Nu är jag på väg till Göteborg under fredagkvällen för att vara med under hela lördagen på Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte. Från Elimkyrkan kommer också vår nye ordförande Claes Hammar, och mina pastorskollegor Lars-Göran Sundberg och Maria Furusand.

En fråga som kommer  upp på dagordningen är missionsdirektorsval nästa år. Vi ska också samtala om nedläggning av EFK Ung som separat organisation. Jag tror att vi är en bred majoritet inom EFK som är skeptiska till separata ungdomsorganisationer, så jag stöder en integration av barn- och ungdomsarbete i vårt totala Sverigearbete.

När det gäller val av missionsdirektor är en avgörande fråga hur man ser på ett samfund och dess inriktning, det avgör vad för typ av ledarskap som behövs.

Det är en stor skillnad på förvaltande ledare som tar hand om och administrerar befinliga institutioner och en verksamhet som byggts upp under ett antal decennier, och ledare som är nytänkande, förändrande, nystartande och utvecklande. Med förvaltare i ledningen stagnerar en rörelse, med visionära och profetiska ledare med handlingskraft finns det goda möjligheter till utveckling.

Jag tror att motorn och drivkraften i en rörelse behöver ligga hos den lokala församlingen. Sedan kan det finnas församlingar som sticker ut hakan och som blir inspirationskällor och förebilder. Jag tror att växt- och utvecklingskraft finns främst i växande, kreativa och andefyllda församlingar.

Sedan finns det vissa saker som vi som församlingar har valt att göra gemensamt och det kräver någon form av central administration. I EFK:s fall handlar det om administration av vår internationella mission, en omfattande utbildningsverksamhet och olika former av stödfunktioner för församlingar i Sverige. Sedan tar ett samfund en rad olika initiativ, i EFK:s fall är Torpkonferensen och Frizon några kända exempel. Det kan vara svårt för lokala församlingar att själva driva denna typ av verksamheter.

För EFK:s del är det viktigast med profetisk, visionär, apostolisk ledning, som bidrar till att förmedla tro, mod och handlingskraft till de lokala församlingarna, och alla de missionsarbetare som vi har ute i världen, och ge inriktning åt våra olika skolor och utbildningar.

Jag kan tänka mig en tudelad ledning där en person är organisatören och administratören, och där den andra är mer av profetisk och apostolisk utrustning. Då löser vi också den ständigt omdiskuterade frågan i våra led om ledarens kön, en man och en kvinna blir då möjligt.

Men sedan önskar jag en samfundsorganisation som mer trycker ut beslut och initiativ på församlingsnivån. Att främja församlingsväxt och församlingsgrundande görs bäst genom att lokala församlingar fungerar som motorer och centra, EFK har redan tagit steg i den riktningen, men det kan göras ännu tydligare.

Trots att vi inte erkänner det, har vi genomlevt ett antal år med stagnation, EFK:s tillväxt beror på sammanslagningar av församlingar, och att vi under en period var ett viktigt alternativ för nya församlingar att ansluta sig till. Sedan har vi en liten grupp av starkt växande församlingar, utan dem skulle våra siffror inte vara särskilt lysande.

Detta räcker inte. Därför tycker jag att ett visionärt profetiskt-apostoliskt råd knyts till missionsledningen med ett inflytande över både utbildning, konferenser och strategiska val i internationell mission. Det bör utgöras av lokala ledare som i praktiken visar att man förenar praxis med lokal andlig förnyelse och utveckling med förmågan att inspirera och lära andra församlingar att göra på liknande sätt.

Min erfarenhet av 16 år i Evangeliska Frikyrkans och tidigare Örebromissionens styrelse, är att styrelsen knappast orkar med och klarar av att vara ett sådant apostoliskt-profetiskt råd. Styrelsearbetet blir lätt uppslukat av administrativt och ekonomiskt arbete.

Ett alternativ är naturligtvis att radikalt organisera om styrelsearbetet.

EFK har blivit mer spretigt under de senaste tio åren. En del tycker att det är bra. En spretighet kan vara bra om det handlar om att utveckla och experimentera i hur man bedriver mission och församlingsbildande och församlingsbyggande idag. Men en spretighet som handlar om grundläggande lärofrågor tycker jag inte är bra.

