstant påminna mig om detta, och jag felar på denna punkt ofta. Jag hör nog till dem som tvingas bekänna synder ganska ofta.

Jag har trasslat in mig rejält i diskussionen om Adam och Eva. Har fått löfte av Dagen att skriva ett genmäle på Pekka Mellergårds artikel så det ska jag försöka göra endera dagen. Dessutom ska jag försöka svara på frågor som väckts i Facebookdiskussioner.

För mig handlar inte detta om något teologiskt finlir, eller en teoretisk teologisk debatt av marginell betydelse. För mig handlar det helt och hållet om bibelsyn och Bibelns trovärdighet, för mig är det detta diskussionen handlar om. Ser det därför som viktiga frågor.

Jag ser det också som en diskussion om trovärdighet kring de teologiska utbildningar vi har, jag anser att både samfund och teologiska utbildningar behöver vara klara och tydliga med var man står i centrala teologiska frågor.

Som kontrast till att läsa tidigare rektorn för Örebro missionsskola Pekka Mellergård om Adam och Eva så rekommenderar jag bland annat läsning av amerikanska sydstatsbaptisternas chefsteolog Al Moehler som skriver om ämnet i ett blogginlägg för några år sedan och här är ett till blogginlägg i samma ämne. Moehler räknas som en av de ledande evangelikala teologiska debattörerna i USA.

Det där var ord och inga visor i Adam-Eva-debatten från en företrädare för vad man skulle kunna kalla för EFK-etablissemanget. Man undrar ibland om man är ett UFO i etablerad svensk frikyrklighet med de ståndpunkter man har, som nästan alltid är fullständig mainstream i världsvida kyrkan.

Artikeln publicerad i Dagen nätbilaga idag.

 

Slutkommentar i debatten om Adams och Evas historiska existens

Då David Willgren ställt frågor angående Skandinavisk teologisk högskolas förhållningssätt till undervisningen om 1 Mos 1–3 och beskrivit vår syn på sätt som delvis kräver förtydliganden vill vi med följande rader sammanfatta våra synpunkter:

1. Vi uppskattar den öppna diskussionen med vår kollega och broder David Willgren och hans vilja att söka sanningen och bedriva seriöst vetenskapligt arbete. Ändå har vår diskussion med honom visat på skillnader mellan hans och vår (Gerdmars och Faros) tolkning av 1 Mos 1–3. För oss är Adam & Eva och händelserna i 1 Mos  1–3 historiska, medan David Willgren säger: ”i dagsläget skulle jag luta åt att det inte nödvändigtvis måste ha funnits en Adam och Eva”. Det har varit svårt att få ett klart svar från David huruvida han tror att Adam och Eva, satan, syndafallet med mera är historiska, samtidigt som de kan tolkas typologiskt, analogiskt eller arketypiskt. Hans uttalande angående Adam & Eva är så nära ett svar vi har kommit.
2. Som institution är STH överlåten åt tron på Bibeln som verbalinspirerad av Gud. Detta är ett teologiskt ställningstagande, grundat i institutionens konfessionella profil och vi vill vara tydliga med denna profil. Även om vi antar att Willgren dogmatiskt skulle stämma in i en liknande bibelsyn ser vi en skillnad i hållning vad gäller historiciteten. Vi anser historiciteten i 1 Mos 1–3 vara fundamental för den Nya testamentets budskap och frälsningshistorien (vilket vi båda har argumenterat för i våra blogginlägg). Vår broder David Willgren tycks emellertid betrakta 1 Mos 1–3 som teologisk fiktion.
3. STH:s syn på Bibelns historicitet betyder naturligtvis inte att vi dikterar för studenterna vad de ska tänka eller tro, samtidigt som institutionens profil är tydlig. Vi presenterar olika synsätt, läraren har sin akademiska frihet att uttrycka sin syn. Vi diskuterar naturligtvis texterna, deras genre, kulturella bakgrund et cetera i detalj, men när vi gör det är vår uppfattning att händelserna och personerna i 1 Mos 1–3 är historiska. Att dessa och andra personer senare används typologiskt ändrar ingenting när det gäller deras historicitet och konkreta existens.
4. Återkommande använder Willgren enligt vår uppfattning genreargumentet för att undvika den historiska frågan. Men användandet av en viss genre exkluderar inte den historiska fakticiteten. Som exemplet Dom 4–5 visar kan samma händelse återges först som ren historisk berättelse, sedan i poetisk form. Deboras sång refererar lika mycket till historiska händelser som den första berättelsen, även om de är genremässigt olika. På samma sätt är psalmerna liturgiska eller poetiska uttryck baserade på historiska händelser.  Willgren säger: ”Genreargumentet blir snarare att vi inte kan använda texten för att rekonstruera historia”. Men som exemplet Domarboken 4–5 visar betyder poetisk genre INTE att man inte kan rekonstruera historia, och i fallet 1 Mos 1–3 är saken enklare, eftersom texten framstår som en historisk berättelse, särskilt då den passar in i det större genealogiska (toledot-)konceptet, som utgör strukturen för 1 Mos. Den hebreiska Bibeln blandar dessutom ofta narrativa och poetiska dimensioner i återgivandet av tydligt historiska händelser.
5. Frågan ”var slutar myt eller arketyp och var börjar historien?” är berättigad, och frågar egentligen inte efter synkroni eller diakroni. Det är frågan hela denna diskussion egentligen handlar om: vad är historia och vad är fiktion, och om man menar att 1 Mos 1–3 skulle vara mytiska, när börjar texterna i 1 Mos återge historiska skeenden?
6. Vi håller inte med NT Wright (https://www.youtube.com/watch?…), som Willgren hänvisar till, när han försvarar ’myt’ (och dessutom relaterar diskussionen till amerikansk politik ;)). För oss är de politiska aspekterna i detta sammanhang ointressanta, här är det fråga om vetenskap. Det är helt enkelt inte korrekt att som Wright säga att man, om man ser 1 Mos 1–3 som rent historiskt och inte som myt, minskar dess ”explosiva” karaktär och det faktum att kapitlen innehåller djupt existentiell sanning. Själva det faktum att Gud handlar i vår historia genom att skapa kosmos och människan, att satan är en verklighet, att syndafallet sker, hur Gud skapar manligt och kvinnligt, man och hustru är fundamentala sanningar och dessa, inte något fiktiv myt, gör berättelsen ’explosiv’. Vi är övertygade om att man om man förnekar fakticiteten i 1 Mos 1–3 skadar det tron på Bibelns tillförlitlighet, inte bara när det gäller dessa kapitel utan Bibeln i stort. I sin tur påverkar detta hela den kristna teologin, just för att man underminerar tron på Bibeln.
7. Slutligen menar vi att vår syn på historien inte krockar med vetenskapen, inte heller behöver den betyda att vi bryter relationen med bröder och systrar i Kristus som har andra uppfattningar, utan vi välkomnar vidare samtal om dessa frågor som en del i vårt gemensamma sökande efter att vara trogna Kristus.

