Det har varit omfattande feedback på mitt inlägg igår på Evangeliska Frikyrkans pionjärblogg, noterar att man läst inlägget i 12 länder, och det har varit många som länkat till texten både via facebook och twitter.

Vill också tipsa om arbetet som drivs av Björn Hald och Anna BomanHald, en form av stödverksamhet just för att hjälpa mindre församlingar på mindre orter. Ett kreativt och entreprenörsinriktat initiativ som är mycket spännande. Här är länken till hemsidan.

Den här veckan gästbloggar jag på Evangeliska Frikyrkans pionjärblogg.

Idag lägger jag ut ett blogginlägg för att uppmuntra alla som leder och kämpar i små församlingar, och brottas med att det går tungt, och man känner ett dåligt självförtroende för att det är litet det man gör.

Här är blogginlägget som visar att den lilla församlingen är motorn i kristenheten.

Inlägget går på tvärs mot mycket mainstream-tänkande i västvärlden om vad som är en framgångsrik församling. Sprid gärna texten.

Som nyvald ordförande i Ja till livet har jag blivit ombedd att gå i svaromål på statsrådet Birgitta Ohlsson om ”one of us”-kampanjen i Europa. Skriver tillsammans med avgående ordförande för Ja till Livet, Gunilla Gomér. Meningsutbytet sker på Sveriges Televisions hemsida.

Jag försökte att avsluta den här bloggdebatten om hur Roland Spjuth ser på Kristi korsdöd, med utgångspunkt från några texter han skrivit på en blogg samt ett bokkapitel. Men Fredrik Wenell kommenterar detta så jag är nog tvungen att kommentera det Fredrik skrivit.

Fredrik skriver: ”Rolands poäng är inte att ”samtidsanpassa”, göra det pedagogiskt enkelt eller att hävda att människan klarar sin frälsning utan Gud. Det handlar nog snarare om att den samtidsanpassning som penal-substitution förutsätter enligt honom måste tas i beaktande och är problematisk. Han menar ju att de har läst bibeln med alldeles för medeltida juridiska glasögon. Så frågan kan ju då ställas varför skall just den samtiden vara normerande? Detta handlar inte om relativisering utan om tolkning. Han menar, tror jag, att den inramningen av texten leder fel. Så det blir för enkelt att säga att han, och andra, samtidsanpassar men inte Luther, Calvin etc. (utan att övrig jämförelse av betydelse naturligtvis).”

Min kommentar: Jag tror inte att jag uttryckligen har sagt att Roland samtidsanpassar, det skulle innebära bedömningar från min sida som jag tycker det inte finns täckning för. Däremot tycker jag att Rolands tänkande i stor utsträckning påminner om den kritik mot traditionell försoningsteologi som idag är utbredd i både USA och England, med rötter inom evangelikalismen, ofta med en koppling till emerging church-rörelsen som kraftigt kritiserar hela läran om ”ställföreträdande strafflidande”. Där tycker jag att det finns en tydlig argumentation mot att det synsättet inte är tidsenligt, de argumenten möter jag både hos Steve Chalke, Brian McLaren, Tony Jones m.fl.

Hävdar man att grundläggande bibliska läror endast är produkter av tänkesätt och referensramar som råder under en viss tid, hamnar man ju i en total relativisering av kristen tro. Gud har talat, uppenbarat sanning till oss genom skrifterna, och det kan förstås genom Anden, och genom tjänster i Kristi kropp som Kristus har kallat för att Kristi kyrka kan få full insikt och uppenbarelse i sanningen. Visst måste detta hanteras med stort mått av ödmjukhet, kulturella glasögon riskerar alltid att störa vår bibelläsning. Men jag tycker detta har blivit en klyscha i viss modern teologi att hävda att ”ställföreträdande strafflidande” är ett medeltida påfund. Om det är så är det i så fall en väldigt långsiktig samtidsanpassning ända från Anselm på 1000-talet. Men jag tycker att det finns tydliga belägg från kyrkohistorien att denna syn på korset har präglat hela kyrkans historia. Det går väl att hitta en hel del citat från kyrkofäder som stöder detta? Men framförallt är det förankrat i själva Bibeltexterna. Den liberala teologin har nedmonterat hela läran om korset, och det har gjorts under senaste 150 åren, där borde man väl kunna enas att det handlar om samtidsanpassning, man hittar inte detta i kyrkans historia före upplysningen, inte ens hos Abelard. Men den hållning Roland företräder i denna fråga, har väl svagare förankring i kyrkohistorien, än den Anselmska-Lutherska-Calvinska försoningsläran? Ska samtidsanpassningsargumentet användas bör det ju framförallt användas mot nya trender i teologiskt tänkande senaste 100 åren och som saknar förankring i kyrkohistorien.

