Nu kan jag presentera en nyhet. Jag kommer att leda en debatt i Almedalen under Almedalsveckan om ”Gud i politiken – bra eller dåligt”. Det blir en debatt mellan Christer Sturmark och Humanisterna på ena sidan, och Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet på andra sidan, företrädda av Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg. Min roll blir att vara moderator i debatten.

Evenemanget kommer att hållas torsdag 8 juli klockan 16.30-18.15 på Gotlands högskola i sal B25. Det är öppet för allmänheten, fritt inträde, så vem som helst kan komma dit. Debatten blir alldeles innan Mona Sahlin håller sitt stora Almedalstal, alldeles bredvid högskolan.

Jag är fortfarande i Schweiz, njuter av Genevesjön, har legat och solat vid sjöns strand idag, besökte Bern i fredags och har åkt till Chamonix under lördagen och fick se en skymt av Mont Blanc, vi flyger hem söndag kväll.

Noterar intensiv debatt om Benny Hinn-frågan, och önskemål om att jag inte ska vara så diplomatisk, utan tala i klarspråk. När det gäller Gazafrågan tycker jag att det var ett bra komplement till alla politiska utspel att läsa Israels Sverigeambassadör artikel på DN debatt häromdagen. Vad man än står i denna fråga, är det alltid nyttigt att lyssna på motpartens story och argument. Tycker att Israels perspektiv för ofta kommer i skymundan i den här typen av situationer.

Och så Benny Hinn. Skulle vilja säga följande:

1. Jag har bara lyssnat på Benny Hinn live två gånger, den ena gången i Frankfurt på Bonnkes Eurofirekonferens 1987, och på motsvarande Eurofirekonferens 1988 i Birmingham. Har nog läst någon av hans böcker för länge sedan. Är dåligt uppdaterad med andra ord. De två mötena jag besökte, var mäktiga tillställningar, präglade av trosatmosfär, och tillbedjan. Jag känner mig dock inte helt hemma med denna typ av amerikansk showorienterad kristendom, med en superpredikant i centrum, men en del gillar det. Konferenskristendom tilltalar mig inte särskilt mycket överhuvud taget. Att grunda en församling med 4-5 medlemmar och att vara ute på fredagnätter och göra något för ungdomar och uteliggare, känns mer tilltalande för mig.

2. Tycker att man ska vara försiktig i att kritisera predikanter. Och när man gör det behöver man grunda kritiken på fakta och uppgifter som är vederhäftiga. Bibeln uppmanar oss också till att vara sakliga när vi kritiskt granskar kristna ledare, anklagelser ska bestyrkas av flera vittnen skriver Paulus. Det får inte vara skvaller, eller lösa rykten som vi grundar bedömningen på. Jag är ytterst tveksam till att använda Youtube-klipp när man kritiskt granska predikanter. Det går att ge ett antal exempel på hur predikanter har sågats genom enstaka citat från någon predikan. Jag tycker inte att metoden är seriös. Ska man kritiskt granska vad någon predikar behöver man jobba med en systematisk genomgång av hela predikningar, och gärna också böcker. Enstaka citat, ryckt ur sitt sammanhang, behöver inte alls ge en rättvisande bild åt vad en person står för. Och även predikanter har dåliga dar, och slänger ur sig något som inte var genomtänkt. Jag har här på min blogg kritiserar två predikanter senaste året, vad jag minns. Dels Jonas Gardell, dels Brian McLaren. I båda fallen byggde kritiken på en noggrann läsning av böcker de har skrivit. I McLarens fall var jag noga med att betona att kritiken bara gällde den boken, inget annat han har sagt eller skrivit. Den kritik jag förde fram mot Benny Hinn här på bloggen för någon månad sedan, var helt och hållet grundat på den information som gavs på Benny Hinns egen hemsida. Så det var inte grundat på några lösa rykten eller skvaller. Tyvärr har jag inte läst något av Hinn på ett antal år, och bara hört enstaka fragment av predikningar, så jag har ingen grund alls för att kritiskt granska innehållet i hans förkunnelse. Jag utgår dock ifrån att Ulf Ekman och hans medarbetare har koll på detta, då man har inbjudit honom till konferensen.

