En bok som skapat mycket uppmärksamhet även i allmänna kulturdebatten, är Tomas Poletti Lundström och Markus Lundströms bok: ”Sista brevet till Hitler – en berättelse om Sverige och pingstfolket”. Båda bröderna har sin bakgrund inom pingströrelsen och är i dag forskare, och har bedrivit ett omfattande forskningsprojekt om pingströrelsens och framförallt Lewi Pethrus relation till nazismen och Hitlertyskland. Jag håller med Joel Halldorf om att det är ett imponerande arbete som bröderna Lundström har genomfört, det är ett gigantiskt källmaterial man har gått igenom. Lewi Pethrus var mycket nitisk i att arkivera alla handlingar. En så pass bred genomgång av källmaterial som har med Lewi Pethrus att göra har inte tidigare genomförts vad jag kan förstå.

Här följer en rad reflektioner från min sida efter att ha läst boken (sätt på kaffet, det här blir en lång text):

1. Mina bedömningar gäller bara denna bok, inte andra texter som Lundströms skrivit i detta ämne, inklusive tidningsartiklar.
2. Jag är väldigt kritisk till vissa kristnas hållning att man inte kritiskt får granska kristna ledare, vad de har sagt och gjort, både nu och historiskt. Även kristna ledare som bidragit med mycket gott kan behöva kritiskt granskas kring vissa förehavanden och ställningstaganden. Vi har t.ex. alla en tacksamhetsskuld till Martin Luther men hans inställning till judar och baptister tycker jag är förskräcklig. Hans ställningstaganden om påven som Antikrist var extrem. Det finns inte perfekta kristna ledare. Kritisk granskning av historiska ledare är viktigt för att vi ska kunna lära oss av historien.
3. Lewi Pethrus har bidragit med mycket gott och visar på en imponerande livsinsats som respekteras från alla håll, inklusive sekulära samhället. Det betyder inte att ingenting av det Lewi Pethrus sagt och gjort inte får granskas kritiskt.´Att Lewi Pethrus visade på en enastående kristen ledarinsats betyder inte att allt han gjorde var perfekt.
4. Jag håller helt och hållet med om Lundströms huvudtes. Lewi Pethrus var alltför välvilligt inställd till Hitlertyskland och nazismen. Man saknar från LP de kraftiga avståndstaganden mot nazismen som kom från andra delar av frikyrkligheten vid denna tidpunkt. Jag kom fram till samma slutsats i min egen mycket översiktliga studie som jag gjorde för drygt 10 år sedan, och som finns med i boken ”Jesus var också flykting”. Man bör komma ihåg att både Baptistsamfundet och Missionsförbundet både på ledningsnivån, och i den dåvarande samfundsrelaterade pressen, Svenska Morgonbladet och Vecko-Posten tog tydligt avstånd från Hitler, Hitler-tyskland, nazismen och antisemitismen, alltifrån nazisternas maktövertagande 1933. Det är helt uppenbart att pingstledningen med Lewi Pethrus och Sven Lidman i spetsen inte alls gjorde liknande ställningstaganden. Att påstå något annat är antiintellektuellt och okunnigt.
5. LP:s försvunna brev till Hitler 1939 har Lundströms letat efter men inte hittat. Det är omnämnt i historikern Knut Ahnlunds bok om Sven Lidman som kom ut 1996. Källan till detta är Lidman, det eventuella brevet diskuterades inte offentligt 1939. Vi vet inget om vad som står i brevet och om det skickades, det blir bara spekulationer att sia om denna sak. Det finns dock ett antal belägg för LP:s delvis positiva och delvis ambivalenta inställning till nazismen och Hitlertyskland. Även andra skribenter än Lundströms har lyft fram denna sak, bland annat har jag med det i min studie från 2016. Lundströms forskning visar också att det var allmänt känt från 30- och 40-talet att Filadelfia och LP inte var någon stark röst mot nazismen.
6. Det är känt sedan tidigare att flera av LP:s närmsta medarbetare kan klassas som nazister, eller i varje fall var aktivt sympatiskt inställda till nazismen, det gäller framförallt Karl-Erik Svedlund, musikalisk chef i Filadelfia, och Oscar Haglund som tidvis var en ledande pingstteolog med bas i Filadelfia Stockholm. Lundströms ger tydliga belägg för denna sak. Man bör dock nyansera bilden med att påpeka att Svedlund och Haglund framförallt hade andra sysslor, sympatier för nazismen var uppenbart en sidosyssla för deras del, och som troligen inte var särskilt uppmärksammat vid aktuella tidpunkten. Lundströms skriver följande om Karl-Erik Svedlund: ”1941 gick Karl-Erik Svedlund med i det nybildade kampförbundet Svensk opposition, som var inspirerat av Norges lydparti till Hitlerregimen. I den interna kommunikationen hyllade de Vidkun Quisling och hans Nasjonal samling för deras ihärdiga kamp mot ”bolsjevism och judendom”. Svedlund sökte sig därefter till en av samtidens mest ökända sammanslutningar, Riksföreningen Sverige–Tyskland. Föreningen hade bildats 1938 i syfte att ”verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”. Under andra världskriget tog de konsekvent ställning för Hitler. Föreningen utmärkte sig särskilt 1943, när framgången upphört för Hitlers arméer, genom sitt bergfasta hopp om att ”Tyskland i en våldsam kraftansträngning” skulle vinna det rättfärdiga kriget mot de andra. I länderna som inte stod under nationalsocialistisk kontroll riskerade ”ett elände utan like sprida sig”, kunde man läsa i ett annat nummer.” Det är anmärkningsvärt att LP kunde tolerera detta hos en av sina närmaste medarbetare. Men gick tuffare fram mot medarbetare som Zander Åberg och Adrian Holmberg som var tydligt antinazistiska.
