Gästblogginlägg av Anders Gerdmar

Eftersom det har ställts frågor i denna diskussion om Adam och Eva om hållningen hos Skandinaviska teologiska högskolan, har högskolan fått möjlighet att svara på detta. Detta gästblogginlägg är skrivet av Anders Gerdmar, rektor, och sedan kommer ett inlägg av Ingrid Faro, ansvarig för undervisningen i Gamla testamentet vid högskola.

Adam & Eva och historien

Den viktiga frågan om Urhistoriens (1 Mos 1–11) historicitet är uppe till debatt, främst frågan om Adam och Evas historiska existens. Frågan är om debatten inte också berör mer i Gamla testamentet – Abraham och Sara, Exodus, hur Israel fick lagen, men det hoppas jag få svar på.

Utgångpunkt för denna gästblogg är David Willgrens mycket utförliga inlägg, där också Skandinavisk teologisk högskolas undervisning i Gamla testamentet apostroferades (http://disq.us/p/1f2obyl). De konkreta frågorna kring detta kommer i ett separat inlägg att besvaras av vår lärare i Gamla testamentet, Dr Ingrid Faro.

Men frågan gäller bibelsynen i stort, och debatten blir med nödvändighet en ny bibelsynsdebatt som den s k Jonadebatten för några år, då mellan företrädare för Örebro teologiska högskola och bland annat undertecknad.

Jag vill betona att jag inte är ute efter polemik mellan institutioner, även om STH som jag företräder är född i bibelsynsfrågan. Men bibelsynen är mycket viktigare än kyrkopolitik och jag välkomnar att den genomlyses. Det handlar om grunden för vår tro och hur man kan vara både andligt och akademiskt trovärdig i spänningsfältet församling och akademi.

Bibelsyn

Bibelsynen är en del av teologin, och en helt avgörande del. Varje systematisk teologi börjar med att redogöra för vilka källor som används för den teologi som sedan presenteras. För en konfessionell teologisk institution är dess bibelsyn alltid det avgörande. Man kan ha olika syn på historiska eller pastorala problem, men den teologiska profilen kokar alltid ner till just hur sanning etableras. I en protestantisk och i synnerhet evangelikal miljö bör det naturligtvis vara Skriften allena som gäller, men evangelikaler befinner sig idag på ett kontinuum från konservativa till liberala evangelikala. Spänningen mellan poler har nu 100 år på nacken.

Man kan inte rationellt bevisa att en viss bibelsyn är rätt, utan det är alltid en fråga om tro. Bibelsynen formar förkunnare, förkunnelse och undervisning, och formar i sin tur församlingen. Ytterst ”drabbar” bibelsynen de människor vi har att betjäna. Eftersom evangeliet är Guds kraft till frälsning och man blir född på nytt genom Ordet är bibelsynen ytterst en fråga om frälsning, helande, upprättelse, och inte minst om att forma en Gudi välbehaglig och för människor välsignad livsstil.

I protestantisk och klassisk evangelikal miljö var det länge självklart att tro på verbalinspirationen, det vill säga att varje ord är inspirerat av Gud, det vill säga att man tar Paulus ord att ”hela Skriften är utandad av Gud” inte bara gällande Gamla testamentet alla Bibelns 66 böcker. Denna tro får i sig konsekvenser och det finns lite olika varianter på hur man ser på dessa, men för en verbalinspiratorisk troende eller församling kvarstår detta trosfaktum. Det betyder att man tror att även den minsta del av Skriften kan användas av Gud för att föda tro, vilket i sin tur leder sig frälsning och andra välsignelser.

Kan då en modern människa eller intellektuell ha denna tro på Bibeln? Något som sällan kommer fram i den svenska debatten är att det finns en relativt stor, högkompetent skara exegeter, framför allt i USA som vill, och enligt min uppfattning, lyckas med att förena hög akademisk och intellektuell nivå med bibeltro och stor betoning på själavinnande och mission.

I den aktuella diskussionen med David Willgren vill jag först säga att jag uppskattar hans ärlighet. Det blir tydligt att David, enligt en intervju i Världen Idag (http://www.varldenidag.se/nyheter/adam-och-eva-blev-hett-debattamne/Bbbqaj!NALHsHy9BwgJYrxuw1TNA/) räknar sig till dem som ”har en mer mytologisk syn på en del av Bibelns texter”; och på frågan om Adam & Evas historicitet säger han: ”frågan om de har funnits på riktigt är ganska komplex, och utifrån det vi kan läsa i 1 Mosebok så går det inte att ge något definitivt svar på detta.” Frågan är emellertid om Bibeln har ett svar, och det kanske är där vi skiljer oss.

