Har haft en spännande kväll hemma hos vännerna Emma och Johannes Luiga, tillsammans med Bruce Collins från England, Anglikansk präst och en av de ledande profilerna i New Wine-rörelsen, och Kjell-Axel och Vivi Johansson. I morgon har vi seminarium med Bruce Collins klockan 14.00 i Korskyrkan Stockholm, och 16.00 Elimkyrkans celebration i Korskyrkan då Daniel Norburg predikar och Bruce Collins medverkar.

Pekka Mellergård ägnar nästa en helsida i Dagen idag med kritik mot EFK och undertecknad i synnerhet.

Jag fick möjlighet i Dagen att skriva en kort replik, men av utrymmesbrist kunde jag där inte utveckla resonemanget.

1. Huvudbudskapet i mina två artiklar i Dagen har handlat om att EFK behöver revitaliseras som en misisonsrörelse i Sverige, jag tycker att den frågan är av avgörande betydelse för missionsdirektorsvalet – vi måste välja en person som har en dokumenterad förmåga att genomföra en sådan vision. Jag gör en snabb och enkel utvärdering av EFK under senaste 17 åren. Jag är där något förvånad över att Pekka i två artiklar kritiserar mina artiklar utan att ens ta upp det ämne jag tar upp.

2. Tycker nog att hans artikel idag innehåller direkt personkritik. Det definierar jag som argument som inte handlar om den sakfråga som diskuteras, utan det är kritik riktat mot debattören som person, att ifrågasätta debattörens trovärdighet, kunskaper, syfte, moral m.m.. Pekka skriver att ”Jag tycker inte om … din ovilja att anstränga dig att för att förstå andras ståndpunkter.” Pekka är ännu ”osäker på om jag är en smart retoriker som inte drar dig för några tricks, eller om jag tvärtom faktiskt har svårt att läsa och förstå, kombinerat med stora blinda fläckar”.

3. Avslutningen i artikeln kan man också tolka som personkritik, även om det är osäkert. Han skriver där om att det finns renlärighet och självrättfärdighet inom EFK, inte så ödmjuk m.m. Pekka skriver sedan att ”kanske något att tänka på även för dig”. Om han menar att jag ska tänka över om detta finns inom EFK, kan inte detta avsnitt tolkas som personkritik, men om han menar att jag brister i ödmjukhet, och visar tendenser till renlärighet och självrättfärdighet – då kan det klassas som personkritik. Jag lämnar den frågan öppen, min tolkning är nog att det är personkritik men det är inte självklart.

4. Som jag säger i min korta text i Dagen idag, vill jag inte bemöta personkritik. Ska jag då försöka hävda att jag inte har några blinda fläckar, att jag faktiskt är ödmjuk, jag är inte självrättfärdig, jag kan läsa och förstå, jag ägnar mig inte åt retoriska tricks – jag överlåter till andra som känner mig att bedöma dessa saker. Jag går inte in i den debatten. Jag får som alla andra kristna jobba med min helgelse, där kristna bröder och systrar kan ställa raka frågor, och komma med synpunkter på ur jag lever mitt kristna liv, men det gör jag i min lokala församling, inte i en tidningsdebatt.

5. Den notering jag gör är dock att jag är den enda EFK-ledaren och EFK-pastorn som utsätts för den här typen av personkritik i det offentliga rummet. Att Pekka har en uppbackning i detta är uppenbart, eftersom jag inte hör ett knyst av kritik mot honom, den enda reaktion jag har hört i offentliga rummet är från Richard Cruz i Helsingborg. Så min slutsats är att jag uppenbarligen är den mest kontroversielle och kanske mest impopuläre EFK-ledaren. Jag har något svårt att begripa att det kan vara så. Jag hör i varje fall aldrig andra EFK-ledare utsättas för liknande personkritik i media. Är man kritisk mot styrelsens beslut av missionsdirektor bör ju rimligtvis kritiken riktas mot styrelsen och dess ordförande, och mot den föreslagna kandidaten. Är man kritisk mot EFK bör kritiken rimligtvis riktas mot dess ledning, nu riktar Pekka hela kritiken mot mig, som avgick som ordförande för knapp fyra år sedan, och sedan dess inte har haft några uppdrag alls inom EFK, endast varit lokal pastor. Något förvånad över detta.

