Jag hamnade i en knepig situation när Dagen ringde mig igår och hävdade att Evangeliska Frikyrkans missionsdirektor inte enligt styrelsen ska få fortsätta en fyraårsperiod till från år 2014. Som tur var hade jag en timma innan informerats om detta genom ett mail från EFK:s nuvarande ordförande. Dagen önskade en kommentar från mig.

Eftersom jag av princip alltid vill vara öppen gentemot media, och det skulle ge ett konstigt intryck att inte säga någonting så försökte jag göra en diplomatisk avvägning.

Eftersom jag inte alls längre är del av EFK:s centrala arbete är jag inte alls informerad om vad som ligger bakom beslutet. Som ex-ordförande skulle det också vara mycket märkligt att gå ut och kritisera nuvarande styrelsen och ordföranden, speciellt när jag inte känner till grunderna för beslutet.

Dessutom har jag stort förtroende för Anders Blåberg som person och skulle inte alls vilja gå ut och säga något som antyder om att jag vill att han ska avgå.

Min avvägning blev att avdramatisera beslutet, det är ett mandat på fyra år att väljas som missionsdirektor. Det är inte alls självklart att man ska fortsätta efter 8 år på posten. Jag lyfte också fram de stora utmaningar som EFK står inför för de kommande 8-10 åren.

Även om jag är försiktig i vad jag uttrycker offentligt så märker också mina reflekterande bloggläsare att jag är skeptisk till Evangeliska Frikyrkans utveckling. Vi behöver mer av väckelse, tro, framåtanda, och nya visioner för att ha en chans att komma i närheten av de mål vi har satt upp till år 2020. Och detta kräver grundlig utvärdering av hela vår organisation, och inte minst hur vi jobbar med ledarrekrytering och ledarutbildning inför framtiden. Det räcker inte med att skriva dokument om vikten av församlingsplantering, och välkomna enstaka nya församlingar som söker sig till EFK.  Man måste också forma församlingar, ledare, visionärer och pionjärer som faktiskt har förmågan att göra det jobb som krävs. Det finns få ljuspunkter inom detta område inom EFK men de är alltför få.

Evangeliska Frikyrkan har klarat statistiken och visat på en måttlig tillväxt under senaste femton åren genom sammanslagningar av församlingar, genom att vi tidigare var en attraktiv partner för olika nystartade församlingar, och att vi har en liten grupp av församlingar som starkt växer och går framåt. Det krävs betydligt mer än så för att vi ska bli en växande rörelse. Därför tycker jag att det är bra att göra en grundlig översyn över ledarinriktning och bemanning för de närmaste 6-8 åren. Och självklart tycker jag att Anders Blåbergs namn ska finnas med i sådana funderingar.

Claes Göran Bergstrand för idag fram kritik mot min ledare i Världen Idag i måndags om EU. Jag svarar direkt i dagens tidning.

Claes Göran och jag känner varandra sedan sjuttiotalet och är överens om mycket. I frågan om inställningen till EU har vi dock lite olika uppfattningar.

Nu skriver jag på ett nytt blogginlägg om bibelsynsdebatten, och kommer kanske att sätta ner foten ännu tydligare. Och har man varit kontroversiell tidigare, så kommer man knappast att bli mindre kontroversiell.

Men varför bry sig om det?

Mitt liv har varit ganska dramatiskt senaste fyra månaderna. För fjärde gången på fyra månader fick jag idag åka till akutmottagningen, efter att ha drabbats av en elstöt i riksdagshuset, i samband med Evangeliska Alliansens styrelsemöte. Det var något elfel i rummet där vi möttes och när jag skulle sätta i min datakabel i eluttaget blixtrade det till ordentligt. Efter koll med EKG på sjukhuset visade det sig att jag var helt oskadd. Förra gången jag var på akuten, var för 6 veckor sedan var då jag fick en stor is- och snöklump i huvudet.

Lars Johansson från Örebro missionsskola besöker Elim på söndag och kommer att tala vid en av våra söndagsgudstjänster. Lasse är en av de främsta i Sverige enligt min mening, att tolka tidsandan, och försvara evangeliet i vår miljö och det intellektuella klimat som råder. ”Varför just Jesus” blir temat i den aktuella gudstjänsten i Elim på söndag 11.00. Här är länk till Elims hemsida med lite mer info.