Fredrik W skriver vidare att anledningen till varför jag inte förstår Rolands syn på korset är han inte ”  ”läser inte försoningstexterna som separata, enskilda texter utan som en del i frälsningshistorien.” Han citerar mig sedan där jag hävdar att fokus i min bok är vad som hände på korset. Det stämmer. Men ska man gå igenom Bibelns texter om korset är det oundvikligt att hamna i hela frälsningshistorien. Det går t.ex. inte att förstå NT-texterna om Jesus som Guds lamm utan att läsa med Gamla testamentets glasögon. Inte minst tycker jag att hela berättelsen om uttåget ur Egypten är avgörande för att förstå vad som hände på korset. Så det blir nog en karikatyr att hävda att Roland ser på frågan ur ett frälsningshistoriskt perspektiv men jag gör det inte, jag känner inte igen mig i den beskrivningen.

Fredrik W skriver: ”Av detta drar Roland slutsatsen att om Jesus säger i Bergspredikan att det onda inte besegras med hämnd eller straff vore det märkligt att tänka sig att det vore sättet på vilket Gud gör upp med det onda slutgiltigt. Om det onda besegras slutgiltigt med straff (som inte innebär att han inte räknar med domen) varför säger Jesus det på det sättet i Bergspredikan? Det betyder inte som Roland påpekat att Gud inte KAN göra det (Rom 13), frågan är istället OM han gör det? Då ställer vi som kristna frågan: Vad säger uppenbarelsen eller skriften? Skall man få ihop kristologin med Jesus som människa och Gud så kan det enligt Roland vara en orimligt slutsats att Gud måste kräva straff när Jesus dör. Han försöker helt enkelt skrift förklara skrift – en gammal klassisk sola scriptura-regel. Sen kan man naturligtvis tycka det är fel eller ett dåligt sätt att läsa texterna, men det måste du nog ändå bemöta Stefan om du skall hävda att Roland har fel.”

Och här ligger väl hela grundfrågan. Jag menar att det inte är enligt Bibeln att använda det citatet från Bergspredikan för att sedan tolka hela frälsningshistorien. Det ger inte ens en riktig tolkning av Bergspredikan därför att den handlar en hel del om både helvetet och domen. Jag har försökt i flera blogginlägg att peka på ett antal bibeltexter som handlar om straff i samband med korset. Men NT-texterna om yttersta domen både i Uppenbarelseboken och t.ex. Tessalonikerbreven talar också tydligt om att Guds straffar. Det skulle vara intressant att höra Fredrik och Rolands kommentar över 2 Tess. 1:7, 8: ”Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt”. Att sortera bort en sådan vers i sin teologi och bibelläsning är väl verkligen fråga om samtidsanpassning till västvärldens rådande värderingar och sekulariserade humanism (OBS jag påstår därmed inte att Roland och Fredrik samtidsanpassar på ett sådant sätt, men jag är nyfiken på hur de tolkar den typen av bibeltexter utifrån påståendet att Gud inte straffar).

Jag tar den bibeltexten bara som ett exempel. Den krockar fullständigt med hela västvärldens och upplysningsteologins tänkande och världsbild. Ska man tolka bergspredikan så att Jesus inte straffar hur hanterar man då alla bibeltexter som visar att han gör det?

 

 

Min ledare i Världen Idag idag är en uppföljning av valet till Europaparlamentet och en allmän kommentar om vägvalen i Europapolitiken. Texten skrevs i fredags då valutgången inte var känd.

Vill också gratulera Lars Adaktusson till platsen i Europaparlamentet, jag och Lars var med i samma tonårsgäng i Filadelfia Stockholm åren 1970-71. Jag känner honom sedan den tiden.

Ska här försöka avsluta och sammanfatta debatten mellan mig och Roland Spjuth.

Till att börja med vill jag stryka under är att den bok jag jobbar med handlar inte om hela frälsningshistorien, eller hur Jesu liv och uppståndelsen hänger ihop med korset. Boken handlar specifikt om vad som hände på korset, och på vilket sätt och hur det är avgörande för min frälsning. Och hur det påverkar mitt liv idag. Det är den frågan jag brottas med och jobbar med. Den avgränsningen kan naturligtvis kritiseras men ett bokprojekt måste ha tydliga avgränsningar för att bli hanterbart.

Jag djupt beklagar att Roland inte känner igen sig i min beskrivning av hans försoningsteologi. Jag har gjort ett ärligt försök att analysera och förstå hans tänkande utifrån några texter han skrivit, men visst är det ett misslyckande när den analyserade författaren inte känner igen sig. Så ska vi gå vidare i denna diskussion måste det ske i någon form av direkt samtal. Jag har inte några som helst onda avsikter, utan försöker bara att förstå och reda ut frågorna.

