Bra reflektioner av Underbara Clara i abortdebatten. Klar kontrast till kristna vänstern Seglora tankesmedjas känslokyliga och teknokratiska inlägg.

Notera gärna att bloggen Teologicaféet redan i april gjorde en intervju med mig med anledning av min kommande bok. Långt före tidningen Dagen, jag minns inte om Världen Idag har uppmärksammat frågan. Här är länken till intervjun hos Teologicaféet.

Ska predika i Elim i morgon 11.00 över Psalm 137. Har ni bloggläsare några intressanta reflektioner över den psalmen, som jag kan ta med mig i predikan.

Tidningen Dagen intervjuar mig idag om min kommande bok. Här hittar man länken.

Noterar att Dagens chefredaktör Daniel Grahn tar upp om mitt blogginlägg om sexuella övergrepp, i sin krönika i Dagen idag. Det är svårt att få fart på ämnet. Dels beror det på att det är mycket ovanligt i frikyrkliga sammanhang, det är nog min bestämda uppfattning. Och de som har drabbats, eller sett något är väldigt obenägna att prata om det. Sedan har vi en snällhetskultur i frikyrkan, där vi är mycket förlåtande mot mycket, vilket ofta är bra, men ibland går det till överdrift.

I söndagens gudstjänst i Elimkyrkan fick jag se en profetisk syn. Jag nämnde inget om det i gudstjänsten. När vi träffades som pastorsteam i tisdags förstärktes synen och jag delade den med teamet. Synen berör främst kyrkan och kristna i Stockholm men kan säkert överföras även på andra situationer. Därför tycker jag det är relevant att nämna det här.

Jag såg en karta över Stor-stockholm. Det fanns ett antal små eldar runt om i staden, det var ganska små eldar, mörkret härskade över staden. Eldarna var små och med ganska långa avstånd från varandra. Eldarna representerade levande kristna gemenskaper, församlingar, bönegrupper, cellgrupper m.m.

Det jag såg är att det läggs ved och bränsle på eldarna så att de växer. Det startas fler eldar på fler platser. En del eldar blir stora som mäktiga brasor som lyser upp på långt håll. Hela staden lyses upp då eldarna blir fler och större. Eldarna är olika, en del är stora, en del är små, de finns på olika platser och täcker in olika områden. Avgörande för ljuset i staden är det totala antalet av eldar och deras storlek.

En nyckel till att eldarna ska spridas och bli större, är att det skapas kanaler mellan eldarna, de ger kraft, näring och livsluft åt varandra. Dessa kontakter ligger utanför strukturerade samfundsramar – det handlar om livet i Kristi kropp.

Jag tolkar synen som att Gud vill säga att han vill resa upp sin församling i Stockholm på ett nytt sätt, att vara ett starkare ljus i staden. Församlingen har många olika uttrycksformer, men det viktiga är helheten. Det finns potential för en ny andlig besökelsetid, och där det lokala församlingslivet ska växa sig allt starkare. Det skapar ett ljus över hela staden som skingrar mörkret.

Som bloggare och aktiv debattör måste man vara ganska stryktålig. Ofta blir jag bara inspirerad av mothugg. Och när man möter oförskämd kritik mot dem som avskyr kristendomen, då säger ju Jesus att man ska vara glad, det kan skrivas upp på förföljelsekontot. Jag har inte heller svårt med saklig kritik från andra kristna, när mina bibeltolkningar eller argument nagelfars. Helt okey. Men jag biter gärna tillbaka. Det jag har svårt med är inte kritiken mot vad jag står för, utan när kritiken blir ren personkritik och personangrepp, och när det kommer från närstående kristna, t.ex. inom EFK. Då kan det bli för mycket även för mig.

Det kan också vara skojigt att få uppmuntran och en eloge från dem som är direkta debattmotståndare. Så här svarar frontfiguren i svenska ateismen Christer Sturmark häromdagen i en Newsmillintervju:

Sen har jag träffat en del frikyrkliga representanter som imponerar i sin öppenhet och vänlighet, trots att vi står mycket långt från varandra. Jag har många gånger blivit inbjuden till pingstkyrkor i debatter inför deras församlingsmedlemmar. Till exempel av Kjell Axel Johanson, Stefan Gustavsson, Stefan Swärd med flera. Vi respekterar varandra.  Ett av mina roligaste möten var i en debatt med Ulf Ekman inför 2000 personer i Livets Ords kyrka i Uppsala. Den kan fortfarande ses på webben här. Ulf Ekman imponerar som retoriker och han har humor. Men hans åsikter är förstås helknasiga.

Christer Sturmark menar tydligen att jag hör till några frikyrkopersoner som imponerar i vänlighet och öppenhet, och den komplimangen tackar jag för. Jag tycker också att Christer är en väldigt trevlig kille och vi har haft lätt att prata med varandra vid ett antal tillfällen vi har mötts, både offentligt och när vi har stött på varandra i olika sammanhang. Men jag begriper inte hur han har så svårt att inse att det är rimligt att tro på en Gud som har skapat allt. Och sedan tycker jag att när han kritiserar kristendomen är det en nidbild han kritiserar.

Jag har också svårt med kristna som är väldigt dömande och nedlåtande mot dem som kritiserar oss kristna eller ser på annat sätt än vad vi själva gör. Mer nyfikenhet, öppenhet och vänlighet från oss kristna – är inte farligt.

En härlig och intensiv helg. Ute bland fulla ungdomar med ungdomskyrkan Konnekt i fredags kväll. Underbart. Ledig under lördagen, då jag ägnade mig åt familj och renovering, också underbart även om kanske inte lägenhetsrenoveringar hör till mina favoritsysslor. Söndag i Elimkyrkan där min kollega och medarbetare David Johansson höll en utmärkt predikan, och sedan hade jag hand om predikan i den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus under söndag eftermiddag och kväll.