Dr Ingrid Faro, ansvarig för Gamla testamentets exegetik vid Skandinavisk teologisk högskola och docent Anders Gerdmar, rektor vid Skandinavisk teologisk högskola

 

 

 

Dagen har nu lagt ut webb-TV-samtalet mellan mig och pastorn Lars Gunther, verksam inom Equmeniakyrkan.

http://www.dagen.se/eva-och-adam-skapar-debatt-i-kristna-leden-1.915081

Jag har ju hamnat mitt i en intensiv diskussion om Adam och Evas historicitet.

Skrev en ny ledare i Världen Idag igår som ger en mycket koncis sammanfattning av min inställning i frågan.

I går möttes och jag och Lars Gunther hos Dagen för en Webb-TV-inspelning under ledning av Jacob Zetterman. Ni får se när Dagen lägger ut programmet på sin hemsida men det blir nog ganska snart.

Lars Gunther är pastor inom Equmeniakyrkan och vi känner varandra sedan tidigare. Jag uppfattar  inte alls oss som några motpoler inom frikyrkligheten, utan jag uppfattar Lars som evangelikal och tydligt karismatisk öppen och vi ligger varandra nära i inställningen i många frågor. Kring Adam och Eva tänker vi lite olika, men tycker att när vi samtalar att vi ligger inte så långt från varandra i den frågan heller.

Ett utmärkt teologiskt forum i USA är the Gospel Coalition, en blogg bl.a. där en rad ledande evangelikala teologer och pastorer skriver.

En person jag uppskattar mycket är Kevin de Young som skriver ett inlägg om Adam och Evas historicitet med vissa länkar till ytterligare texter. Du hittar länk till hans text här.

Why I Believe in a Historical Adam

As a Christian who has become convinced of the authenticity and divinely inspired authority of the Bible, and as a scholar who investigates the Hebrew Bible and its ancient Near Eastern context, there are textual, logical, and theological reasons to affirm Adam and Eve as historical figures. I did not say there are scientific reasons to affirm the historical Adam and Eve, firstly, because of the classic definition of science itself, “knowledge about or study of the natural world based on facts learned through experiments and observation.” Since the origins of humanity cannot be learned through experiments or observations, what we presently have are scientific theories, all of which require some degree of faith to believe. Secondly, well-respected scientists, Christian, Jewish, agnostic, and atheist, continue to debate for and against the merits and fallacies of various kinds of evolutionary hypotheses versus various creation beliefs.

Follow with me as I briefly present some logical, textual, and theological reasons why I believe in a historical Adam and Eve. Before proceeding, however, let’s define historical, and why history matters.

Historical Writing and the Bible

History writing, simply stated, is recorded text in which, as best as we can discern, the intent of the author was to record actual events or people. The methods and styles of history writing (historiography) are different among different cultures, and what is considered proper or acceptable history writing changes through time and also between cultures. To what degree is history writing a science or an art; does it use scientific methodologies or narrative literature; does it include speculative, analogical descriptions or only raw data. One thing in common across all cultures and recorded time, history is always written with an intention, and it always includes and excludes parts of the historical record.

The Bible contains many different genres: narrative, poetic, laments, prophetic, apocalyptic, to mention just a few major categories. A careful reading of the Old Testament and literatures of the surrounding cultures also reveals that within narrative, the method and style of history writing in the Bible reflects the predominating methods and styles of their current predominating cultures, although always with a twist (both speaking into the culture in a way the people of the time can understand, and also speaking against the prevailing cultures in a way intended to be transformative for the people of God). Yet, modern readers of all times can understand and be likewise transformed by careful, intentional attention to the Bible.

