Jag är ingen teolog. Min professionella kompetens är statsvetarens. Min doktorsavhandling i Statskunskap ligger dock i gränstrakterna mellan religionssociologin och statskunskapen så jag är nog delvis en teolog ändå. Men när jag bedömer teologi blir jag nog något av en elefant som klampar in i en porslinsfabrik.

Som övertygad och engagerad kristen läser jag dock ständigt Bibeln och predikar utifrån Bibeln och läser i den utsträckning jag hinner bra litteratur som ger mig insikt i att förstå och tillämpa Bibeln. Regelbundet brukar jag titta på och läsa texter av akademiska teologer. Jag har dock en mycket kluven relation till den akademiska teologin.

Det finns mycket bra teologi, som utgår ifrån en konfessionell syn, och genuin förståelse av Bibeln och vad det kristna livet handlar om. Kritik mot akademisk teologi får inte bli för svepande och generell. Ett bra exempel på detta är min medarbetare i Elimkyrkan, Lars-Göran Sundberg, som kombinerat akademisk teologisk kompetens med att tillämpa sina kunskaper i församlingsmiljö. Har nyligen läst böcker av John Wimber, JI Packer, och Wayne Grudem – som jag tycker är bra exempel på en bra teologi, som hjälper den kristne lärjungen att växa som kristen, men ändå tacklar frågorna på ett systematiskt och forskningsorienterat sätt.

Men alltför ofta är teologin sekulariserad och professionaliserad. Bibeln blir för teologen alltför ofta endast en klassisk textbok som ska analyseras och dissekeras, utifrån ett kritiskt förhållningssätt. För mig som aktiv kristen är Bibeln framförallt Guds ord, det är Gud själv som talar till sitt folk genom denna bok, i alla tider, inklusive mig. Och jag tror att det inte bara är en text, Anden hjälper till att ge mig förståelse i denna text. Kristendomen handlar om ett uppdrag. Att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, och lära dem att hålla allt Jesus har befallt. För mig är lydnaden avgörande när jag studerar Bibeln. Är jag efterföljare till Jesus, så hittar jag här vägen och vägledningen som utmanar mig till lydnad – och den kunskapen och utmaningen får jag genom att studera Bibeln, och tillsammans med andra kristna studera Bibeln. Som lärjunge studerar jag inte Bibeln med syftet att ifrågasätta den – utan mitt syfte är att förstå budskapet så att jag kan leva som Jesus vill.

Det perspektivet saknar jag alltför ofta när jag läser texter av teologer. Man skriver om Bibeln som vilken bok som helst. Och med en historisk-kritisk metod plockar man sönder Bibelns text som vilken klassisk bok som helst. Dessutom skriver teologer alltför ofta abstrakt och obegripligt och kommer ytterst sällan med konkreta förslag och förståelse som hjälper praktiserande kristna att utveckla sina kristna liv och utveckla församlingslivet. Teologerna bidrar alltför ofta mer till att problematisera, än att utveckla och sprida tro och förnyelse. Man har en för stor benägenheten att intellektualisera Bibeln, och förstora motsatser istället för att göra det självklara för den vanlige bibelläsaren, att skapa synteser i sin Bibelläsning. Att låta de skilda perspektiven och nyanserna i bibeltexten, visa på en balanserad helhet, hellre än att leta efter motsättningar i Bibeln. Lärjungen och den aktive troende läser uppenbarligen Bibeln på ett helt annat sätt än den sekulariserade teologen som främst är ute efter att problematisera, plocka sönder, och analysera bibeltexten som vilket mänskligt dokument som helst.

Jag ser det som mycket bekymmersamt att den akademiska teologin blir alltmer rådande även i frikyrkliga miljöer.

Jag tror att en vetenskaplig metod kan tillämpas i en rad olika områden som gäller teologin. Det handlar inte minst om religionshistoria, kyrkohistoria, religionssociologi, dogmatik och systematisk teologi, etik, exegetik och bibelforskning. När det gäller kristna livets praktiker har jag svårt att se att ett vetenskapligt förhållningssätt är möjligt, t.ex. när det gäller hur jag utvecklar mitt böneliv, lär känna Gud, för andra människor till tro på Kristus, att lära mig att leva ett heligt liv, hur jag praktiskt visar Kristi kärlek m.m. – detta är också teologi, men inte sekulär akademisk teologi.

Vi som är vanliga bibelläsare kan få stor hjälp av teologen som kan förklara för oss den historiska bakgrunden till Bibelns texter, och ge insikter i språkets dynamik i Gamla och Nya Testamentet.  Och som kan guida oss i hur den tidiga kristna kyrkan tolkade och praktiserade bibeltexterna. Så långt är allt okey.

