Bäste Stefan, jag väljer att kommentera också på Din egen blogg. När det gäller att ta Dig i örat var det inte det jag var ute efter utan snarare reagera på det ord som Du slarvigt nog använde om den gudstjänst med förbön, textläsningar, psalmsång etc. som vi ska fira i Storkyrkan på lördag kl 15.30. Du kallade den “tillställning” och oavsett vad SAOL och andra skriver om det ordet har det i detta sammanhang en nedsättande klang. Jag har svårt att tro att gudstjänster i Elimkyrkan är något annat än gudstjänster. Åtminstone vill jag inte tro det tills Du eller någon annan bevisat motsatsen. Låt oss använda rätt ord och rätt definitioner om varandras gudstjänstfirande.

Statskyrkosystemet upphörde vid årsskiftet 1999-2000. Att kalla Svenska kyrkan för en stadskyrka är därför också felaktigt. Svenska kyrkan är liksom andra kyrkor i Sverige ett enskilt trossamfund även om vi, dessvärre, fortfarande har i ramlagstiftning att hålla oss till som säger att vi ska vara evangelisk lutherska, demokratiska och rikstäckande.

Tro det eller ej, men vår kungafamilj vill ha en kyrklig vigsel därför att de är kristna. Hur mycket de tror, hur ofta de går i kyrkan, hur ofta de ber, hur ofta de tar emot nattvarden, hur ofta de läser i Bibeln är inte min sak att ha åsikter om. Och ingen annans sak heller.

Det var, som jag skrev, hovets önskan att det skulle ligga i grundlagen att kungafamiljen (kungen och hans barn) ska tillhöra den evangelisk lutherska bekännelsen. Sedan 1593 är vi ju en av de reformatoriska kyrkorna i världen. Det var då vi antog de 3 gammalkyrkliga symbola (de tre trosbekännelserna och Augsburgska bekännelsen) Den sistnämnda ska naturligtvis tolkas in i vår samtid (vilket kyrkoordningen påminner oss om) vilket innebär att påveattackerna etc, etc är otidsenliga och inget vi idag står bakom.

Att vi på lördag har 3 biskopar och en domprost som leder gudstjänsten beror på att ärkebiskopen alltid är involverad i kungliga vigslar, överhovpredikanten är kungafamiljens själasörjare, jag själv känner brudgummen sedan många år och har också mött bruden ett antal gånger. Att biskopen i Lund är med beror också på att det är viktigt med en kvinna vid altaret och inte bara tre män. Därför valde man den biskopsvigda kvinna som varit längst i tjänst. Vår uppgit är att leda bön och allt det andra som ingår när vi firar denna typ av gudstjänster. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka med rik liturgi. Vi blev inte så refor,merade som vår tyska systerkyrka utan har behållit mycket av den katolska traditionen. Jag kan förstå att det kan kännas lite annorlunda när man står i det mer kongregationalistiska sammanhanget. men någon allians mellan en “statskyrka” och kungahus finns det inte. Att överklassen kommer till kyrkan denna dag kanske inte är så konstigt. Många av dem går dessutom säkert i kyrkan i andra sammanhang. Stefan, låt oss inte döma! Det var visst någon som sa det…

Låt oss följa Honom!

Vänliga hälsningar

Åke Bonnier

Jag har suttit i tidningen Dagens styrelse i tio år och där representerat en av de största ägarna, nämligen Evangeliska Frikyrkan. Under de flesta av dessa tio år var Daniel Grahn chefredaktör, på slutet kom Elisabeth Sandlund in i det uppdraget. Daniel Grahn lyfte vid ett antal tillfällen upp i styrelsen känsliga och besvärliga frågor han hade att hantera som chefredaktör. Vid ett tillfälle var jag med och mötte representanter för EKHO tillsammans med Daniel för att just diskutera frågan om annonsering.

Tänkte skriva ett blogginlägg till försvar för Elisabeth Sandlund och Dagens ledning, behöver först bara titta lite närmare på kritiken mot dem. Återkommer så snart som möjligt.

