Evangeliska Frikyrkan bedriver ett expansivt arbete i Stor-stockholm. I dagsläget är vi cirka 15 församlingar i Stor-Stockholm som samarbetar med Evangeliska Frikyrkan. Vi har ett team på tre pastorer, Kjell-Axel Johansson, John van Dinther och jag själv, som har fått samfundets uppdrag att utveckla vårt arbete i Stockholmsregionen, inte minst genom församlingsplantering.

Elimkyrkan, där jag nu är pastor, har formulerat ett mål, att grunda 10 församlingar fram till år 2020. Totalt är vår målsättning att grunda 50 församlingar till år 2020. En gigantisk utmaning, ja, men nödvändig.

En satsning vi har gjort senaste två åren, och som jag skriver om här på bloggen är Ungdomskyrkan Konnekt, det handlar om att nå tonårsvärlden i Stockholm med budskapet om Jesus. Etapp 1 handlar om att etablera en kristen närvaro ute på stan på fredagskvällar och fredagsnätter.

För att stötta dessa satsningar, startar vi nu i samarbete med Frälsningsarmén en ettårig utbildning som kallas för ACTS. De som går ACTS-utbildningen, som är en studiemedelsberättigad folkhögskolekurs, har möjlighet att praktisera under året i någon av EFK:s pionjärsatsningar. T.ex. att vara med i Ungdomskyrkan Konnekt, eller i någon av de församlingsplanteringar vi håller på att dra igång i Elimkyrkan.

Undervisningen är på engelska. Mer information och anmälan får man hos www.acts.se.

Jag utmanar dig, kom med i församlingsplanteringsarbetet. Du kan göra en viktig insats. Kom med i Ungdomskyrkan Konnekt för att nå Stockholms tonåringar ute på stan på fredagskvällar och fredagsnätter. New Wine i England startar också upp en filial i Stockholm till hösten med teologisk utbildning, förutom EFK:s satsning på SALT.

Tycker inte att media har skärpt sig när det gäller att bevaka Jesusmanifestationen. Jag har bara tittat på SVT, DN och SVD och där var bevakningen mycket sparsam, och ytterst okunnig. Ett evenemang som samlar 25 000 personer är någon mycket stort i Sverige. Det enda som har publiksiffror på den nivån är viktiga landskamper i fotboll, storstadsderbyn i fotboll och extremt stora musikgalor och festivaler. Arrangemang som samlar 25 000 får med automatik omfattande mediauppvaktning, inklusive analys av kunniga journalister, båda dessa inslag saknades i fallet Jesusmanifestationen.

Jag tror inte att Jesusmanifestationen löser problemet med enkla PR-knep. Och det handlar inte bara om Jesusmanifestationen.

Istället för att bara gnälla över eländet har jag ett konstruktivt förslag. Att det tas initiativ till att en dag, två gånger per år, ordnas initierade seminarier om kristna kyrkan och kristna tron som syftar till att utbilda journalister och medierepresentanter. Enda syftet med seminariet är att öka kunskapen om kristna kyrkan och kristna tron. Seminariet ska vara på hög nivå, och föredragshållarna ska vara de mest kunniga personerna vi kan skaka fram i Sverige. För att göra det intressant kan man inte bara rada upp kyrko- och samfundsledarna, utan det behövs vassare lockbeten än så för att media ska komma.

