Jag är ganska trött på debatten om kungahuset, och jag lovar att jag ska göra mitt yttersta för att inte komma in på ämnet igen. Jag har dock fått frågor här på bloggen om varför jag föredrar rebublik framför monarki. Jag vill ge några skäl till detta – mycket kortfattat.

1. Frågan är helt irrelevant ur teologisk-kristen synvinkel. Bibeln förordar inga exakt Gudagivna modeller för hur ett land ska styras. Däremot finns det en antydan om från Gamla Testamentet att Gud inte gillade att folket ville ha en kung som alla andra länder, Gud ville vara deras kung.

2. När Bibeln talar om överheten som vi ska respektera så handlar det om den faktiska verkställande, dömande, lagstiftande och skatteindrivande makten. Det svenska kungahuset har inga formella maktbefogenheter så det kan knappast räknas till det som Bibeln kallar för överhet.

3. Om vi sneglar västerut och hur USA utformade sitt statsskick när Amerikans Förenta Stater växte fram, så var det två saker man var mycket bestämda på att man inte vill ha i USA, kung eller kejsare, och statskyrka. Man menade att båda dessa institutioner bara skapat ett elände i Europa. Framförallt hade dessa institutioner förtryckt vanliga människor, och det villa man slippa i det nya landet. Därför har USA varit mycket striktare med religionsfriheten än vad Europa har varit, och därför har man varit striktare med sin politiska maktdelningslära, för mycket makt ska inte samlas på en person eller institution. Därför får amerikanske presidenten t.ex. bara ha sitt ämbete i max 8 år, till skillnad mot den gamle Europeiska kungen vars tron gick i arv från generation till generation. USA skiljer ju strikt på presidentens verkställande makt, kongressens lagstiftande makt och domstolarnas makt.

4. De europeiska länderna har också moderniserats och demokratiserats efter hand och demokratin har dominerat sedan 10-talet, med en rejäl svacka under 30- och 40-talet. Demokratin bygger på principen att man kan inte ärva sina ställningar och befogenheter, makten ska granskas och stå under ansvar, och det är folkliga val som ytterst avgör vilka som ska regera. Monarkin passar inte in i ett sådant system. Vissa europeiska länder har dock valt att behålla monarkin som en symbolisk och representativ roll. Det svenska kungahuset har dock inga befogenheter, i vissa andra länder har kungen/drottningen fortfarande vissa statsrättsliga befogenheter, som t.ex. i Storbritannien, Danmark, Spanien etc.

5. Eftersom det svenska kungahuset inte har några formella befogenheter, tycker jag att det är ologiskt att de fortfarande har en officiell roll i den svenska staten. De begränsade politiska uppdrag som kungen kan ha, har i det svenska systemet riksdagens talman. Talmansfunktionen är dock så pass vag så därför tycker jag att det är bättre att ha en folkvald president som fyller dessa statschefsfunktioner, vid sidan om regeringen och statsministern.

6. Presidentstyre kan tillämpas på olika sätt, Island har en mycket svag president, den påminner om kungen i vissa europeiska länder, Finlands president har mycket mer att säga till om, framförallt inom utrikespolitiken. I USA är det presidenten som leder den verkställande regeringsmakten, och där har presidenten en helt annan ställning. En svensk president borde ligga någonstans mitt emellan Island och Finland, en för stark presidentmakt skulle för mycket klampa in på regeringens område. En för svag president som bara klipper snören och visar upp sig, blir ganska meningslös.

7. Det är orimligt att i moderna demokratier att personer ärver sina officiella uppdrag. Man ska utväljas till detta på grund av kompetens och förmåga. Det är också orimligt mot enskilda personer att de föds till statsrepresentativa funktioner. Inte ens familjeföretag tillämpar sådana principer när man genomför generationsväxlingar.

8. Tycker därför att kungahuset är en gammal konservativ rest från svunnen tid, och tycker att de statsrepresentativa funktionerna mycket bättre skulle kunna utföras av en folkvald president. Det är den allmänna uppfattningen hos personer som försvarar moderna liberala demokratier.