Many modern Christians are claiming that a historical basis to the biblical narrative does not matter, because, they say, the Bible is only making theological claims. This argument, however, does not hold up. An underlying principle of theology of the Bible is that God is a God who acts: God shows up and moves in history. God is incarnational, not an abstract theory or theology of the mind only. By trying to separate the God of history from the God of theology (which means, of course, “the study of God”), we become somewhat gnostic, disembodied, lacking a meaningful existence with a past, present, or a future. In other words, efforts to cut apart history from theology in the Bible destroys the very fabric of the theology. If God does not act in history, God becomes distant, abstract, and incapable of moving in our own lives. Our faith becomes cut loose from time and events. We are on our own only with good ideas about a distant “God.” As theologian L. Newbigin stated, “At the heart of the Christian message was a new fact: God has acted—and let us remember that the original meaning of ‘fact’ is the Latin factum, ‘something done.’” (in, Proper Confidence: Faith, Doubt, and Certainty in Christian Discipleship, Eerdmans, 1995, 4). 

And as theologian G. E. Wright wrote, “Biblical theology is first and foremost a theology of recital, in which Biblical man confesses his faith by reciting the formative events of his history as the redemptive handiwork of God. The realism of the Bible consists in its close attention to the facts of history and of tradition because these facts are facts of God.” (in, God Who Acts: Biblical Theology as Recital, Allenson, 1952, 38).

Reasons to Believe in a Historical Adam and Eve

Logical Reasons to Believe

One of the big controversies among modernists, scientists against a historical single pair is the efforts to trace the genetic and biological line of humanity as homo sapiens. The human Genome Project and similar efforts to track human DNA and origins conclude that humanity can be traced to a handful of original humanoids, or a few hundred, or a few thousands. The results vary depending upon the methodology used to determine the number, but most scientists argue that humanity could not have come from just one pair. For Christians holding a high view of Scriptures, this does not pose a problem for the following reason. According to the biblical text, Genesis 6:1-4 refers to vague and strange happenings among human beings with some other form of possible humanoids or spiritually corrupt creatures resulting in the birth of the mysterious Nephilim. This combined with the widespread corruption, lawlessness, and violence certainly could have involved various kinds of rape, bestiality, and the propagation of humanity intermingled with non-homo sapiens, which the biblical text indicates took place for possibly a few hundred years (Genesis 7:2 tells that Noah was 600 years old when the flood waters began).

Other ancient Near Eastern Literature also contains stories of strange creatures, and super-heroes resulting from intermingling of humans with “gods” (i.e. non-humans). This supports rather than detracts from the biblical narrative. The Bible throughout both speaks into the culture (speaking to and explaining), and speaks against the culture (as a polemic, describing how and why the Lord God of the Bible is different from the beliefs and practices of the surrounding cultures). As a result of the flood, there was a reboot of the proliferation of humanity from Noah and his wife, and their three sons and three daughters-in-law. The Bible provides the genealogy of Noah, but says nothing of the biologic heritage of these four women involved who populated the land after the deluge. Therefore, although I believe there was one original pair of humans as we know today, it is unnecessary for biblical reasons to argue that present humanity came from only one pair, when biblical history itself attests a subsequent re-population after a period of time with some seemingly strange breeding in Genesis 6:1-4. (As a note of interest, flood narratives also proliferate worldwide, with expected similarities and differences from the biblical Flood. You can simply google “list of flood myths” to pull up a global list of flood literature from the ancient Neolithic periods, Bronze Age, Iron Age, and more recent from the Middle East (ancient Near East), Europe, Africa, Asia-Pacific, and the Americas.) The Bible itself, with attestation from the literature of other early cultures, points to some obscure events culminating in a deluge followed by repopulation. 

Textual Reasons to Believe

Several factors in Genesis, and other parts of the Old and New Testaments indicate the intent of Genesis 1-5 is to communicate a real, historical man and woman as created by God. These are: 1) the use of genealogies in tribal cultures and in the Bible as the foundation of family narratives. The very structure of Genesis is built upon the 10/11 “generations” or toledot formulae. Genesis 4 and 5, along with 1 Chronicles 1 and Luke 4:23-38, assume a genealogical record that begins with Adam and extends to the Messiah, Jesus Christ in Luke. All other genealogies in the Old and New Testament are derived from these early genealogies, and continue the lineage, including Noah in Gen 5 and 10; Abram/Abraham in Gen 11; David in 1 Chronicles 2 and Ruth 4:18-22 and David’s descendants; and Jesus Christ in Matt 1 and Luke 4. The Bible is filled with partial genealogies and points to the importance of the historical record. What is commonly called the “primeval narrative” in Genesis 1-11 is textually solidly linked without separation to the “patriarchal narratives” in Genesis 12-50, through Abraham’s genealogical record beginning with Noah’s son Shem in Genesis 11. To extract the genealogies from the Bible’s historical record is to remove the theological core of God’s actions in and through history, in and through real human beings.

To state that the people in the Bible are historical does not take away from seeing each figure as an archetype, a pattern, or an example to follow, learn from, or avoid. The New Testament teaches that everything written in Scriptures, Old and New, exists to instruct, correct, warn, and train so that the followers of God may be equipped for every good work, and have hope (2 Timothy 3:14-17; Romans 15:4; Hebrews 8:5, 10:1). We will look at this further in the final part.

Theological Reasons to Believe

The entire basis of the story line of redemption and salvation is grounded in Genesis 1-4, the narrative of that explains what it means to be created in the image of God, the purpose of humanity for those who choose to follow God, and the lengths to which God chooses to go to lead humanity into God’s presence and right relationship with God, in order to restore His intended plan for humanity and creation.

