Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Almedalen är en fascinerande tillställning. Och det ger en bra spegel av maktförhållandena i Sverige. I stort sett hela regeringen är där, och i stort sett alla ledande oppositionspolitiker. Cirka 500 journalister är närvarande, och spjutspetsarna är de ledande nyhetsjournalisterna och politiska journalisterna i SVT, TV4 och de största tidningarna. Ett antal nyckelpersoner inom näringslivet är närvarande, ett antal toppchefer från de största företagen och en rad olika tjänstemän. Sedan är hela organisationseliten där, ledare för alla större organisationer, som fackliga organisationer, näringslivsorganisationer, och allehanda intresseorganisationer.

Sedan finns det en massa folk som är konsulter, experter, rådgivare, lobbyister och som fungerar som länkar mellan de olika aktörerna och som på olika sätt servar nyckelpersonerna. De riktigt tunga konsulterna är kompisar med regeringen och cheferna för de stora bolagen. För min egen del hör jag ju i detta sammanhang till kategorin konsulter och experter, och jag hör till den grupp som är nischad på energipolitik och klimatpolitik – och det är mycket heta frågor i Almedalen. Alla dessa människor är i Almedalen utifrån sin yrkesroll.

Alla dessa människor är inklämda på några kvarter i Visby under en vecka så det skapar en unik mötesplats, sedan är det en massa turister och begåvad allmänhet som har ett allmänt intresse av att följa debatterna och seminarierna, och som inte är där i sitt arbete.

Strosar man runt i Almedalen får man ganska snabbt grepp om rangordningen, hierarkierna i det lilla svenska samhället. Genom att se vem som pratar med vem, känner vem, hejar på vem, så kan man granska hackordning, hierarkier, status och vem som har mest makt.

Men det intressanta i Almedalen är att det något går att bryta dessa mönster, vem som helst kan börja prata med t.ex. Carl Bildt och få ett svar, eller med Maria Wetterstrand, eller en känd TV-journalist.

Inom mitt område energipolitik och klimatpolitik, så kan man konstatera att de heta frågorna handlade om elbilar, för eller emot kärnkraft, problem och möjligheter med vindkraftsutbyggnaden, bygga ut smarta och intelligenta elnät, etanoldebatt, och satsningar på biogas. Folkpartiet och Jan Björklund försöker profilera sig som kärnkraftsanhängare, och hoppas på att få väljare på detta i höstens val, svenskarna är ju ett av de mest kärnkraftspositiva folken i hela EU, medan Maud Olofsson och centern är den andra ytterligheten inom alliansen, och de betonar etanol, bioenergi och vindkraft. De rödgröna har en liknande linje som centern.

Den kristna närvaron var begränsad men inte obefintlig. Det var närmare 1400 seminarier och events, och färre än 50 av dem var det någon kristen organisation som ordnade, det mesta ordnades via tidningen Dagen och Svenska kyrkan, men även kristna studieförbunden var på plats. Sedan ordnade vi i Claphaminstitutet och Evangeliska Alliansen en debatt med ateisterna. Totalt dominerade dock plånboksfrågorna fullständigt i Almedalen, men lite om värderingar, livsåskådning, mening med livet – lyckades tränga igenom i Almedalsbruset.

  • Ulf Stenlund

    Även om det var premiär för mig i Almedalen och att jag endast lyssnade på ett intressant föredrag på Frälsningsarmen och humanistdebatten håller jag med om att Almedalen som företeelse är jätteintressant. Och arrangörerna hade i alla fall tur med vädret, nja det sista var en sanning med modifikation. En under veckan livligt badande son och sonson föll inte för Almedalsutbudet. Vi promenerade dock tillsamman genom området när vi ”gjorde” Visby en eftermiddag.

  • Anja

    Bli inte för imponerad av makten bara…den här bloggposten gav mig lite fadd smak i munnen. Det är aldrig kul med kristna som lismar för makten…vilket du kanske inte alls menade att göra. Men den som verkar gruppera människor i olika rangskalor är ju du…och jag tycker det är trist när kristna gör det. Vi om några ska väl värdera alla människor lika. Men jag är nog lite miljöskadad sen min tid i frikyrkan då det på den tiden var inne att frälsa så kallade nyckelpersoner…precis som om dom skulle lösa alla problem och utlösa nån slags väckelse.

  • BW

    Spjutspetsar, ledande nyhetsjournalister, nyckelpersoner, toppchefer, organisationseliten, tunga konsulter som är kompisar med regeringen tillsammans med turister och begåvad allmänhet. Och inte nog med det – med rangordning och hierarkier, hackordning och status. Och ideologibefriade politiker som bjuder över varandra i att utlova budgetmiljarder. Och Reinfeldt som imponerar som retoriker, ja karln låter nästan som en pingstpredikant. Och så Littorin som hamnar i kylan, men för honom finns det kanske hopp om att kunna blir vis. Vi måste nämligen bli dårar innan vi kan bli visa och världens vishet är dårskap för Gud. Den begåvade allmänheten – var det den som applåderade politikerna?



Subscribe to Stefan Swärd