Varför inte engagera personer i medieeliten som har förankring i kyrkans värld. Lars Adaktusson borde ställa upp gratis och leda seminariet. De kristna dagstidningarna Världen Idag och Dagen kunde arrangera det tillsammans, och engagera sina chefredaktörer Elisabeth Sandlund och Felicia Svaeren. Den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, där jag är ordförande, ställer gärna upp som medarrangör, det är inte fel om Sveriges kristna råd blandas in också. Tomas Brunegård kan berätta om hur det är att vara pingstvän och leda en av Sveriges största mediekoncerner. Ett PR-proffs kan bjudas in för att berätta om hur Katolska kyrkan ska hantera sexskandalerna, och biskop Anders kan ge en respons. En intressant person är ju också Anders Mellbourn, som både är professor i Statskunskap, f.d. chefredaktör för DN och nu chefredaktör för Sändaren, som en nedtrappningspost i karriären, han kan ge intressanta perspektiv i ett anförande. Som barnbarnsbarn till första generationens baptister kan jag gärna hålla ett anförande och försöka lära media om svenska väckelse- och frikyrkotraditionen, och hur det har påverkat både demokratiutvecklingen och utvecklingen av mänskliga rättigheter i Sverige. Från EFK kan vi ge bidrag om de nya mångkulturella församlingarna som växer fram. Gärna lite glimtar från det senaste och trendigaste i kristna ungdomsvärlden, en mix av Hillsong, Frizon, Ny generation och Equemenia vore inte fel. Ska media uppfatta tillställningen som seriös bör vi nog visa upp en ganska enad front, trots alla skillnader som vi har bra koll på. Och kan inte Ulf Ekman prata om att vara kristenhetens Ingvar Kamprad, Livets ords missionsverksamhet har väl snart på några år fått lika bred internationell spridning som IKEA, svensk kristendom på export, det kanske skulle locka någon journalist att höra något mer om detta.

Ja, det var bara några lösa idéer, vi får se om någon nappar.

Kommer från en av Elimkyrkans gudstjänster idag då Maria Furusand höll en utmärkt predikan. Ska nu åka och fira 34:e bröllopsdagen med fru Swärd och är borta ett dygn, har lovat hustrun att inte ta med mig en dator, så jag bloggar inget förrän måndag kväll.

Lyckades ta mig till Jesusmanifestationen i Kungsträdgården idag, trots ett kraftigt ryggskott. Det var betydligt fler med än i fjol, arrangörerna räknade med 25.000 idag. En mäktig manifestation av kristen enhet, företrädare från olika kyrkor och samfund medverkade, och musik och sång från olika delar av den kristna familjen. Till och med regeringen var närvarande genom statsrådet Mats Odell. Solen sken, lovsången ekade i Stockholmsvivlet, Carl-Eric Sahlberg beskrev oss kristna som det sjungande folket, det var vi idag i Kungsträdgården. Det är bra att vi i varje fall en gång per år möts för gemensam gudstjänst. Det inspirerar oss, och det är bra att ibland bli påmind om att vi är många.

Nu är det sen fredagkväll, fru Swärd är hemma igen, och det är jättenice, och så har jag fått ryggskott kvällen innan Jesusmanifestationen. Och går och försöker linka fram med måttlig framgång. Ska försöka ta mig till Jesusmanifestationen i morgon och hoppas på att det ska bli en stor kristen folkfest.

Idag har jag en krönika i Världen Idag som handlar om att värna om familjen och det trogna och livslånga äktenskapet. Man hittar den här. Skrev krönikan häromdagen och blev inspirerad att ta upp ämnet när jag läste Jim Wallis bok ”Agenda” där han mycket tydligt tar upp om problemen i samhället med familjeupplösningen. Nu har jag varit ganska tydlig hela tiden i detta ämne, eller märks något i texten att några filttofflor har åkt av? Håller ni med mig? Om inte – varför då? Ni kan lika väl skriva kommentaren på Världen Idags hemsida som här.

Tack för alla goda råd att twittra eller inte twittra – det är frågan. Ska reflektera över detta. Är på Karolinska sjukhuset både idag och i morgon för nya undersökningar. Har också hunnit med att vara på en energikonferens idag där jag bland annat fick språka med miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund, en mycket sympatisk person, och hejade på socialdemokraternas energipolitiske talesman Thomas Eneroth. Ikväll blir det möte med Elimkyrkans församlingsledning, vi har grymt spännande planer på gång i Elimkyrkan, men det är hemlisar – än så länge. Ska försöka samla ihop mig och skriva lite reflektioner över 8 år som samfundsordförande. Förhoppningsvis ska jag hinna börja med det ikväll eller i morgon. Nu tar jag en stunds ledigt för att titta på ishockey. Blir också lite nyfiken på Mikael Karlendals analys över Niklas Piensohos äktenskapspredikningar. Det måste jag nog titta närmare på. Och så deppar jag över Hammarbys fotbollslag, ni förstår inte hur svårt det är för oss bajare just nu. Och så längtar jag efter att fru Swärd ska komma hem, hon har varit med sin mor och bror i Grekland en vecka för att fira mammans födelsedag.