The entire theodrama of the Bible is based upon God’s plan and purpose for a physical creation to reflect the spiritual realm, with God working in and through real, physical people, places, and events to make Himself and His ways known throughout the earth. As the Pharaoh of the Exodus narrative states in Exodus 5:2, “Who is the LORD (Yahweh) that I should obey His voice to let Israel go? I do not know the LORD …” We see throughout the Bible, God revealing Himself to humanity. In the opening scene of creation, God reveals Himself through what and how He creates: planning, speaking, evaluating, declaring, “It is good!” and making humanity the crown of all that is made with the purpose of representing God Himself within the physical universe. Next in the scene in the Garden, God reveals Himself through His acts, His word, and His presence. In Genesis 1-2 humanity is contrasted with all other ancient literature about the making of human beings. Only in Genesis 1-2, along with Psalm 8, and the rest of the Bible is humanity put almost on par with God, “a little lower than God,” like God Himself. For a couple excellent expositions on humanity as God’s image read Catherine McDowell, The Image of God in the Garden of Eden, (Eerdman’s, 2015), and on the Garden as God’s Sanctuary-Temple, read G. K. Beale, The Temple and the Church’s Mission: A Biblical Theology of the Dwelling Place of God (InterVarsity Press Academic, 2004).

The theodrama of the Bible continues through the story of history of the redemption of those who respond to God’s call for salvation, from Gen 4:26, during the time of Adam’s grandson, Enosh, son of Seth, when people began to call upon the name of the Lord. This theme of salvation recurs with Abraham in Genesis 12:8, through the prophet Joel 2:28-32 [Hebrew Joel 3:1-5]; by Peter in Acts 2:17-21; and by Paul in Romans 10:13.

Furthermore, in the New Testament, Jesus ties together Gen 1:27 and 2:24 in Matthew 19:4-7. Paul uses the “first Adam” in contrast to Christ as the “second Adam” in his theological treatise of the salvation narrative in Rom 5:12-19; 1 Cor 15:20-23, 42-49), contrasting that people are either “in Adam” or “in Christ” as the headwater, or originating source of two humanities. The New Testament, especially Paul, also make much of Abraham as the father of our father, Abraham whose genealogical record proceeds from Shem, the son of Noah, in Genesis 11, and Noah, who’s genealogical record proceeds from Seth, son of Adam, in Genesis 5. Paul’s theological arguments throughout depend upon narrative and historical record as presented in the Old Testament. And finally, John’s Revelation concludes with Garden imagery in Revelation 22:1-15, drawing us back to Gen 2.

The Old Testament, like the New, is a theological history. The acts of God, the ways God reveals Himself to humanity, and the ways God calls and draws humanity back to Himself, are all to specific people through specific places, and times in history. Simultaneously, God’s acts of redemption in history are intended to speak to all people in all times. Therefore, we do see analogies, patterns, and cycles throughout the Scripture. But, proper hermeneutics (biblical interpretation) requires reading the narratives within their geographical, historical, cultural, and literary context.

Question Regarding STH:s Textbook Selection

There was also a question by some regarding the textbook selected for the STH course, Introduction to the Old Testament, called A Survey of the Old Testament, by Andrew E. Hill and John H. Walton. Here is my response. There is no perfect textbook for this course. There is no textbook survey of the Old Testament that fully agrees with my theology, or that of my colleagues at STH, on every issue in the OT, and there are dozens of theological issues, such as: the unity of Genesis; creation; the authorship of the Pentateuch and Isaiah; the authority of Scripture; the historicity of the Moses, Exodus, ancient Israel, David, Solomon, and Daniel; the nature of prophecy; to name only a few. Of the span of theological issues, this textbook has fewer difficulties than the other academic textbooks that provide an introduction to the Old Testament. Furthermore, part of the teaching process is to train students to evaluate everything they read, and hear, in light of Scripture. No student should read a textbook and swallow it whole, without asking questions. Training a student to think biblically and theologically is a vital part of the process of education. What is more, as an academic institution, we are not to preach our views to students, but to give them the different views in biblical studies, interact with them, and support the students in developing their own decisions. 

When it comes to the book of Genesis and question of the historicity of Adam, most academic textbooks that survey the Old Testament hold to a historical-critical view of Genesis, or to an evolutionary view of the earth and humanity. Of the two authors of the textbook being used: Hill has not publicized his position, Walton is an “archetypal creationist.” However, the textbook does not present either of their opinions, but simply a small glimpse of the current range of views in biblical scholarship. The selection I made for this course offered through STH is the best of available options I have been able to find so far. I am open to suggestions.

Faith is not a leap into thin air, and we do not need to put our brain on pause when reading and interpreting the Bible. This was a very brief overview of a few key concepts that support the in-depth reasons I believe in a historical Adam, historical Jesus, and the theological historical basis of the Bible.  

Ingrid Faro

Eftersom det har ställts frågor i denna diskussion om Adam och Eva om hållningen hos Skandinaviska teologiska högskolan, har högskolan fått möjlighet att svara på detta. Detta gästblogginlägg är skrivet av Anders Gerdmar, rektor, och sedan kommer ett inlägg av Ingrid Faro, ansvarig för undervisningen i Gamla testamentet vid högskola.