6. Men detta får jag leva med, även om jag har svårt att förstå det. Som kristna är vi inte kallade till att bli populära, vi är kallade till att lyda och följa Jesus.

7. När det gäller den kritik som Pekka för fram mot EFK bör den riktas mot EFK:s ledning och styrelse. Jag är inte rätt person att besvara detta. Sedan tycker jag att kritiken är så vag att den är omöjligt att besvara för styrelsen. Att EFK är självrättfärdigt och renlärigt, vem åsyftas i en församlingsrörelse med 32.000 medlemmar i 300 församlingar. Gäller det samfundsledningen? Gäller det styrelsen? Gäller det Missionsskolan? Gäller det medlemmar generellt i EFK-församlingar? Gäller det vissa församlingar, i så fall vilka? Gäller det vissa tongivande pastorer, i så fall vilka? Går man ut i en så kraftig kritik mot ett helt samfund tycker jag att man behöver uttrycka sig betydligt mer preciserat än att åberopa vaga och anonyma mail.

8. Sedan finns det också en kritik mot förslaget till missionsdirektor, även det vagt, och den kritiken ska ju i första hand riktas till styrelsen, inte till mig som inte har någonting med missionsdirektorsvalet att göra. Jag kommenterar detta kortfattat i min Dagenreplik idag. Mina ord att bilda en organisation för församlingar som satsar på Sverigemission, vill man kritisera mig för den formuleringen får man gärna gör det. Men det får man inte blanda in i en diskussion om EFK-styrelsens beslut och förslag om missionsdirektor, de har inte med denna formulering att göra, det är ju mina egna ordval.

9. Till sist – jag kommer att maila Pekka ikväll för att försöka få tillstånd ett möte och ett samtal. Vi möttes ju ständigt när han var rektor för Örebro missionsskola och jag var styrelsens ordförande. Men senaste fyra åren har vi bara mötts vid enstaka tillfällen.

 

Pekka Mellergård har sitt genmäle infört i Dagen idag, genmäle på min artikel förra veckan. Dagen har också gett möjlighet att skriva en kort slutreplik direkt under Pekkas text. Är helt upptagen av arbete idag så jag hinner inte kommentera detta nu, men här är länken till artikeln. Återkommer med en kommentar senare idag eller  i morgon.

På söndag gästas Elim av EFK:s föreslagna missionsdirektor Daniel Norburg, vi har dessutom besök av Bruce Collins från England, en av de ledande profilerna inom New Wine-rörelsen inom Anglikanska kyrkan.

Eftersom vi fortfarande renoverar våran kyrka så blir det celebration-gudstjänst i Korskyrkan, på Birger Jarlsgatan, klockan 16.00. Det blir dessutom ett extra seminarium med Bruce Collins klockan 14.00.

Ett lovsångsteam från Hillsong gästar oss och leder oss i lovsång och i musiken.

Senaste veckornas debatt om Evangeliska frikyrkans framtida inriktning och missionsdirektorsval har väckt en hel del intresse. Jag tittade in på Google Statistics och noterar att jag har haft 25000 besök på denna blogg under senaste veckorna, vilket är över genomsnittet. Artiklarna i Dagen har också legat på höga lässiffror.

Debatten i Dagen går vidare. Pekka Mellergård har skrivit ett genmäle på min artikel, och jag kommer sedan att svara Pekka igen. Det kommer nog i Dagen endera dagen.

En anledning till varför frågan tilldrar sig intresse är nog att vi diskuterar inte bara EFK:s framtid utan frikyrkans framtid.

Samma dag jag hade min första artikel inne i Dagen, så kontaktade både en ledande pingstpastor mig, och en ledande företrädare för Equmeniakyrkan, och menade att det jag skrev om EFK:s framtidsutmaningar lika mycket gäller Pingströrelsen och Equmeniakyrkan.

Kanske det.

Carl-Henric Jaktlund på Dagen har gett mig generöst med utrymme att ge replik på Pekka Mellergårds artikel förra veckan. Den publiceras i Dagen idag.