9. Eftersom det inte finns något folkligt stöd för att avskaffa kungahuset, så får det vara kvar, det är inget politiskt block eller parti som vill driva på en förändring i detta, trots att en bred majoritet i riksdagen vill införa republik. Tror också att kronprinsessan Viktoria har betydligt större förutsättningar att sköta de statsrepresentativa funktioner på ett betydligt bättre sätt än nuvarande kung. Hon kommer att sköta jobbet bra, men jag hade föredragit att hon hade kunnat väljas till uppdraget.

Jag skriver tillsammans med Christer Sturmark i Svenska Dagbladet idag igen. Det är slutrepliken i debatten om religionsfriheten och kungafamiljen. Vi för fram två synpunkter, dels att grundlagen ska vara neutral ur religiös synvinkel. Och sedan kritiserar vi upplägget av kronprinsessans bröllop vilket vi tyckte för mycket andades statskyrkans comeback.

Det anmärkningsvärda är att vi är helt överens om det vi skriver, fastän vi har olika skäl till detta.

En anledning till att jag är så emot statskyrkosystem och en officiell kyrka, är att ett sådant system uppenbarligen bidrar till snabb avkristning. I USA där man konsekvent tagit avstånd från statskyrkosystem och där man tydligt markerat religionsfrihet från statens bildande 1776, utan någon preferens för någon kyrka,  där blomstrar kristendomen, och 40-50 procent av alla amerikaner är med i och engagerade i en kyrka. I Sverige är det ett par procent.

Vi kristna kan aldrig uppträda trovärdigt i debatter om religionsfriheten om vi samtidigt vill främja Svenska Kyrkans särställning i utformningen av svensk grundlag.

Jag har självklart inget emot att kronprinsessan gifter sig i en kyrka, med en kristen vigselgudstjänst, men det är inte det debatten handlar om. Även om man kan uppskatta de kristna inslagen i denna typ av bröllop, så är jag inte säker på att kristna tron kommuniceras på ett bra sätt när det så starkt förknippas med överhet, stat, makt, elit, prål, lyx, det var ju endast en massa dignitärer som fyllde Storkyrkan vid denna gudstjänst, det är inte uttryck för kristen etik och kristendomens själ. Det var väl Daniel Westlings anhöriga som var det vanliga folket.

Jag hoppas att jag ska slippa säga något mer i denna fråga, då man bara får en massa skäll från alla håll. Men vi får se. Motvind inspirerar och brukar i regel stärka ens uppfattningar, det har det gjort i detta fall.

Det blev en omfattande debatt med anledning av mitt försvar för Elisabeth Sandlund. Det jag försökte säga var att beslutet var korrekt och logiskt utifrån den bibelsyn och hållning som finns till kristen tro som bl.a. uttrycks i Lausannedeklarationen och som blev teologiska riktmärket för tidningen Dagen när ägandet breddades för drygt 10 år sedan. Andra förhållningssätt är naturligtvis möjliga, Svenska kyrkan har ju en annan syn till exempel. Många präster och grupper i Svenska kyrkan, bland annat Oas-rörelsen, delar dock den teologiska grundsyn i denna typ av frågor som präglar tidningen Dagens ägarsamfund.

Mitt blogginlägg gav ingen heltäckande bild av en evangelikal äktenskapssyn och sexualsyn. Självklart talar nya testamentet om både celibat och om utvidgade hushåll och vad vi skulle kunna kalla för storfamiljer. Jag kan dock inte se att Nya testamentet talar om den äktenskapliga relationen som något annat än för en man och en kvinna.

För att byta ämne – det är spännande med fotbolls-VM. Och eftersom Sverige inte är med behöver det inte vara så ångestladdat att titta på matcherna. Kan ni gissa vad jag har för favoritlag. Brasilien. De har alltid spelat en fantastisk fotboll och får hela tiden fram nya världsstjärnor. Hoppas de vinner.