Adam & Eva och historien

Den viktiga frågan om Urhistoriens (1 Mos 1–11) historicitet är uppe till debatt, främst frågan om Adam och Evas historiska existens. Frågan är om debatten inte också berör mer i Gamla testamentet – Abraham och Sara, Exodus, hur Israel fick lagen, men det hoppas jag få svar på.

Utgångpunkt för denna gästblogg är David Willgrens mycket utförliga inlägg, där också Skandinavisk teologisk högskolas undervisning i Gamla testamentet apostroferades (http://disq.us/p/1f2obyl). De konkreta frågorna kring detta kommer i ett separat inlägg att besvaras av vår lärare i Gamla testamentet, Dr Ingrid Faro.

Men frågan gäller bibelsynen i stort, och debatten blir med nödvändighet en ny bibelsynsdebatt som den s k Jonadebatten för några år, då mellan företrädare för Örebro teologiska högskola och bland annat undertecknad.

Jag vill betona att jag inte är ute efter polemik mellan institutioner, även om STH som jag företräder är född i bibelsynsfrågan. Men bibelsynen är mycket viktigare än kyrkopolitik och jag välkomnar att den genomlyses. Det handlar om grunden för vår tro och hur man kan vara både andligt och akademiskt trovärdig i spänningsfältet församling och akademi.

Bibelsyn

Bibelsynen är en del av teologin, och en helt avgörande del. Varje systematisk teologi börjar med att redogöra för vilka källor som används för den teologi som sedan presenteras. För en konfessionell teologisk institution är dess bibelsyn alltid det avgörande. Man kan ha olika syn på historiska eller pastorala problem, men den teologiska profilen kokar alltid ner till just hur sanning etableras. I en protestantisk och i synnerhet evangelikal miljö bör det naturligtvis vara Skriften allena som gäller, men evangelikaler befinner sig idag på ett kontinuum från konservativa till liberala evangelikala. Spänningen mellan poler har nu 100 år på nacken.

Man kan inte rationellt bevisa att en viss bibelsyn är rätt, utan det är alltid en fråga om tro. Bibelsynen formar förkunnare, förkunnelse och undervisning, och formar i sin tur församlingen. Ytterst ”drabbar” bibelsynen de människor vi har att betjäna. Eftersom evangeliet är Guds kraft till frälsning och man blir född på nytt genom Ordet är bibelsynen ytterst en fråga om frälsning, helande, upprättelse, och inte minst om att forma en Gudi välbehaglig och för människor välsignad livsstil.

I protestantisk och klassisk evangelikal miljö var det länge självklart att tro på verbalinspirationen, det vill säga att varje ord är inspirerat av Gud, det vill säga att man tar Paulus ord att ”hela Skriften är utandad av Gud” inte bara gällande Gamla testamentet alla Bibelns 66 böcker. Denna tro får i sig konsekvenser och det finns lite olika varianter på hur man ser på dessa, men för en verbalinspiratorisk troende eller församling kvarstår detta trosfaktum. Det betyder att man tror att även den minsta del av Skriften kan användas av Gud för att föda tro, vilket i sin tur leder sig frälsning och andra välsignelser.

Kan då en modern människa eller intellektuell ha denna tro på Bibeln? Något som sällan kommer fram i den svenska debatten är att det finns en relativt stor, högkompetent skara exegeter, framför allt i USA som vill, och enligt min uppfattning, lyckas med att förena hög akademisk och intellektuell nivå med bibeltro och stor betoning på själavinnande och mission.

I den aktuella diskussionen med David Willgren vill jag först säga att jag uppskattar hans ärlighet. Det blir tydligt att David, enligt en intervju i Världen Idag (http://www.varldenidag.se/nyheter/adam-och-eva-blev-hett-debattamne/Bbbqaj!NALHsHy9BwgJYrxuw1TNA/) räknar sig till dem som ”har en mer mytologisk syn på en del av Bibelns texter”; och på frågan om Adam & Evas historicitet säger han: ”frågan om de har funnits på riktigt är ganska komplex, och utifrån det vi kan läsa i 1 Mosebok så går det inte att ge något definitivt svar på detta.” Frågan är emellertid om Bibeln har ett svar, och det kanske är där vi skiljer oss.

David har ju också dragit in Skandinavisk teologisk högskola i diskussionen, och därför vill jag tydligt deklarera att enligt den bibelsyn som ligger till grund för STH är tanken på 1 Mos 1–2 som mytologiska oacceptabelt. Utifrån Bibelns samlade vittnesbörd, bekräftat i Nya testamentet av Jesus (Matt 19:4–6), evangelierna och Paulus (Adam, Eva syndafallet Rom 5:14; 1 Kor 15:22, 45; 2 Kor 11:3; 1 Tim 2:13–14), Judas 14 är det klart att Guds skapelse av människan som manliga och kvinnliga, Adam & Eva, syndafallet, satans existens och verksamhet, ”äktenskapets mellan man och kvinna instiftande”, protoevangeliet är historiska händelser.

Hur kan man veta det? Vi har inte några externa källor som stöder det, men vi har inte heller några källor som falsifierar det. Och det är här bibeltron kommer in: om man tror att Bibeln är Guds inspirerade Ord är det naturligt – och har genom historien varit självklart – att anamma berättelserna som historiska.