3. Tycker att predikanters karaktär är viktigare än gåvorna. Den tesen har jag drivit här på bloggen hela tiden. Gåvor kan förfalskas, det är svårare att förfalska Andens frukt. Karaktären innefattar ju olika aspekter av våra liv, hur vi lever som människor och är trovärdiga inför omgivningen. Vill någon ta reda på  något om min karaktär bör man prata med hustrun, familjen, grannarna, närmaste vänner och medarbetare i den församling man är verksam i, och församlingar man varit verksam i. Karaktären och Andens frukt innefattar ju många olika aspekter av livsstilen. Något mycket grundläggande i kristen karaktär är till exempel ödmjukhet. Predikanter som blir så stora kändisar att de tappar ödmjukheten, de brister i karaktären och håller inte måttet. Hantering av pengar och ekonomi är naturligtvis en annan sådan viktig punkt. Jag känner dock inte alls Benny Hinn och har inte läst eller tagit del av de kritiska granskningar som har gjorts av hans karaktär och hur han hanterar pengar, så jag kan inte bedöma detta. Jag reagerade dock kraftigt på för en månad sedan att man kan åka jorden runt och predika för många miljoner, inklusive televisionen, och ha en så dålig relation med sin fru, så man blir chockerad när hon vill ta ut skilsmässa – vilket var min konklusion om skilsmässoinformationen på Hinns hemsida. Skulle någon ledare i en församling jag var pastor för, vara i liknande situation, skulle jag uppmana personen att kliva av från ledaruppdrag, tills man har klarat ut saker i sitt eget liv. Detta omdöme från min sida handlar dock bara om den information som har getts på Benny Hinns hemsida. Allt det övriga kring Benny Hinn kan jag inte bedöma, jag vet inte om det är skvaller och förtal, eller seriös kritik. Eftersom Hinn hittills har varit respekterad i ganska breda kretsar i karismatisk-pentekostal kristenhet, utgår jag dock ifrån att dessa saker är i ordning, men den ytterst begränsade information jag fick del av för någon månad sedan fick i varje fall mig att höja ögonbrynen. Det kan ju hända att jag tittar närmare under sommaren på de frågor som Hinn har kritiserats för.

4. Jag tror starkt på karismatisk kristendom med fokus på att Gud gör under, helande, profetia m.m. När Bibeln talar om det så betonas att det är tecken som ska följa dem som tror. Inte exklusiv lyxutrustning för några priviligierade predikanter. Gåvorna behöver alltid peka på gåvogivaren Kristus. Används gåvorna för att  rikta strålkastarljuset på oss själva blir det fel.

Jag och hustrun är i Schweiz några dagar för att hälsa på vår yngste son som studerar här. Noterar många inlägg om Gaza och Benny Hinn, har inte tänkt att fördjupa mig i den debatten utan det var bara en kort kommentar. Ber att få återkomma så snart som möjligt. Jag har viss internetuppkoppling här i Schweiz.

Två heta diskussionsfrågor senaste veckan har handlat om Benny Hinn som kommer till Livets ord, och Israels agerande i Gaza. Här är Dagens senaste Gaza-nyhet.

