Har nu läst Joel Halldorfs mycket uppmärksammade bok ”Makten och det heliga”. Joel är en lysande skribent och har en unik förmåga att koppla teologi och teologiska resonemang till aktuella samhällsfrågor. Han är dessutom mycket pedagogisk i sitt sätt att skriva. Han är troligen den offentliga röst från kristenheten med mest genomslag i det offentliga samtalet för närvarande.

Här följer lite reflektioner från min sida efter läsning av boken.

Bokens första del har rubriken ”Ideologiernas död och religionernas återkomst”. Här är det forskaren och religionsvetaren Halldorf som skriver och ger en mycket övergripande bild av globala trender, där religionen blir ett allt viktigare inslag i politiken. Efter en period av sekularisering och ateistisk hegemoni, blir koppling till religion allt viktigare. Halldorf ger här en intressant förklaring till detta och pekar på liberalismens och sekulariseringens kris och misslyckande i att skapa mening. Halldorf skriver om upplysningen: ”Vi missförstår upplysningen om vi tror att den handlade om gudlöshet och sekularisering. Vad den gjorde var att ge oss nya gudar”. Moderniteten är full av religionssurrogat. Halldorf lyfter fram den gamla debatten om ideologiernas död som inte har skapat en sval och rationell politik, det har medfört uppgivenhet och en känsla av hopplöshet istället. Halldorf noterar att 1985 var 15 procent av befolkningen medlemmar i ett politiskt parti, idag är det 2 procent.

Halldorf analyserar hur kommunismen kunde falla utan att ett enda skott avlossades. I Iran kollapsade regimen och vacuumet fylldes av islamistiska rörelser, samma utveckling i andra arabländer, där socialism och sekulära stater ersattes av islamisering. Halldorf pekar på att i Indien har Modi lagt hinduismen som grund för en nationalistisk politik. Den rysk-ortodoxa kyrkan har blivit en maktfaktor i f.d. Sovjetunionen. Den amerikanska kristna högern har skaffat sig ett allt större inflytande och dominerar idag det republikanska partiet. Halldorf målar ut en global trend, med växande religiöst inflytande i olika delar av världen. Jag tror att han här är helt rätt i sin analys.

I nästa kapitel borrar Halldorf lite djupare i några aspekter av denna trend, om presidenternas heliga krig. Mest fokuseras analysen på Trump och dagens USA men även Putin och ryska ortodoxa kyrkan ges en ingående granskning. Avsnittet om Putin är mycket intressant och lyfter fram aspekter som inte nämns särskilt ofta i den allmänpolitiska debatten. Halldorf granskar Putins relation till den ryska ortodoxa kyrkan och synen på Rysslands gudomliga kallelse och andliga enheten med Ukraina, som en motiverande faktor bakom dagens krig. Ett andligt och religiöst arv förenar Ryssland, Belarus och Ukraina i Putins världsbild. Kriget är en apokalyptisk kamp mot det gudlösa väst, en kosmisk kamp mellan ont och gott. Kommunismens fall skapade ett ideologiskt vacuum och det har skapats en religiös ideologi som legitimerar Putins makt.

Halldorf pekar dock på komplexiteten, Ukrainakriget kan inte klassas som ett renodlat religionskrig. Det är många faktorer som spelar en roll. Både mjuka och hårda faktorer, och bland de mjuka räknas in ära, heder och religiösa och ideologiska motiv. Religionen blir då en faktor som används för att mobilisera och motivera inför och under ett krig.

