Försök till analys av Mellergårds artikel

Pekka Mellergård ägnar nästa en helsida i Dagen idag med kritik mot EFK och undertecknad i synnerhet.

Jag fick möjlighet i Dagen att skriva en kort replik, men av utrymmesbrist kunde jag där inte utveckla resonemanget.

1. Huvudbudskapet i mina två artiklar i Dagen har handlat om att EFK behöver revitaliseras som en misisonsrörelse i Sverige, jag tycker att den frågan är av avgörande betydelse för missionsdirektorsvalet – vi måste välja en person som har en dokumenterad förmåga att genomföra en sådan vision. Jag gör en snabb och enkel utvärdering av EFK under senaste 17 åren. Jag är där något förvånad över att Pekka i två artiklar kritiserar mina artiklar utan att ens ta upp det ämne jag tar upp.

2. Tycker nog att hans artikel idag innehåller direkt personkritik. Det definierar jag som argument som inte handlar om den sakfråga som diskuteras, utan det är kritik riktat mot debattören som person, att ifrågasätta debattörens trovärdighet, kunskaper, syfte, moral m.m.. Pekka skriver att ”Jag tycker inte om … din ovilja att anstränga dig att för att förstå andras ståndpunkter.” Pekka är ännu ”osäker på om jag är en smart retoriker som inte drar dig för några tricks, eller om jag tvärtom faktiskt har svårt att läsa och förstå, kombinerat med stora blinda fläckar”.

3. Avslutningen i artikeln kan man också tolka som personkritik, även om det är osäkert. Han skriver där om att det finns renlärighet och självrättfärdighet inom EFK, inte så ödmjuk m.m. Pekka skriver sedan att ”kanske något att tänka på även för dig”. Om han menar att jag ska tänka över om detta finns inom EFK, kan inte detta avsnitt tolkas som personkritik, men om han menar att jag brister i ödmjukhet, och visar tendenser till renlärighet och självrättfärdighet – då kan det klassas som personkritik. Jag lämnar den frågan öppen, min tolkning är nog att det är personkritik men det är inte självklart.

4. Som jag säger i min korta text i Dagen idag, vill jag inte bemöta personkritik. Ska jag då försöka hävda att jag inte har några blinda fläckar, att jag faktiskt är ödmjuk, jag är inte självrättfärdig, jag kan läsa och förstå, jag ägnar mig inte åt retoriska tricks – jag överlåter till andra som känner mig att bedöma dessa saker. Jag går inte in i den debatten. Jag får som alla andra kristna jobba med min helgelse, där kristna bröder och systrar kan ställa raka frågor, och komma med synpunkter på ur jag lever mitt kristna liv, men det gör jag i min lokala församling, inte i en tidningsdebatt.

5. Den notering jag gör är dock att jag är den enda EFK-ledaren och EFK-pastorn som utsätts för den här typen av personkritik i det offentliga rummet. Att Pekka har en uppbackning i detta är uppenbart, eftersom jag inte hör ett knyst av kritik mot honom, den enda reaktion jag har hört i offentliga rummet är från Richard Cruz i Helsingborg. Så min slutsats är att jag uppenbarligen är den mest kontroversielle och kanske mest impopuläre EFK-ledaren. Jag har något svårt att begripa att det kan vara så. Jag hör i varje fall aldrig andra EFK-ledare utsättas för liknande personkritik i media. Är man kritisk mot styrelsens beslut av missionsdirektor bör ju rimligtvis kritiken riktas mot styrelsen och dess ordförande, och mot den föreslagna kandidaten. Är man kritisk mot EFK bör kritiken rimligtvis riktas mot dess ledning, nu riktar Pekka hela kritiken mot mig, som avgick som ordförande för knapp fyra år sedan, och sedan dess inte har haft några uppdrag alls inom EFK, endast varit lokal pastor. Något förvånad över detta.

6. Men detta får jag leva med, även om jag har svårt att förstå det. Som kristna är vi inte kallade till att bli populära, vi är kallade till att lyda och följa Jesus.