Både jag och hustrun jobbar denna vecka, så vi är inte på Torpkonferensen, eller någon annan EFK-konferens heller. Man behöver komma ihåg att Torpkonferensen är en av ett antal EFK-konferenser under midsommarveckan och midsommarhelgen. Torp är i det avseendet ingen samlande samfundskonferens, utan tanken är att det ska vara en öppen och allkristen konferens. Men Torp är den i särklass största EFK-konferensen under midsommarveckan.

Elisabeth Sandlund har hamnat i rejält blåsväder därför att hon har vägrat att ta in en annons från en organisation som heter EKHO i tidningen Dagen. Jag skriver det här för att försvara Elisabeth och hennes beslut.

Först några bakgrundsfakta. Det finns två olika organisationer för kristna homosexuella, som har helt olika hållning. Den ena är EKHO, med förankring inom framförallt Svenska Kyrkan och Missionskyrkan. Den har tagit ställning i den teologiska frågan, och menar att utlevd homosexualitet är helt förenligt med kristen tro. Den vill uppmuntra den kristne homosexuella att ”komma ut”. Den andra organisationen är Medvandrarna, som har en tydligt evangelikal inriktning. Där menar man att den utlevda homosexualiteten är synd, och man vill stötta kristna homosexuella att inte leva ut sin homosexualitet, utan vill genom förbön, själavård, och personligt stöd stötta den troende personen som brottas med sin homosexuella läggning. Det som är bra med Medvandrarna är att man lyfter fram frågorna, och man pekar på att det finns en hel del kristna som brottas med frågor som gäller den homosexuella läggningen.

Medvandrarnas hållning tycker jag är mycket bättre än en traditionell kristen hållning som bara fördömer och förnekar att kristna kan brottas med homosexualitet. Det går knappast att hävda att Medvandrarna är homofoba.

Dessa två organisationer står för helt olika linjer, och vad jag förstår tar man helt avstånd från varandra. Det är helt oförenliga synsätt.

Den andra frågan handlar om annonser. Jag har suttit i tidningen Dagens styrelse i tio år, och jag vet att det finns restriktioner för annonser i tidningen Dagen. Ett exempel är att man inte tar in alkoholannonser. Vi kristna är inte överens i frågan om man ska vara helnykterist eller inte. Bibeln tar tydligt avstånd från alkoholmissbruk, men enligt min mening försvarar den inte helnykterheten. Av sociala skäl och av hänsyn för dem som har missbruksproblem, väljer många kristna att helt avstå från alkohol, men det är knappast en fråga som handlar om synd, teologi eller något sådant. Elisabeth Sandlund skulle inte godkänna en alkoholannons, det skulle inte heller tidigare chefredaktören Daniel Grahn göra – det skulle vara stötande för många läsare och krocka med tidningens värdegrund som innebär ett avståndstagande mot missbruk. Det går att ge ett antal exempel på annonser som inte skulle tas in. Att inte ta in en annons är i och för sig ingen stor fråga, eller ett kontroversiellt beslut. En chefredaktör har all rätt att inte ta in en annons som inte stämmer med tidningens policy och värdegrund.

Nu handlade det om en annons från EKHO. För cirka fyra år sedan, då jag satt i tidningen Dagens styrelse, var jag med vid ett möte då jag som styrelseledamot och dåvarande chefredaktören Daniel Grahn mötte representanter för EKHO. Vi hade ett bra möte då vi ganska rakt och öppet kunde diskutera frågorna. Vi diskuterade de olika synsätten i förhållande till homosexualiteten, som EKHO respektive Medvandrarna står för, och visade på att Medvandrarnas synsätt är den hållning som gäller för kristna samfund som utgår från Lausannedeklarationen, och som har en evangelikal grundsyn. Men vi hade ett bra möte där vi öppet kunde diskutera frågorna och redovisa våra ståndpunkter. Daniel Grahns slutsats var att det inte var möjligt att ta in en annons från EKHO i tidningen Dagen.