David har ju också dragit in Skandinavisk teologisk högskola i diskussionen, och därför vill jag tydligt deklarera att enligt den bibelsyn som ligger till grund för STH är tanken på 1 Mos 1–2 som mytologiska oacceptabelt. Utifrån Bibelns samlade vittnesbörd, bekräftat i Nya testamentet av Jesus (Matt 19:4–6), evangelierna och Paulus (Adam, Eva syndafallet Rom 5:14; 1 Kor 15:22, 45; 2 Kor 11:3; 1 Tim 2:13–14), Judas 14 är det klart att Guds skapelse av människan som manliga och kvinnliga, Adam & Eva, syndafallet, satans existens och verksamhet, ”äktenskapets mellan man och kvinna instiftande”, protoevangeliet är historiska händelser.

Hur kan man veta det? Vi har inte några externa källor som stöder det, men vi har inte heller några källor som falsifierar det. Och det är här bibeltron kommer in: om man tror att Bibeln är Guds inspirerade Ord är det naturligt – och har genom historien varit självklart – att anamma berättelserna som historiska.

Världsbilden styr

Var ligger då problemet: det handlar om världsbilder. Innan Upplysningen levde man med en förkritisk världsbild där också Bibeln i den kristna världen var oomtvistad som auktoritet. En rörelse som började i slutet av 1600-talet, kanske i opposition till hur kristna legitimerade sina krig med Bibeln (!), började ifrågasätta Bibeln som auktoritet, och satte förnuftet på tronen, med en i teologiska sammanhang starkt auktoritetskritisk syn. Tillsammans med detta fanns en kritik mot allt övernaturligt i religionen, parat med en stor övertro på just förnuft och upplysning, och människans möjlighet att veta, så kallad positivism. Synd, blodigt försoningsoffer, änglar, demoner, inklusive djävulen, eller ”primitiva berättelser” fick inte plats i den nya världsbilden.

I denna miljö växer bibelkritiken, alltså nu inte längre bara en ”lägre kritik” som den som bedrevs från 1500-talet med text- och kanonkritik, men en ”högre kritik” av Bibeln, det senare projektet ägnat att befria religionen från dess primitiva  och övernaturliga drag, vilka sågs som senare påhitt av ”församlingen”. Man ville skala av de skikt som inte är historiska.

Den som har skalat en lök vet emellertid att till slut är det ingenting kvar, det finns ingen kärna. Ofta innebar det också att man, som Semler och Schleiermacher mer eller mindre förkastade Gamla testamentet som en ”judisk” bok. Med GT-forskarna de Wette, Wellhausen och Hermann Gunkel kommer en djupt kritisk attityd till Moseböckernas historicitet, och man betraktar till exempel Urhistorien som mytisk, och jämför med litteratur från omkringliggande kulturer. Det är här mytteorierna hör hemma, inte minst när man jämförde moseböckerna med omgivande litteratur.

I denna miljö föds en helt ny attityd till Bibeln. Mycket förenklat handlar det om huruvida man bejakar Bibelns budskap fastän det synes oförenligt med ”det moderna”, eller om man börjar omforma sin religion efter det ”modernas” mått. Liberalteologin i egentlig mening, en rörelse som sammanflätar bibelkritik med en erfarenhets-/upplevelsebaserad och kritik mot kristendomens historiska förankring utvecklas i den här miljön. (Parentetiskt tror jag det är meningslöst att försöka göra sig av med kategorierna liberalt-konservativt; det ligger mycket i att liberalteologin lever i symbios med bibelkritiken, medan en konservativ hållning just opponerar sig emot dessa utgångspunkter.)

Under 1800-talet blir motsättningen allt skarpare för att kanske på NT-sidan få sin kulmen med Rudolf Bultmann. Mytbegreppet blir då stort också i den nytestamentliga teologin och Bibelns berättelser om Jesu mäktiga under faller under rubriken myt. Detta innefattar ju förstås Skapelsen, syndafallet och Urhistorien, Exodus, jungfrufödelsen, Jesu försoningsdöd, uppståndelse och himmelsfärd. De får inte plats i den världsbild som formades under Upplysningen.

Samtidigt växer Bibelvetenskapen just i denna intellektuella miljö och utifrån denna världsbild. När jag alltså hävdar att jag tror att Adam och Eva var historiska personer kan några av mina kära teologikollegor (de kan vara kära fast vi inte är överens :D) spontant säga: ”Anders, skämtar du”?