Tycker att det också vore intressant att diskutera vilka som kallas till de andra kristna konferenserna. Vilka kriterier ska man utgå ifrån? Vad kvalificerar en person till att bli kristen konferenstalare i Sverige? Har det en koppling till vad man har uträttat och vilken nivå av ledarskap man fungerar i, inom kristna sektorn? Har det att göra med talekonst, och en känsla av att en person är unikt smord att tala till en stor grupp människor? Eller handlar det om att man har ett unikt vittnesbörd och trovärdighet som kristen? Eller har det att göra med att man är kändis? Min känsla är att Ulf Ekman har ambitionen att ha en hög nivå på sina inbjudna gäster vid Livets Ords konferenser, det är oftast internationellt respekterade kristna ledare med mycket gott anseende i breda kretsar, och det är personer som har uträttat en hel del. Men hur som helst, Benny Hinn är kontroversiell, man bör dock komma ihåg att han är en mycket respekterad person i breda pingst-karismatiska kretsar i den internationella kristenheten. Det är lätt att vi småpredikanter sitter hemma och tycker en massa saker om predikanter som kan samla upp till en miljon personer på sina möten.

Men om jag nu ska vara en tyckande småpredikant, är jag mycket kritisk till när familjeliv, äktenskap och offentlig tjänst inte hänger ihop. Och jag är inte särskilt tilltalad av att helandet görs till show och kopplas för mycket till spektakulära plattforms-ministries. Men jag tycker också det finns skäl att kritisera de konferenstalare som inte ber för de sjuka. Man kan ju knappast anklaga Hinn för att vara kritisk till det karismatiska. När det gäller kritiken mot Hinn angående ekonomi och teologi, är jag inte insatt, så jag kan inte bedöma detta. Kristendom är dock mångmiljardverksamhet i USA, ska man kritisera kristna amerikanska ledare för att ta ut för hög lön, bör nog den kritiken riktas mot betydligt fler än  Benny Hinn.

Och vad ska man tycka om Israels agerande i Gaza? När man sitter och tycker hemma i sin fåtölj, så förundras man ibland över att Israel inte mer väger in PR-strategiska överväganden i sin militära ledning. Jag kan inte begripa vad man har vunnit militärt med sitt agerande i detta fall.

Samtidigt förundras man över ensididigheten och perspektivlösheten i debatten om Israel. Jag tycker att det är både hyckleri och dubbelmoral hos västvärldens ledare kring denna fråga. Samtliga västvärldens länder anser sig ha rätt att mycket strikt värna om sitt försvar och att ha enorma resurser för att skydda sina länder och invånare mot militära angrepp och hot mot ländernas medborgare. Det är dessutom ganska enkelt, som i Sveriges fall, eftersom vi inte är utsatta för några militära hot, och har inte varit det under många år. Israel är utsatt för hot och attacker ständigt, som är ljusår från vad de trygga och välmående västländerna lever med. Jag är övertygad om att om Sverige, eller Norge, eller England eller vilket land som helst i väst, utsattes för liknande hot, så skulle det krävas militära insatser, mobilisering, försvar, för att skydda de egna medborgarna. Tydligen har inte Israel den rätten.

Landet är utsatt för dubbla hot, dels Iran som upprustar på distans, dels Hamas, Hizbollah m.fl. som hotar Israel vid egna gränserna, och bland annat utsätter Israelerna för dagliga raketangrepp. Självklart kan man ha synpunkter på hur Israel försvarar sig, men det blir ju helt fel diskussion om man inte tar med i beräkningen hur totala hotbilden mot Israel ser ut.

Turkiet har gått hårt ut mot Israel. Hur har Turkiet själva behandlat kurderna, som egentligen är i liknande situation som palestinierna. Har Turkiet visat någon vilja att diskutera en självständig stat för kurderna? De hot Turkiet har varit utsatta för i kurd-konflikten är ju marginellt i jämförelse med de hot Israel har varit utsatta för. Jag tycker det är ett bra exempel på hyckleriet bland västländerna (inkl. Turkiet) i bedömningen av mellanösternskonflikten.