Jim Wallis besökte Sverige i helgen. Han är utan tvivel en av de stora profilerna i västvärldens kristenhet. Han är dessutom en kristen ledare som tycks gå hem i alla läger, han medverkar i alla tänkbara kristna sammanhang. Har läst bara begränsat av Wallis så jag kan inte göra någon bredare utvärdering av hans skrivande och teologi.

Jag har starka sympatier för Wallis tes att väckelsekristendom måste kopplas ihop med social radikalitet. Han refererar till kampen mot slaveriet och rasismen och Wallis driver tesen att liknande takter behövs av dagens evangelikaler. Och jag håller med. Budskapet på konferensen i Örebro om att vi som kyrkor måste engagera oss i våra närområdens sociala nöd ställer jag upp på till 100 procent. Jag gillar också att Jim Wallis ganska tydligt står för konservativa kristna värderingar på familjeområdet, i ett svenskt kontext så skulle han klassas som konservativ kristdemokrat i familjefrågor. Vänsterradikala svenska kristna tenderar ju att bli knäpptysta i vissa frågor, som att värna om familjen och livets okränkbarhet även under fosterstadiet – där visar Wallis på en större bredd. Tycker dock att han hamnar för långt åt vänster i vissa ställningstaganden i frågor som gäller internationell politik, där han hamnar i nivå med svenska vänsterpartiet ibland. Tveksamt.

Man behöver komma ihåg att de orättvisor och tokigheter som Wallis går till storms mot i amerikanska samhället handlar om problem som svenska samhället har försökt att lösa på ett ganska bra sätt. Man bör komma ihåg att Sveriges Fredrik Reinfeldt snarast är en kommunist i jämförelse med Obama, så stora skillnader är det mellan svensk och amerikans välfärds- och socialpolitik.

Men hur ska vi hantera i Sverige budskapen från de amerikanska predikanterna? Tycker att socialradikal kristendom för ofta blir konferenssnack, det handlar för mycket om att läsa de rätta böckerna och ha de korrekta åsikterna – än att faktiskt engagera sig i vårt samhälles sociala nöd. I vissa lägen tycker jag att så kallade konservativa evangelikaler och karismatiska kristna får mera gjort i praktiken än högröstade vänsteraktivister med liberal teologisk framtoning, som i vissa lägen ägnar sig mest åt symbolaktiviteter.

Det är några saker vi faktiskt behöver göra i dagens Sverige. Dels behöver vi få ut kristna på stan på fredagskvällarna för att vara bland stökiga tonåringar (jag har försökt att predika det nu i 2 år, bland annat här på bloggen och kan konstatera att nästan ingen bryr sig om vad jag säger). Förra fredagen lyckades några av mina vänner som jobbar i Ungdomskyrkan Konnakt vara med och avstyra en allvarlig våldssituation i centrala Stockholm, som i värsta fall hade kunnat bli ett nytt tonårsmord. När jag för något år sedan gjorde ett studiebesök i Uppsala en sen fredagskväll, de enda kristna som var ute på stan och engagerade sig var 20 personer från Livets ord och ett 10-tal hos Pannkakskyrkan utanför Pingstkyrkan. Samma mönster ser jag i Stockholm på fredagskvällarna, det är en viss falang av kristna som man ser ute på stan.

Ett annat område handlar om att praktiskt engagera oss för flyktingar och hjälpa människor från andra länder i utsatta situationer. En av de stora hjältarna tycker jag är min gode vän, John van Dinther, pastorn i New Life. Han klassas säkert som konservativ evangelikal av förståsigpåarna, men han har gömt en flyktingfamilj i sin egen källare i två år. Förutom ett mångårigt engagemang för flyktingar, och hans församling är överfull av folk som har kommit från jordens alla hörn. Det är mycket trovärdigare än debattartiklar och uttalanden från kyrkeliten.

