Jag har lovat att komma med en kommentar med anledning av Benny Hinn-debatten. Försöker göra det nu. Vill dock bara markera direkt att min kommentar bygger på en mycket bristfällig kunskap. Mitt underlag är mina egna iakttagelser från mötet på Livets ord lördag kväll, granskning av hemsidan för Benny Hinn ministries, granskning av en amerikansk hemsida som granskar och betygsätter olika amerikanska ministries, samt översiktlig granskning av något av både svenska och amerikanska Benny Hinn-debatter. Mina omdömen är alltså inte gjutna i sten utan kan ändras om det framkommer mer information.

1. Min första iakttagelse gäller mötet på lördagskvällen på Livets ord. Eftersom jag hade förmånen att sitta på sjunde bänkraden rakt nedanför plattformen, i kyrkan som rymmer 6000 kunde jag följa Hinn nästan på första parkett. Överlag tyckte jag att det var en fantastisk gudstjänst. Packat med folk, hängiven lovsång, hängiven bön, bra framtoning i det som sades framifrån, mycket Jesuscentrerat, proffsig organisation. Benny Hinn höll en mycket lång predikan, cirka 1,5 timme. Men han är en folktalare och kommunikatör av stora mått och folk satt som klistrade och lyssnade, och jag tror nästan ingen gick därifrån trots att mötet höll på till 23-tiden. Predikan var Jesuscentrerad och evangeliecentrerad. Huvuddragen handlade om Anden, Jesus och frälsningen och behovet av omvändelse, och det fanns inget att invända emot. Han tog dock med åhörarna på stora svängar och gick igenom både demonologi, änglakunskap, frälsningshistorien, Jesu stamtavla etc. Det är möjligt att det kunna finnas märkliga bibeltolkningar på några punkter, en strikt systematisk teolog kunde nog ha synpunkter på detaljer i predikan, men jag tyckte att huvuddragen hade fokus på frågor som handlade om frälsning, Jesus, Anden som person, och Guds verk i vår tid. Jag tyckte dock att man märkte ett visst spekulativt drag hos Benny Hinn som predikant, så jag är inte förvånad över om det har förekommit att han sagt märkliga saker tidigare i sina predikningar. Förbönen efter predikan var också intensiv och kraftfull, som vanligt stöp folk som käglor, han bjöd fram alla pastorer till förbön och då gick jag fram. Missade dock förbönen från Hinn eftersom pastorn som stod bredvid mig, en 120-kg-biff, ramlade ihop fullständigt när Hinn bad för honom och jag drogs med i fallet, så jag missade förbönen när det var min tur. Men hela gudstjänsten inklusive Hinns framträdande var inspirerande och trosstärkande och gav en stark känsla av Andens närvaro. Jag har svårt att göra en annan bedömning att huvudfokus i hela Hinns verksamhet är förkunnelsen av evangeliet, föra människor till tro på Jesus och be för de sjuka – jag kan inte se någon anledning att kritisera en sådan agenda. Så långt om lördagskvällens gudstjänst.