7. Man kan hävda att en kritik mot LP att vara för välvilligt inställd till Hitlertyskland och nazismen måste ses utifrån de förhållanden som rådde då. LP var barn av sin tid och på 30-talet var det utbredda nazi- och tyskvänliga strömningar i Sverige, även i de etablerade politiska partierna, och inom Svenska kyrkan – det sistnämnda lyfter jag fram i min studie från 2016. Det var långt före att förintelselägren blev kända och Tyskland på trettiotalet under Hitlers ledning uppfattades på många håll som politiskt framgångsrikt. En annan synpunkt var att LP och Evangelii Härold inte ägnade sig åt politik och därför inte hade någon anledning att kritisera nazismen. Dessa invändningar stämmer inte. Både min studie från 2016 och Lundströms bok visar med all tydlighet att inom etablerade frikyrkligheten var det starka antinazistiska strömningar och starka strömningar mot antisemitism. Nazivänlighet och beundran för Tyskland förekom bara inom begränsade grupper i Sverige. Att tolka nazisternas krig mot judarna som en Guds dom, eller ur ett eskatologiskt perspektiv, det förekom inte hos ledningarna för baptistsamfundet och missionsförbundet. LP visade ett mycket starkt samhällsintresse och både han och Lidman kommenterade 1939 i Evangelii Härold krigsutbrottet, men inte med ett ord kritiserades nazisterna och Hitlertyskland. De hade en strikt neutral inställning till kriget.
8. Varken Lundströms studie eller andra studier som genomförts om denna sak, ger belägg för att kalla LP antisemit eller nazist. I synnerhet inte nazist. LP har själv alltid förnekat att han är antisemit. Men man kan belägga att han på trettiotalet uttryckte sig positivt om vad nazisterna åstadkom i Tyskland. Man är därmed inte nazist. Många kunde uppskatta inslag i Hitlers politik på trettiotalet, utan att vara nazister. Som Lundströms visar i sin studie var även de svenska nationalsocialisterna kritiska till inslag i Hitlers politik, inte minst våldsutövningen mot judarna. Lundströms visar att LP vid vissa tillfällen, både i artiklar, böcker och predikningar, kunde uttrycka tankegångar som många klassar som antisemitistiska. Att hävda att LP drev en konsekvent antisemitisk agenda under många år, det tycker jag inte Lundströms studie ger belägg för. Däremot kan man hävda att LP uttryckte sig välvilligt om både personer och idéer med antisemitiskt innehåll. Bland annat uttalade han sig positivt om Henry Fords bok som byggde på Sions äldstes protokoll, Henry Ford var utan tvivel antisemit.
9. Man är inte antisemit för att man är sionist och aktivt stöder judarnas återvändande till Israel. Det var LP aktiv för hela tiden och konsekvent fram till sin död. LP använde dock vid vissa tillfällen antisemitiska argument  för att ge stöd till återvändandet till Israel, det är inte något som varken kristna eller judiska sionister har ägnat sig åt under senare decennier. Lundströms ger belägg för detta i sin studie – att LP använde antisemitiska argument för att ge stöd till tanken att judarna skulle flytta till Israel.
10. Lundströms menar att LP:s bok från 1942, I dag lek – i morgon tårar, att det finns tankegods och språkbruk i boken som verkar vara hämtade från Hitlers bok Mein Kampf. Jag vågar inte kommentera denna sak, då jag inte läst någon av dessa böcker. Hitler skriver om moralisk upprensning och upprustning i sin bok, och det gör LP också i boken från 1942, Lundströms ser paralleller här. Det kan vara en övertolkning från deras sida, men jag vet alltså inte. Lundströms nämner bland annat att LP i boken lyfte fram, militären Philippe Pétain, den general som ledde den nationalsocialistiska lydregimen i Frankrike under ockupationsåren. Hitlerkollaboratören presenterades som ett föredöme i räddningsarbetet av den kristna sedlighetskultur som Lewi Pethrus menade att det svenska folket höll på att förlora. Lindströms menar att det finns nazivänliga formuleringar i boken, om det stämmer är det riktigt illa. Jag ska försöka få tag på boken och bilda mig en egen uppfattning.