I ett avsnitt analyserar Halldorf Trumps teologiska rötter och religiösa historik. Han lyfter fram intressant om hur pappa Fred Trump drog med sig familjen till Norman Vincent Peales kyrka i New York där man blev medlemmar. Trump hade uppenbarligen en personlig relation med Peale. Peale och hans kyrka var ju en speciell kyrka i amerikansk kristenhet och brukar räknas som en av framgångsteologins rötter, även om det var mer positivt tänkande än karismatisk kristendom som präglade kyrkan. Halldorf menar att Trumps skrytsamhet, självförtroende och ständiga överdrifter kan spåras tillbaka till detta, att inte tala om och se verkligheten som den är utan som man önskar att den ska vara. Trump ljuger ju ständigt, jag har betraktat honom som mytoman, Halldorf ger dock här en lite annan vinkling på detta. Trumps religionschef i Vita huset, Paula White-Cain har liknande rötter, dock mycket mer i den karismatiska kristendomen. Tvivelaktig personlig moral, kristen framgångstro och att politik handlar om andlig krigföring. Trumps allians med vissa kristna ledare från megakyrkevärlden handlar om att se politik som andlig krigföring. Politiska motståndare betraktas som demoniska krafter. Wallnau, en av kristna höger-profilerna betraktar demokraterna som en demonisk politisk organisation.

Halldorf betonar att både Putin och Trump har stora behov av att fromhetssignalera men det säger ingenting om deras personliga liv. Religionen kan fungera som raketbränsle för politiska projekt skriver Halldorf. Jag tror han här har helt rätt i sin analys. 83 procent av USA:s evangelikala och karismatiska kristna röstade på Trump 2024, och bland dem som går i kyrkan mer än en gång i veckan är det 90 procent. Halldorf skriver: ”Både USA:s högerkristna och den rysk-ortodoxa kyrkan tycks ge Trump och Putin frikort med hänvisning till att de är trossyskon. Men det borde vara precis tvärtom: en tydlig kristen bekännelse kräver en hårdare, inte mildare, granskning.”

Nästa kapitel i Halldorfs bok handlar om Israel och kristna sionismen. Han gör där en nödvändig distinktion mellan judisk sionism, som i stor utsträckning har varit en sekulär rörelse, att skapa ett hem för förföljda judar – och kristen sionism. Kristen sionism handlar om att stötta staten Israel utifrån kristna motiv, att staten Israel är en uppfyllelse av bibliska profetior. (egen kommentar: det finns naturligtvis många judar som ser dagens Israel som en uppfyllelse av bibliska profetior, men det är en viss gren av religiösa judar som ser det på detta sätt.) Halldorf gör sedan en kritisk granskning av modern apokalyptisk förkunnelse, framförallt det som kallas för Darbyismen. Han pekar på spekulationer i svenska väckelserörelsens historia som varit felaktiga. Det är dock frågor som har bearbetats inom frikyrkligheten, inte minst inom Evangeliska Frikyrkan. Han pekar på att tanken på judarnas återvändande och statens Israels uppkomst inte har varit på agendan i kristna kyrkans historia i modern tid. Halldorf pekar sedan på hur denna apokalyptiska sionism har påverkat modern amerikansk politik.

Jag tror att Halldorf har blir något överkritisk och förenklar. Tanken på Jesu återkomst är en klassisk kristen lära som kristna kyrkan har förkunnat i 2000 år och som finns med i de nytestamentliga texterna och i kyrkohistorien. Bibeln talar om tidstecken och spekulationer om tidstecken har funnits i alla tider, utnämningar av Antikrist, t.ex., kan man ge ett antal exempel på i kyrkans historia. Tror också att dagens kristna höger och Trumpismen har en bredare uppslutning än från strikta Darbyister, inte minst från katolskt håll.

Halldorf har rätt i att förutsägelserna om Israel och judarnas återvändande, det är svårt att belägga från kyrkohistorien. Men nu lever vi med facit i hand, och jag har mycket svårt att se att händelser i dagens Israel inte kan kopplas till gamla testamentets profetior. Det är mer än återvändandet från Babel som utmålas i GT-texterna. Här skulle det vara intressant att ta del av hur judiska GT-uttolkare ser på dessa texter kopplat till dagens verklighet.

Halldorf pekar på att stödet för Israel kan göras utifrån allmänpolitiska och humanitära skäl, men det religiösa stödet dominerar helt i hans analys. Sveriges främste Israelförsvarare idag, Alice Teodorescu-Måwe, är ateist och inte alls någon kristen sionist. Även i USA är Israelstödet mångfasetterat och inte bara drivet av en viss religiös falang.