Det som kännetecknar en evangelikal kristen är att man söker i Bibeln som utgångspunkt för hur man ska ställa sig i en fråga och hur man ska leva som kristen. När det gäller sex och samlevnad har jag utifrån 40 års aktiva bibelstudier inte lyckats komma fram till en annan kristen etik att sex är en gåva från Gud, men Guds tanke och plan är att den ska utövas inom ramen för ett troget äktenskap. En katolik lägger också stark tonvikt vid kyrkans tradition, och kommer därigenom fram till exakt samma slutsats som en evangelikal kristen. En ortodox kristen lägger också stor tonvikt vid kyrkans tradition och kommer också fram till samma slutsats.

Studerar man Nya Testamentet så finner man att de sexuella synderna inte är några bagateller. Paulus skriver i 1 Kor 6: ”Fly bort från otukten. All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den otuktige syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva”. Otukt står som en bred samlingsterm i Nya Testamentet om olika varianter av utomäktenskaplig sex.

Enligt min mening är det oförenligt med min Bibelsyn att stötta ett EKHO-läger. Om vi bara begränsar oss till ämnet sex och samlevnad så skulle det vara oförenligt att stötta alla former av läger som uppmuntrar människor att leva på annat sätt än det vi tror att Gud har tänkt sig (alltså uppmuntra till utomäktenskaplig sex). För en kristen är inte tidsandan eller opinionen det vägledande, utan Guds Ande och Bibeln. Jag tycker också att det är bra att katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna även lyfter in den kristna traditionen, som kan vara vägledande i vårt sätt att tolka Bibeln.

Nu lever vi i en kultur som sedan sextiotalet har varit ganska sexliberal. Det präglar människors värderingar och livsstilar. Den kristna kyrkan lever i denna världen, och möter människor som är präglade av tidsandan. Här har vi den stora pedagogiska uppgiften att förklara och försvara en kristen syn. Vi måste möta alla människor med respekt och kärlek, även när de inte alls lever enligt kristna ideal. Men i den kristna kyrkan måste vi vara tydliga med var vi står och hur vi undervisar och vägleder. Tyvärr har stora delar av den ganska mediokra kyrkan i Sverige i god pastor-Jansson-anda mer anpassat sig efter tidsandan, än att klart och tydligt predika Guds ord på samlevnadens område.

Tidningen Dagen har historiskt stått för en tydlig bibelcentrerad hållning i samlevnadsfrågor. När tidningens ägande breddades i slutet av nittiotalet slogs fast Lausannedeklarationen som en gemensam värdegrund. För evangelikala kristna runt om i världen är denna grundsyn på sex och samlevnad näst intill självklar. Med den utgångspunkten kan det vara helt riktigt att inte ta in annonser från en organisation som verkar för en helt annan agenda.

Det handlar inte om rädsla för ämnet homosexualitet eller något annat ämne som gäller sex och samlevnad. Det handlar inte om att ta avstånd från människor, och inte respektera dem. Det handlar bara om en enda sak, att jag är övertygad om att Gud vill att jag som kristen ska leva på detta sätt, att det finns en norm att utgå ifrån. Och i respekt för Gud och hans ord kan jag inte rucka på normerna, jag har ingen rätt till detta. För mig är Nya Testamentet den övergripande normen i samlevnadsfrågor.

Man kan stå för Guds ord och det man tror är rätt och samtidigt älska människor, och inte stöta bort människor. Tyvärr har det blivit ett mantra, att står man för en tydlig norm, är man intolerant och dömande. Jesus stod i högsta grad för tydliga normer, men kunde möta alla kategorier av människor, och alla drogs till honom.

 

 

Jag har nog hamnat i ett i varje fall litet blåsväder efter min artikel tillsammans med Sturmark i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan. Inte helt överraskande. Domprosten Åke Bonnier är kritisk, vilket även tidningen Dagen har slagit upp som en nyhet, en av Dagens mest lästa artiklar senaste veckan. Bonnier backas upp av Emanuel Karlsten (OBS-ÄNDRING, JAG HAR TYDLIGEN ÖVERTOLKAT KARLSTEN – GLÖM ATT HAN STÅR MED HÄR). Kristdemokraten Lennart Sacrédeus kom med en kraftig kritik i Svenska Dagbladet i lördags. Jag vet att Stanley Sjöberg också kommer att ta upp frågan i kommande nummer av Hemmets Vän.