Den svenska kristenheten har oavbrutet gått tillbaka sedan fyrtiotalet. De flesta frikyrkor klarar i bästa fall av att ta hand om sina befintliga medlemmar och deras närmaste kontaktnät. En del klarar inte ens av det. En liten minoritet av dagens frikyrkoförsamlingar klarar av att bedriva evangelisation och mission i sitt närområde i egentlig mening, en mission som verkligen utbreder Guds rike och för nya människor till tro på Kristus. Svenska kyrkan är ett sjunkande skepp. I stora delar av Sverige existerar knappt någon gudstjänstfirande församling längre, och om den finns har den mycket hög medelålder. Det jag säger är inget löst tyckande, utan basfakta, jag brukar nämligen analysera kyrkstatistiken, och Evangeliska Frikyrkans statistik har jag mycket ingående kunskaper om.

Om vårt uppdrag bara handlade om att ta hand om befintliga kristna och skapa en verksamhet som håller deras tro vid liv, då hade vi inte behövt ägna oss åt församlingsplantering. Men om uppdraget är att nå hela svenska folket med evangeliet, från Treriksröset till Smygehuk, då är församlingsplantering en nödvändighet. Eftersom majoriteten av befintliga församlingar inte alls tar missionsuppdraget på allvar, så är det nödvändigt med nya församlingar som tar missionsuppdraget på allvar. Tror dessutom att många av befintliga församlingar saknar förmågan att kommunicera evangeliet till vanligt folk på ett begripligt och relevant sätt, och har en stil och ett tonläge som når fram till vår tids människor. Då handlar kyrkans överlevnad om att det skapas nya aktörer, nya kristna gemenskaper och församlingar som tar missionsuppdraget på allvar.

Församlingsplantering är också en nyckel för gåvoupptäckande och ledarutveckling. I Elimkyrkan i Stockholm grundande vi för några år sedan en etiopisk-eritreansk dotterförsamling som efter några år nu har 45 medlemmar. Den församlingen planerar nu att grunda två dotterförsamlingar, en i Addis Abeba, och en i Sundsvall. De tar missionsuppdraget på allvar. De söker nu ekonomiska understödjare för dessa projekt, det handlar bl.a. om att anställa pastorer att leda dessa två satsningar, du kan maila ybcstk@yahoo.com om du vill ha mer information och bli en månatlig understödjare.

Min pastor under senare delen av sjuttiotalet och början av åttiotalet, Kjell Sjöberg, gick då ut med en vision om att det behövs 20 nya församlingar i Stor-Stockholm. Idag är Stockholms folkmängd mycket större, och visionen behöver justeras uppåt, 50 församlingar som vi har gått ut med. I Elimkyrkan är vårt mål att grunda 10 församlingar närmaste 10 åren.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi pratat en del om församlingsplantering, och vi har satt upp specifika mål, men sanningen är att det är en liten grupp av entusiaster som ägnar sig åt att stötta och i praktiken grunda nya församlingar – trots detta tycks EFK vara etta i svensk kristenhet på detta område under senaste 20 åren. Den breda majoriteten och inte minst den breda majoriteten av större och etablerade församlingar tycks i praktiken vara ganska ointresserade. Men man kommer ingen vart genom att gnälla på dem som inte gör något på församlingsplanteringsområdet, det avgörande är att vi själva tar Guds kallelse på allvar i detta uppdrag.

Istället för att ägna oss åt internt navelskåderi och kvasiintellektuella teologiska grubblerier och även teoretiserande om församlingsplantering, behöver vi ägna oss åt att i Andens kraft gå ut med evangeliet långt utanför kyrkdörrarna, och presentera Jesus för vanligt folk, på ett sätt som är relevant, utmanar och väcker intresse -och leder till frälsning och omvändelse – och bl.a. grunda församlingar med dem som kommer till tro.

Idag hade vi gudstjänst i Elimkyrkan i Stockholm och det var jag som stod för predikan. Huvudbudskapet var att fortsätta satsa på församlingsplanteringar. Att en församling satsar på att grunda nya församlingar är lika naturligt som att föda barn. Predikan kan man lyssna på genom att klicka på www.elimkyrkan.org och sedan klicka till höger på nedladdningar och predikan 2010-05-30.