Domprosten Åke Bonnier tar mig rejält i örat för debattartikeln ihop med Sturmark. Det känns ju nästan hedrande att bli uppläxad av domprosten. Tycker dock inte att han har några sakargument att komma med. Tycker mest att konservatismen är på rejäl frammarsch med en förnyad allians av kungahus och statskyrka. Biskopsskrudar, aristokratin, kungahuset, med överklassen på första parkett i samband med prinsessbröllopet – det blir i varje fall inte den typ av kristendom som jag ägnar mig åt. Men Bonnier gillar det uppenbarligen. Lite lagom dos  kristendom har ju den svenska överklassen velat ha senaste 800 åren, och det gäller tydligen fortfarande.

Bloggaren Apg29, Christer Åberg, tar mig i örat för att jag skriver ihop med Sturmark. Men för mig är det helt odramatiskt. Jag har aldrig varit någon professionell pastor som har suttit inlåst på en kyrkexpedition. Jag är utbildad vid en helt ateistisk miljö vid Stockholms universitet, inte vid något teologiskt institut. Jag har levt med, och jobbat ihop med ateister hela mitt liv, jag har aldrig bott i bibelbältet. Jag tycker också att det är viktigt att kristna ledare rör sig i det offentliga rummet långt utanför kyrkportarna, och i den offentliga debatten skapar man ständigt olika allianser beroende på vilken fråga det gäller. Nu råkade jag och Sturmark hitta en fråga där vi hade samma uppfattning, och vi tyckte båda att det var odramatiskt att vi skrev några rader ihop.

 

Noterar att tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har hamnat i blåsväder för att ha stoppat en annons från EKHO. Och bloggvärlden och media rasar som väntat. För dem som har Bibeln och kristna traditionen som riktmärke är beslutet inte särskilt kontroversiellt, den kristna kyrkan har i 2000 år hävdat tydliga normer på samlevnadens och sexualitetens område. Reaktionerna på Elisabeths beslut är naturligtvis helt förutsägbara. Jag tar för givet att ledningarna för tidningen Dagens ägarsamfund aktivt backar upp henne offentligt, de som har utsett henne till chefredaktör. Hittills verkar det vara dödstyst från det hållet men jag kanske har missat något.

Idag sticker jag ut hakan rejält. Skriver ihop med Sveriges mest välartikulerade ateist, Christer Sturmark, i Svenska Dagbladet. Så nu räknar jag med att hamna i blåsväder. Hur kan baptist- och EFK-pastorn i Elimkyrkan i Stockholm göra ett ustpel med Sveriges ärkeateist? Här är artikeln.

Svaret är kort och gott att vi har hittat en fråga där vi har samma uppfattning. Jag gillar inte att kronprinsessan Viktoria bryter mot grundlagen om hon skulle vilja bli medlem i Elimkyrkan på Östermalm. (för att undvika alla missförstånd, det är inte aktuellt, jag diskuterar principer) Sturmark vill att hon inte ska bryta mot grundlagen om hon blir medlem i hans organisation, Humanisterna. Och så tycker vi båda att religionsfriheten även ska gälla kungahuset.

Jag är inte heller någon anhängare av allmän konservatism, som det råder yra omkring i dessa dagar. Jag är gärna konservativ när det gäller att slå vakt om sådant som Bibeln tydligt säger, och som jag tror Gud har instiftat, som till exempel äktenskapet.  Men när det gäller statsskicket tror jag på rationella och moderna lösningar, och tycker att det är helt otidsenligt att statsinstitutioner ska gå i arv. Den konservatism som i dessa dagar framkommer i fokus på Svenska kyrkan gillar jag inte heller, den gamla statskyrkan återuppstår med kronprinsessans bröllop. Biskopsskrudarna står i kö när brudparet ska välsignas, också en gammal relik från ett förlegat enhetssverige. Jag gillar inte heller bilden av kristendomen som uppstår kring detta bröllop, kristendom uppfattas som pompa och ståt, överklass, dignitärer, biskopsskruder – det är ljusår från den kristendom som jag står för – en kyrka och en tro för vanligt folk. Eftersom detta bröllop blir den viktigaste gudstjänsten i år för många svenskar, tycker jag att den kommunicerar helt fel bild av kristna tron.