2. Benny Hinn är anklagad för att leva lyxliv och tjäna en massa pengar på att predika. Vad jag förstår är det helt utan tvivel att Benny Hinn har en hög lön (en gissning från min sida är att årslönen ligger någonstans på 5-10 miljoner, vilket enligt amerikanska mått inte är anmärkningsvärt för denna typ av arbete). Det finns också information på hans hemsida om hur lönesättningen görs, och att en oberoende grupp fastställer hans lön, där man utgår från vissa allmänna principer. Tror rent spontant att lönesättningen inte är orimlig om man utgår ifrån amerikansk praxis, verksamhetens omfattning, bokförsäljningens omfattning etc. I USA råder betydligt större tolerans mot höga löner än i Sverige. Det finns dock även i USA en omfattande kritik mot TV-predikanters löner och lyxliv, men man bör vara medveten om att den kritiken gäller en större grupp av pastorer, inte bara Benny Hinn. Stora amerikanska ministries är verksamheter på miljardnivå rent ekonomiskt, det gäller även etablerade organisationer som Billy Graham bl.a. I svensk kristenhet försöker vi också hålla en lönesättning som har en viss anpassning till samhället i övrigt. Ärkebiskopens lön ligger t.ex. på en lön motsvarande en generaldirektör, biskoparna ligger snäppet under, kyrkoherdarna och andra chefstjänstemän i kyrkan hamnar på en nivå nedanför o.s.v. Vi har lönestrukturer även i frikyrkorna – och för allesammans gäller ett lyxliv i jämförelse med afrikanska pastorer. Det jag försöker säga är att det är fel att bara kritisera Benny Hinn för lyxliv och höga löner, man behöver då kritisera hela lönesystemet. Rick Warren i Saddleback, Californa, har också nått en sådan framgång i sitt kristna arbete så att han nu tjänar mångmiljoninkomster varje år genom sitt kristna arbete. Han har dock valt att ligga kvar på samma lönenivå som tidigare, och ge bort resten av pengarna. Billy Graham har så vitt jag vet alltid haft en hög lön men aldrig varit i blåsväder för detta. Det är uppenbart att rikedomens lockelser griper tag i dessa TV-predikanter, men det är självklart att personer som Billy Graham och Rick Warren har varit betydligt mer trovärdiga när det gäller sin livsstil. Men en viss ödmjukhet bör finnas när man kritiserar folk för att tjäna för mycket pengar och en lyxuös konsumtion. Det blir inte rätt när vi hänger ut Benny Hinn för en synd, som vi många brottas med. Jag tror att inte minst unga kristna mer tilltalas av kristna ledare som väljer en mer konsekvent kristen livsstil. När man diskuterar löner hos amerikanska TV-predikanter bör man också komma ihåg att vissa delar av intäkterna handlar om gåvor som är avdragsgilla. Medan vissa intäkter är rent kommersiella, som t.ex. intäkter av bokförsäljning. Ska man ha idealitet som utgångspunkt när man kritiserar Hinn, då behöver vi även kritiskt granska lönesättningen inom Svenska Kyrkan och även frikyrkan, som visserligen inte är höglönesektorer enligt svenska mått mätt, men absolutet inget volontärarbete. Personligen tycker jag det inte är omoraliskt att ha goda inkomster, det avgörande för mig som kristen är hur jag använder mina inkomster.

3. En annan punkt som diskuteras i USA handlar om ekonomisk redovisning. Benny Hinn och många andra trosrörelseinriktade organisationer är hårt kritiserade för att man inte har en öppen redovisning. Jag tror att man har en inställning att man inte behöver eller bör gå ut i media och redovisa hur man använder sina pengar. Jag tror dock att dessa kristna organisationer behöver lära sig något från näringslivet, som får utstå ännu tuffare granskningar från media och civila organisationer. Ärlighet, öppenhet och tydligt deklarera sina principer – är det som vinner förtroende i längden. Jag tror att både Benny Hinns organisation och många andra organisationer måste jobba mer aktivt med ekonomisk information och hur man förvaltar gåvopengar. Något av dessa debatter har vi ju även i Sverige, jag tänker på debatten om Röda korset, och hur mycket biståndsorganisationer använder på administration. Kritiken mot Hinn när det gäller rapporeringen av helandeunder är också relevant, men bör riktas mot hela pingstkarismatiska rörelsen, inklusive pingstkarismatiska tidningar. Vi vill gärna se under, så vi hjälper gärna Gud på traven genom att överdriva, och så intensivt tro att vissa saker händer, fastän de inte händer. Det är möjligt att denna kritik mot Hinn är riktig, men vad jag menar är att vi alla i pingstkarismatiska sektorn behöver rannsaka våra liv. Mer av Andens kraft och närvaro – är nog botemedlet, och inkluderar även världsberömda helandepredikanter.