Seth Erlandsson har tydligen inte varit särskilt benägen att kommentera synpunkter på hans gästblogginlägg. Jag tyckte det var intressant att publicera inläggen, eftersom Seth tänker så lika som jag själv gör i dessa frågor. Sedan betyder inte det att jag och Seth tolkar Bibeln helt lika, jag är ju i grunden karismatisk baptist, medan Seth är en god lutheran, och då hamnar man ju i lite olika positioner i en rad olika frågor, t.ex. i inställningen till dopet.

Jag ska dock försöka skriva ihop någon form av sammanfattande kommentar.  Om jag fattar saken rätt så handlar skiljelinjerna i stor utsträckning 0m hur man ska förhålla sig till den moderna bibelforskningen och framförallt olika varianter av historisk-kritiska metoder, och hur förenligt det är med en tilltro på Bibeln som Guds inspirerade ord.

Det är på denna punkt jag tror att uppfattningarna går isär, och det leder till olika former av konsekvenser.

Besök av Chris Wright 13/2

2013-01-24

Christopher Wright, direktor för Langham Partnership Internationaloch en av de ledande evangelikala teologerna i världen idag, håller en öppen föreläsning på Örebro Missionsskola onsdag 13 februari kl. 14.00 – 16.00.
Föreläsningen hålls på engelska med temat God’s Mission and Ours according to the Great Commission: 1. Building the Church 2. Serving Society and Caring for Creation

Wright har skrivit ett 20-tal böcker. På svenska finns Den enda vägen? Jesus och religionerna (Libris, 2002).

Idag skriver jag en ledare i Världen Idag om EU. Är något förundrad över det bristande EU-intresset i svenska kristenheten. Många beslut som gäller Sverige fattas idag i Bryssel och inte i Stockholm. I ledaren försöker jag visa på att det är bra att Europas länder bedriver samarbete i ett antal frågor, inte minst för att främja handel, ekonomi, och fri rörlighet av varor och tjänster för EU-länderna. Men jag pekar på faran med Europas förenta stater, vilket inte minst de aktuella Euro-problemen visar.

Det behövs paradigmskifte kring hela frågan hur vi bygger församling i Sverige idag. Det skrev jag i förra blogginlägget.

En nyfiken fråga. Vilka tycker mina bloggläsare är mest progressivt nytänkande i att bygga missionerande församlingar, och som är mission – och som inte bara snackar och har åsikter, utan också demonstrerar det i verkligheten. Alltså, vara en församling som verkligen vinner människor för Kristus, och som lyckas involvera hela församlingen, eller i varje fall stora delar av församlingen, i det arbetet. Och varifrån hittar man sina impulser? Och hur spelar det teologiska tänket en roll?

Jag har nog mina bestämda uppfattningar i denna fråga.

Men jag är mycket nyfiken på att höra vad du tycker. Skicka gärna detta blogginlägg vidare åt olika håll, så att jag får in en bred feedback.

Nu är det sen lördag kväll och som många pastorer och präster gör sena lördagkvällar, sitter jag och filar på en predikan för söndagen.

Det känns som att det kanske är den viktigaste predikan sedan jag kom till Elim för 3,5 år sedan.

Vi måste gå igenom ett paradigmskifte i synen på vad det innebär att vara kyrka-församling. Det paradigmskiftet pågår i Elim, men behöver ännu mer bli tydligt.

Det handlar om att en församling är ingen statisk verksamhet, den är dynamisk. En församling får inte vara förvaltande och bara stabilt fortsätta sin verksamhet år efter år, med ungefär samma medlemmar. En församling är en missionsstation.

Det innebär att en församling inte bedriver mission och sänder ut missionärer, det innebär att man är mission och är missionärer.

Det är stor skillnad på det ena eller det andra. Vi har ett missionsuppdrag som församling. Att vara en församling som grundar församlingar, som inte låser in människor i internkristna verksamheter inom ramen för den egna kyrkan utan som utrustar och sänder ut medlemmarna för att bärga den stora skörden.

Det ska predikan handla om i morgon.