Mitt radikala förslag var häromåret att kronprinsessan borde gifta sig hos EFK-församlingen Rinkeby Internationella församling för att bryta med det förlegade statskyrkomonopolet. Då skulle man kommunicera vad kristna kyrkan är i Sverige idag, och vad verklig kristendom är. Men det är uppenbarligen ingen som har brytt sig om mitt förslag.

Antalet pingstvänner har ökat 4 personer under år 2009. Nettotillväxten totalt för 475 församlingar. Att detta skapar en rubrik, säger en del om tillståndet i svensk kristenhet.

Jag började alltså som EFK-ordförande i slutet av våren 2002. En stor del av en styrelses ansvar och engagemang handlar om att förvalta den befinliga verksamheten. Evangeliska Frikyrkan bedriver ett mycket omfattande arbete, med mission i över 40 länder och med cirka 310 samarbetande församlingar runt om i hela Sverige, en mycket omfattande utbildningssektor, med missionsskolan och våra folkhögskolor bland annat. Andra viktiga frågor har handlat om vårt ägande i Libris Media och tidningen Dagen. Eftersom jag har varit styrelseledamot i tidningen Dagen under alla dessa år har det tagit en del av min tid. Libris Media har också krävt ett aktivt engagemang under vissa perioder.

 En tuff utmaning under mina åtta år som ordförande har handlat om att anpassa vår verksamhet efter de ekonomiska förutsättningarna. Att man får lägga så mycket krut på att ekonomin ska gå runt, handlar enligt min mening om att den svenska frikyrkan har i stor utsträckning sekulariserats. Alla etablerade frikyrkor och samfund sliter med den frågan. Det beror på att ekonomin för många kristna, tycks inte vara en del av lärjungaskapet och efterföljelsen. Att ge sitt liv till Kristus innebär att vi ger av vår tid, våra pengar, våra ägodelar, våra talanger – till honom, vi är bara förvaltare av det som tillhör Gud. En miniminivå av ekonomisk överlåtelse handlar om att ge tionde. Den etablerade svenska frikyrkan ligger långt från den nivån idag. Och blir man ordförande i ett frikyrkosamfund får man slita med konsekvenserna av detta. Skulle vi ge tioende skulle vi ha blomstrande ekonomier i våra församlingar, vi skulle ha råd att skicka ut mycket fler missionärer, och vi skulle med glädje kunna avstå från statsbidrag, om vi tycker att de blir för styrande.

Förutom den löpande förvaltningen av den befintliga verksamheten har jag försökt att också ge bidrag till utveckling och förändringar. Eftersom jag har varit bosatt i Stockholm och EFK:s kontor ligger i Örebro, har jag försökt att aktivt ta tag i frågor som handlar om EFK:s relationer med riksmedia, myndigheter, organisationer, riksdag och regering. På den punkten tycker jag nog att jag har gjort ganska omfattande insatser i frågor, där EFK inte tidigare, inte heller inom Örebromissionen eller Helgelseförbundet, har jobbat med särskilt aktivt. Ska vi som kristna ta vår uppgift på allvar att vara ljus och salt, innebär det också att vi har en aktiv kontakt med det samhälle, där vi är satta att verka. Eftersom både ÖM och HF i stor utsträckning har varit rörelser med djupaste förankringen utanför Stockholm, i mindre städer och samhällen, har frågor som gäller Sverige på riksnivån inte prioriterats i tillräcklig utsträckning – enligt min mening.

Det finns mycket av erfarenheter jag kan berätta om under dessa år – som gäller EFK:s relationer med samhället.