Jag försöker svara på Pekkas kritik samtidigt som jag återigen skissar på en vision som vi kan samla EFK omkring. Att bli en missionsrörelse för att missionera Sverige.

En del kan undra, ägnar vi oss inte åt mission i Sverige redan?

Alldeles för begränsat. Så länge vi lägger ner fler församlingar än vad vi startar upp nya, så gör vi det på ett alldeles för oengagerat sätt.

Mission är passion, mission är en eld. Mission är att engagemanget för att människor inte ska gå förlorade utan få tag i det eviga livet, det är livsprojektet.

Ett konkret exempel på mission i Sverige tycker jag är det vi gör i Elimkyrkan. Vi är en gammal församling men har bestämt oss för att grunda, starta och plantera 10 nya församlingar i Storstockholm. Målsättningen är att göra detta fram till år 2020. Vi är nu en grupp på fem församlingar, men vi har två till församlingar på gång. Nyligen sände vi ut en grupp medlemmar till Skärholmen, nu finns Elimkyrkan Skärholmen. De var 50 personer på sin gudstjänst senaste söndagen.

Vi har också sänt ut en grupp medlemmar att verka i Hallonbergen. Där är det också en församling på gång, i söndags var man 40 personer på gudstjänst i Hallonbergen. Vi  arbetar också med vad man brukar kalla för ”simple Church”. Andreas Edestav och Forrest Hendrix driver ett arbete i sydvästra Stockholm, som handlar om personliga kontakter, gatuevangelisation och att starta upp små lärjungagrupper. De har nu ett femtiotal personer i sitt nätverk, personer man har i ett antal olika lärjungagrupper.

EFK:s utbildningar och konferenser bör också fokusera på att utrusta och mobilisera för detta uppdrag.

En utvärdering av en Frizonkonferens skulle t.ex. kunna innebära, hur många ungdomar har denna konferens gripits av kallelse och passion för att bli församlingsplanterare i Sverige?

Ett lämpligt utvärderingskriterium för missionsskolan är; hur många har grundat en ny församling inom fem år från att man slutat skolan.

Det är den typen av vision och styrning jag tror att det är nödvändigt, för att vi ska kunna bryta nedgången för den traditionella frikyrkorörelsen i Sverige.

När vi diskuterar missionsdirektorsval bör det helt avgörande kriteriet vara, ledarförmåga att kunna genomföra detta. Då måste man också kan visa att man lyckats göra något liknande tidigare i sitt liv.

 

Elimkyrkan i Stockholm är nu omorganiserat till att vara en grupp församlingar. Det beror på att vi satsar på församlingsplanteringar och att grunda nya församlingar. För närvarande är vi fem församlingar, och den ursprungliga moderförsamlingen Elim, håller vi på att döpa om till Folkungakyrkan. Förutom fem församlingar har vi dessutom två församlingsplanteringar som är i en process att bli församling.

Så i fortsättningen använder vi Elimkyrkan Stockholm som namn för gruppen av församlingar, Folkungakyrkan som namn för den svenskspråkiga församling som möts i Folkungakyrkan.

En vanlig söndag har vi därför i Elimkyrkan, sex olika gudstjänster. En i Skärholmen där vi har grundat en församling, en i Hallonbergen där vi håller på att grunda en församling, en svenskspråkig gudstjänst i Folkungakyrkan, samt tre gudstjänster för våra tre internationella församlingar, den kongolesiska Ambassadeur, den rysktalande, och YBC- den etiopiska-eritreanska församlingen.

Idag ska jag predika i Folkungakyrkans 11-gudstjänst, och ämnet blir ”Trons vila”. Sitter just nu och förbereder mig, så att min predikan inte blir ett föredrag, utan en överbevisning i Ande och kraft. Jag ber att Gud ska verka mäktigt i våra sex olika gudstjänster och att människor ska få möta Jesus idag, till frälsning, Andeuppfyllelse, helande, förnyelse, tröst, upprättelse, befrielse.

Sista söndagen varje månad har vi en gemensam gudstjänst för hela Elimkyrkan, som vi kallar för celebration. Vi håller då till i Korskyrkan eftersom Folkungakyrkan inte är färdigrenoverad.