7. När det gäller den kritik som Pekka för fram mot EFK bör den riktas mot EFK:s ledning och styrelse. Jag är inte rätt person att besvara detta. Sedan tycker jag att kritiken är så vag att den är omöjligt att besvara för styrelsen. Att EFK är självrättfärdigt och renlärigt, vem åsyftas i en församlingsrörelse med 32.000 medlemmar i 300 församlingar. Gäller det samfundsledningen? Gäller det styrelsen? Gäller det Missionsskolan? Gäller det medlemmar generellt i EFK-församlingar? Gäller det vissa församlingar, i så fall vilka? Gäller det vissa tongivande pastorer, i så fall vilka? Går man ut i en så kraftig kritik mot ett helt samfund tycker jag att man behöver uttrycka sig betydligt mer preciserat än att åberopa vaga och anonyma mail.

8. Sedan finns det också en kritik mot förslaget till missionsdirektor, även det vagt, och den kritiken ska ju i första hand riktas till styrelsen, inte till mig som inte har någonting med missionsdirektorsvalet att göra. Jag kommenterar detta kortfattat i min Dagenreplik idag. Mina ord att bilda en organisation för församlingar som satsar på Sverigemission, vill man kritisera mig för den formuleringen får man gärna gör det. Men det får man inte blanda in i en diskussion om EFK-styrelsens beslut och förslag om missionsdirektor, de har inte med denna formulering att göra, det är ju mina egna ordval.

9. Till sist – jag kommer att maila Pekka ikväll för att försöka få tillstånd ett möte och ett samtal. Vi möttes ju ständigt när han var rektor för Örebro missionsskola och jag var styrelsens ordförande. Men senaste fyra åren har vi bara mötts vid enstaka tillfällen.

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Pekka Mellergård

    Hej Stefan.
    Min 89-åriga mor fick i natt ett SMS med en inbjudan att äta lunch eller middag med dig ASP. Hon kände sig smickrad av att ”ha kontakt med en så framstående person”, men har lite svårt att ta sig till Stockholm, så hon undrar om jag kan åka i stället.
    /I händelse av att du har fel telefonnr så har jag skickat mitt eget till dig, för en stund sen/

  • Daniel

    Stefan, jag har bara din blogg att gå efter men den har jag å andra sidan följt noggrant under många år, finns det någon inom svensk kristenhet som kritiserat olika kristna yttringar så medvetet och spetsigt som du de senaste åren? Jag är övertygad om att du gjort detta utifrån en ärlig övertygelse om att du inte bara har rätt, utan att frikyrkans själva överlevnad hänger på detta. Kanske är det så att när man identifierat en så allvarlig problemformulering så leder det till att man tillåter sig medel man annars inte skulle acceptera. Och än mer, att man i sin iver inte ens märker att de toner man använder tenderar att bli väl spetsiga. Men djupast sett beror allt på om man delar din analys av verkligheten eller inte. Har du rätt, så borde vi alla som är troende stå ropandes bredvid dig för förändring och mot förflackning, men har du fel framstår du genom det du skriver som okänslig och stundtals, inte minst i din behandling av Elsander för några år sedan, som oempatisk. Sen kan jag inte förstå att du inte inser signalvärden i ord som ”apostoliskt ledarskap”. Detta begrepp har ändå använts inom ganska profilerade och avgränsade delar av frikyrkligheten. För att gå Pekkas kritiserade uppdelning till mötes så är det betydligt mer ”Världen idag” än ”Dagen” över ett sådant språkbruk. Avslutningsvis, du kanske är EFK:s mest kontroversielle ledare men blanda inte ihop det med impopulär. Jag tycker oftast tvärt emot dig men tackar samtidigt Gud för din evangelisationsiver och frimodighet. Det är liksom inga problem med att tycka om någon man inte håller med eller kritisera metoder samtidigt som man håller av personen 😉

  • Daniel

    Mikael Gustavsson, moderator, kan du ta bort ovan skrivna inlägg. Det känns fel att ha delat personkritik offentligt, och särskilt under pseudonym.