Mitt långa blogginlägg som var svaret på Rolands gästblogginlägg försökte jag hålla i ett sakligt och resonerande tonläge. Men det blev dock ett misslyckande eftersom Roland skriver: ”Det mesta tokiga är att du slutar med att ge sken att jag inte förkunnar nåden!!! Förnekar jag evangelium om frälsning av nåd? Lär jag istället gärningsfrälsning? Hur fräcka anklagelser kan man rikta mot en kär broder och fortfarande vara trovärdig? Jag lever av nåd och jag har aldrig förkunnat en annan frälsning! Hur kan du tro något annat?”

Det jag gör i mitt långa blogginlägg är att jag dels försöker redogöra för hur jag uppfattar Rolands ståndpunkt, och sedan försöker jag att analysera vad konsekvenserna blir av denna ståndpunkt. Och här har jag några korta avsnitt i mitt blogginlägg där jag tar upp om den internationella debatt som pågår i detta ämne, framförallt i USA och i England. Syftet är inte alls någon personkritik mot Roland utan jag försöker endast att koppla ihop hans ståndpunkter mot denna internationella debatt, och där jag är mycket kritisk mot den omformulering av försoningsläran som pågår i USA och England. Jag ber djupt om ursäkt till Roland att mina formuleringar här är så bristfälliga att han upplever det som att det blir en fullständig karikatyr av hans ståndpunkt.

Jag tycker dock ändå att jag ärligt försöker bena ut ståndpunkterna i mitt långa blogginlägg i två bloggposter. Det är uppenbart att Roland tydligt kritiserar hela läran om Jesu ställföreträdande strafflidande, när jag återigen tittar på hans bokkapitel och bloggtexter. Det betyder inte att han tar avstånd från orden, men lägger en annan innebörd i det än i traditionell protestantisk undervisning. Man kan se på både ställföreträdande och strafflidande på lite olika sätt. Och här tycker jag att vi kunde vara överens om att vi ser det på lite olika sätt.

Min slutsats är att detta leder till konsekvenser för synen på synd, frälsning, domen m.m. och här tror jag att Rolands och min uppfattning skiljer sig åt.

Roland visar ju i sina texter att han menar att min traditionella protestantiska syn på dessa frågor leder i fel riktning i förståelsen av frälsning och hur vi lever våra kristna liv.

Men sedan återkommer man ju till den klassiska frågan som hela Waldenström-debatten handlade om på 1870-talet, och som jag tycker att Roland inte direkt berör i sina texter.

Vad hände på korset? Dog Kristus för människans skull? Som ett yttersta kärleksbevis och för att bära vår synd? Eller dog han också för Guds skull? Att försoning handlade om att människan behövde bli försonad med Gud, försoningen behövdes också för Guds skull. Det var två parter som behövde försonas. Fiendskapen mellan Gud och människa var från båda hållen, på grund av människans synd. Det är ju detta man menar när man säger att Guds vrede över synden och Guds dom över synden, blev verkställd på korset.

Ska försöka avsluta min diskussion med Roland Spjuth på ett snyggt sätt, och filar på någon form av sammanfattande slutformulering. Jag tror att vi måste försöka ordna ett möte där vi diskuterar igenom frågorna, det verkar vara svårt att i bloggform fullt ut greppa varandras ståndpunkter. Hoppas på att hinna med det under helgen.

Kristna sånger uttrycker teologi.

Lydia Lithells klassiker, ”Det enda som bär”, vilken syn på försoningen är den uttryck för? Det är väl alldeles uppenbart.

http://ydrebo.se/forsamlingskar/det_enda_jag_vet.pdf

Ni kanske har noterat nyheten i kristna pressen denna vecka att jag har valts till ordförande i pro-life-organisationen Ja till Livet. Man kan läsa om det i Världen Idag här, och i Dagen här.

Kan man bli mer kristen höger än vad jag är, enligt stereotypa schabloner om kristen höger? Nu är jag ordförande i Svenska Evangeliska Alliansen, Claphaminstitutet och Ja till Livet och dessutom ledarskribent på Världen Idag, allt detta brukar enligt slarviga definitioner klassas som kristen höger.

För dem som helt vill stämpla ut mig i en högerbur bör också besinna att jag sitter med i Sveriges kristna råds klimat- och miljögrupp. Sitter också i styrelsen för Söders kristna råd, som organiserar kyrkorna på Södermalm i Stockholm, där man jobbar ihop med bl.a. Katolska domkyrkan, Katarina kyrka och Maria Magdalena kyrka.

Och detta räknas knappast som kristen höger.

Så stereotyperna om kristen höger och kristen vänster bör man vara försiktig med att klistra på folk.

 

Vill man höra mig live tala om försoningsläran kan man komma till New Wines sommarkonferens i Vänersborg, veckan efter midsommar. I ett av seminarierna där under torsdagen kommer jag att beröra detta ämne. Jag kommer också att ta upp ämnet och kristen tro och miljöfrågan.