4. Kritiken mot Benny Hinn om märkliga läror, uttalanden m.m. kan jag inte gå in på, har inte närmare granskat frågorna.

5. Den punkt där jag främst har kritiserat Benny Hinn för är hans sargade familjeliv. För oss som vill värna om en klassisk kristen äktenskapssyn och äktenskapet som ett förbund där Gud är inblandad sörjer över både tilltagande skilsmässor, alltmer accepterande av samboskap och samkönade förhållanden. Skilsmässor kan dock bero på många orsaker och uppenbarligen har Hinn haft ett krisartat äktenskap under en lång tid, för annars skulle han inte kunna bli förvånad över att hustrun lämnar in en skilsmässoansökan. Här har jag svårt att backa från det jag har sagt tidigare. En kristen ledare behöver vara ett föredöme och hur man behandlar sin hustru är högsta prioritet. Man måste dock kunna komma igen efter äktenskapliga misslyckanden. Jag rekommenderar dock öppenhet kring denna typ av personliga problem, och jag rekommenderar också någon form av timeout för att bearbeta skilsmässoprocessen. Under lördagskvällen insåg jag dock att Gud använder vem han vill, även personer med stora svagheter, och när det inte fungerar exakt enligt regelboken. Så ett visst mått av ödmjukhet behövs även kring dessa omdömen.

6. Jag har blivit kritiserad för att jag för lite har kritiserat Benny Hinn, och för att jag har kritiserat Benny Hinn. Det här blogginlägget blir också lite av mittemellan, jag kan inte hamna i svartvita onyanserade slutsatser i denna fråga, utan jag måste väga olika faktorer mot varandra. Flera av punkterna Hinn har kritiserats för, tycker jag att det finns täckning för, men jag tycker att det är orättvist att rikta kritiken bara mot honom som person, det handlar om hela systemet med amerikanska TV-predikanter. Jag har också svårt när det gäller tonfallet i Hinn-kritiken. Det handlar ändå om en person som har gett sitt liv åt att predika evangeliet och be för de sjuka, jag kan inte se annat än att kärnan i hans verksamhet har goda uppsåt och en god vilja. Även om man ser svagheter och brister, så kan man inte bara se den sidan. Vad vi än tycker så har Benny Hinn varit en mycket framgångsrik predikant, i det avseendet att många människor har velat lyssna på hans budskap, och har faktiskt responderat på inbjudan till frälsning, ta emot förbön och en överlåtelse till Kristus. Vi svenskar bör ha en viss ödmjukhet när vi bedömer dessa predikanter.

 

Jag räknar med att det kommer att bli en intensiv debatt om Benny Hinn närmaste veckan, både i kristna pressen och i kristna bloggsfären. Planerar att skriva ett mer utförligt blogginlägg om min inställning i frågan, ska försöka hinna med det under söndagkvällen, senast under måndagen. Vilket förhoppningsvis ska kunna vara till vägledning för kristna som blir förvirrade av den polariserade debatten. Jag har gjort lite mer research om den amerikanska debatten, dessutom var jag med på lördagskvällens gudstjänst på Livets ord, som också vägs med i min bedömning. Håll ut kamrater, jag återkommer.

Skriver också detta inlägg för jag har blivit utmanad här på bloggen att vara tydligare och ge konkreta svar.

Jag återkommer om Benny Hinn och frikyrkan och akademisk teologi. Nu pausar vi med något roligt.

Jag tyckte det här var grymt roligt, hittade det på www.emanuelkarlsten.se. Han har filmat unga frälsningssoldater från hela världen på en Stockholmstunnelbana. Har försökt att klippa in det på min blogg – lyckades inte, det var för krångligt – men du hittar Emanuels blogginlägg här med filmsnuttarna. Kolla in, och skratta.

