En ledartext är kortfattad och ger inte utrymme för förklaringar och nyanser.

När man diskuterar bibelsyn och bibelns auktoritet blir det ofta ganska abstrakta diskussioner. Man behöver konkretisera diskussionen. Den diskussion vi hade om profeten Jonas historicitet för några år sedan blev ett bra exempel på detta.

Min ledare innehåller mest självklarheter om Bibeln och bibelsyn för den troende som ser hela Bibeln som Guds ord och rättesnöre för lära och liv. För att ge lite konkretion åt texten slängde jag in den sista meningen om hur man ska se på 1 Mos. 1-11.

En vattendelare mellan liberalteologi och evangelikalismen handlar bland annat om synen på Bibelns historicitet.

1 Mos. 1-11 är Guds ord, texten är inspirerad och utandad av Gud. Den är inte en modern föreläsning i naturvetenskap, den nedtecknade för tusentals år sedan, med dåtidens språk och begrepp, Guds ord uttrycktes med mänskliga ord som människor då och senare kunde förstå.

Jag kan inte gå in och diskutera alla detaljer i dessa kapitel. Jag kan inte fullt ut bedöma vad i första kapitlen som är symbolik, en berättelse om något, och vad som är mer exakta historiska fakta. De sju dagarna är säkerligen av symbolisk karaktär. Både ormen och livets träd beskrivs symboliskt på andra platser i Bibeln. Det kan vara möjligt med symboliska tolkningar men som innehåller viktiga budskap.

Det är dock en avgörande detalj jag åsyftar. Adam och Evas historicitet. Att syndafallet är en historisk händelse, och att det finns en förklaring till hur synden och ondskan har kommit in i världen. Detta menar jag är centralt i kristen tro.

David Willgren citerar John Stott och jag har läst hans Romarbrevskommentar där han är mycket tydlig på denna punkt. Adam och Kristus, är Paulus centrala tankegång i Romarbrevet 5. Om man menar att berättelsen om Adam och Eva och syndafallet inte är en historisk händelse, då menar man enligt min mening att Bibeln har fel.

Då vet vi inte hur synden och ondskan har kommit in i världen, och det Bibeln ger som svar på den frågan menar man är fel.

Jag tar det som exempel på en fråga som är en vattendelare mellan bibeltro och en kristendom som är präglad av moderniteten och liberalteologi.

Man kan inte ha en oklarhet i en sådan fråga och samtidigt hävda att man bygger en verksamhet med Lausannedeklarationen som grund.

Märker vissa reaktioner på min ledare i Världen Idag, idag.

Vad menar jag med sista meningen i artikeln?

Skulle jag söka till en teologisk utbildning eller ge ett ekonomiskt stöd till en teologisk utbildning – en av de första frågorna jag skulle ställa är hur man undervisar om 1 Mos 1-11. Vilken litteratur läser man i ämnet, hur tar lärarna upp det i sina föredragningar?

Modern teologi i spåren av upplysningstänkandet har ofta förvisat denna text till gamla myter utan historisk förankring.

Det är något oklart för mig hur man kan bevisa 1 Mosebok 1-11 saknar historisk förankring.

Ett problem med att koppla bort historiciteten med 1 Mos 1-11 är att vi då inte vet hur synden har kommit in i världen, hur ondskan har kommit in i världen, och hur syndafallet har inträffat.

Och dessutom är Bibelns förklaring på syndens uppkomst och syndafallet och behov av frälsning – den förklaringen är helt fel. Paulus har helt fel när han skriver i Romarbrevet om varför Kristus behövde komma och återställa som var fallet genom Adam.

Finns det då någon kristen tro kvar?

nix – enligt min mening.

Här är länken till min senaste ledare i Världen Idag om bibelsyn. Det är en fråga jag skriver om med jämna mellanrum.

Jag har nu haft ett livslångt engagemang i svensk frikyrklighet, och redan 1976 slog jag på stora trumman i en artikel i Hemmets vän om denna sak.