Nästa söndag gästas vi av den föreslagna missionsdirektorn Daniel Norburg, dessutom har vi Bruce Collings – välkänd New Wine-profil från England, som gäst. Klockan 16.00 möts vi i Korskyrkan nästa söndag, klockan 14.00 har vi dessutom ett seminarium med Bruce Collins.

 

Jag har nu skrivit ett genmäle och skickat in till Dagen där jag svarar på Pekka Mellergårds artikel häromdagen och på Öyvind Tolvsens artikel som publicerades i Dagen under torsdagen.

Tolvsens artikel är enligt min mening helt lysande, och han säger ju i stort sett samma sak som jag gör, men uttrycker sig på ett ännu radikalare sätt.

Det som dock gör mig förundrad är att den ganska aggressiva kritik som riktats mot mig för det jag skrivit i detta ämne, och där man fullständigt förvränger vad jag sagt och skrivit, inte något av den kritiken tycks riktas mot Öyvind. Jag är glad för Öyvinds skull, men blir då ännu mer konfunderad över kritiken som riktas mot mig, om det är något annat som egentligen ligger bakom.

För mig känns det som ett mobbnings-drev som drivs av vissa personer. Eller kan någon förklara för mig skillnaden mellan vad jag skrivit och vad Öyvind skrivit?

Jag har blivit kritiserad av flera EFK-are för min artikel i Dagen förra veckan och mina blogginlägg med anledning av missionsdirektorsvalet. Jag ska här försöka besvara frågor och gå i svaromål. Joachim Elsander uttrycker skepsis mot det jag skrivit på sin blogg. Jag betonar för mycket numerär tillväxt, jag kallar EFK:s nuvarande verksamhet för lekstuga hävdar Elsander bl.a.. ”Det finns bara en enda måttstock för Stefan och det är numerär tillväxt” skriver Elsander. Sedan skapar Elsander en karikatyr över vad han tror jag står för och ställer det i kontrast till alla de som jobbar med Alpha-grupper, relationer, kämpar på i små församlingar och ser enstaka komma till tro då och då. Jag utmålar dessa kämpande som oseriösa hävdar han. Men han skriver att han också kan ha missförstått mig. Det låter på Elsander att jag är en självsäker megakyrkepastor med stora framgångar, men så är det ju inte alls. Jag har kämpat med att starta små och svaga församlingar, och efter mycket bön och hårt arbete, med bl.a. mycket relationsskapande, alpha-grupper m.m. har vi sett enstaka komma till tro då och då, och över tid har det burit frukt. Däremot tycker jag att man måste kunna utvärdera ett helt samfunds sammantagna resultat. Jag har aldrig påstått att numerär tillväxt är enda grejen, men jag tror att formar man lärjungar så leder det till att de är med och för människor till tro.

Däremot har vi ju i EFK under många år jobbat med numerära mål, både när det gäller tillväxt, dop, och antal församlingar, så kritiken mot detta bör ju inte riktas mot mig utan mot samfundet som helhet. Det är ju utifrån de mål vi själva har beslutat om jag för fram mina kritiska synpunkter.  Jag har inte alls något emot att vi skapar bredare utvärderingsinstrument än bara räkna antalet personer, eller antalet församlingar, eller antal medlemmar. NFU är ju en sådan ansats. Ett problem med olika kvalitetskriterier är att de oftast kräver omfattande enkäter, som är kostsamma och arbetskrävande.

Däremot vill jag inte kallas för en som bara hävdar att numerär tillväxt är hela grejen, det stämmer inte, och jag har aldrig sagt något sådant.

Jag skriver i ett av blogginläggen i en enda mening ” Det är inte lekstuga, det är blodigt allvar det vi sysslar med.” Detta ord har nu valsat runt på twitter, bloggar och även i artiklar och tolkats på alla möjliga märkliga sätt. Meningen är ett påstående, det vi sysslar med är blodigt allvar, inte en lekstuga. Jag gör inte alls några preciseringar om att jag menar att vissa tycker att det är en lekstuga, eller att vissa grupper driver en lekstuga. Det är att tolka in något som jag inte har sagt. Påståendet riktar jag till oss alla, inklusive mig själv, det är blodigt allvar det vi sysslar med. Evangeliet är Guds räddningsplan för världen, människor går förlorade utan Kristus. Så jag är tacksam om detta påstående inte tolkas in mer än vad jag har sagt.    