Ibland ställs frågan varför vi ska satsa på detta, det finns ju redan så många församlingar, varför inte satsa på dem. Men jag liknade församlingsplanterandet vid att skicka ut en fiskebåt till på havet, där det finns mycket fisk. Befintliga fiskebåtar täcker inte in alla delar av havet och alla sorts fiskar. Det behövs många fler fiskebåtar.

En annan bild, som jag inte använde i predikan, men som är relevant, det behövs många restauranger, när det finns mycket folk i en stad. Olika restauranger kan komplettera varandra, folk har olika smak och plånböcker.

De befintliga församlingar uppfyller oftast varken missions- eller evangelisationsuppdraget, de flesta människor får inte höra evangeliet om Jesus på ett trovärdigt och begripligt sätt – det visar all kyrkstatistik i Sverige. Då behövs nya initiativ.

Församlingsplanteringar frigör kreativitet, nytänkande, och gör människor engagerade. I församlingar med ett antal hundra medlemmar, är minst hälften mycket passiva medlemmar, i varje fall i statistiska genomsnitten. I ett litet församlingsgrundarteam är det omöjligt att vara passiv. I församlingsgrundande måste man också hitta vägar för mission och evangelisation och nå nya människor, annars fungerar det inte. En etablerad församling kan existera utan att man vinner några människor, men det kan inte en ny församlingsplantering.

I Elimkyrkan har vi startat upp tre församlingsplanteringar de senaste fem åren. Nu har vi idéer och delvis planer på 7-8 nya församlingsplanteringar. Två av dem är dotterförsamlingar till vår etiopiska och eritreanska församling på 45 medlemmar, de planerar för att starta församlingar i Addis Abeba och Sundsvall.

 

Under fredagkvällen var vi ute med Ungdomskyrkan Konnekt som vanligt. Nu under sommarhalvåret går vi alltid till Tantolunden på Södermalm, där det brukar finnas ett antal hundra härliga ungdomar, och det är också ett ganska stökigt ställe, där det lätt blir bråk och fylleri. Vi bjuder på pannkakor och kaffe, och får massor av frågor om kristen tro, så det blir både bön och samtal under kvällen. Bilderna visar en del av dem som var ute med Konnekt under fredagskvällen och en del av dem vi träffade och pratade med, och bjöd på pannkakor.

  Här är Helen Jaktlund och representanter för farsor och morsor på stan som också kom till Tantolunden på fredagskvällen.

När man rör sig i cyberspace kan man bli citerad och kommenterad lite överallt, utan att man ens vet om det. Därför går jag med jämna mellanrum in och googlar på mitt eget namn för att se vad som skrivs här och där. Noterar att en brittisk ateistblogg som heter Daily Atheist ger en eloge för min artikel i Expressen häromåret tillsammans med Christer Sturmark där vi hackar på kulturrelativismen, de skriver:

In Sweden, Christer Sturmark of the Humanisterna organisation actually joined forces with an Evangelical called Stefan Swärd. Together they wrote a piece in the Expressen paper against cultural relativism in February, stating among other things that cultural relativism undermines the Human Rights. That’s a very good move.

Tackar, det är ju inte varje dag man får beröm från ateistiska skrifter. Jag konstaterar också att tidningen Dagens tidigare webredaktör Emanuel Karlsten, som nu jobbar på Expressen, gnäller på mig på www.expressen.se, han skriver om min oförmåga att begripa fördelarna med twitter,

Bloggaren Stefan Swärd postade nyligen en post: ”Kan någon förklara för mig varför man ska Twittra?”. Jag har träffat Stefan förut och vi har diskuterat det där. Det räckte tydligen inte. Och jag tror inte det räcker nu heller. Ställer man sig bredvid med skepsis blir det svårt att förstå.