Tidningen Dagen tar idag upp från vårt seminarium i Almedalen och debatten med Humanisterna. Man lyfter särskilt fram frågan om rektorn för Lunds Universitet, Per Eriksson, som är medlem i en EFK-församling, och tidigare varit medlem i en pingstförsamling. Han ifrågasattes ju av vissa forskare vid universitetet på grund av sin kristna tro i samband med utnämningen. Frågan om Eriksson väcktes vid vårt Almedalsseminarium och Per Eriksson satt själv med i publiken vid det tillfället. Jag utmanade Christer Sturmark när frågan var aktuell för närmare två år sedan att vi skulle skriva en gemensam artikel och försvara Per Eriksson. Sturmark nappade på idén och Dagens Nyheter tog in artikeln på sin debattsida. En vecka senare fattade regeringen beslut om att utnämna Eriksson till rektor. Min och Sturmarks DN-artikel hittar man här.

Noterar också att Världen Idag, idag, citerar flitigt från min blogg när man intervjuar Ulf Ekman om Benny Hinn-besöket. Det är helt korrekta referenser som görs till min blogg. Tycker dock att det är lite olyckligt att jag i praktiken presenteras i artikeln som den ende kritikern mot Benny Hinn, eftersom det inte refereras till någon ytterligare person. Jag vill också stryka under att kärnan i Benny Hinns tjänst, förkunnelsen av evangeliet och tron på att sjuka ska bli helade delar jag till 100 procent. Jag har också sagt tidigare att jag inte har satt mig in i frågorna om Benny Hinns ekonomi, kritiken mot profetior, uttalade förbannelser, och tveksamma teologiska utspel – därför kan jag inte kommentera de sidorna. Får jag till det med familjesamordningen, ska jag försöka att ta mig upp till Uppsala till något av Hinn-mötena.

Jag är ingen teolog. Min professionella kompetens är statsvetarens. Min doktorsavhandling i Statskunskap ligger dock i gränstrakterna mellan religionssociologin och statskunskapen så jag är nog delvis en teolog ändå. Men när jag bedömer teologi blir jag nog något av en elefant som klampar in i en porslinsfabrik.

Som övertygad och engagerad kristen läser jag dock ständigt Bibeln och predikar utifrån Bibeln och läser i den utsträckning jag hinner bra litteratur som ger mig insikt i att förstå och tillämpa Bibeln. Regelbundet brukar jag titta på och läsa texter av akademiska teologer. Jag har dock en mycket kluven relation till den akademiska teologin.

Det finns mycket bra teologi, som utgår ifrån en konfessionell syn, och genuin förståelse av Bibeln och vad det kristna livet handlar om. Kritik mot akademisk teologi får inte bli för svepande och generell. Ett bra exempel på detta är min medarbetare i Elimkyrkan, Lars-Göran Sundberg, som kombinerat akademisk teologisk kompetens med att tillämpa sina kunskaper i församlingsmiljö. Har nyligen läst böcker av John Wimber, JI Packer, och Wayne Grudem – som jag tycker är bra exempel på en bra teologi, som hjälper den kristne lärjungen att växa som kristen, men ändå tacklar frågorna på ett systematiskt och forskningsorienterat sätt.

Men alltför ofta är teologin sekulariserad och professionaliserad. Bibeln blir för teologen alltför ofta endast en klassisk textbok som ska analyseras och dissekeras, utifrån ett kritiskt förhållningssätt. För mig som aktiv kristen är Bibeln framförallt Guds ord, det är Gud själv som talar till sitt folk genom denna bok, i alla tider, inklusive mig. Och jag tror att det inte bara är en text, Anden hjälper till att ge mig förståelse i denna text. Kristendomen handlar om ett uppdrag. Att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, och lära dem att hålla allt Jesus har befallt. För mig är lydnaden avgörande när jag studerar Bibeln. Är jag efterföljare till Jesus, så hittar jag här vägen och vägledningen som utmanar mig till lydnad – och den kunskapen och utmaningen får jag genom att studera Bibeln, och tillsammans med andra kristna studera Bibeln. Som lärjunge studerar jag inte Bibeln med syftet att ifrågasätta den – utan mitt syfte är att förstå budskapet så att jag kan leva som Jesus vill.