Varför sådana reaktioner? För att det sedan Upplysningen formats vad man med en (underbar) titel på en monografi kan kalla ”Den akademiska religionen”. I denna är inte längre Skriften auktoritet, utan egentligen förnuftet, ett förnuft som man sätter lika stor tro till som bibeltroende gör till Bibeln. Den har sina präster, den har sin etik, den har religionens alla element.

Nej jag skämtar inte, för jag menar att det finns en annan världsbild som så vitt jag förstår är evigt giltig för teister, gudstroende. Gud finns, Gud skapade och skapar, Gud är suverän och kan ingripa i historien på vilket sätt han vill. Kristna teister räknar dessutom med ett historiskt syndafall och en historisk frälsning, med ett universum i tre ”våningar” och att dessa och dess invånare är verkliga. Dessutom att det finns en treenig Gud som har gett oss sitt Ord, Bibeln.

Allt detta går på kollisionskurs emot Upplysningen. Och det är i detta spänningsfält en kristen akademisk teologi lever, och måste leva. För det vetenskapliga sanningssökandet är genuint kristet och ”om Kristus inte har uppstått” är tron en bluff. Alltså måste vi undersöka saken.

Jag skulle vilja, med risk för spö, vilja travestera Paulus och säga: Om Adam och Eva inte har funnits, om syndafallet inte skett konkret historiskt på en vanlig måndag eller tisdag, så är också vår tro en bluff. Man kan inte godtyckligt plocka bort det ena eller andra i en Skrift som man betraktar som gudomligt inspirerad.

Men kan vi då inte tolka om dessa historiska händelser till myt eller, med Jungs begrepp arketyp? Detta är enligt min uppfattning att böja sig för Wellhausen och Gunkels uppfattning att dessa berättelser är mytiska, fastän (enligt mina begränsade analysinstrument) varken språk, stil eller genre tyder på det.

När vi bygger akademiska institutioner i gammal eller färsk väckelsemiljö blir krocken mellan en akademisk religion och densamma oundvikligen chockartad. När man disputerar och kanske blir docent i exegetik konfronteras man maximalt med den sekulära eller i alla fall liberala världsbilden. Kan man i den spänningen bevara sin tro på till exempel att Adam och Eva är historiska personer eller att Jesus gick på vattnet? ”Vissa tänker, nej varför skulle man? Äntligen har Upplysningen kommit, och nu kan jag skala av sådant som inte stämmer med den moderna människans världsbild.”

Jag har på grund av min egen resa med drygt 40 år i den vetenskapliga världen, själv med ett varierande förhållningssätt till dessa två världsbilder, stor förståelse för spänningen mellan dem.

Men evangelikaler var en gång de som höll fast vid Bibeln och de skulle aldrig kunna tänka sig att ifrågsätta Adam och Evas historicitet, eller att Paulus har skrivit alla de brev som har honom som avsändare. Redan tidigt på 1900-talet började dock kampen inom evangelikalismen. Idag betyder inte evangelikal så mycket och det vore kanske ärligt att etablera begreppen liberal respektive konservativ evangelikal. Båda är uppfyllda av samma ambition att frälsa världen med sina övertygelser, och man behöver inte misstro någonderas motiv. Men om man tror Bibeln är verbalinspirerad, utandad eller inandad, av Gud eller ej får konsekvenser. Här blir historiciteten avgörande.Var slutar myt eller arketyp och var börjar historien?

Om man inte läser 1 Mos 1–3 som historia, låt vara naturligtvis uråldrig, kulturellt formad utifrån sin tids former och traderad och redigerad, måste man finna andra begrepp.

Jag försökte i ”Jonadebatten” resa frågorna kring både Urhistorien och Exodus historicitet, men fick inga klara svar. Det har jag nu fått av David Willgren – tack för det. En bra debatt förutsätter ärlighet. På frågan om han ser berättelsen om Adam och Eva i 1 Mos 1–3 som historisk svarar han:

Gerdmar hävdar korrekt att en klassisk evangelikal position är att bejaka Bibelns historicitetsanspråk. Jag håller med. Därför blir det viktigt att ställa frågan om en text gör sådana anspråk eller inte. Och enligt mitt sätt att se det så talar alla övertygande tolkningar av 1 Mos 1–3 för att de kapitlen *inte* gör sådana anspråk. Därför är det, enligt mitt sätt att se det, inte bibeltrohet att tolka dem som om de gjorde historiska anspråk. (Ur DW:s inlägg på Swärds blogg, se länk ovan)

Jag uppfattar det som att DW inte menar att denna del av Urhistorien inte gör anspråk på att vara en historisk berättelse om konkreta personer och händelser: ”det är fullt möjligt att tänka sig att 1 Mos 1–3 inte gör historiska anspråk utan snarare var ämnade att tolkas på annat sätt”. Enligt den ovan nämnda intervjun i Världen Idag är han benägen att acceptera en mytologisk tolkning.