Halldorfs slutord i kapitlet kan knappast kallas för forskarens ord, snarare en allmän debattör som gör upp med sitt arv: ”Politiken behöver något att tro på. När inga alternativ står till buds kan besynnerliga föreställningar om ett heligt land och en helig historia som når sin kulmen i en helig slutstrid utanför den heliga stadens portar plötsligt sätta agendan. Därför vägleds världsledare av föreställningar som tidigare bara förkunnades i tältmöten av excentriska predikanter”. Nja, jag tror att det är en överdrift att påstå att världsledare vägleds av dessa föreställningar, visst finns det en influens i amerikansk politik, som Halldorf helt riktigt pekar på, men det finns också andra influenser. Och det är inte bara en extrem Darbyism och apokalyptiska spekulationer, tron på Jesu tillkommelse har djupa rötter både i bibeltexterna och i kristna traditionen. Att se dagens Israel och judarnas återvändande till Israel som en uppfyllelse av bibliska profetior, jag har svårt att se att det skulle vara en extrem tolkning. Det är en fullständigt unik händelse i världshistorien som vi nu bevittnar sedan 1948, och att helt räkna bort Gud och bibelprofetior i det sammanhanget är i min mening inte alls någon självklart tolkning.

Bokens fjärde kapitel ger en bred exposé om hur teologiska anspråk påverkar politiken, både i nutid och historiskt. Halldorf kommer in på en rad olika förhållanden som Richard Dawkins, Silicon Valley, Thomas av Aquino, seven mountains, Sverigedemokraterna, Ungern med mera. Han börjar med det växande kristna intresset i västvärldens kulturdebatt. Ärkeateisten Richard Dawkins kallar sig numera för kulturkristen. Han vacklar i tron på det sekulära projektet. Silicon Valley har svängt, kristendomen har gått ifrån att vara något nästan olagligt till att bli en het trend. Elon Musk kallar sig för kulturell kristen. Halldorf kommer in på högerpopulistiska partier, bland annat i Ungern, som vill värna om kristna värderingar. Halldorf konstaterar dock att den högerpopulistiska kristendomen är teologiskt liberal. Man vill ha en bred kyrka utan alltför specifika kristna läror. Halldorf citerar Oxford-forskaren Cremer som skrivit: ”högerpopulistiska rörelser använder kristna traditioner, symboler och språk som markörer för att stärka en etnokulturell identitet, men utan att anamma kristen lära, etik eller institutioner.”

Halldorf redogör för auktoritära anti-demokratiska tolkningar av kristendomen, Seven Mountain-teologin och katolsk integralism presenteras. Harvardprofessorn Adrian Vermeule en företrädare för det sistnämnda med amerikanska vicepresidenten JD Vance som en lärjunge, en katolik. Halldorf berättar om hur katolske 1200-talstänkaren Thomas av Aquinos argument för en statsstödd kristendom som skulle dominera samhället. Heretiker bör avrättas var Aquinions slutsats. Halldorf redogör vidare för andra kristna förhållningssätt till den världsliga makten, som anabaptismen och puritanismen. Den tidiga kyrkans förhållningssätt, att kristendom skulle inte spridas genom tvång presenteras, bland annat i Tertullianus tolkning. Den radikala reformationens idéer om frihet fördes över till Nordamerika och präglade formandet av USA där religionsfrihet och yttrandefrihet rådde, till skillnad mot den auktoritära politik som präglar USA idag enligt Halldorf.

En slutsats från Halldorf i detta kapitel att det finns olika varianter av teologi och kristendom, på dagens informationstorg sprids otaliga versioner. Det är viktigt vilken teologi och kristendomstolkning som lyfts fram. Halldorf skriver: ”det finns en hunger efter ett moraliskt språk i politiken i dag och när kyrkan kliver in i politiska debatter blir det tydligt att den har tillgång till detta – och det är kraftfullt.” Kyrkan bjuds in till maktens bord och det kan verka smickrande, men det är en frestelse. Historien visar nämligen att när kyrkan vinner herravälde i världen sker det till ett högt pris: hon tvingas betala med sin själ. Sanna ord.