Jag förväntar mig en ledning för EFK som värnar om, driver och är apologeter för våra överenskomna inriktning, att vara karismatisk, baptistisk, evangelikal och missionsinriktad. Det kan göras ännu tydligare.

 

 

Har gjort utspel om hur pastorn ska vara klädd. Har läst med intresse kommentarerna.

Är dock fortfarande lika villrådig i denna fråga.

När det gäller kyrkklädsel i allmänhet, så tror jag fortfarande på mångfaldens princip. I varje fall i storstäder finns det inte enhetliga klädstilar. Ska en kristen församling nå en stor bredd av människor, blir det fel om man har en enhetlig klädstil i församlingen. Däremot är det väl en rimlig standard att man är hel och ren och inte luktar alltför illa, om man klär sig i elegant kostym eller jeans, i grått eller rött, är individens eget val.

När det gäller pastorns klädsel så är jag fortfarande villrådig. Jag kan se en viss poäng i någon form av ämbetsklädsel, även om jag inte kan ge det en teologisk innebörd. Utan mer som uttryck för kreativitet i gudstjänsten. Utifrån min baptistiska teologiska grundsyn känns det dock otänkbart, baptismen betonar allmänna prästadömet, och att vi är bröder och systrar som möts för gudstjänst, inte präster och lekmän.

Och hur man ska vara klädd i den moderna mångfaldens församling, med elegant klädda afrikaner, elegant klädda direktörer och ambassadörer, fritidsklädda forskare och IT-människor, och diverse vanligt folk med mycket varierande utstyrsel, har jag fortfarande svårt att få grepp om. Speciellt om man inte har någon given egen klädstil.

Jag kör nog som jag brukar, variation, Niklas Piensoho-stil ibland, jeans ibland och en ganska proper kostym ibland. Den 9 juni blir det dock en proper kostym, då har vi avslutningsgudstjänst för Elimkyrkan, för kyrkobyggnaden alltså.

Det är tragiska händelser som pågår just nu i ett antal Stockholmsförorter. En av EFK-församlingarna i Stockholm, Husbykyrkan, ligger mitt i det drabbade området. De behöver allt vårt stöd nu. Det är ett antal ytterligare församlingar som ligger mitt i berörda områden bl.a. Rinkebykyrkan och Tenstakyrkan, och flera av Elimkyrkans pionjärsatsningar och församlingsplanteringar finns också i områden som drabbats av bränder senaste dygnet.

De kristna kyrkorna är ofta spjutspetsar i att skapa integration och att stötta ungdomar i dessa förorter.

Däremot behövs mer insatser för att nå fram till dessa grabbgäng, uppenbarligen har familjenätverken och familjerna inte klarat av detta. Här behöver kyrkor, sociala myndigheter, skola och polis hjälpas åt.

Media och expertkommentatorer generaliserar för mycket. Det är små grupper av grabbgäng som driver detta. 99 procent av Husbyborna är helt oskyldiga till det som händer. Om detta bara handlar om strukturella samhällsproblem som en del politiker och experter tycks tycka, varför är då inte flickorna och kvinnorna med? Det är ju bara grabbar som tänder på bilar och kastar sten.

Tyvärr är de som drabbas av grabbgängens verksamhet de invånare som bor i Husby och de andra berörda förorterna. De som tjänar på bilbränderna och stenkastningarna är Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson, de kommer att använda dessa händelser för politiska syften, och ge mer näring åt främlingsfientliga strömningar.

Idag firar jag och fru Swärd bröllopsdag nummer 37. Vi reser bort ett drygt dygn, hon är fortfarande delvis konvalescent efter knäoperationen så vi är lite begränsade i vad vi kan göra.

Nu är det några få dagar kvar innan Elimkyrkan lämnar Östermalm. 9 juni har vi vår sista gudstjänst, sedan bär vi ut de gamla kyrkbänkarna. Sedan flyttar vi till Södermalm, till en mycket större kyrka. Men den håller fortfarande på att renoveras så det tar tid innan vi fullt ut kan använda nya kyrkan. I förrgår valdes jag in i styrelsen för Söders kristna råd, och lämnar nu Östermalms kristna råd.