Det perspektivet saknar jag alltför ofta när jag läser texter av teologer. Man skriver om Bibeln som vilken bok som helst. Och med en historisk-kritisk metod plockar man sönder Bibelns text som vilken klassisk bok som helst. Dessutom skriver teologer alltför ofta abstrakt och obegripligt och kommer ytterst sällan med konkreta förslag och förståelse som hjälper praktiserande kristna att utveckla sina kristna liv och utveckla församlingslivet. Teologerna bidrar alltför ofta mer till att problematisera, än att utveckla och sprida tro och förnyelse. Man har en för stor benägenheten att intellektualisera Bibeln, och förstora motsatser istället för att göra det självklara för den vanlige bibelläsaren, att skapa synteser i sin Bibelläsning. Att låta de skilda perspektiven och nyanserna i bibeltexten, visa på en balanserad helhet, hellre än att leta efter motsättningar i Bibeln. Lärjungen och den aktive troende läser uppenbarligen Bibeln på ett helt annat sätt än den sekulariserade teologen som främst är ute efter att problematisera, plocka sönder, och analysera bibeltexten som vilket mänskligt dokument som helst.

Jag ser det som mycket bekymmersamt att den akademiska teologin blir alltmer rådande även i frikyrkliga miljöer.

Jag tror att en vetenskaplig metod kan tillämpas i en rad olika områden som gäller teologin. Det handlar inte minst om religionshistoria, kyrkohistoria, religionssociologi, dogmatik och systematisk teologi, etik, exegetik och bibelforskning. När det gäller kristna livets praktiker har jag svårt att se att ett vetenskapligt förhållningssätt är möjligt, t.ex. när det gäller hur jag utvecklar mitt böneliv, lär känna Gud, för andra människor till tro på Kristus, att lära mig att leva ett heligt liv, hur jag praktiskt visar Kristi kärlek m.m. – detta är också teologi, men inte sekulär akademisk teologi.

Vi som är vanliga bibelläsare kan få stor hjälp av teologen som kan förklara för oss den historiska bakgrunden till Bibelns texter, och ge insikter i språkets dynamik i Gamla och Nya Testamentet.  Och som kan guida oss i hur den tidiga kristna kyrkan tolkade och praktiserade bibeltexterna. Så långt är allt okey.

Men jag har stora problem när detta främst görs på distans, när lärjungaperspektivet inte finns med, när problematiseringen tar överhanden istället för vördnaden och respekten och tilltron till Guds ord, och när det Jesus faktiskt uppmanade sina lärjungar att göra – helt försvinner på den teologiska agendan, t.ex. hur man lever i Andens gåvor, hur man för människor till tro på Kristus, och hur man utvecklar en fördjupad och mogen Gudsrelation, och hur man bygger ett lokalt församlingsliv som gestaltar Jesu radikala undervisning.

Det akademiska och den djupa andligheten går att förena, men alltför ofta tycks det internakademiska perspektivet få överhanden på många teologiska institutioner runt om i världen.

Jag sitter nu och läser en bok utgiven på förlaget Libris där ett antal akademiska teologer skriver, ”Så som det har berättats för oss” är titeln, och det är en hyllningsskrift till EFK-teologen och pastorn Lennart Thörn på hans 65-årsdag. Thörn har varit banbrytande inom EFK, och det som tidigare kallades för Örebromissionen, när det gäller vår teologiska utbildning, vid Örebro missionsskola.

Det är intressant bok, och belyser tycker jag spänningsfältet mellan strikt akademisk teologi och en konfessionell teologi som är till hjälp och bidrar till utveckling för församlingar och troende. Vissa texter i boken är lysande. Jag gillar skarpt det kapitel Arne Rasmusson har skrivit om ”Frälsning och kyrka”. Ett exempel på bra teologi, som visar den genuina respekten för Bibeln och kristna traditionen, och samtidigt är nytänkande och lyfter fram intressanta perspektiv i Bibeltexten, framförallt Romarbrevet. Hans kritik mot folkkyrkan och den terapeutiska kristna kulturen tycker jag är mycket bra, och belyser en hel del av de problem vi brottas med i moderna kyrkan i Sverige.