11. 62 kristna ledare gjorde ett upprop mot Hitlertyskland, nazismen och antisemitismen i en artikel i Dagens Nyheter i samband med att nazisterna grep makten i Tyskland 1933. LP finns inte med bland undertecknarna, inte heller någon annan från Pingst. Lundströms har lyckats gräva fram att LP fick en förfrågan om att stå med som undertecknare. Däremot tre biskopar, och ledningarna från baptisterna och missionsförbundet. LP åkte på en studieresa till Hitlertyskland tillsammans med Svedlund, Einar Ekberg och sonen Oliver 1934. LP uttryckte sig mycket positivt om resan och det nya Tyskland i en intervju i Stockholms-tidningen. ”Hitler-regimen imponerade på Lewi Pethrus” löd rubriken i Stockholms-Tidningen den 20 april 1934 påminner Lundströms om.
12. Man bör komma ihåg att det då var allmänt känt att LP och Sven Lidman stod långt till höger i sina politiska värderingar. Eventuell vänlig inställning till Tyskland borde inte överraska. Tycker dock att Lundströms för resonemangen för långt. Att återigen brunsmeta bildandet av KDS 1964 är inte relevant. Det uppmärksammades tillräckligt och gjordes upp redan på 60-talet. KDS distanserade sig ganska tidigt i arvet från LP, han var ju t.ex. mycket kritisk när Alf Svensson tog över partiledarskapet och såg det som en rejäl vänstervridning. Det Lundströms skriver om KDS-bildandet har varit välkänt ända sedan 60-talet och det går inte att spåra kopplingar till detta in i det KDS som Alf Svensson tog över. Den stackars Harald Ljungström som jag kände under 70- och 80-talet har gjort så många avböner från sin ungdoms nazivänlighet så det är lite tröttande att gräva upp det en gång till. Harald LJungström var konservativ svenskkyrklig och för en sådan person var ett engagemang i pro life-rörelsen helt naturligt på sjuttiotalet. Att använda Lundströms forskning för att brunsmeta dagens KD är mycket osakligt.
13. Lundströms visar med all tydlighet att det fanns opposition inom dåtidens pingst mot LP:s för välvilliga inställning till Hitlertyskland, man nämner särskilt om Zander Åberg som var redaktör på härolden och fick sin antinazistiska bok refuserad av LP men som gavs ut på Evangeliipress som också hörde till pingströrelsen. Adrian Holmberg nämns, men han blev utesluten från Filadelfia 1949 och hamnade på LIdmans sida i den striden. Man kan inte använda Lundströms forskning för att brunsmeta dagens pingströrelse och senaste generationernas pingströrelse. Jag har inte märkt några antisemitiska tendenser i svenska pingströrelsen senaste 50 åren. LP:s efterträdare i Filadelfia, Willis Säwe, var öppet kritisk mot LP:s politiska insatser, och betonade pingströrelsens partipolitiska neutralitet. Evangelii Härold publicerade även texter under 30- och början av 40-talet med kritiska omdömen om Hitlertyskland, men det fanns en ambition att nyansera bilden. Nazikritiska texter var inte undertecknade av LP eller Lidman.
14. Det är en intressant referens som Lundström gör till kyrkohistorikern och pingstpastorn Sven Brenner som visat att ingen fraktion inom den tyska pingströrelsen uttryckte principiell eller ideologisk kritik mot den nationalsocialistiska regimen. I stället präglades deras hållning av lojalitet, anpassning och aktivt stöd.
15. Det är inte heller rimligt att använda Lundströms forskning för att brunsmeta tidningen Dagen. LP dog 1974 och redan Olof Djurfeldt gjorde redan då vissa distanseringar mot LP, bland annat kritik mot att LP så aktivt försvarade Vietnamkriget. Tidningen Dagen har vidgat ägarkretsen flera gånger senaste 27 åren och det går inte att koppla dagens tidning till relationer och markeringar som LP gjorde på 40- och 50-talet.
16. Lundströms tar upp om min gamla pastor Kjell Sjöberg i ett kapitel i boken. Kjell lämnade jordelivet 1997 och hans far Tage arbetade i Filadelfia under en period på trettiotalet. Lundströms tar upp om att den antisemitiska skriften Sions äldstes protokoll låg bakom en av Kjell Sjöbergs böcker. Jag högaktar Kjell och samarbetade med honom i alla år fram till hans död, från det att han blev min pastor 1973. Jag håller dock med Lundströms om deras kritik just kring denna bok, ser det som olyckligt att Kjell plockade upp tankegångar från ett antisemitiskt dokument i sitt skrivande. Sedan försöker Lundströms problematisera både förebedjarrörelsen och karismatiska rörelsen. Jag tycker här man går alldeles för långt. Jag kan inte se någon antisemitismen inom förebedjar- och karismatiska rörelsen under 70- 80- och 90-talet. Senare har det kommit in problem i dessa kretsar men det har inte med nazismen och antisemitismen att göra, det är mer moderna problem.
17. Vad kan vi lära av detta? Jag har vid ett antal tillfällen varnat för att högernationalistiska tendenser kan smyga sig in i pingstkarismatiska och bibeltroende kretsar, vi ser i dag stora problem på det området. Det var också ett problem på 30-talet och man blir påmind om det när man läser Lundströms bok.