Berättelsen är då något annat än en historisk berättelse, och där för han ett genreresonemang:

i ”Jonadebatten” där lyckades ytterst få hålla isär frågan om genre från frågan om historiska händelser. Ytterst få kunde, utifrån vad jag läste, greppa idén om att Jona bok kan vara fiktion samtidigt som Jona kan ha varit en historisk person. De flesta tänkte sig att om Jona bok är fiktion/satir eller annat så kan inget av det som står i boken ha hänt, och då kan vi kalla Jesus för lögnare. Men det följer som sagt inte av argumentet. Genreargumentet blir snarare att vi inte kan använda texten för att rekonstruera historia.

Men man kan presentera en historisk händelse både rent historiskt och poetiskt, och ingen genre upphäver automatiskt den historiska dimensionen. Det finaste exemplet är kanske berättelse om Debora och Barak i Dom 4–5, först en konkret berättelse, sedan en poetisk. Båda är lika historiskt sanna, fast olika stilmedel används. Nu ska jag inte gå in på en teknisk diskussion av genre i 1 Mos för det är inte mitt kompetensområde, det får Ingrid Faro göra i så fall. Det räcker att visa att Deboras sång är lika historiskt sann som den enkla berättelsen. Jag kan inte se att de nedan listade händelserna i 1 Mos 1–3 heller har några särdeles poetiska kläder.

 Men frågan till David Willgren blir: om inte skapelsen, Adam och Eva, syndafallet, satan, instiftandet av äktenskapet är historiska skeenden och personer – vad är det då?

 Historicitetsfrågan är avgörande

Historicitetsfrågan är helt avgörande i kristen tro. Inte bara om Kristus har inkarnerats, undervisat, dött, uppstått och farit till himlen utan i synnerhet just de kapitel vi nu diskuterar. Varför det? För att Gud är historiens Gud som just verkar i historien. Gud definieras som just Skaparen, Den Gud som förde Israel ut ur Egypten och den Gud som uppväckte Jesus från det döda. Han är inte en princip; det betecknande för Gud är att han skapar världen och människan, han vill leva med henne, han återlöser henne och han kommer att skapa nya himlar och en ny jord. I den mån man kan tala om vad som är viktigast i Bibeln – vilka ord som helst kan ju bli levande och verksamma – så tillhör 1 Mos 1–3 de allra viktigaste. Inte som myter, för de varken mytologiska ambitioner eller mytiska drag, utan just som formativa berättelser. Här lägger Gud ner sina grundprinciper för mänskligt liv.

Akademiker och bibeltroende? 

Hur kan man då som en så enkelt bibeltroende leva i den akademiska exegetiska världen? Uppenbarligen kan man det, och det är värt att påpeka att det internationellt finns många utmärkt meriterade bibelforskare som tror på Adam och Eva, på jungfrufödelsen, på NT:s historicitet.

Man måste inte heller köpa hela det historisk-kritiska paketet för att vara en seriös exeget, och det finns idag en hel del kritik emot den historiska kritiken både från konservativt och faktiskt liberalt håll (se t ex Paul E. Capetz, ”Theology and the Historical-Critical Study of the Bible,” HTR 104 (2011): 459-88). Forskning är ofta inte tillräckligt självkritisk när det gäller sina egna utgångspunkter och det gäller också den upplysningsorienterade forskningen.

Hermeneutiken och även Karl Poppers vetenskapsteoretiska kritik som insisterar på att all forskning är teori- och perspektivberoende borde ha lärt oss alla att vara mer ärliga och ödmjuka. Även om jag inte höll med om perspektiv eller resultat var det en befrielse när mina feministiska exegetkollegor öppet erkände sin utgångspunkt och gjorde en dygd av att driva sin ”intresserade” tolkning. Detta är nämligen vad alla gör. Det finns inte längre vetenskapsmän (!) i vita rockar som är neutrala, eller en historisk-kritisk skolmästare som kan tala om hur tolkningar måste vara. Den vetenskapliga diskussionen handlar istället om att göra sin tolkning trolig i dialog med andra tolkningar.