Bokens sista kapitel handlar om demokratin. Halldorf pekar på statistik som visar på en tilltagande maktlöshet, inte minst bland unga. De känner att de inte kan påverka. Hur demokratin kan urarta i tyranni lyfter Halldorf fram med franska revolutionen som exempel. I USA skapades republiken vid samma tid med en djupare folklig förankring. Tocquevilles analys av demokratin lyfts fram som intressant, hur USA lyckades skapa ett fungerande system. Tocquevilles tes är att i ett sunt samhälle balanserar olika krafter varandra, så att ingen enskild får total makt. Enligt den utgångspunkten byggde man det amerikanska politiska systemet. Utan bromsklossar blir centralmakten despotisk även om den är demokratiskt tillsatt – det är Halldorfs tes som han argumenterar för. Ett demokratiskt statsskick kräver dygder som solidaritet, tålamod, tillit, samarbetsförmåga och förmågan att lyssna på varandra.

Halldorf pekar på det svenska exemplet, där monarkins avtagande makt gick hand i hand med uppbyggnad av folkrörelserna och civilsamhällets uppbyggnad. En livskraftig demokratisk kultur växte fram. Undersökningar visar att samhällsengagemanget är större bland religiösa än bland icke-religiösa. En svensk studie visar att de som ofta går till gudstjänst i större utsträckning engagerar sig i civilsamhället. Tocqueville pekade på puritanismens betydelse för amerikanska demokratins framväxt. En förändring märks dock idag i USA, de religiöst aktiva har fått en minskad tillit.

Halldorf lyfter fram tyske filosofen Habermas och hans tankar om att religionerna bär på resurser som kan väga upp modernitetens svagheter. Den västerländska demokratin har enligt Habermas religiösa rötter. Vi kan inte förstå begrepp som frihet, anständighet, moral och emancipation – utan att utgå från kristna-judiska traditionen. Utmärkt slutkläm från Halldorf: ”när politikerna hävdar att makt är rätt behövs röster som påpekar att rättvisa och barmhärtighet är heliga principer som till och med samhällets högst politiker behöver underkasta sig.” Hear, hear!

Slutsatser:

1. Halldorf skriver lysande och kunnigt. Beläst. Mycket belägg för teserna utifrån forskning och litteratur. Håller genomgående med honom om trendanalys, växande intresse för kristendomen i västvärlden, att religiös nationalism är en växande global trend. Hans analys av den kristet präglade högerpopulismen håller jag med om.
2. Håller med om att växande kristet inflytande är på gott och ont, det kräver en bra teologi och kristendomstolkning som utövar inflytande för att det ska bli en positiv påverkan.
3. Saknar en mer jämförande global religionsanalys. Halldorf snuddar vid frågorna, men religionens alltmer framträdande roll i världen skapar växande förtryck och i vissa fall mördande. Man kan bara nämna om Iran, Afghanistan och Hamas för att ge några exempel. Någon motsvarighet till detta existerar inte i demokratiska västvärlden, och inte heller i de kristna högernationalistiska rörelserna. Halldorf skriver att religioner är som vädret, kan bli till stor skada, men också bidra till mycket gott. Analys av olika sorts väder, alltså religioner, behöver fördjupas. Jag är t.ex. mycket tveksam till att skriva om Islam och kristendom som jämförbara storheter. Dessutom är islam heresi enligt alla rimliga kristna kriterier.
4. I avsnittet om Israel och eskatologin, tycker jag att Halldorf delvis glider ifrån forskaren Halldorf och mer gör upp med sin egen religiösa uppväxt.
5. I avsnitten om amerikansk högernationalism i Trumps anda saknar jag en analys av varför evangelikaler i så stor utsträckning röstar på Trump. Det räcker inte med att det är ett tvåpartisystem och att evangelikalerna ser Demokraterna som sekulära och gudlösa. Halldorf snuddar vid frågorna men en mer ingående analys behövs över vad det är man reagerar på och där man söker lösningen hos Trump.
6. Bra att Halldorf ger en nyanserad bild av avarter inom kristendomen, och totalitära tendenser. Trender i modern amerikansk katolicism och Thomas av Aquino lyfts fram, och inte bara Seven Mountains – bra.