  • stefanswrd

    Ha, Ha, jag hade inte några aktuella kontaktuppgifter utan hittade ett mobilnummer på Eniro skrivet på Pekka Mellergård, så det var till din 89-åriga mor, jag har också en 89-årig mor, vi kanske ska ta med mammorna till mötet.
    Men maila gärna mig och föreslå lämplig tidpunkt.
    Stefan Sw

  • westinbo

    Vi borde ta tillvara möjligheten att diskutera sakligt och undvika personangrepp och subjektiva omdömen. Gud har ofta i historien använd de som andra uppfattat som lite fyrkantiga och osmidiga personer. När vi diskuterar Guds rike och goda vägval ska vi göra en relevant prövning. Guds vägar är ofta inte desamma som våra och hans horisont är större. Om det finns ett profetiskt perspektiv att ta hänsyn till är det än viktigare, eftersom endast framtiden kommer att indikera om vi gjort rätt val. Vi vill ju inte se oss tillbaka och konstatera att vi valde en återvändsgränd. Så ge det intelligenta och ödmjuka samtalet en chans, för Guds skull.

  • Micael Gustavsson

    Jag har efter kontakt med Daniel beslutat att låta hans kommentar stå kvar.

  • Cissi

    Vadan detta? En parafras på Ordspråksboken 29:1 (Jewish Publishing Society), måntro? ”Det är kontraproduktivt att puckla på oss konservativa evangelikaler för mkt, vi tror då bara att vi är förföljda och lider för Kristi skull”

    Å andra sidan tar Du upp något oerhört centralt, Stefan, nämligen löftet att vi skulle bli förföljda om och när vi går i Jesu Kristi efterföljd – men frågan är om vi egentligen är det.

  • Robert Lindberg

    Härligt att höra! Ni har humor bröder!
    Allt gott!

  • Robert Lindberg

    Bra! I den tid vi lever i så blir det tyvärr taggarna utåt direkt när man nämner namn på en person i en debatt eller i andra sammanhang. Jag anser att det är bättre att prata om tendenser och yttringar inom kristenheten än att nämna enskilda personer vid namn. Jag anser dock att man kan nämna att man har sett en pastor på tv, hört en predikan eller något annat utan att nämna namnet på personen, så gjorde exemplevis David Wilkerson och Chuck Smith, när de ville nämna något som de ansåg var galet inom kristenheten. Jag tror att detta är det bästa sättet och kan leda till att personen omvänder sig i kärlek istället för att omvända sig tvingande beroende på vad någon annan säger om en. Då kanske det aldrig blir någon omvändelse. Sedan ska man kunna tala tillrättavisning till en vuxen person, men då är det bäst mellan två ögon.

  • SefastTronde

    Har känt stor förvåning över den här debatten, och det märkliga tonläget du, Stefan, bemötts med. Därav har jag läst alla artiklarna, och därtill Googlat och läst äldre debatter, bloggkommentarer och vad andra har tyckt till.

    Även om jag själv i känslosamhet ibland kan ”trycka till en och annan”, och väl använda såväl retoriska finter som maktspråk, är jag ingalunda novis ifråga om att läsa, analysera och bedöma texter. Det har för mig varit såväl profession som hobby, sedan flera decennier tillbaka. Och jag har därtill under tidigare decennier debatterat med flera av landets främsta nationalekonomer, politiker och flera ledande inom offentlig förvaltning och näringsliv. Hatar självhävdelse, och att tala om mig själv, men säger ändå detta därför att jag vill påpeka att jag inte känner mig osäker i rollen av att såväl bedöma texter som att debattera.

    Det sammanlagda intryck jag får är att du Stefan är en mycket god debattör i skrift, med en såväl nyanserad som respektfull ton mot dina motdebattörer. Känner dig inte, och har aldrig hört dig i tal, men får ändå intrycket av att det inte skevar iväg allt för långt på det personliga planet heller. Detta sagt, även om jag i flera frågor som dykt upp, inte håller med dig eller intar samma ståndpunkt.