Livet förändras dramatiskt, att vara Söderkyrka är en helt annan grej än att vara Östermalmskyrka.

Det här är vyn över Lule älv, vid Södra Sunderbyn strax norr om Luleå, där jag höll mina fem predikningar i helgen. Fick också se Facebooks nya serverhallar i Luleå. Fantastiskt fin investering för Norrbotten, där man kan använda klimatet och den lokala förnybara energin i form av vattenkraften, för världsledande high-tech-investering.

Jag befinner mig nu på en kristen lägergård i Södra Sunderbyn, mitt emellan Luleå och Boden. Jag talar på fem möten under två dagar. Det kommer kristna hit från övre Norrland, har mött troende från Luleå, Piteå, Gammelstaden, Haparanda, Jokkmokk, Älvsbyn, Vistträsk m.fl. platser. Det är en salig blandning av EFS-are, Svenska Kyrkan, Equemeniakyrkan, Pingst, och EFK, men det är EFK som arrangör.

Att uppmuntra och inspirera och förmedla pingstens Ande och kraft ser jag som uppdraget. Jag högaktar kristna som står fast för evangeliet och bygger församling på de mindre orterna i Sverige, Norrbotten hör inte direkt till Bibelbältet, så det är ganska kärva bygder ur andlig synvinkel, så dessa trossyskon behöver allt vårt stöd och uppbackning.

Det är fascinerande att få predika med utsikt över Lule älv, älven rinner precis utanför vår konferensgård. Vi förväntar oss att Anden från höjden idag ska bekläda oss med ny kraft och ny uppfyllelse av Andens goda gåvor som vår Herre frikostigt ger till längtande kristna. Vi ber till Gud om en ny tid av andeutgjutelse och väckelse över Norrbotten.

Lördag morgon drar jag till Luleå för att hålla fem predikningar på en kristen pingstkonferens. Jag kommer att hela tiden tala om Andens verk i våra liv, hur vi ständigt kan uppfyllas av Anden, hur vi kan flöda i Andens gåvor, hur Anden är en person, vad det innebär att drivas av Anden, vad det innebär att vara Andens tempel, om Andens kraft m.m.

Min ambition är inte att hålla teoretiska föredrag utan jag vill se allt jag talar om bli verklighet, Anden kommer att falla över törstande människor som vill dricka av det levande vattnet.

Sedan ska jag försöka avrunda pastorsklädes-debatten, har med intresse läst kommentarerna, men jag är fortfarande lite villrådig i ämnet.

Sedan har jag tänkt lägga ut en kommentar om EFK:s kommande missionsdirektorsval endera dagen, inte diskutera namnförslag, men diskutera principer, den viktiga frågan är att fastställa vart vi är på väg, åt vilket håll ska vi ledas, och sedan handlar det om att fundera vilka som är lämpliga att hålla i taktpinnen, utifrån den färdriktning man gör.

För att göra det lite mer konkret.

Ska pastorn  vara klädd så  här:

 

 

 

 

 

 

eller så här:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eller så här:

 

 

 

 

 

 

 

eller så här:

 

 

 

 

 

 

 

eller så här:

 

 

 

 

 

eller så här:

 

 

 

 

 

eller så här:

 

 

 

 

 

 

eller så här:

Till helgen kommer jag att besöka Luleå och tala på pingstkonferensen på Klippan i Södra Sunderbyn utanför Luleå.

Jag kommer att tala i 5 möten, lördag 16.00 och 19.00 och söndag 11.00, 15.00 och 18.00.

Jag kommer bland annat ha med mig mina böcker som erbjuds till bra priser och signerade.

Ämnet kommer att bli den Helige Ande, och vi förväntar oss Andens utgjutande över oss alla, till ny inspiration och glädje.

Hur ska en pastor vara klädd? Det är en fråga jag grubblar på ibland. Det är enklare för präster i Svenska kyrkan, katolska och ortodoxa präster som har en liturgisk klädsel, med viss anknytning till prästernas klädsel i Gamla Testamentet. De har en given ämbets- och tjänsteklädsel.