Världsbilden styr

Var ligger då problemet: det handlar om världsbilder. Innan Upplysningen levde man med en förkritisk världsbild där också Bibeln i den kristna världen var oomtvistad som auktoritet. En rörelse som började i slutet av 1600-talet, kanske i opposition till hur kristna legitimerade sina krig med Bibeln (!), började ifrågasätta Bibeln som auktoritet, och satte förnuftet på tronen, med en i teologiska sammanhang starkt auktoritetskritisk syn. Tillsammans med detta fanns en kritik mot allt övernaturligt i religionen, parat med en stor övertro på just förnuft och upplysning, och människans möjlighet att veta, så kallad positivism. Synd, blodigt försoningsoffer, änglar, demoner, inklusive djävulen, eller ”primitiva berättelser” fick inte plats i den nya världsbilden.

I denna miljö växer bibelkritiken, alltså nu inte längre bara en ”lägre kritik” som den som bedrevs från 1500-talet med text- och kanonkritik, men en ”högre kritik” av Bibeln, det senare projektet ägnat att befria religionen från dess primitiva  och övernaturliga drag, vilka sågs som senare påhitt av ”församlingen”. Man ville skala av de skikt som inte är historiska.

Den som har skalat en lök vet emellertid att till slut är det ingenting kvar, det finns ingen kärna. Ofta innebar det också att man, som Semler och Schleiermacher mer eller mindre förkastade Gamla testamentet som en ”judisk” bok. Med GT-forskarna de Wette, Wellhausen och Hermann Gunkel kommer en djupt kritisk attityd till Moseböckernas historicitet, och man betraktar till exempel Urhistorien som mytisk, och jämför med litteratur från omkringliggande kulturer. Det är här mytteorierna hör hemma, inte minst när man jämförde moseböckerna med omgivande litteratur.

I denna miljö föds en helt ny attityd till Bibeln. Mycket förenklat handlar det om huruvida man bejakar Bibelns budskap fastän det synes oförenligt med ”det moderna”, eller om man börjar omforma sin religion efter det ”modernas” mått. Liberalteologin i egentlig mening, en rörelse som sammanflätar bibelkritik med en erfarenhets-/upplevelsebaserad och kritik mot kristendomens historiska förankring utvecklas i den här miljön. (Parentetiskt tror jag det är meningslöst att försöka göra sig av med kategorierna liberalt-konservativt; det ligger mycket i att liberalteologin lever i symbios med bibelkritiken, medan en konservativ hållning just opponerar sig emot dessa utgångspunkter.)

Under 1800-talet blir motsättningen allt skarpare för att kanske på NT-sidan få sin kulmen med Rudolf Bultmann. Mytbegreppet blir då stort också i den nytestamentliga teologin och Bibelns berättelser om Jesu mäktiga under faller under rubriken myt. Detta innefattar ju förstås Skapelsen, syndafallet och Urhistorien, Exodus, jungfrufödelsen, Jesu försoningsdöd, uppståndelse och himmelsfärd. De får inte plats i den världsbild som formades under Upplysningen.

Samtidigt växer Bibelvetenskapen just i denna intellektuella miljö och utifrån denna världsbild. När jag alltså hävdar att jag tror att Adam och Eva var historiska personer kan några av mina kära teologikollegor (de kan vara kära fast vi inte är överens :D) spontant säga: ”Anders, skämtar du”?

Varför sådana reaktioner? För att det sedan Upplysningen formats vad man med en (underbar) titel på en monografi kan kalla ”Den akademiska religionen”. I denna är inte längre Skriften auktoritet, utan egentligen förnuftet, ett förnuft som man sätter lika stor tro till som bibeltroende gör till Bibeln. Den har sina präster, den har sin etik, den har religionens alla element.

Nej jag skämtar inte, för jag menar att det finns en annan världsbild som så vitt jag förstår är evigt giltig för teister, gudstroende. Gud finns, Gud skapade och skapar, Gud är suverän och kan ingripa i historien på vilket sätt han vill. Kristna teister räknar dessutom med ett historiskt syndafall och en historisk frälsning, med ett universum i tre ”våningar” och att dessa och dess invånare är verkliga. Dessutom att det finns en treenig Gud som har gett oss sitt Ord, Bibeln.

Allt detta går på kollisionskurs emot Upplysningen. Och det är i detta spänningsfält en kristen akademisk teologi lever, och måste leva. För det vetenskapliga sanningssökandet är genuint kristet och ”om Kristus inte har uppstått” är tron en bluff. Alltså måste vi undersöka saken.

Jag skulle vilja, med risk för spö, vilja travestera Paulus och säga: Om Adam och Eva inte har funnits, om syndafallet inte skett konkret historiskt på en vanlig måndag eller tisdag, så är också vår tro en bluff. Man kan inte godtyckligt plocka bort det ena eller andra i en Skrift som man betraktar som gudomligt inspirerad.

Men kan vi då inte tolka om dessa historiska händelser till myt eller, med Jungs begrepp arketyp? Detta är enligt min uppfattning att böja sig för Wellhausen och Gunkels uppfattning att dessa berättelser är mytiska, fastän (enligt mina begränsade analysinstrument) varken språk, stil eller genre tyder på det.

När vi bygger akademiska institutioner i gammal eller färsk väckelsemiljö blir krocken mellan en akademisk religion och densamma oundvikligen chockartad. När man disputerar och kanske blir docent i exegetik konfronteras man maximalt med den sekulära eller i alla fall liberala världsbilden. Kan man i den spänningen bevara sin tro på till exempel att Adam och Eva är historiska personer eller att Jesus gick på vattnet? ”Vissa tänker, nej varför skulle man? Äntligen har Upplysningen kommit, och nu kan jag skala av sådant som inte stämmer med den moderna människans världsbild.”