Men jag har stora problem när detta främst görs på distans, när lärjungaperspektivet inte finns med, när problematiseringen tar överhanden istället för vördnaden och respekten och tilltron till Guds ord, och när det Jesus faktiskt uppmanade sina lärjungar att göra – helt försvinner på den teologiska agendan, t.ex. hur man lever i Andens gåvor, hur man för människor till tro på Kristus, och hur man utvecklar en fördjupad och mogen Gudsrelation, och hur man bygger ett lokalt församlingsliv som gestaltar Jesu radikala undervisning.

Det akademiska och den djupa andligheten går att förena, men alltför ofta tycks det internakademiska perspektivet få överhanden på många teologiska institutioner runt om i världen.

Jag sitter nu och läser en bok utgiven på förlaget Libris där ett antal akademiska teologer skriver, ”Så som det har berättats för oss” är titeln, och det är en hyllningsskrift till EFK-teologen och pastorn Lennart Thörn på hans 65-årsdag. Thörn har varit banbrytande inom EFK, och det som tidigare kallades för Örebromissionen, när det gäller vår teologiska utbildning, vid Örebro missionsskola.

Det är intressant bok, och belyser tycker jag spänningsfältet mellan strikt akademisk teologi och en konfessionell teologi som är till hjälp och bidrar till utveckling för församlingar och troende. Vissa texter i boken är lysande. Jag gillar skarpt det kapitel Arne Rasmusson har skrivit om ”Frälsning och kyrka”. Ett exempel på bra teologi, som visar den genuina respekten för Bibeln och kristna traditionen, och samtidigt är nytänkande och lyfter fram intressanta perspektiv i Bibeltexten, framförallt Romarbrevet. Hans kritik mot folkkyrkan och den terapeutiska kristna kulturen tycker jag är mycket bra, och belyser en hel del av de problem vi brottas med i moderna kyrkan i Sverige.

Hans Johanssons kapitel om ”En rätt firad gudstjänst” är också ett exempel på en utmärkt text, som förenar analys av bibeltexten med kyrkohistoriska reflektioner, med praktiska råd kring hur dagens kyrka bör och kan fira gudstjänst. Gunnar Samuelssons brottningskamp med bibeltexterna om hur Jesus faktiskt dog, har jag inte heller några problem med, det är ju en analys av vad de bibliska texterna faktiskt säger, och det är alltid relevanta frågor.

Roland Spjuths text om ”Kristi försoning i efterföljelsens perspektiv” har jag inga problem med, ur perspektivet inställningen till Bibeln eller grundläggande bibeltolkning. Däremot har jag problem med hans något lättvindiga avfärdande av Luthersk-paulinsk försoningslära, att Kristus tog på sig straffet för vår synd, och därmed blev vi försonade med Gud. Den strikta juridiska synen på försoningen, vem förfäktar den? Både Luther och Rosenius skrev väl minst lika mycket om Romarbrevet 6 och 8 om det nya livet i Kristus. Försoningen innehåller väl olika perspektiv, varför spela ut dem mot varandra – som Spjuth gör i sin text. Tycker också att den så kallade subjektiva försoningsläran för mycket tonar ner perspektiv som gäller Guds vrede och Guds dom, det är ju populärt, men ger knappast rättvisa åt Bibeltexten. Hur en försoningslära som avfärdar Jesu ställföreträdande straff, hanterar Hebreerbrevet har jag också svårt att förstå.

Flera av kapitlen i boken tycker jag dock präglas i stor utsträckning av den akademiska distansen till bibeltexten – och exemplifierar den kritik mot akademisk teologi som jag nämner i denna text. Och där läsaren inte ges intrycket av att det man skriver om är Guds ord, att Gud talar till oss människor genom denna bok. Bibeltexter refereras till som mänskliga dokument, där bibelförfattarnas egna åsikter och perspektiv dominerar analysen. Konfliktlinjer, motsättningar, författarintentioner, textpåverkan – diskuteras i termer av att det inte är Guds ord som man talar om, det är bara ett mänskligt dokument skrivet av människor. Exempel på detta är Antti Marjanens hantering av Lukasevangeliet som beskrivs som vilken text som helst, som bara uttrycker bibelförfattarens egna intentioner och värderingar.

Jag tror att akademisk teologi och konfessionell, karismatisk och Jesusefterföljande kristendom går att förena. Men det är inte enkelt. Och risken är att det inomvärldsliga och sekulariserade akademiska perspektivet tar över i längden.

Håller dagens frikyrkliga teologi och teologiska utbildning måttet? Jag tycker att frågorna måste ställas och diskuteras. Och olika kristna utbildningsanstalter behöver jämföras utifrån detta perspektiv. Det handlar om helt avgörande framtidsfrågor för kristna kyrkan i Sverige. Utbildningen av våra pastorer och präster är i stor utsträckning i händerna på teologer.