Vi frikyrkliga har ju spolat allt detta. Hur gör vi då?

Här går trenderna lite fram och tillbaka. I min barndoms frikyrka kom man alltid välklädd till kyrkan, man skulle komma inför Gud i gudstjänst, och då kunde man inte komma som en slashas i klädseln, kostym, slips och vit skjorta gällde för männen. För kvinnor klänningar eller kjolar. Skulle en kvinna komma i byxor till en gudstjänst på sextiotalet, skulle det bli uppståndelse.

Detta började luckras upp en del under sjuttiotalet. För mig som rörde mig mycket i Jesusrörelse, kommunitets- och karismatiska kretsar, där var det enkel klädsel som gällde. En amerikansk Jesusrörelseperson kom minsann inte i någon kostym, var jeansen hela och rena var det bra.

Sedan kom trosrörelsen 1982-83. Och där var det en tydlig klädkod, man skulle klä upp sig när man gick till kyrkan. För männen blev det självklart med kostym och slips. Nu kom slipsar och kostymer fram lite överallt, kvinnorna hade nog mer av flexibilitet, men att klä upp sig var praxis. Men klädstilen har ändrats inom trosrörelsen, och idag råder det en ganska fri klädstil.

Sedan kom Vineyardrörelsen, då blev det plötsligt Kalifornisk fritidsklädsel som gällde. Att lovsjunga Gud skulle man göra i en t-shirt och jeans. Det fick genomslag inte minst i EFK, allt vad elegantare klädsel heter, lyser med sin frånvaro på medarbetarsamlingar inom EFK.

Idag är bilden något komplicerad. Jag är pastor för en brokig och mångkulturell storstadsförsamling. En salig blandning av akademiker, näringslivsmänniskor, karriärister, personer med kinesisk, afrikansk, iransk bakgrund. Och många andra.

Afrikanerna klär upp sig när de går till kyrkan, de tar på sig det färggrannaste och finanste man har. Näringslivsfolk som alltid går i kostym eller stram elegant kjol i jobbet, sätter på sig fritidsklädsel när man går till kyrkan på söndan. Äldre frikyrkofolk har kvar vanan från förr att klä upp sig när man går till kyrkan. Medan yngre och yngre medelålders svenskar, kommer med fritidsklädsel, även om de till vardags har ett jobb som kräver annan klädsel.

Jag har en dotter som jobbar i modebranschen, som ständigt förser mig med de allra senaste märkeskläderna. Så för mig är det enkelt. Men jag märker att det är inte så många i frikyrkan som begriper att jag går runt i de allra hippaste modekläderna.

Är inte den bästa lösningen att man som pastor i en mångkulturell och brokig församling, försöker främja mångfalden. Ska afrikanen behöva byta klädstil och anpassa sig till svensk praxis, är det inte charmen att man går klädd som man gör enligt afrikansk praxis? De som vill klä upp sig när man möts för gudstjänst, är det fel att göra detta? Och finns det någon grund för att hävda att man absolut inte får vara fritidsklädd när man deltar i gudstjänst?

Klädstilarna är många i storstadsmiljön. Ska vi vara en välkomnande famn i församlingen för olika kategorier av människor, är det inte då fel att vi försöker forma en strikt klädstil i kyrkan, som gör att människor känner sig utanför om de inte har den klädstilen.

Mångfalden tror jag är bäst, och att folk får vara sig själva.

Men för mig som pastor för mångfaldens kyrka, är frågan inte löst med detta. Förra söndagen predikade jag i jeans och en kortärmad tröja, 25-35 åringarna kunde vara helt nöjda. Söndagen innan hade jag på mig en elegant kostym, de äldre, kongoleserna, etioperna och ryssarna var jättenöjda.

Ja, så är det, hur ska man göra? Kan jag få ett råd?

Det jag reagerar negativt på är när en klädstil blir det enda accepterade i ett visst kristet sammanhang. Man ska vara på ett visst sätt till det yttre för att bli accepterad. När jag ser att alla går klädda på samma sätt, då har jag lust att klä mig tvärtemot.