Jag har på grund av min egen resa med drygt 40 år i den vetenskapliga världen, själv med ett varierande förhållningssätt till dessa två världsbilder, stor förståelse för spänningen mellan dem.

Men evangelikaler var en gång de som höll fast vid Bibeln och de skulle aldrig kunna tänka sig att ifrågsätta Adam och Evas historicitet, eller att Paulus har skrivit alla de brev som har honom som avsändare. Redan tidigt på 1900-talet började dock kampen inom evangelikalismen. Idag betyder inte evangelikal så mycket och det vore kanske ärligt att etablera begreppen liberal respektive konservativ evangelikal. Båda är uppfyllda av samma ambition att frälsa världen med sina övertygelser, och man behöver inte misstro någonderas motiv. Men om man tror Bibeln är verbalinspirerad, utandad eller inandad, av Gud eller ej får konsekvenser. Här blir historiciteten avgörande.Var slutar myt eller arketyp och var börjar historien?

Om man inte läser 1 Mos 1–3 som historia, låt vara naturligtvis uråldrig, kulturellt formad utifrån sin tids former och traderad och redigerad, måste man finna andra begrepp.

Jag försökte i ”Jonadebatten” resa frågorna kring både Urhistorien och Exodus historicitet, men fick inga klara svar. Det har jag nu fått av David Willgren – tack för det. En bra debatt förutsätter ärlighet. På frågan om han ser berättelsen om Adam och Eva i 1 Mos 1–3 som historisk svarar han:

Gerdmar hävdar korrekt att en klassisk evangelikal position är att bejaka Bibelns historicitetsanspråk. Jag håller med. Därför blir det viktigt att ställa frågan om en text gör sådana anspråk eller inte. Och enligt mitt sätt att se det så talar alla övertygande tolkningar av 1 Mos 1–3 för att de kapitlen *inte* gör sådana anspråk. Därför är det, enligt mitt sätt att se det, inte bibeltrohet att tolka dem som om de gjorde historiska anspråk. (Ur DW:s inlägg på Swärds blogg, se länk ovan)

Jag uppfattar det som att DW inte menar att denna del av Urhistorien inte gör anspråk på att vara en historisk berättelse om konkreta personer och händelser: ”det är fullt möjligt att tänka sig att 1 Mos 1–3 inte gör historiska anspråk utan snarare var ämnade att tolkas på annat sätt”. Enligt den ovan nämnda intervjun i Världen Idag är han benägen att acceptera en mytologisk tolkning.

Berättelsen är då något annat än en historisk berättelse, och där för han ett genreresonemang:

i ”Jonadebatten” där lyckades ytterst få hålla isär frågan om genre från frågan om historiska händelser. Ytterst få kunde, utifrån vad jag läste, greppa idén om att Jona bok kan vara fiktion samtidigt som Jona kan ha varit en historisk person. De flesta tänkte sig att om Jona bok är fiktion/satir eller annat så kan inget av det som står i boken ha hänt, och då kan vi kalla Jesus för lögnare. Men det följer som sagt inte av argumentet. Genreargumentet blir snarare att vi inte kan använda texten för att rekonstruera historia.

Men man kan presentera en historisk händelse både rent historiskt och poetiskt, och ingen genre upphäver automatiskt den historiska dimensionen. Det finaste exemplet är kanske berättelse om Debora och Barak i Dom 4–5, först en konkret berättelse, sedan en poetisk. Båda är lika historiskt sanna, fast olika stilmedel används. Nu ska jag inte gå in på en teknisk diskussion av genre i 1 Mos för det är inte mitt kompetensområde, det får Ingrid Faro göra i så fall. Det räcker att visa att Deboras sång är lika historiskt sann som den enkla berättelsen. Jag kan inte se att de nedan listade händelserna i 1 Mos 1–3 heller har några särdeles poetiska kläder.

 Men frågan till David Willgren blir: om inte skapelsen, Adam och Eva, syndafallet, satan, instiftandet av äktenskapet är historiska skeenden och personer – vad är det då?

 Historicitetsfrågan är avgörande

Historicitetsfrågan är helt avgörande i kristen tro. Inte bara om Kristus har inkarnerats, undervisat, dött, uppstått och farit till himlen utan i synnerhet just de kapitel vi nu diskuterar. Varför det? För att Gud är historiens Gud som just verkar i historien. Gud definieras som just Skaparen, Den Gud som förde Israel ut ur Egypten och den Gud som uppväckte Jesus från det döda. Han är inte en princip; det betecknande för Gud är att han skapar världen och människan, han vill leva med henne, han återlöser henne och han kommer att skapa nya himlar och en ny jord. I den mån man kan tala om vad som är viktigast i Bibeln – vilka ord som helst kan ju bli levande och verksamma – så tillhör 1 Mos 1–3 de allra viktigaste. Inte som myter, för de varken mytologiska ambitioner eller mytiska drag, utan just som formativa berättelser. Här lägger Gud ner sina grundprinciper för mänskligt liv.

Akademiker och bibeltroende? 

Hur kan man då som en så enkelt bibeltroende leva i den akademiska exegetiska världen? Uppenbarligen kan man det, och det är värt att påpeka att det internationellt finns många utmärkt meriterade bibelforskare som tror på Adam och Eva, på jungfrufödelsen, på NT:s historicitet.