Bonnier, (Karlsten), Sacrédeus och Sjöberg, en festlig allians, fyra herrar som för övrigt inte är särskilt synkroniserade i sina uppfattningar, dock förenade i detta fall av en tydlig konservativ approach.

Jag och Sturmark har skrivit ihop en text under helgen med svar på Sacrédeus kritik. Hemmets Väns chefredaktör Åke Hällzon har också bett mig att skriva en text och förklara mig, vilket jag har gjort, som kommer in i nästa nummer av Hemmets Vän, som kommer ut på torsdag.

En ambition från min sida är att vi som är kristna ledare behöver hitta lite nya och kreativa vägar för att ta oss fram i den offentliga debatten. Vi är för förutsägbara, fantasilösa och håller oss alldeles för mycket på vår egen kant och bara bevakar våra egna intressen och tycker självklara saker i frågor som är helt förutsägbara – om vi nu inte är alldeles tysta, vilket är normaltillståndet. Att hitta en fråga där man är överens med Sveriges mest namnkunnige ateist, och gå ut med det i Sveriges främsta debattforum, jag tycker att det är ytterst kreativt, och luckrar upp något av de mest förutsägbara attityderna mot oss kristna.

Genom att skriva tillsammans med Sveriges främste ateist, visar jag som kristen ledare, att jag inte tar avstånd från någon människa. För mig är det en mycket viktig markering. Vi kristna står inte bara på distans i vår egen lilla värld, vi bjuder in människor i våra liv, vi samverkar, vi kan samarbeta med vem som helst.

Så tycker jag att Jesus gjorde, det är min bild av evangelierna.

Dagens Industri har i helgen publicerat ett mycket intressant och omfattande reportage om svensk frikyrka. Här är länken till reportaget. Samma artikel har också publicerats i tidningen Sändaren. Fokus är på ekonomin i de större frikyrkorna, men det är också en analys av frikyrkans utveckling.

Det är sällsynt att sekulära media gör initierade analyser av frikyrkan som är kunniga och analytiska, men detta reportage är en positiv överraskning. Slutsatsen är att de större etablerade frikyrkorna i större städer är ganska rika församlingar men de har ändå problem med ekonomin på grund av svag medlemsutveckling och svagt offrande. För att uttrycka sig i ekonomiska termer, de etablerade frikyrkorna har starka balansräkningar men svaga resultaträkningar.

Bland annat konstaterar man att Immanuelskyrkan i Stockholm sitter på tillgångar på över en miljard med sina fastigheter i bästa citylägen. Bästa affären har de församlingar gjort som har byggt upp fastighetsbestånd som inte bara handlar om kyrklokaler utan som har tillgångar som även kan hyras ut. Det konstateras att Livets ord i Uppsala är en församling med omfattande ekonomiska tillgångar. Byggsatsningen 1987 var helt riktig, ur ekonomisk synvinkel.

Det skulle vara intressant att utvidga analysen till att gälla frikyrkan som helhet. Större fastighetstillgångar ägs ju också av samfunden och det skulle vara intressant med en heltäckande kartläggning av frikyrkliga ekonomin.

Det man kan konstatera är att stora ekonomiska resurser bygger på tidigare generationers offrande. Det saknas dock väckelse, vision, initiativkraft och kraft för att utveckla arbetet idag. Jag tänker på en viss bibeltext i Uppenbarelseboken 3 om en rik församling när jag läser i Dagens Industri.

Djärva pionjärinitiativ, med glöd och passion, jobbar med hyrda lokaler och inga balansräkningar. En omfördelning behöver ske. De rika församlingarna borde börja investera sina tillgångar i mer än fastigheter, varför inte adoptera olika pionjärprojekt och församlingsplanteringar, som har stort behov av ekonomiskt stöd. Det är en ännu bättre investering än att bygga upp stora fastighetstillgångar.