Hans Johanssons kapitel om ”En rätt firad gudstjänst” är också ett exempel på en utmärkt text, som förenar analys av bibeltexten med kyrkohistoriska reflektioner, med praktiska råd kring hur dagens kyrka bör och kan fira gudstjänst. Gunnar Samuelssons brottningskamp med bibeltexterna om hur Jesus faktiskt dog, har jag inte heller några problem med, det är ju en analys av vad de bibliska texterna faktiskt säger, och det är alltid relevanta frågor.

Roland Spjuths text om ”Kristi försoning i efterföljelsens perspektiv” har jag inga problem med, ur perspektivet inställningen till Bibeln eller grundläggande bibeltolkning. Däremot har jag problem med hans något lättvindiga avfärdande av Luthersk-paulinsk försoningslära, att Kristus tog på sig straffet för vår synd, och därmed blev vi försonade med Gud. Den strikta juridiska synen på försoningen, vem förfäktar den? Både Luther och Rosenius skrev väl minst lika mycket om Romarbrevet 6 och 8 om det nya livet i Kristus. Försoningen innehåller väl olika perspektiv, varför spela ut dem mot varandra – som Spjuth gör i sin text. Tycker också att den så kallade subjektiva försoningsläran för mycket tonar ner perspektiv som gäller Guds vrede och Guds dom, det är ju populärt, men ger knappast rättvisa åt Bibeltexten. Hur en försoningslära som avfärdar Jesu ställföreträdande straff, hanterar Hebreerbrevet har jag också svårt att förstå.

Flera av kapitlen i boken tycker jag dock präglas i stor utsträckning av den akademiska distansen till bibeltexten – och exemplifierar den kritik mot akademisk teologi som jag nämner i denna text. Och där läsaren inte ges intrycket av att det man skriver om är Guds ord, att Gud talar till oss människor genom denna bok. Bibeltexter refereras till som mänskliga dokument, där bibelförfattarnas egna åsikter och perspektiv dominerar analysen. Konfliktlinjer, motsättningar, författarintentioner, textpåverkan – diskuteras i termer av att det inte är Guds ord som man talar om, det är bara ett mänskligt dokument skrivet av människor. Exempel på detta är Antti Marjanens hantering av Lukasevangeliet som beskrivs som vilken text som helst, som bara uttrycker bibelförfattarens egna intentioner och värderingar.

Jag tror att akademisk teologi och konfessionell, karismatisk och Jesusefterföljande kristendom går att förena. Men det är inte enkelt. Och risken är att det inomvärldsliga och sekulariserade akademiska perspektivet tar över i längden.

Håller dagens frikyrkliga teologi och teologiska utbildning måttet? Jag tycker att frågorna måste ställas och diskuteras. Och olika kristna utbildningsanstalter behöver jämföras utifrån detta perspektiv. Det handlar om helt avgörande framtidsfrågor för kristna kyrkan i Sverige. Utbildningen av våra pastorer och präster är i stor utsträckning i händerna på teologer.

Är fem dagar på semester i Norge, utanför Bergen, tillsammans med hustrun, svärmor, en dotter – inbjudna av blivande släktingar. Har bland annat ägnat dagen åt krabbfiske vid öarna längst ut mot Atlanten. Fascinerande. Dåligt med uppkoppling så det blir begränsat bloggande ett par dagar.

Jag har alltså inbjudit samtliga partiledare till en utfrågning i Elimkyrkan/Söderhöjdskyrkan, i samband med valrörelsen. Det är bara en som tackat ja att komma till en Stockholmskyrka, det är Göran Hägglund. Lars Ohly och Maria Wetterstrand har tackat nej med beklaganden, där har jag i varje fall haft seriösa diskussioner, men det har inte gått att få in detta i det intensiva schemat i valrörelsens slutspurt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker jag i varje fall tog min förfrågan på allvar. Mona Sahlin, Maud Olofsson, och Jan Björklund tackade nej, genom korta mail via medarbetare. Från statsminister Fredrik Reinfeldt har jag inte hört någonting.