    Ett vanligt förekommande problem som dyker upp då och då för alla som har tydliga, nyanserade och välmotiverade åsikter, och ävenledes modet att uttrycka dem, är att de alltid får en svans av vedersakare som biter ihop tänderna och aldrig glömmer fadäsen över att upplevt sig dra det kortaste strået och blivit vederlagda i debatten. Detta är oftast personligheter som har en stor egen stolthet att försvara, och som därtill känner aversioner mot personer som kan uttrycka sig rakt och koncist. Alltför ofta går de till motangrepp på det personliga planet, från ett underdog-perspektiv, och söker ådagalägga karaktärsbrister hos dem de för debatt med. De är dessa som så ofta använder begreppen maktspråk, härskartekniker och även missbrukar begrepp som jämlikhet, feminism m.m. Att vända perspektiven från sak till person blir där regel snarare än undantag, genom att söka uppbåda avståndstagande för motdebattörens person och på så sätt få auditoriet att ej heller sympatisera med dennes sakargument.

    Ser väl av såväl denna debatt som tidigare att du genom åren skaffat dig ett antal sådana antagonister, Stefan, bland vilka Pekka Mellergård är en återkommande figur. Det Pekka inte riktigt tycks förstå är att de nedsättande personliga karaktärsomdömen han söker tillskriva dig blir den allra tydligaste spegelbild mot honom själv, i vart fall efter såväl det som explicit uttrycks i hans texter som den nedsättande raljanta tonen mellan raderna. Känner inte heller Pekka, och vill med detta inte yttra mig om hans person, men väl om hans texter och hans debatteknik. Tror säkert att Pekka är en trevlig person mellan skål och vägg.

    Sedan ser jag oberättigat tvivelsmål hos dig själv, Stefan, genom att du tar till dig av kritiken av din person. Sådan kritik kan väl vara sårande, och det är bra att vi alltid prövar oss själva, och även söker bli bättre på att säga förlåt när vi upptäcker att vi sårat någon genom våra tanklösheter. Men detta innebär inte att du bör tappa kraften att driva din övertygelse vidare, utan bör i stället vara ett incitament till att ständigt pröva dig själv inför Gud. Då kan du snarast bli stärkt i din övertygelse, och få ny kraft till att arbeta vidare.

  • Cissi

    Jag har tyvärr inte fullt ut upprätthållit mina egna principer men vill inte desto mindre ge en reell eloge till Arenius, Lönegren, Mellergård och Wasserman, vilka kommenterar under eget namn. Dessa bröder bidrar därmed till att samtalet fortsatt håller en relativt respektfylld nivå, trots att inte broderskärleken (2 Kefa) alla gånger lyst igenom.
    Vem döljer sig bakom alias såsom ’jonasq’ eller ’Sefast Tronde’? Jag bekänner att jag ägnat ett betydlig del av bloggläsandet till att försöka ge mig en själv en grundläggande förståelse för deras perspektiv – alltså i syfte att själv göra korrekta inferenser – och delvis därför oroas, väl medveten om att jag varken tror allt eller hoppas allt om dem (1 Kor 13). Vems vittnesbörd läser jag då? Är jonasq=burleske Joachim Elsander?? Är Sefast Tronde=Stefan [trons] Swärd?? Är det så vi måste tolka varningen i evangelierna, att Frälsaren en dag kan komma att säga ”Jag känner er inte?”

  • SefastTronde

    Lågt av dig att ifrågasätta mitt namn, genom att insinuera att det skulle vara något alias.

    Jag om någon borde vara lätt att identifiera, eftersom jag är den ende i hela denna värld som heter Sefast Tronde, ägare till Sveriges äldsta fäderneärvda släktgårt, Sefastgården i Jämtland. Förklaringen till mitt ovanliga förnamn är alltså att det är ett gammalt släktnamn, och mitt efternamn härrör sig från att min farfar och en av hans bröder återtog ett famijlenamn som förekommit i släkten sedan flera hundra år tillbaka, i samband med att de gifte sig 1922.