Man måste inte heller köpa hela det historisk-kritiska paketet för att vara en seriös exeget, och det finns idag en hel del kritik emot den historiska kritiken både från konservativt och faktiskt liberalt håll (se t ex Paul E. Capetz, ”Theology and the Historical-Critical Study of the Bible,” HTR 104 (2011): 459-88). Forskning är ofta inte tillräckligt självkritisk när det gäller sina egna utgångspunkter och det gäller också den upplysningsorienterade forskningen.

Hermeneutiken och även Karl Poppers vetenskapsteoretiska kritik som insisterar på att all forskning är teori- och perspektivberoende borde ha lärt oss alla att vara mer ärliga och ödmjuka. Även om jag inte höll med om perspektiv eller resultat var det en befrielse när mina feministiska exegetkollegor öppet erkände sin utgångspunkt och gjorde en dygd av att driva sin ”intresserade” tolkning. Detta är nämligen vad alla gör. Det finns inte längre vetenskapsmän (!) i vita rockar som är neutrala, eller en historisk-kritisk skolmästare som kan tala om hur tolkningar måste vara. Den vetenskapliga diskussionen handlar istället om att göra sin tolkning trolig i dialog med andra tolkningar.

Idag kan vi idealt komma till bordet för diskussion kring texter med öppna kort: feminist, ateist, evangelikal eller karismatiker och öppet pröva utgångspunkter och argument för tolkningar, i analogi med Wittgensteins språkspel. I det samtalet är en konservativ eller evangelikal utgångspunkt så god som någon annan. Om någon skulle kräva att jag för att vara med vid bordet kallar Adam och Eva mytiska eller ahistoriska, eller på mitt eget område NT att jag inte får hävda att Paulus har skrivit Efesierbrevet eller Petrus sina brev så har man utnämnt normalvetenskapen till skolmästare och enligt min mening omöjliggjort ett sakligt samtal.

Därför kan jag inget annat än stå fast vid min teistiska världsbild och min tro på att historiens Gud har skapat och att den formativa berättelsen i 1 Mos är historisk.

Jag uppfattar David Willgren som ärlig när han säger att han räknar sig till dem som ”har en mer mytologisk syn på en del av Bibelns texter”, inklusive Urhistorien. Då har han lämnat en varudeklaration. I dessa rader har jag lämnat min och STH:s, och vår GT-ansvariga Ingrid Faro presenterar sina mer initierade tankar kring 1 Mos i ett separat inlägg.

Sammanfattning: Vad kostar det?

Som småländsk teolog vill jag naturligtvis veta vad det kostar (obs skämt, så detta nu inte blir en oändlig Twitterdebatt ;)). Om man inte säger att 1 Mos 1–3 berättar en historisk berättelse utan mytiska betyder det väl att bl a följande händelser i dessa kapitel inte med självklarhet är historiska:

&#8226     Att Gud skapade människan till sin avbild, 1 Mos 1:28

&#8226     Att Gud skapade människan ”manligt och kvinnligt”

&#8226     Att Adam och Eva är urföräldrarna från vilka vi alla härstammar.

&#8226     Att satan finns

&#8226     Att ormen frestade Adam och Eva till att synda mot Guds vilja, med åtföljande utestängning från paradiset

&#8226     Att kvinnan skapade kᵉnegdo (såsom hans motsvarighet)

&#8226     Att Gud instiftade den ordning som gör de två till ett kött

&#8226     Att Gud direkt pekar på lösningen på syndens problem.

Jag kan inte se annat än att man då rycker bort väsentliga delar av den kristna trons fundament; 1 Mos 1–3 lever som en varp i Skriften från första till sista sidan, där paradiset är tillbaka.

Jag kan förstå om agnostisk teologi inte ser några problem med en mytologisk tolkning, men man måste vara medveten om att när man släpper Bibeln som grund, även om man stöter på patrull från Upplysningsteologin eller Högskoleverket (ja, en teologkollega frågade mig med anledning av Adam & Eva-debatten på FB ”Vad säger Högskoleverket?”), så får det konsekvenser för både dem som utbildas och för dem som de ska leda, alltså direkta pastorala konsekvenser.

Ytterst blir dessa frågor väldigt potenta:

Finns det ett absolut människovärde – att tiggaren och den prostituerade är skapade i Guds avbild? Enligt min mening är detta det starkaste skyddet för människan mot all rovdrift. Har det skett ett syndafall eller är det bara myt eller en i efterhand konstruerad (etiologisk) berättelse för att försöka förklara det Onda?

Finns det en personlig ond makt som kunde fresta både den förste och den siste Adam, eller är det from fiktion?

Finns det manligt-kvinnligt eller bara hen, det vill säga är en könskonstruktivistisk syn förenlig med biblisk tro?

Är äktenskapet mellan en man och en kvinna instiftat av Gud som en del av hans skapelseordning, eller är andra kombinationer av två eller fler partners lika förenliga med biblisk tro?

Och om vi går vidare bortom Urhistorien – skedde det Exodus som judarna lever i som sin kanske mest formativa händelse. Och de tio buden, fundamentet för mänsklig samlevnad: gavs de verkligen av Gud på detta märkliga sätt eller är de mänskliga produkter?

Hur ser David Willgren på dessa frågor: var i Moseböckerna slutar det mytologiska och när kan vi veta att vi står på fast historisk mark?

 

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola.