Jag har lovat att återkomma med lite mini-memoarer och summering av åtta år som samfundsordförande. Här följer första delen.
Jag blev alltså vald som ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse i maj 2002. Jag hade vid den tidpunkten varit med i styrelsen sedan 1994, första åren handlade det forfarande om våra gamla samfund, i mitt fall handlade det om Örebromissionens styrelse. Det var en turbulent tid vid denna tidpunkt år 2002 i EFK:s styrelse då vi blev tvungna att ”kicka” dåvarande ordförande Per Karlsson. Orsaken till detta var att ordföranden inte kunde samarbeta med missionsdirektorn. Ledningen av EFK förutsätter ett bra samarbete mellan styrelsens ordförande och missionsdirektorn, annars blir det rejält med grus i maskineriet.
Vi hade då svårt att rekrytera en ny ordförande efter Per Karlsson. Anders Blåberg gick in i den uppgiften tillfälligt. Både Anders Blåberg och Moni Höglund blev tillfrågade om ordförandeuppdraget, men båda tackade nej. Att jag blev ordförande, bör nog med facit i hand, betraktas som en nödlösning. Den ordinarie ordföranden fick sluta under dramatiska omständigheter och de som främst blev tillfrågade tackade nej. Jag minns inte idag om det var två eller tre som fick denna förfrågan innan mitt namn kom upp.
Det som gjorde det möjligt för mig att tacka ja till denna förfrågan var att jag sommaren 2002 slutade som pastor för Söderhöjdskyrkan, den församling jag grundat, och varit ledare för under församlingens hela livslängd. Jag kände att tiden var inne för nya utmaningar, men jag kunde inte alls tro att det skulle bli uppdraget som EFK-ordförande som skulle bli mitt viktigaste kristna engagemang under åtta år.
Även under min tid som pastor försörjde jag mig delvis som forskare under en period, och som konsult inom näringslivet under en följd av år. Mitt konsultbolag har jag fortsatt och jobbat med på deltid under alla åren som EFK-ordförande. Att vara styrelsens ordförande i EFK är i första hand ett ideellt uppdrag. Jag har dock fått en begränsad arvodering, eftersom jag har lagt ganska mycket tid på uppdraget.
Det är viktigt att komma ihåg att det är missionsdirektorn som leder Evangeliska Frikyrkans löpande arbete och all vår personal. Missionsdirektorn är också vald av EFK:s kongress, medan styrelsens ordförande väljs inom styrelsen. Ordförandens uppdrag är i första hand att leda styrelsens arbete, EFK:s styrelse är högsta beslutsfattande organ, mellan kongresser och representantskapsmöten. I ordförandens uppdrag ingår också att vara chef för missionsdirektorn.
En ordförande som väljs endast inom styrelsen har egentligen ett ganska svagt mandat. Vad man gör av ordförandeuppdraget beror väldigt mycket på personen ifråga. I mitt fall har engagemanget sträckt sig mycket längre än att bara leda styrelsemöten. Eftersom jag är pastor, predikant och församlingsgrundare har det varit naturligt för mig att besöka församlingar, och allmänt heja på utvecklingen i riktning mot väckelse, tillväxt, andlig fördjupning m.m.. Eftersom jag har varit bosatt och stationerad i Stockholm, medan EFK:s kontor ligger i Örebro, har det varit naturligt för mig och styrelsen, att jag i stor utsträckning har fungerat som företrädare och representant i Stockholmsmiljön för EFK. Inte minst har jag försökt att bryta den frikyrkliga isoleringen och aktivt odlat kontakt med media, politiker, regering, opinionsbildare förutom traditionella inomkyrkliga ekumeniska kontakter.
Under mina fyra första år var Lennarth Hambre missionsdirektor, under de senaste fyra åren har det varit Anders Blåberg. Vi har inom EFK ett sorts inre kabinett som kallas för presidiet, i det ingår styrelsens ordförande och vice ordförande, samt missionsdirektor och biträdande missionsdirektor. Jag har hela tiden uppskattat arbetet inom presidiet som har flutit på friktionsfritt och med ett bra samarbete. Gudrun Boström har gjort en enastående insats, först som styrelsens vice ordförande, och senare som biträdande missionsdirektor, en uppgift som hon fortsätter med. Bernth-Åke Ottosson har varit en klippa som biträdande missionsdirektor, nu är Bernth-Åke ansvarig för EFK:s Afrikaregion. Senaste åren har Hanne Carlsson och Christer Bergh (som nu har gift sig med Gladys de Pilar) varit vice ordföranden och ingått i presidiet. Jag har uppskattat den bra blandningen av pragmatism och stark passion och överlåtelse till Kristus och missionsuppdraget som präglat EFK-ledningen. Lennarth Hambre var under sina år en drivande ledare för EFK, dock för entreprenörsinriktad för att fastna för länge på samma jobb. Lennarth har sedan blivit entreprenör i näringslivet, men jag hoppas på att han ska komma tillbaka med tydliga ledaruppdrag i kristna sektorn. Anders Blåberg är mer diplomatisk och samlande i sin ledarstil, men präglas också av framåtanda och ett starkt nytänkande. Sedan har EFK många medarbetare som är mycket duktiga och som jag har haft bra kontakt med, det går inte att nämna alla här. Det finns dock en tidigare EFK-medarbetare som jag särskilt vill nämna. Det är tidigare informationschefen Jonatan Arenius, han var en frisk fläkt. Jag tyckte att vi hade väldigt lätt att kommunicera och vi hittade varandra väldigt bra, och tillsammans tänkte vi kreativt i hållningen till media, det var synd att Jonatan slutade på EFK för några år sedan.
Jag hade under åttio- och nittiotalet varit församlingsgrundare i Stockholm, och i synnerhet under åttiotalet, var man hånad och föraktad om man sysslade med sådan verksamhet. Om man grundande en församling under åttiotalet blev man med automatik stämplad som Livetsordare, både innanför och utanför kyrksfären, och det var att vara sekt- och pestsmittad vid denna tidpunkt. Det var mycket kontroversiellt när Örebromissionen 1985 godkände vår lilla förorsförsamling, Brandbergens frikyrkoförsamling som den hette då, i sin gemenskap. Att gå från denna pest- och sektstämpel till att år 2002 bli ordförande i ett av våra samfund, kändes som ett stort förtroende, och en upprättelse. Det kändes som att man hade fått komma in i finrummen i svensk kristenhet. Att bli accepterad leder dock till nya utmaningar, strapatser och frestelser.
Det finns många spännande erfarenheter och upplevelser under denna åttaårsperiod som jag gärna vill berätta om i kommande blogginlägg.