Jag har dock diskussioner med några toppolitiker i andra partier så det kan förhoppningsvis bli en utfrågning till, som förmodligen då hamnar i Söderhöjdskyrkan.

Utfrågningen med Göran Hägglund blir i Elimkyrkan torsdag den 26 augusti klockan 19.00 och du är välkommen. Har du tips på bra frågor som ska ställas, skriv gärna en kommentar här på bloggen.

Almedalen är en fascinerande tillställning. Och det ger en bra spegel av maktförhållandena i Sverige. I stort sett hela regeringen är där, och i stort sett alla ledande oppositionspolitiker. Cirka 500 journalister är närvarande, och spjutspetsarna är de ledande nyhetsjournalisterna och politiska journalisterna i SVT, TV4 och de största tidningarna. Ett antal nyckelpersoner inom näringslivet är närvarande, ett antal toppchefer från de största företagen och en rad olika tjänstemän. Sedan är hela organisationseliten där, ledare för alla större organisationer, som fackliga organisationer, näringslivsorganisationer, och allehanda intresseorganisationer.

Sedan finns det en massa folk som är konsulter, experter, rådgivare, lobbyister och som fungerar som länkar mellan de olika aktörerna och som på olika sätt servar nyckelpersonerna. De riktigt tunga konsulterna är kompisar med regeringen och cheferna för de stora bolagen. För min egen del hör jag ju i detta sammanhang till kategorin konsulter och experter, och jag hör till den grupp som är nischad på energipolitik och klimatpolitik – och det är mycket heta frågor i Almedalen. Alla dessa människor är i Almedalen utifrån sin yrkesroll.

Alla dessa människor är inklämda på några kvarter i Visby under en vecka så det skapar en unik mötesplats, sedan är det en massa turister och begåvad allmänhet som har ett allmänt intresse av att följa debatterna och seminarierna, och som inte är där i sitt arbete.

Strosar man runt i Almedalen får man ganska snabbt grepp om rangordningen, hierarkierna i det lilla svenska samhället. Genom att se vem som pratar med vem, känner vem, hejar på vem, så kan man granska hackordning, hierarkier, status och vem som har mest makt.

Men det intressanta i Almedalen är att det något går att bryta dessa mönster, vem som helst kan börja prata med t.ex. Carl Bildt och få ett svar, eller med Maria Wetterstrand, eller en känd TV-journalist.

Inom mitt område energipolitik och klimatpolitik, så kan man konstatera att de heta frågorna handlade om elbilar, för eller emot kärnkraft, problem och möjligheter med vindkraftsutbyggnaden, bygga ut smarta och intelligenta elnät, etanoldebatt, och satsningar på biogas. Folkpartiet och Jan Björklund försöker profilera sig som kärnkraftsanhängare, och hoppas på att få väljare på detta i höstens val, svenskarna är ju ett av de mest kärnkraftspositiva folken i hela EU, medan Maud Olofsson och centern är den andra ytterligheten inom alliansen, och de betonar etanol, bioenergi och vindkraft. De rödgröna har en liknande linje som centern.

Den kristna närvaron var begränsad men inte obefintlig. Det var närmare 1400 seminarier och events, och färre än 50 av dem var det någon kristen organisation som ordnade, det mesta ordnades via tidningen Dagen och Svenska kyrkan, men även kristna studieförbunden var på plats. Sedan ordnade vi i Claphaminstitutet och Evangeliska Alliansen en debatt med ateisterna. Totalt dominerade dock plånboksfrågorna fullständigt i Almedalen, men lite om värderingar, livsåskådning, mening med livet – lyckades tränga igenom i Almedalsbruset.

