En viktig punkt i debatten mellan kristna företrädare och ateister i Almedalen, handlade om de yttersta utgångspunkterna. Kristna tron bygger ju på att Gud har uppenbarat sig för oss, genom Bibeln som är Guds ord till oss, genom Jesus, och genom skapelsen. Gud har sedan gripit in i våra liv, uppenbarat sig för oss, och givit oss trons gåva. Genom studiet av Bibeln kan vi förstå hur världen hänger ihop och varför den ser ut som den gör, vem jag är och varför jag finns och vad som är målet och meningen med mitt liv. Enligt kristen tro hjälper det inte bara med våra förnuft för de har blivit förmörkade som en följd av syndafallet, uppenbarelsens ljus är nödvändigt.
För den kristne är Gud själv, och genom vägledningen i skriften, grunden för all moral, det grundar sig i Guds person och i hur han har uppenbarat sig i skriften.
Ateisten kan dock inte acceptera uppenbarelsen. För ateisten är det enbart förnuftet som är enda källan till förståelse om livets mening och ursprung och grunden för vår moral, vad det innebär att handla rätt och gott.
Den kristne säger att förnuftet är en otillräcklig grund och en opålitlig kompass, vårt mänskliga förnuft är också begränsat. Och förnuftet kan inte svara på de stora frågorna om livets mening, och ge en grund för vad som är rätt och fel som inte blir godtycklig.
Atiesten kontrar med att vi kristna är i samma båt. Vi har också gjort ett val av Bibeln och kristen tro som en utgångspunkt för vårt tänkande. Och kristna tron och Bibeln kan tolkas på olika sätt, och blir ingen fast grund att stå på. Och dessutom finns det en massa andra religioner, som sinsemellan är oförenliga – vad ska man då tro på. Ateisten säger också att ha Gud som grunden för moral, blir bara att skjuta frågan ett steg bakåt, vi måste ändå uttolka vad Gud vill, och blir inte Gud lika godtyckligt som vårt förnuft, som grund för vad som är rätt och fel.
Debatten i Almedalen kretsade en del kring dessa frågor. Sturmark ställer bra frågor till oss kristna, och Gustavsson och Skånberg ställde vassa frågor till Sturmark och Sara Larsson, publiken hjälpte till en hel del också.
Men blir det ändå inte så att kring de riktigt stora frågorna famlar vi människor i mörkret. Det finns ingen objektiv för alla given utgångspunkt för att svara på frågorna om livets mening, människans roll i universum, finns det en Gud och har han talat, enligt vilka kriterier ska vi avgöra vad som är rätt och fel, gott och ont.
I slutändan måste vi ändå välja ett paradigm, en övergripande hypotes, en utgångspunkt, som ger våra liv mening, som motiverar oss att göra det goda, och som övergripande förklarar varför världen finns och varför den ser ut som den gör. För mig har kristna tron blivit detta paradigm, den övergripande förklaringen om hur universum ser ut och fungerar, och vem jag är. Kristna tron ger mig mening, förklaring och förståelse, och den motiverar mig att försöka göra det goda. Den förstärks genom bönen, och den direkta kontakten med Gud som jag kan uppleva som kristen. Den kopplar inte bort förnuftet, utan även skapelsen vittnar om Guds existens, och mitt samvete vittnar om Guds moral, mitt förnuft behövs för att tränga djupare in i tron, och ännu bättre förstå vad som är Guds vilja.
Det är stora frågor. Och Almedalsdebatten visar att det är frågor som engagerar och berör människor. Och min bestämda känsla både från Almedalen och från Stockholm är att ateismen är på frammarsch, inte minst bland unga människor. SAmtidigt är tron på frammarsch. Christer Sturmark bekräftade den analysen, han och jag har nog samma uppfattning om samhällstrenderna på detta område.
Det är dock nödvändigt för oss kristna när vi kommunicerar kristen tro, att tydligt se våra egna utgångspunkter, paradigm och förutsättningar, och lära oss att förstå andra människors utgångspunkter, förutsättningar, antaganden och paradigm. Landar vi inte på den nivån i diskussionen talar vi bara förbi varandra, och diskussionen blir bara på ytan.