En slutsats man kan dra från Dagens Industris genomgång är att givandet är näst intill katastrofalt dåligt i de svenska frikyrkorna. Vi ligger långt från tiondegivandet. Den enda församlingen med högt givande är Livets ord, men då kanske räknas in även de gåvor Livets ord får genom konferenser och direktgåvor, det verkar så av reportaget att döma.

Fredagkvällen ägnade jag åt Ungdomskyrkan Konnekt. Som vanligt drog vi iväg till Tantolunden och bjöd ungdomarna på pannkakor som vanligt, vi bad för flera ungdomar och pratade med dem om tron på Jesus. Hade bland annat bra samtal med två grabbar från ett stort hårdrocksgäng, som mycket aktivt funderade över tron och Bibeln och har delvis läst lite i Bibeln på egen hand, men helt utan kontakter med kyrkor. De var intresserade av att börja en Alpha-kurs till hösten för att få veta mer om kristen tro. En kille drog upp en stilett och höll mitt framför ansiktet på mig en stund, så det gäller att inte vara för skraj, men det gick bra. Men hade jag det minsta lilla provocerat honom vet jag inte hur det hade gått, han var rejält påverkad.

Jesus kallar oss att gå ut med budskapet, vi är sända ut i världen. Inte som besser-wissers eller översittare utan som vittnen, som ödmjukt och i kärlek till alla människor berättar om vår tro och upplevelse av Jesus. Söndag 11.00 är det som vanligt gudstjänst i Elimkyrkan (sommartid) och det blir Martin Wärnelid som predikar, och börjar vår nya predikoserie över Filipperbrevet.

Vi som något problematiserar kring ståhejet kring princessbröllopet är tydligen trötta, griniga, bittra, gnälliga, sura. Jaha.

Men nu känner jag att jag inte orkar sopa det under mattan längre, eller gå som katten kring en het gröt. Nu kommer jag ut, jag lägger korten på bordet och säger som det verkligen är. Varför tissla och tassla, och säga saker och ting underförstått. Jag har aldrig avslöjat detta offentligt. Men nu orkar jag inte vara tyst längre, och säga som det är, jag är sådan.

Jag är republikan.

Jag har nog alltid varit det, det är inget jag har kommit på nu. Jag vet inte om det beror på gener, arv, personligt ställningstagande, men jag är det. Och jag tycker framförallt att det är ingen teologisk-kristen fråga, utan en fråga som handlar om politisk övertygelse.

När detta väl är sagt, lovar jag att vara tyst i denna fråga, jag ska inte gnälla något mer på kungahus och prinsessbröllop. Det finns oändligt mycket viktigare frågor att skriva om.

Jag bor i en belägrad stad. Gata för gata spärras av. Kravallstaketen sätts upp här och där. Ett pansarfartyg åker fram och tillbaka på Nybroviken, medan polishelikoptrarna fyller luften. Kavalleriet marscherar taktfast på gatorna. Busstrafiken stängs av. Framkomsten mot Arlanda begränsas, när dignitärerna och  den hyperrojalistiska överklassen ska transporteras. Min svärmor som idag skulle ta sig hem till Skellefteå via Arlanda, hon kunde inte åka buss, den var inställd. Hon kunde inte åka vanlig taxi och färdtjänst, för den var öronmärkt för dignitärerna som väller in. Alla vi ”small people” (som BP-ordförande Svanberg kallar oss för) trängs tillbaka, trängs undan, vi ska vara bakom kravallstaketen, vi är förbjudna att köra bil i centrala Stockholm. Vi har till och med svårt att ta oss fram till fots. Aristokratin är på frammarsch, överklassen och de besuttna klasserna breder ut sig, avspärrningarna tilltar, medan vi bland den breda massan trängs undan och förväntas glatt stå och vinka bakom staketen, på behörigt avstånd, övervakade av poliserna, militären och helikopterna.