Jag har som praxis att ge igen när Emanuel klagar på mig. Inga kaxiga fjunisar på Expressen ska få ta mig i örat och läxa upp mig för Twitter-kompetensen, då ryker bergspredikan och vända andra kinden till. Så mr Karlsten får nog räkna med en rejäl känga framöver.

Och ibland blir man anklagad för att vara fundamentalist och i nästa stund för liberal. Så är det hela tiden. Noterar att bloggen Gudstro i Sverige skriver att jag stöttar min kompis Gardell och tystar ned dem som står för Bibelns sanning som Holger Nilsson. Den ledande katoliken och bloggaren Bengt Malmgren på sin Bengts blogg ger sitt stöd till min artikel i Världen idag om äktenskapet, och refererar till vårt samtal under Jesusmanifestationen, och uttrycker uppskattning för min syn på äktenskap, en helt annan tongång än hos bloggen Gudstro i Sverige.

Ja, det var några glimtar från Cyberspace.

Skrev i min krönika i Världen Idag i fredags om ”pastor Jansson”. De som är födda efter 1970 vet nog inte vad jag menar. Det är en berömd gammal Hasse å Tage-sketch från 60-talet om pastor Jansson, grymt roligt. Klicka nedan, här kommer den:

 

Jag har lovat att återkomma med lite mini-memoarer och summering av åtta år som samfundsordförande. Här följer första delen.

Jag blev alltså vald som ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse i maj 2002. Jag hade vid den tidpunkten varit med i styrelsen sedan 1994, första åren handlade det forfarande om våra gamla samfund, i mitt fall handlade det om Örebromissionens styrelse. Det var en turbulent tid vid denna tidpunkt år 2002 i EFK:s styrelse då vi blev tvungna att ”kicka” dåvarande ordförande Per Karlsson. Orsaken till detta var att ordföranden inte kunde samarbeta med missionsdirektorn. Ledningen av EFK förutsätter ett bra samarbete mellan styrelsens ordförande och missionsdirektorn, annars blir det rejält med grus i maskineriet.

Vi hade då svårt att rekrytera en ny ordförande efter Per Karlsson. Anders Blåberg gick in i den uppgiften tillfälligt. Både Anders Blåberg och Moni Höglund blev tillfrågade om ordförandeuppdraget, men båda tackade nej. Att jag blev ordförande, bör nog med facit i hand, betraktas som en nödlösning. Den ordinarie ordföranden fick sluta under dramatiska omständigheter och de som främst blev tillfrågade tackade nej. Jag minns inte idag om det var två eller tre som fick denna förfrågan innan mitt namn kom upp.

Det som gjorde det möjligt för mig att tacka ja till denna förfrågan var att jag sommaren 2002 slutade som pastor för Söderhöjdskyrkan, den församling jag grundat, och varit ledare för under församlingens hela livslängd. Jag kände att tiden var inne för nya utmaningar, men jag kunde inte alls tro att det skulle bli uppdraget som EFK-ordförande  som skulle bli mitt viktigaste kristna engagemang under åtta år.

Även under min tid som pastor försörjde jag mig delvis som forskare under en period, och som konsult inom näringslivet under en följd av år. Mitt konsultbolag har jag fortsatt och jobbat med på deltid under alla åren som EFK-ordförande. Att vara styrelsens ordförande i EFK är i första hand ett ideellt uppdrag. Jag har dock fått en begränsad arvodering, eftersom jag har lagt ganska mycket tid på uppdraget.

Det är viktigt att komma ihåg att det är missionsdirektorn som leder Evangeliska Frikyrkans löpande arbete och all vår personal. Missionsdirektorn är också vald av EFK:s kongress, medan styrelsens ordförande väljs inom styrelsen. Ordförandens uppdrag är i första hand att leda styrelsens arbete, EFK:s styrelse är högsta beslutsfattande organ, mellan kongresser och representantskapsmöten. I ordförandens uppdrag ingår också att vara chef för missionsdirektorn.

