Nu är det sen söndagkväll och jag är ganska trött. Idag har jag varit tillsammans med två av Evangeliska Frikyrkans församlingar i Stockholm. Visst kan vi problematisera om den svenska frikyrkans situation, men det viktigaste är att se alla positiva tecken, och uppmuntra alla vanliga församlingar att vara frimodiga, att se hoppfullt på framtiden och inse att man har världens bästa budskap.

Är verkligen taggad och upplyft denna söndagkväll. I Söderhöjdskyrkan, EFK:s söderförsamling, var det massor av folk klockan 11.00, och räknar man in barnen, så var medelåldern knappast mer än 20 år på gudstjänstdeltagarna. Mycket inspirerande. Ni förstår att jag drog upp medelåldern betydligt denna söndag.

Klockan 16.00 besökte jag och predikade hos EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Icthus, och det var mycket inspirerande. Massor av folk, massor av ungdomar, en hel del har kommit till tro på Jesus senaste tiden, och man planerar en större dopförättning om två veckor. En av EFK:s grundpelare är den karismatiska öppenheten, och därför predikade jag om betydelsen av Andens gåvor i funktion, och talade om tungomålstalande, profetia, kraftgärningar, hela de sjuka etc. Folk rusade fram till förbön, och man blev djupt berörda, det blev en massa gråtande och skrattande människor i en stor hög framme vid korset, det blir lite mer känslomässigt i en latinamerikansk gudstjänst än i en typisk svensk, men jag trivs i den miljön.

Det finns hopp för svenska frikyrkan.

Jag lyckades ta mig runt Stockholm halvmaraton, 21,1 km. Är nöjd med det. Det gick inte fort men jag klarade att springa hela tiden, och noterade att jag hade 100 personer bakom mig i mål, och då räknar man inte in alla som bröt loppet. Har inte sprungit så långt sedan 1987. Är ytterst stel i benen. Tiden blev 2,38 och det är godkänt med tanke på att jag hade en liten stroke för ett halvår sedan. Elimkyrkan kan pusta ut – det hade ju varit sorgligt om jag hade sprungit ihjäl mig några veckor innan jag börjar där.

Jag räknade med att Kenyas eller Etiopiens landslag skulle ringa mig efter loppet och erbjuda mig att börja träna med dem, men de har inte ringt ännu. De har väl inte mitt telefonnummer.

Jag funderar på att ansöka om att få börja tävla i klassen kvinnor över 75 i fortsättningen. Då skulle jag nog kunna hävda mig ganska bra i konkurrensen. Det är ju inte så noga med könen nuförtiden, och det är väl ingen som kollar det. Och åldern har ju ingen betydelse, det har jag hört i kyrkan sedan jag var tre veckor gammal. Det finns ju tyvärr ingen klass för samfundsordföranden som är strokepatienter, där skulle jag nog kunna hävda mig bra.

Fredagkvällen ägnade jag åt att vara i Tantolunden tillsammans med ungdomskyrkan Konnekt, den här kvällen var vi ett team på 10 personer, nu förstärkt av ett team från Teen Challenge som ska vara med i nästan ett år. Det händer mycket spännande på en kväll. Det började med ett möte med polisen och socialen, och polischefen berättade om att ett Stockholmsgymnasium hade planerat en nollning, och avsikten var att andra- och tredjeårseleverna, skulle trycka i nybörjargymnasisterna så mycket brännvin som möjligt under en kväll, enligt min mening på en nivå så att det skulle kunna vara direkt livshotande för en del. Träffade dock inte på några från denna brännvinsorgie. Det blev många samtal under kvällen, och jag fick höra berättelser om två våldtäkter av unga tjejer som hade inträffat i Tantolunden senaste två veckorna, jag fick höra berättelser om erfarenheter av haschrökning, om upplevelsen av att nära kompisar knarkar ihjäl sig, jag hade samtal med tre jätteberusade femtonåriga tjejer, där jag vädjade till dem att inte dricka något mer samma kväll, och så försökte jag se till att de hade kompisar som kunde hjälpa dem hem. Det är en svår balansgång, ringer man polisen eller socialen – vilket man borde göra, så är man helt körd bland ungdomarna, men vid ett tillfälle informerade jag polisen under kvällen. Och så fick jag träffa Tony, the ”king of Tanto” som roade sig med att sjunga gospelsånger tillsammans med Teen Challenge. Och mitt i allt detta stök, samtalen om Jesus och Gud. Och en rolig nyhet, en av Tantolundsgrabbarna, som dessutom är hemlös, har nu börjat i Klara kyrkas lärjungaskola.

Jesus kallar oss kristna ut ur vår kyrka, och inte minst för att engagera oss i de människors liv som är mest utsatta och har det mest besvärligt i vårt samhälle. Och här tycker jag att stökiga tonårsmiljöer är det viktigaste att engagera oss i. Och inte bara för att visa socialt engagemang, utan också att berätta om evangeliet om Jesus, om den nystart i våra liv vi kan få tillsammans med Gud.

Den norska bloggen, Are Karlsens blogg, har gjort en analys av min blogg, som jag tyckte var ganska intressant. Jag gör inga egna bedömningar utan ni får läsa själva, här hittar man bloggtexten.