Det är inspirerande hos den latinamerikanska församlingen. Allt görs tvärt emot svenska mainstream-standarder. Väldigt långa gudstjänster. Väldigt långa predikningar. Mycket tid för förbön, lovsång och vittnesbörd. Massor av folk kom fram till förbön efter predikan, så under tårar, skratt, knäfall, fall, kraftiga känslomässiga upplevelser, så bad vi för en massa folk.

Latinamerikaner är sköna, istället för ganska typiska sterila svenska gudstjänster, där det är tyst och lugnt, så sprutar känslorna på dessa gudstjänster. Och ständigt bjuder man med vänner och släktingar som inte är kristna, så det är praxis att folk tar emot Jesus och blir kristna vid dessa gudstjänster. Och musiken är det Hillsongvolym på, så en man i min ålder tenderar att bli lätt hörselskadad vid denna typ av gudstjänster.

Den kristna kyrkan är ingen fredad zon. Församlingarna är inte syndfria. Kristna församlingar försöker också nå människor som har det besvärligt på olika sätt. Om man tror att församlingen är fläckfri blir man bara besviken. Det viktiga är att vi är ett folk på väg, följer Jesus. Det kräver öppenhet, ljus och ärlighet i församlingen. Alerthet i att bekänna synd, förlåta, omvända sig och gå vidare. Att hjälpa varandra, att be för varandra. Att den processen fungerar är viktigare än att allt är perfekt.

Och därför ska vi inte bli chockerade om vi möter människor i kristna sammanhang som kämpar med pedofili och/eller sexuella våldstendenser. Jag har själv varit med om en riktigt jobbig erfarenhet på detta område. Jag har aldrig berättad om detta tidigare, bara nämnt det i förbigående i en predikan för många år sedan. Det inträffade på sjuttiotalet i pingstförsamlingsmiljö. Som ni förstår av dateringen var jag ganska ung vid detta tillfälle. Samtalade med en man som var betydligt äldre än vad jag själv var, vi var själva på ett rum. Det var inget själavårdssamtal men ett förtroligt och andligt samtal. Det framgick av samtalet att mannen var homosexuell. Plötsligt reser han sig upp börjar gå emot mig, stirrande blick, hotande beteende, agressivt. Rör sig långsamt mot mig med stirrande, agressiva, påträngande ögon. Hans avsikt är att våldta mig. Jag vet inte om det var Guds beskydd eller mannens besinning som gjorde att han inte fullföljde ”attacken”. Vad hans avsikt var, sade han tydligt. Efteråt klarade vi ut detta, han bad om förlåtelse, och jag lämnade detta bakom mig. Det var ju lite ”halv-pedofili” över situationen eftersom jag var mycket yngre, men ändå vuxen och myndig, så jag hade kunnat försvara mig om han hade fullföljt våldtäktsförsöket. Händelsen inträffade i kristen miljö och den berörda mannen hade stått på en predikstol ett antal gånger.

Jag har inte alls velat prata om denna erfarenhet. Jag har förlåtit den berörda personen från första början, och eftersom det aldrig fullföljdes så var det inte så svårt att förlåta. Men jag tror att det är bra att börja lyfta på locket och prata om den här typen av svåra problem – och att det finns mitt inne i kyrkan.

En mycket svår pastoral situation är att veta att man har medlemmar i församlingen som har böjelse åt pedofili. Synd är ju handling. Att frestas och brottas med saker är inte synd, men man måste hantera frestelser och tankar, så att det inte leder till synd. Det kräver mycket aktivt andligt ledarskap i att hantera dessa situationer, t.ex. övervaka att sådana personer inte alls är engagerade i barn- och ungdomsverksamhet och inte hamnar i miljöer där man är ensam med barn. Det är en mycket svår balansgång att vara en öppen församling och hjälpa människor i utsatta situationer, samtidigt som medlemmarna i församlingen, inte minst barnfamiljer, måste känna en full trygghet i församlingsmiljön. Ett problem är att personer med tendens till sexuella störningar har en benägenhet att förtränga och förtiga detta, och knappt erkänna det för sig själva, så det är inte alltid det är lätt att komma åt denna problematik. En öppen sexualundervisning i församlingen hjälper dock till att få sådana saker upp till ytan, kombinerat med en stark andlig miljö, Anden överbevisar om synd.

Pedofili och sexuellt våld i olika former hör till de värsta synder som finns. Patrik Sjöberg har gjort en enastående insats som har trätt fram och berättat om sina erfarenheter. Sjöberg efterlyser hårdare straff. En annan person som vittnat om att bli utsatt för sexuella övergrepp i tonåren är Jonas Gardell. Enligt klassiskt kristet-bibliskt språkbruk kallas dessa gräsligheter för synd. Och det visar syndens karaktär, att förstöra människors liv. Tyvärr har mänskliga rättssystem begränsade möjligheter att komma åt denna brottslighet.

Den kristna kyrkan är ingen fredad zon mot syndens härjningar.  Alla rapporter om sexuella övergrepp inom Katolska kyrkan påminner oss om detta. Den kristna kyrkan kan dock göra mer än att bara döma, vi kan också erbjuda förlåtelse och befrielse. När det gäller sexuella störningar finns det dock ingen lättvindig lösning. Kristna kyrkan behöver uppmärksamma dessa problem och tala öppet om sexualiteten, inklusive sexuella störningar och sexuella synder. Men också peka på vägen mot förlåtelse och befrielse. Den sexuella brottslingen är oftast själv ett offer.

Hur är det inom svenska frikyrkor på detta område? Förekommer sexuella övergrepp även där?

I nästa blogginlägg kommer jag att nämna om några personliga erfarenheter.