En ordförande som väljs endast inom styrelsen har egentligen ett ganska svagt mandat. Vad man gör av ordförandeuppdraget beror väldigt mycket på personen ifråga. I mitt fall har engagemanget sträckt sig mycket längre än att bara leda styrelsemöten. Eftersom jag är pastor, predikant och församlingsgrundare har det varit naturligt för mig att besöka församlingar, och allmänt heja på utvecklingen i riktning mot väckelse, tillväxt, andlig fördjupning m.m.. Eftersom jag har varit bosatt och stationerad i Stockholm, medan EFK:s kontor ligger i Örebro, har det varit naturligt för mig och styrelsen, att jag i stor utsträckning har fungerat som företrädare och representant i Stockholmsmiljön för EFK. Inte minst har jag försökt att bryta den frikyrkliga isoleringen och aktivt odlat kontakt med media, politiker, regering, opinionsbildare förutom traditionella inomkyrkliga ekumeniska kontakter.

Under mina fyra första år var Lennarth Hambre missionsdirektor, under de senaste fyra åren har det varit Anders Blåberg. Vi har inom EFK ett sorts inre kabinett som kallas för presidiet, i det ingår styrelsens ordförande och vice ordförande, samt missionsdirektor och biträdande missionsdirektor. Jag har hela tiden uppskattat arbetet inom presidiet som har flutit på friktionsfritt och med ett bra samarbete. Gudrun Boström har gjort en enastående insats, först som styrelsens vice ordförande, och senare som biträdande missionsdirektor, en uppgift som hon fortsätter med. Bernth-Åke Ottosson har varit en klippa som biträdande missionsdirektor, nu är Bernth-Åke ansvarig för EFK:s Afrikaregion. Senaste åren har Hanne Carlsson och Christer Bergh (som nu har gift sig med Gladys de Pilar) varit vice ordföranden och ingått i presidiet. Jag har uppskattat den bra blandningen av pragmatism och stark passion och överlåtelse till Kristus och missionsuppdraget som präglat EFK-ledningen. Lennarth Hambre var under sina år en drivande ledare för EFK, dock för entreprenörsinriktad för att fastna för länge på samma jobb. Lennarth har sedan blivit entreprenör i näringslivet, men jag hoppas på att han ska komma tillbaka med tydliga ledaruppdrag i kristna sektorn. Anders Blåberg är mer diplomatisk och samlande i sin ledarstil, men präglas också av framåtanda och ett starkt nytänkande. Sedan har EFK många medarbetare som är mycket duktiga och som jag har haft bra kontakt med, det går inte att nämna alla här. Det finns dock en tidigare EFK-medarbetare som jag särskilt vill nämna. Det är tidigare informationschefen Jonatan Arenius, han var en frisk fläkt. Jag tyckte att vi hade väldigt lätt att kommunicera och vi hittade varandra väldigt bra, och tillsammans tänkte vi kreativt i hållningen till media, det var synd att Jonatan slutade på EFK för några år sedan.

Jag hade under åttio- och nittiotalet varit församlingsgrundare i Stockholm, och i synnerhet under åttiotalet, var man hånad och föraktad om man sysslade med sådan verksamhet. Om man grundande en församling under åttiotalet blev man med automatik stämplad som Livetsordare, både innanför och utanför kyrksfären, och det var att vara sekt- och pestsmittad vid denna tidpunkt. Det var mycket kontroversiellt när Örebromissionen 1985 godkände vår lilla förorsförsamling, Brandbergens frikyrkoförsamling som den hette då, i sin gemenskap. Att gå från denna pest- och sektstämpel till att år 2002 bli ordförande i ett av våra samfund, kändes som ett stort förtroende, och en upprättelse. Det kändes som att man hade fått komma in i finrummen i svensk kristenhet. Att bli accepterad leder dock till nya utmaningar, strapatser och frestelser.

Det finns många spännande erfarenheter och upplevelser under denna åttaårsperiod som jag gärna vill berätta om i kommande blogginlägg.