Nu sitter jag och fru Swärd i hotellobbyn på centrala Malta, vi reste dit idag från ön Gozo där vi bott i fem dagar. Började dagen med en hisnande profetiskt tilltal i morse, det var egentligen inga nyheter men en påminnelse om en sak som jag vetat i 15 år. Det handlar om att ljusstaken har flyttats för den kristna församlingen från Europa och USA, till delar av Asien, Afrika och Latinamerika. Söndag den 13 september när jag är tillbaka i Stockholm ska jag predika hos Iglesia Icthus, en latinamerikansk församling i vår stad – och där känner man Guds närvaro på ett påtagligt sätt. Det är likadant i alla större städer i Europa, och mönstret känns igen från USA, var växer församlingarna, var kommer människor till tro, var är det mycket bön, var finns det hängivenhet och evangelisationsiver – jo hos församlingar som är grundade av invandrare från Latinamerika, Asien eller Afrika, eller som har stora grupper av dessa som medlemmar.
Och det är också uttryck för det samhälle som vi lever i idag, ett multikulturellt heterogent samhälle, där många livsstilar, etniciteter, religioner och språk lever sida vid sida. Afrikanerna, asiaterna och latinamerikanarna har en mer levande kristen tro mer präglad av Gudstillit och hängivenhet, medan västvärldens kristenhet har blivit alltför intellektualiserad, och det är mer sammanträden än bön i många av västvärldens kyrkor – och resultatet blir därefter.
Nyckeln för dagens församlingar är att förstå detta, och röra sig i riktning mot där ljusstaken finns. Ett bra exempel på detta inom Evangeliska Frikyrkan är New Life i Stockholm som nu också har startat en dotterförsamling i Göteborg. New Life har fått se många komma till tro på Jesus detta år, och döpt fler än 20 personer, vilket är mycket med EFK-mått. Och man har haft i snitt 400 deltagare på sina gudstjänster under denna sommar, vilket är väldigt mycket med EFK-mått mätt – under sommartid. Finns det någon EFK-församling som denna sommar har haft fler gudstjänstdeltagare?
Som kommande pastor i Elimkyrkan i Stockholm kommer detta att vara en av mina strategiska huvudfrågor, hur vi kan länka ihop med vad Gud gör bland alla våra nya svenskar.
Andens vind blåser, det gäller bara att hissa sitt lilla segel på rätt ställe.
Tyvärr är vi i västvärldens kyrka präglade av rasism. Vi tror att vi vet mycket mer än kyrkan i tredje världen, vilket är helt fel. Och när vi börjar verksamheter för invandrare gör vi det som marginella sidoverksamheter, nere i någon källarlokal, vid sidan av den viktiga svenska verksamheten. Då har vi inte förstått så mycket.
Jag kommer att återkomma med ett nytt inlägg för att samla ihop Swärd-Mellergård debatten, men det blir inte i polemik med Pekka, utan mera kommentarer kring några av inläggen i debatten.
Och dagens äventyr. Jag och fru Swärd åkte med Maltas lokalbuss från hamnen på norra Malta, cirka 2 mil till huvudstaden Valetta. Det var i en femtiotalsbuss, en modell jag minns från barndomen under förra årtusendet. Busschauffören körde race med denna buss, han körde absolut så fort det bara gick med en sådan buss, i varje situation. Vid ett tillfälle for jag och resväskorna som en vante runt i bussen, då jag inte klarade av att sitta och hålla i väskorna i en brant kurva, där bussen gick i maxfart.
Life is fun. Life is dramatic.