Ett tredje område är att faktiskt hjälpa de människor som har det allra svårast, det handlar om missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka m.fl. Spjutspetsen i Stockholm är utan tvivel den karismatiska och konservativt evangelikala Klara kyrka, som låter de hemlösa bo i kyrkan, medan de liberala kyrkorna i Svenska kyrkan runt om i stan ligger hästlängder efter Klara kyrkas engagemang.

Jim Wallis utmanar oss, men responsen får inte bli en kristen vänsterretorik som bara blir symbolisk. Det intressanta är att se vilka som gör något i praktiken. Vad blir de konkreta resultaten av Wallis besök – den frågan intresserar mig. Eller blir det bara ett nytt varv av religiös underhållning?

Läser med intresse inläggen om Twitter, men det kommer säkert fler kommentarer, så den debatten får rulla vidare.

Hade en intressant lunch idag med en av Sveriges främsta experter på kommunikation och opinionsbildning, Anders Lindberg VD för konsultföretaget JKL, som bl.a. nu är chef för tidigare statsministern Göran Persson, som nu är anställd hos JKL. Vi samtalade bl.a. om religionen och kyrkans roll i svenska samhället.

Jag har fått frågan om jag blir en föredetting opinionsmässigt när jag avgår som EFK-ordförande. Tror snarare tvärtom. När man skriver och agerar i offentliga rummet, känns det snarast som en belastning att vara samfundsordförande, det är kanske en intressant titel i smala kristna samfundskretsar, men inte utanför den kretsen. I Stockholm finns det nog inte många, inte heller inom kyrkorna, som bryr sig om, om man är samfundsordförande eller inte. Jag har medverkat i riksmedia minst ett femtiotal gånger senaste 5-6 åren, jag tror att det är vid ett par av dessa tillfällen, där jag har blivit tillfrågad eller intervjuad på grund av att jag är EFK-ordförande. I övrigt har det varit för att man har haft något väsentligt att säga, enligt de berörda redaktörerna. Samfundsordföranden är en mycket liten grupp och ganska anonyma personer i svenska samhället, deras roll är i regel administrativ i att leda styrelsens arbete, det är snarast mirakulöst om man kan göra sin röst hörd utifrån en sådan plattform. De traditionella frikyrkosamfunden har tyvärr blivit mycket anonyma i svenska samhället. Frågar man en vanlig Stockholmare har de ingen aning om vad Missionskyrkan eller Baptistsamfundet är för något. Tror att det bara är i typiska Bibelbältesstäder som Jönköping och Örebro där samfunden uppmärksammas av vanligt folk.

Senare i veckan ska jag försöka skriva ihop några inlägg som summerar 8 år som EFK-ordförande. Tänkte dock först skriva en liten analys av Jim Wallis och hans framträdande på tre samfundens konferens i Örebro.

Jag får ibland frågan om jag inte ska börja twittra. Men jag har väldigt svårt att begripa varför. Dessa osammanhängande meningar som slängs ut i luften, jag har svårt att begripa det kommunikativa värdet. Jag tycker dock att Twitter passar i speciella situationer, vi twittrade från EFK:s kongress t.ex. och det var ett bra sätt att hänga med i vad som hände, twitter från fotbollsmatcher och liknande är också bra.

Men kan någon ge mig en bra idé om hur jag skulle kunna använda twitter på ett meningsfullt sätt. Jag läste att Venezuelas president Chavez, som jag lyssnade på live i Köpenhamn i december, har börjat twittra – och det har tydligen exploderat – jag tycker att Chavez är en storskurk, men twittrar han kanske jag kan göra det också. Sedan känner man sig som en pre-modern dinosariure från före upplysningstiden som bara bloggar, men det får man väl leva med.

Pratade med en kille under söndagskvällen som jobbar på Sveriges Television om att mer aktivt använda Youtube som kommunikationsform, det tror jag har en större potential. Bra idéer där emottages också tacksamt.

Den som kommer med en bra idé som jag kan använda lovar jag att bjuda på en brakmiddag i Stockholm, men man får ta sig till Stockholm, om man mot förmodan inte bor där, men de flesta bor ju där – snart.