En viktig punkt i debatten mellan kristna företrädare och ateister i Almedalen, handlade om de yttersta utgångspunkterna. Kristna tron bygger ju på att Gud har uppenbarat sig för oss, genom Bibeln som är Guds ord till oss, genom Jesus, och genom skapelsen. Gud har sedan gripit in i våra liv, uppenbarat sig för oss, och givit oss trons gåva. Genom studiet av Bibeln kan vi förstå hur världen hänger ihop och varför den ser ut som den gör, vem jag är och varför jag finns och vad som är målet och meningen med mitt liv. Enligt kristen tro hjälper det inte bara med våra förnuft för de har blivit förmörkade som en följd av syndafallet, uppenbarelsens ljus är nödvändigt.

För den kristne är Gud själv, och genom vägledningen i skriften, grunden för all moral, det grundar sig i Guds person och i hur han har uppenbarat sig i skriften.

Ateisten kan dock inte acceptera uppenbarelsen. För ateisten är det enbart förnuftet som är enda källan till förståelse om livets mening och ursprung och grunden för vår moral, vad det innebär att handla rätt och gott.

Den kristne säger att förnuftet är en otillräcklig grund och en opålitlig kompass, vårt mänskliga förnuft är också begränsat. Och förnuftet kan inte svara på de stora frågorna om livets mening, och ge en grund för vad som är rätt och fel som inte blir godtycklig.

Atiesten kontrar med att vi kristna är i samma båt. Vi har också gjort ett val av Bibeln och kristen tro som en utgångspunkt för vårt tänkande. Och kristna tron och Bibeln kan tolkas på olika sätt, och blir ingen fast grund att stå på. Och dessutom finns det en massa andra religioner, som sinsemellan är oförenliga  – vad ska man då tro på. Ateisten säger också att ha Gud som grunden för moral, blir bara att skjuta frågan ett steg bakåt, vi måste ändå uttolka vad Gud vill, och blir inte Gud lika godtyckligt som vårt förnuft, som grund för vad som är rätt och fel.

Debatten i Almedalen kretsade en del kring dessa frågor. Sturmark ställer bra frågor till oss kristna, och Gustavsson och Skånberg ställde vassa frågor till Sturmark och Sara Larsson, publiken hjälpte till en hel del också.

Men blir det ändå inte så att kring de riktigt stora frågorna famlar vi människor i mörkret. Det finns ingen objektiv för alla given utgångspunkt för att svara på frågorna om livets mening, människans roll i universum, finns det en Gud och har han talat, enligt vilka kriterier ska vi avgöra vad som är rätt och fel, gott och ont.

I slutändan måste vi ändå välja ett paradigm, en övergripande hypotes, en utgångspunkt, som ger våra liv mening, som motiverar oss att göra det goda, och som övergripande förklarar varför världen finns och varför den ser ut som den gör. För mig har kristna tron blivit detta paradigm, den övergripande förklaringen om hur universum ser ut och fungerar, och vem jag är. Kristna tron ger mig mening, förklaring och förståelse, och den motiverar mig att försöka göra det goda. Den förstärks genom bönen, och den direkta kontakten med Gud som jag kan uppleva som kristen. Den kopplar inte bort förnuftet, utan även skapelsen vittnar om Guds existens, och mitt samvete vittnar om Guds moral, mitt förnuft behövs för att tränga djupare in i tron, och ännu bättre förstå vad som är Guds vilja.

Det är stora frågor. Och Almedalsdebatten visar att det är frågor som engagerar och berör människor. Och min bestämda känsla både från Almedalen och från Stockholm är att ateismen är på frammarsch, inte minst bland unga människor. SAmtidigt är tron på frammarsch. Christer Sturmark bekräftade den analysen, han och jag har nog samma uppfattning om samhällstrenderna på detta område.

Det är dock nödvändigt för oss kristna när vi kommunicerar kristen tro, att tydligt se våra egna utgångspunkter, paradigm och förutsättningar, och lära oss att förstå andra människors utgångspunkter, förutsättningar, antaganden och paradigm. Landar vi inte på den nivån i diskussionen talar vi bara förbi varandra, och diskussionen blir bara på ytan.

Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på ”andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.