Det blir ganska mycket sport på denna blogg denna vecka. Efter Sveriges och Zlatans svaga insats mot Malta kan jag glädja sportvärlden med en positiv nyhet. Jag räknar med att ställa upp på Stockholm halvmaraton på lördag, med start 16.30, ett lopp som går genom centrala Stockholm – världens vackraste huvudstad. En skada i vänster ben är så pass läkt, så jag räknar med att kunna ställa upp. Vi får se om jag får erbjudanden om att börja träna med Kenyanska landslaget efter denna tävling. Det blir spännande och se om de ringer på lördag kväll. I klassen samfundsordföranden som är strokepatienter är jag ju hyfsat konkurrenskraftig.

På söndag predikar jag klockan 16.00 hos Iglesia Icthus, den latinamerikanska församling i Stockholm som jag tog initiativ till att grunda för fem år sedan. Den håller till på Olof Palmes gata 23, i Adventskyrkan, vid Norra Bantorget, mycket centralt i Stockholm. Jag predikar på svenska så det går utmärkt även för icke-spansktalande att vara med. Det kommer att bli fullt drag, det kan jag lova redan nu.

Har idag skrivit en krönika i tidningen Världen Idag som du hittar här. Jag tar där upp om SOM-institutets senaste undersökningar, som jag kommenterade här på bloggen för några dagar sedan. Frågor som gäller familjen uppfattas som helt avgörande eller mycket viktigt av 94 procent av svenska folket och endast 1 procent anser det inte vara viktigt. God hälsa uppfattas också som helt avgörande eller mycket viktigt av 94 procent av svenska folket och endast 1 procent anser det inte vara viktigt.

Religiös tro uppfattas som helt avgörande för 5 procent av svenskarna och 12 procent anser det vara mycket viktigt,  och 75 procent tycker att det inte är viktigt. Politiskt engagemang anser 1 procent av svenskar är helt avgörande.

I krönikan ställer jag frågan om inte vi i kyrkorna mer bör tänka på detta när vi utformas församlingens evangelisation. Hälsofrågor och familjefrågor är de helt avgörande frågorna för svenskarna, och bör vi inte anknyta till detta när vi presenterar evangeliet om Jesus?

Nu tuffar jag till reglerna för att skriva kommentarer på min blogg. Inläggen får inte vara för långa. Inlägg på mer än 25 rader tas konsekvent bort, om de inte har något unikt värdefullt att bidra med. Och inläggen måste ha en koppling till vad jag har skrivit, men kan inte börja driva helt egna agendor på min blogg. Och jag tar för givet att man har ett hyfsat tonfall, även om den punkten inte exakt kan regleras. Jag har dock bara möjlighet att titta in på bloggen 1-2 gånger per dag så vissa icke godkända inlägg kan ligga kvar ett antal timmar innan de tas bort. Ska se hur jag kan lösa detta. Jag har plockat bort ett antal inlägg senaste dagarna som varit för långa eller för röriga, eller haft ett olämpligt tonläge.

Tidningen Dagen har intervjuat mig idag om semesteräventyren på Malta och mötet med svenska fotbollslandslaget. De har även petat in lite av en bild som jag har tagit på Zlatan, med bl.a. Lagerbäck i bakgrunden. Du hittar det här.

Nu har jag mött hela svenska fotbollslandslaget här på Malta, dit de anlände under eftermiddagen. Har sagt grattis till Zlatan, hejat på Lagerbäck, Anders Svensson och de andra, och haft en pratstund med biträdande förbundskaptenen Roland Andersson, och vi diskuterade både matchen mot Ungern igår och kommande matchen mot Malta.

Jag har lovat att återkomma med ett avslutande inlägg om Mellergård-Swärd-McLaren debatten. Det kommer endera dagen. Läste dock igår vid poolkanten tidskriften NOD:s nummer 2 år 2006 och bl.a. Lars Johanssons artikel (lärare vid Örebro missionsskola) om emerging church. Lasse skriver såhär: ”samtidigt, ju mer jag läst om Emerging Church, desto fler frågor har jag fått. Inom McLaren-grenen av Emerging church konstruerar man en bild av den moderna kulturen och den moderna kyrkan som bara är negativ. Kan någon kyrka känna igen sig, finns sådana här kyrkor i verkligheten, i Sverige eller ens i USA? Omvänt skapar man en bild av det postmoderna och den postmoderna kyrkan som bara är positiv och problemfri. En sådan enkel och entydig diagnos är svår att bejaka. Särskilt som själva begreppet postmodernitet är omdiskuterat och ifrågasatt. Flera teologiska frågor kommer också fortfarande. Vilken roll spelar korset och försoningen? Vilka mål har dialogen med människor som inte säger sig vara kristna? Hur mycket handlar evangeliet om en förbättring av människan och världen? Ännu flera frågor kunde nämnas.”

Helt klockrent Lasse, det var ungefär det jag har försökt säga båda i mina inlägg om McLaren och det jag skrev om emerging church i våras någon gång.

Och han avslutar artikeln med orden ”börja blogga nu”. Jag tycker precis som Lasse Johansson, och gör som han säger.

Nu väntar jag bara på att Zlatan och kompani ska komma till mitt hotell här på Malta. Tänker vara mottagningskommitté klockan 15.30 i eftermiddag. Med tanke på alla kommande prinsessbröllop, varför inte låta Zlatan bli kung i Sverige, efter gårdagens mål är det motiverat, och jag märker här på Malta att alla vet vem han är, men man vet inget om några svenska kungahus. OBS OBS – detta är inte Evangeliska Frikyrkans officiella uppfattning, det är mina personliga funderingar.