När jag hade morgonbön en höstdag 2004 tror jag att det var, fick jag en aktiv maning från Gud att skriva en artikel och skicka till Dagens Industri. Jag hade skrivit i DI flera gånger tidigare, men då hade det varit i rollen som näringslivskonsult. DI är ju det i särklass viktigaste organet inom svenskt näringsliv, på alla företag och alla företagare läser Dagens Industri. Under Andens inspiration skrev jag en artikel om Gud och ekonomi, skrev om att marknadsekonomin kräver en bra etik, citerade bibliska principer om ekonomi om girighet bl.a. och hänvisade till Webers klassiska forskning om att protestantisk etik är bra för samhällsekonomin – med fokus på företagande, arbete, flit och sparsamhet, och jag nämnde om att synd kostar mycket pengar för samhället, jag använde naturligtvis inte ordet synd som är obegripligt för DI-läsare, men hittade bra synonymer.

Eftersom jag aldrig hade märkt att svensk affärspress uppmärksammar denna typ av frågor, så hade jag inga stora förväntningar när jag skickade in artikeln. Svenskt näringsliv är nog den mest sekulariserade delen av svenska samhället, mycket mer än politiken. Efter 20 minuter ringde man från DI och sade att man tar in artikeln, omedelbart. Artikeln väckte stor uppmärksamhet, och blev också kritiserad. Blir man inte kritiserad brukar man i regel uttrycka sig ganska menlöst. Men så vitt jag vet var det första gången en företrädare för EFK/ÖM/HF/fribapister, har gått ut med ett budskap riktat till svenska näringslivet.

Ett par månader senare ringde Expressen till mig, det var mitt under den stora skandalen om Skandiaaffären, och gav mig en helsida i Expressen för att skriva om Gud och Skandiaaffären, Det var en direkt konsekvens av DI-artikeln. Där kändes det också bra att på en helsida i Expressen breda ut sig, och visa på Jesu etik och att Mammon är en dålig Gud, jag tyckte också att det var mycket bra att en företrädare för ett frikyrkosamfund kunde gå in och säga något i en mycket het ekonomisk fråga.

Dagens Industri följde också upp min artikel och gjorde tre sidors reportage om Gud i näringslivet. Eftersom DI-redaktörerna var ovana vid ämnet ringde de mig och frågade om vilka de borde intervjua och hur de skulle ta upp ämnet. Jag gav dem glatt tips i ämnet och noterade när jag läste de tre sidorna att de ganska strikt hade följt mina råd.

De ekonomiska frågorna är viktiga, och vi som kristna behöver delta i samhällsdebatten även när det gäller ekonomin. Vi behöver vara engagerade i frågor som gäller även Sverige och inte bara delta i biståndsdebatten och frågor som gäller global fattigdomsbekämpning.

En annan ekonomisk debatt jag var inblandad i var under hösten 2006, då jag kritiserade alliansregeringen, inte minst Carl Bildt för att ha uttryckt sig för otydligt om att ta avstånd från svartjobb. Jag skrev en artikel i Svenska Dagbladet, med replik, och det blev också en radiodebatt.  Min artikel citerades i många media, och det fanns socialdemokratiska tidningar som uttryckte sig mycket välvilligt om Evangeliska Frikyrkan som hade en ordförande som vågade ta regeringen i örat i frågan om skattemoral. En borgerlig debattör skrev en artikel där jag kallades för frikyrkokommunist.

I dessa debatter har jag konsekvent titulerats som EFK-ordförande, och jag tycker att det har varit mycket angeläget att EFK har funnits med i flera av de mest heta ekonomiska debatterna under senare år.

Ska fortsätta skriva mina mini-memoarer efter 8 år som EFK-ordförande. Hoppas få ihop nästa del under helgen. På måndag gör jag ett ganska  intressant utspel i media. Men jag kan garantera att jag kommer att få en massa kritik, både för det jag säger och att jag är i dåligt sällskap. På söndag vid midnatt kan jag avslöja vad det handlar om.

Blev intervjuad i tidningen Världen Idag om de kristna ungdomsförbunden och statsbidragen, med anledning av radioprogrammet Kalibers granskning och kritik av kristna ungdomsförbund. Här är länken till intervjun.

172 kommentarer om mina två inlägg om Benny Hinn. Pust. Har inte så mycket mer att säga i ämnet just nu. Men kanske återkommer i frågan längre fram. Vad vi än tycker så kan vi väl alla vara överens om att be för Benny.