Idag kan vi idealt komma till bordet för diskussion kring texter med öppna kort: feminist, ateist, evangelikal eller karismatiker och öppet pröva utgångspunkter och argument för tolkningar, i analogi med Wittgensteins språkspel. I det samtalet är en konservativ eller evangelikal utgångspunkt så god som någon annan. Om någon skulle kräva att jag för att vara med vid bordet kallar Adam och Eva mytiska eller ahistoriska, eller på mitt eget område NT att jag inte får hävda att Paulus har skrivit Efesierbrevet eller Petrus sina brev så har man utnämnt normalvetenskapen till skolmästare och enligt min mening omöjliggjort ett sakligt samtal.

Därför kan jag inget annat än stå fast vid min teistiska världsbild och min tro på att historiens Gud har skapat och att den formativa berättelsen i 1 Mos är historisk.

Jag uppfattar David Willgren som ärlig när han säger att han räknar sig till dem som ”har en mer mytologisk syn på en del av Bibelns texter”, inklusive Urhistorien. Då har han lämnat en varudeklaration. I dessa rader har jag lämnat min och STH:s, och vår GT-ansvariga Ingrid Faro presenterar sina mer initierade tankar kring 1 Mos i ett separat inlägg.

Sammanfattning: Vad kostar det?

Som småländsk teolog vill jag naturligtvis veta vad det kostar (obs skämt, så detta nu inte blir en oändlig Twitterdebatt ;)). Om man inte säger att 1 Mos 1–3 berättar en historisk berättelse utan mytiska betyder det väl att bl a följande händelser i dessa kapitel inte med självklarhet är historiska:

&#8226     Att Gud skapade människan till sin avbild, 1 Mos 1:28

&#8226     Att Gud skapade människan ”manligt och kvinnligt”

&#8226     Att Adam och Eva är urföräldrarna från vilka vi alla härstammar.

&#8226     Att satan finns

&#8226     Att ormen frestade Adam och Eva till att synda mot Guds vilja, med åtföljande utestängning från paradiset

&#8226     Att kvinnan skapade kᵉnegdo (såsom hans motsvarighet)

&#8226     Att Gud instiftade den ordning som gör de två till ett kött

&#8226     Att Gud direkt pekar på lösningen på syndens problem.

Jag kan inte se annat än att man då rycker bort väsentliga delar av den kristna trons fundament; 1 Mos 1–3 lever som en varp i Skriften från första till sista sidan, där paradiset är tillbaka.

Jag kan förstå om agnostisk teologi inte ser några problem med en mytologisk tolkning, men man måste vara medveten om att när man släpper Bibeln som grund, även om man stöter på patrull från Upplysningsteologin eller Högskoleverket (ja, en teologkollega frågade mig med anledning av Adam & Eva-debatten på FB ”Vad säger Högskoleverket?”), så får det konsekvenser för både dem som utbildas och för dem som de ska leda, alltså direkta pastorala konsekvenser.

Ytterst blir dessa frågor väldigt potenta:

Finns det ett absolut människovärde – att tiggaren och den prostituerade är skapade i Guds avbild? Enligt min mening är detta det starkaste skyddet för människan mot all rovdrift. Har det skett ett syndafall eller är det bara myt eller en i efterhand konstruerad (etiologisk) berättelse för att försöka förklara det Onda?

Finns det en personlig ond makt som kunde fresta både den förste och den siste Adam, eller är det from fiktion?

Finns det manligt-kvinnligt eller bara hen, det vill säga är en könskonstruktivistisk syn förenlig med biblisk tro?

Är äktenskapet mellan en man och en kvinna instiftat av Gud som en del av hans skapelseordning, eller är andra kombinationer av två eller fler partners lika förenliga med biblisk tro?

Och om vi går vidare bortom Urhistorien – skedde det Exodus som judarna lever i som sin kanske mest formativa händelse. Och de tio buden, fundamentet för mänsklig samlevnad: gavs de verkligen av Gud på detta märkliga sätt eller är de mänskliga produkter?

Hur ser David Willgren på dessa frågor: var i Moseböckerna slutar det mytologiska och när kan vi veta att vi står på fast historisk mark?

 

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola.

  • PeJohansson

    Tack! I synnerhet för följdfrågorna/PeJ

  • http://godatankarochfunderingar.wordpress.com Tony Malmqvist

    Men just detta som david willgren har åstadkommit, det vill säga, sått ett frö av otro och tvivel om bibelns tillförlitlighet som absolut sann i den mening att det är Guds ofelbara ord, så råder ingen som helst tvekan om att han ställt mycket saker och ting på sin spets,vars spets är allt annat än vass.

  • Pingback: Angående Adam och Eva-debatten « Hans Sundberg()