Jag försökte att avsluta den här bloggdebatten om hur Roland Spjuth ser på Kristi korsdöd, med utgångspunkt från några texter han skrivit på en blogg samt ett bokkapitel. Men Fredrik Wenell kommenterar detta så jag är nog tvungen att kommentera det Fredrik skrivit.
Fredrik skriver: ”Rolands poäng är inte att ”samtidsanpassa”, göra det pedagogiskt enkelt eller att hävda att människan klarar sin frälsning utan Gud. Det handlar nog snarare om att den samtidsanpassning som penal-substitution förutsätter enligt honom måste tas i beaktande och är problematisk. Han menar ju att de har läst bibeln med alldeles för medeltida juridiska glasögon. Så frågan kan ju då ställas varför skall just den samtiden vara normerande? Detta handlar inte om relativisering utan om tolkning. Han menar, tror jag, att den inramningen av texten leder fel. Så det blir för enkelt att säga att han, och andra, samtidsanpassar men inte Luther, Calvin etc. (utan att övrig jämförelse av betydelse naturligtvis).”
Min kommentar: Jag tror inte att jag uttryckligen har sagt att Roland samtidsanpassar, det skulle innebära bedömningar från min sida som jag tycker det inte finns täckning för. Däremot tycker jag att Rolands tänkande i stor utsträckning påminner om den kritik mot traditionell försoningsteologi som idag är utbredd i både USA och England, med rötter inom evangelikalismen, ofta med en koppling till emerging church-rörelsen som kraftigt kritiserar hela läran om ”ställföreträdande strafflidande”. Där tycker jag att det finns en tydlig argumentation mot att det synsättet inte är tidsenligt, de argumenten möter jag både hos Steve Chalke, Brian McLaren, Tony Jones m.fl.
Hävdar man att grundläggande bibliska läror endast är produkter av tänkesätt och referensramar som råder under en viss tid, hamnar man ju i en total relativisering av kristen tro. Gud har talat, uppenbarat sanning till oss genom skrifterna, och det kan förstås genom Anden, och genom tjänster i Kristi kropp som Kristus har kallat för att Kristi kyrka kan få full insikt och uppenbarelse i sanningen. Visst måste detta hanteras med stort mått av ödmjukhet, kulturella glasögon riskerar alltid att störa vår bibelläsning. Men jag tycker detta har blivit en klyscha i viss modern teologi att hävda att ”ställföreträdande strafflidande” är ett medeltida påfund. Om det är så är det i så fall en väldigt långsiktig samtidsanpassning ända från Anselm på 1000-talet. Men jag tycker att det finns tydliga belägg från kyrkohistorien att denna syn på korset har präglat hela kyrkans historia. Det går väl att hitta en hel del citat från kyrkofäder som stöder detta? Men framförallt är det förankrat i själva Bibeltexterna. Den liberala teologin har nedmonterat hela läran om korset, och det har gjorts under senaste 150 åren, där borde man väl kunna enas att det handlar om samtidsanpassning, man hittar inte detta i kyrkans historia före upplysningen, inte ens hos Abelard. Men den hållning Roland företräder i denna fråga, har väl svagare förankring i kyrkohistorien, än den Anselmska-Lutherska-Calvinska försoningsläran? Ska samtidsanpassningsargumentet användas bör det ju framförallt användas mot nya trender i teologiskt tänkande senaste 100 åren och som saknar förankring i kyrkohistorien.
Fredrik W skriver vidare att anledningen till varför jag inte förstår Rolands syn på korset är han inte ” ”läser inte försoningstexterna som separata, enskilda texter utan som en del i frälsningshistorien.” Han citerar mig sedan där jag hävdar att fokus i min bok är vad som hände på korset. Det stämmer. Men ska man gå igenom Bibelns texter om korset är det oundvikligt att hamna i hela frälsningshistorien. Det går t.ex. inte att förstå NT-texterna om Jesus som Guds lamm utan att läsa med Gamla testamentets glasögon. Inte minst tycker jag att hela berättelsen om uttåget ur Egypten är avgörande för att förstå vad som hände på korset. Så det blir nog en karikatyr att hävda att Roland ser på frågan ur ett frälsningshistoriskt perspektiv men jag gör det inte, jag känner inte igen mig i den beskrivningen.
Fredrik W skriver: ”Av detta drar Roland slutsatsen att om Jesus säger i Bergspredikan att det onda inte besegras med hämnd eller straff vore det märkligt att tänka sig att det vore sättet på vilket Gud gör upp med det onda slutgiltigt. Om det onda besegras slutgiltigt med straff (som inte innebär att han inte räknar med domen) varför säger Jesus det på det sättet i Bergspredikan? Det betyder inte som Roland påpekat att Gud inte KAN göra det (Rom 13), frågan är istället OM han gör det? Då ställer vi som kristna frågan: Vad säger uppenbarelsen eller skriften? Skall man få ihop kristologin med Jesus som människa och Gud så kan det enligt Roland vara en orimligt slutsats att Gud måste kräva straff när Jesus dör. Han försöker helt enkelt skrift förklara skrift – en gammal klassisk sola scriptura-regel. Sen kan man naturligtvis tycka det är fel eller ett dåligt sätt att läsa texterna, men det måste du nog ändå bemöta Stefan om du skall hävda att Roland har fel.”
Och här ligger väl hela grundfrågan. Jag menar att det inte är enligt Bibeln att använda det citatet från Bergspredikan för att sedan tolka hela frälsningshistorien. Det ger inte ens en riktig tolkning av Bergspredikan därför att den handlar en hel del om både helvetet och domen. Jag har försökt i flera blogginlägg att peka på ett antal bibeltexter som handlar om straff i samband med korset. Men NT-texterna om yttersta domen både i Uppenbarelseboken och t.ex. Tessalonikerbreven talar också tydligt om att Guds straffar. Det skulle vara intressant att höra Fredrik och Rolands kommentar över 2 Tess. 1:7, 8: ”Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt”. Att sortera bort en sådan vers i sin teologi och bibelläsning är väl verkligen fråga om samtidsanpassning till västvärldens rådande värderingar och sekulariserade humanism (OBS jag påstår därmed inte att Roland och Fredrik samtidsanpassar på ett sådant sätt, men jag är nyfiken på hur de tolkar den typen av bibeltexter utifrån påståendet att Gud inte straffar).
Jag tar den bibeltexten bara som ett exempel. Den krockar fullständigt med hela västvärldens och upplysningsteologins tänkande och världsbild. Ska man tolka bergspredikan så att Jesus inte straffar hur hanterar man då alla bibeltexter som visar att han gör det?
Pingback: Bibeltanten | Gunnels plats i rymden()