OBS! – detta var ironi, men innehåller ett korn av sanning, jag är ganska irriterad över den begränsade framkomligheten i mina drömmars stad. Jag nästan kan identifiera mig med Strindberg. Den marxistiska retoriken tycker jag är riktigt adekvat i dessa dagar.

Käre Åke Bonnier!

Tack för att du tar dig tid med att kommentera både mitt blogginlägg och min och Sturmarks artikel i Svenska Dagbladet. Låt mig få kommentera dina synpunkter.

Min och Sturmarks artikel var framförallt en kritik mot grundlagens utformning och dess religionstvång. Du skriver att det var hovets önskan att behålla den gamla utformningen med kopplingen till den evangeliska lutherska tron. Men hovet bestämmer inte grundlagen, de kan möjligtvis vara en remissinstans i en sådan diskussion, det bör helt och hållet vara den folkvalda riksdagens avgörande.

Varken jag på min blogg eller vår SVD-artikel diskuterar kungafamiljens tro. Jag känner ingen av dem, och har inte träffat dem, så jag har ingen anledning att ha någon uppfattning i den frågan. Tycker dock att det är framförallt drottningen som har gett uttryck offentligt för en kristen tro.

Du tar också upp frågan om varför vi kallar vigselgudstjänsten i Storkyrkan för ”tillställning” och varför jag använder begreppet Statskyrkan om Svenska Kyrkan.

Jag tycker att det är viktigt att det även från kristet håll förs fram någon form av problematisering och diskussion av upplägget av kronprinsessans bröllop. Vi vet alla att den formella statskyrkan avskaffades för 10 år sedan, men upplägget av bröllopet uttrycker ändå en tydlig sammanblandning av officiell kyrka och statsmakt. Det känns nästan som att Svenska kyrkan aktivt använder den här typen av arrangemang för att förstärka sin särställning som Sveriges kyrka. Hade arrangemanget varit genuint ekumeniskt hade jag inte haft några invändningar. Och hade arrangemanget varit lokalt och de präster som faktiskt känner kungafamiljen varit involverade kunde man också förstå greppet. Men att vigselgudstjänsten leds av ärkebiskopen tycker jag ger en image av statskyrka, Svenska kyrkan visar här en unik särställning i förhållande till statsmakten. Men det är min personliga uppfattning, och man kan säkert uppfatta saken på andra sätt.

Att vi kallar vigselgudstjänsten för ”tillställning” – jag ser ordet tillställning som ett neutralt ord, inte negativt värdeladdat. Samtidigt markerat ordet en viss distans till upplägget av arrangemanget. För mig som frikyrkomänniska med rötter i den radikala baptismen och den radikala pingströrelsen, hela upplägget med glitter, prål, lyx, prakt, överklass, biskopsskrudar, – upplägget andas mycket mer av överklass, nykonservatism, personfixering, personglorifiering – än en äkta gudstjänst. På den punkten kan man uppenbarligen också ha olika uppfattningar, men för mig blir upplägget stötande och det känns som att det ligger ganska långt från den enkla typ av kristendom för vanliga svaga människor som jag lever i och står för.

Jag följer också media inför bröllopet och jag bor precis bredvid ett av stråken som brudparet ska passera på lördag. Den persondyrkan, lyxkonsumtion och överklassfixering – som exploderar vid denna typ av arrangemang, jag kan inte se det som annat än nykonservatismens frammarsch, och när Svenska kyrkan aktivt gör sig som ett centrum i hela arrangemanget, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att de konservativa institutionerna är på frammarsch. Rejäl frammarsch. Jag är något bekymrad över att det knappt finns några i svensk kristenhet som vill problematisera detta.

Nu har visst mina filttofflor åkt av.

Åke, jag uppskattar dig och ditt tonfall. Låt oss följa honom. Men hade jag haft ditt jobb hade jag nog mer kritiskt reflekterat över helhetsarrangemanget kring vigselgudstjänsten på lördag.

Broderligen,

Stefan Swärd