    Jag står alltid för vem jag är och vad jag säger, oavsett konsekvenserna. Som tidigare frilans (som hobby – även om jag i vissa fall var arvoderad) i över ett trettiotal tidningar, och som debattör har jag väl prövat på offentlighetens fram- och baksidor.

    Har f.ö. alltid ansett att ärlighet, hyfs och gott uppträdande förutsätter att man inte är anonym när man äntrar den offentliga arenan. Om anonymitet skulle förbjudas i bloggarnas värld skulle anständigheten bli bättre, och vi skulle inte längre ha så stora problem med det s.k. ’internet-hatet’, som alltmer blivit ett tilltagande problem. Jag anser att envar bör axla ett fullständigt ansvar för sina ord, och även kunna ställas till svars för dem.

    Vet f.ö. inte varför Jonas Qvarsebo skriver under pseudonymen jonasq, men är övertygad om att han inte gör det för att försöka dölja sig under anonymitet, då han de senaste decenniet varit en offentligt mycket välkänd person.

  • Cissi

    Sefast, Du har fullständigt rätt – det borde jag ha kollat upp – och jag kan bara sörja över att jag inte kom så långt. Din adress finns
    till och med att läsa på eniro vilket är värt att nämna i sammanhanget mot bakgrund av att det inte finns något som helst krav på att det måste vara så. Därmed gäller elogen självklart Dig liksom Bo Westin och alla vilka avstår ifrån att kommentera inkognito. Jonas Qvarsebo också givetvis, och jag är lättad och glad över att de, vilka deltar i samtalet, tycks känna varandra.

  • Micael Gustavsson

    Jag hinner inte alltid med i allt som skrivs, och borde ha åtgärdat signaturen Cissis post genom ett personligt mail till henne, följt av eventuellt borttagande av kommentar. Nu låter jag den stå kvar, men jag ber Sefast och jonasq om ursäkt för att en kommentar ifrågasatt deras ärlighet. Det allvarliga i anklagelsen är inte att folk använder signaturer, utan att folk skulle vara oärliga genom att låtsas vara flera personer.

  • Jonasq

    Det handlar om jobb och vad som är sökbart när man googlar. Inget annat. Och här har jag ju inte kommenterat något eftersom jag inte är intresserad av de här personfrågorna.

  • westinbo

    Det fanns en tid i Sverige när Statskyrkan hade ett starkt grepp över människors tänkande. Man trodde överlag på helvetet som ett evigt pinorum och man trodde inte att små barn hamnade där, men jag antar att de behövde vara döpta för att slippa det ödet. Annars …
    Hur som helst så var självmord en synd som gjorde att den som tagit sig av daga genom egen hand inte fick begravas i vigd jord inom kyrkans hägn. På den tiden var det inte ovanligt att de som ville dö valde att döda ett litet barn istället. Eftersom barnet per automatik kom till himlen ansågs inte det brottet som lika allvarligt som självmord och missdådaren kunde efter att ha avrättats begravas i vigd jord. Detta skriver jag med anledning av den upprördhet du Stefan gav prov på när en person gjorde reflexionen att föräldrar i värsta fall, kanske i samverkan med psykisk problematik, kan få för sig att ta livet av sina barn så att de slippar komma till helvetet. Även om den risken inte är särskilt stor i vår upplysta tid, men mot bakgrund av detta historiska faktum tycker jag inte att nämnda persons reflexion var så upprörande som du gav vid handen. Jag borde väl ha skrivit denna kommentar när den diskussionen fördes men jag tar upp det här för att peka på att du ibland blir lite väl het på gröten och skulle tjäna på att ta det lite lugnare. Orden faller inte alltid så väl då speciellt när man tror att man har sanningen och Gud på sin sida. Och när man dessutom har en stark gåva i att formulera sig väl, som du har, så kan det leda till starka motreaktioner. Och var finns den som inte formulerar sig spontant och oövertänkt ibland, så döm inte för hårt när det inträffar.