Tomas Lundström kritiserar mig på sin blogg för att jag sagt att kön inte får vara en avgörande faktor. Jag har hela tiden eftersträvat i mitt arbete i kristet ledarskap att låta gåvor och kallelse vara avgörande för människors uppdrag i kristna församlingen, inklusive gemensamt arbete vi driver som församlingar. Min kritik mot artikeln var att man bara lyfte fram könsfaktorn, det nämndes ingenting om de stora utmaningar vi står inför och som jag har försökt lyfta fram både i artiklar och bloggande senaste veckan. Jag tror också att vi hämmar Guds rikes utbredande om kvinnor bromsas i sin kallelse och gåvor. Något sådant har jag aldrig förespråkat. Jag tror också att vi kan ha sett för begränsat på dessa frågor, vilket hindrat kvinnor att fungera i tjänst.

Pekka Mellergård för fram en rad kritiska synpunkter i sin Dagenartikel.

1. Han är kritisk mot mitt förhållningssätt mot dem som inte delar min analys och diagnos.

2. Han skriver att jag anser att det nuvarande EFK är en lekstuga.

3. Han kritiserar mig för att de nio kvinnornas artikel tar jag emot med stor sorg.

4. Han hävdar att Örebro missionsskola får indirekt ytterligare en känga (för vilken gång i ordningen?) som ansvarig för ”dålig teologi”.

5. Jag använder maktspråk när jag skriver”Ett alternativ är naturligtvis att bilda en ny organisation för församlingar som helhjärtat vill satsa på Sverige­mission …”

6. Dessutom kritiserar han mig för att argumentera utifrån en högre andlig klarsynthet.

Pekka för också fram kritik mot Daniel Norburg som missionsdirektor, i respektfulla ordalag.

Några korta kommentarer på Pekkas synpunkter:

1. Som bloggare deltar man ju konstant i olika sorts diskussioner, och blir konstant kritiserad. Jag har svårt att själv se det som att jag har dålig attityd till dem som inte delar min inställning. Men det kan ju vara något jag har missat, det är bra att man då ger exempel på saker jag sagt och skrivit som visar detta.

2. Jag har aldrig sagt att nuvarande EFK är en lekstuga. Det är en vantolkning av en enda mening i ett blogginlägg, se förklaringen ovan där jag svarar på Elsanders synpunkter.

3. Sorgen över artikeln har jag tydligt förklarat, det var brist på problemanalys och krismedvetande.

4. Örebro missionsskola har jag överhuvud taget inte diskuterat i detta sammanhang. Däremot tror jag att teologin är avgörande för missionsengagemanget. Teologi är då inte en utbildningsanstalt, utan hur vi tolkar och förkunnar Bibeln i våra församlingar. Jag tycker även här att Pekka läser in saker jag inte har påstått i denna diskussion.

5. Maktspråk? Jag tror att det är nödvändigt med ett förnyat engagemang för mission och församlingsgrundande i Sverige. Om de etablerade samfunden inte med kraft tar tag i den utmaningen kommer detta att hända ändå. Och det sker delvis redan nu. Det är min ståndpunkt, varför skulle det vara maktspråk?

6. Den punkten har jag svårt att svara på, jag tror att Gud kan tala till en, och att man kan känna en profetisk nöd och vånda, och att man kan säga detta. Jag tror på profetens tjänst i den kristna församlingen. Våra diskussioner kan inte bara präglas av mänskliga uppfattningar, vi måste också kunna hävda att Gud har talat till oss.

 

 

Har alltså blivit rejält kritiserad av de tre EFK-arna Pekka Mellergård, Joachim Elsander och Tomas Lundström. Kommer att senare idag gå i svaromål. Eftersom Josefin Lennartsson skriver att hon håller med mig till punkt och pricka så ser jag inte någon anledning att svara på hennes inlägg.