Urvattningen av bibelsynen leder till urvattning av budskapet, trons fundament, och den kristna livsstilen i Jesu efterföljd.

Om bibelns etiska budskap kan tolkas lite hur som helst, då tappar man lydnaden i lärjungaskapet. Bibeln är inte till för att kritiskt granskas, den är till för att åtlydas, för den innehåller Jesu ord som vi ska lyda.

Vetenskapen är inte ställd över Bibeln, Bibeln står över vetenskapen. Den mänskliga vetenskapen förändras ständigt, och många frågor kan den inte alls besvara. Bibeln är uppenbarelsen från Gud, som vet allt.

När vi talar om mission i Sverige och församlingsplantering. Jag är förvånad över hur liten vikt etablerade samfunden lägger vid bibelsynsfrågan. Den är ju avgörande för teologin om församlingsplantering, pionjärarbete och hur vi går ut med evangeliet.

Tror man verkligen att det går att grunda församlingar och driva mission i Sverige utifrån vilken teologisk grund som helst?

Sorry, har haft en rejäl influensa i två veckor som begränsat krafterna och har varit tvungen att bara prioritera det nödvändigaste och har inte haft tid för bloggen. Nu börjar jag komma på banan igen.

Den senaste text jag skrivit är gårdagens ledare i Världen Idag, om att Sverige behöver en ny missionsvåg.

Enligt min mening är alltför mycket av vår kristna verksamhet i Sverige idag alltför introvert. Både församlingsverksamhet och konferensverksamhet har alldeles för mycket fokus på de redan kristna.

Jag försöker ju leva som jag lär, och tar steg nu i radikalt missionerande riktning för att bli en Gudsrikesmissionär på ett hårt fält, ett stenhårt fält, en stadsdel i Stockholm som heter Östermalm.

Det handlar bokstavligen om att lämna de 99 fåren, för att söka efter det förlorade. I Stockholms fall handlar det om att lämna det enda fåret för att gå och söka efter de förlorade 99 fåren, sådana är proportionerna i Stockholm.

Jag tror starkt på ett ännu mer lokalt församlingsbyggande och missionsarbete, där kristna missionärer och ambassadörer arbetar för att sprida evangeliet för specifika målgrupper i ett specifikt bostadsområde.

Östermalm är idag en mycket expansiv och växande stadsdel och befolkningen ökar under några få år från 71.000 till 85.000, det beror på utbyggnaden av frihamnsområdet och Norra djurgårdsstaden. Förutom Svenska kyrkans traditionella arbete ser jag inte någon tillstymmelse till kristen-frikyrklig mission och evangelisation för att nå Östermalmsbor. Och när Elim låg på Östermalm var det en sak som vi inte alls klarade av.

Min erfarenhet är att även om man grundar nya församlingar blir de ganska snabbt fokuserade på redan kristna. Det sidospåret eller genvägen ska jag försöka undvika denna gång. Fokus ska helt vara på dem som inte är kristna.

En ny församling vill gärna få med en del medlemmar i starten, och då är det så enkelt att försöka samla kristna som av olika skäl vill byta församling. Och då blir man redan från starten upptagen av att ta hand om redan kristna, och man tappar fokus på missionen, skörden, att nå dem som inte är kristna.

Att hitta mötesplatser är en avgörande fråga.

Att hitta vägar för kommunikation för evangeliet är en avgörande fråga.

Att räkna med att Gud ska göra under, och uppenbara sin närvaro, en nödvändig förutsättning.

Jag fascineras över hur både Jesus och Paulus hittade de mötesplatser som redan fanns, och kunde nå vanligt folk. Det fanns inte några kyrkor och församlingar på plats. De kunde inte börja där. De behövde börja utanför. En inkarnerande mission, där man lär känna människor, och når dem där de befinner sig. Att hitta praktiska vägar för detta är min stora utmaning just nu.

En annan sak. Läste intervjun med Niklas Piensoho om hans svåra sjukdom under hösten. Han fick påssjuka och hjärnhinneinflammation som följdsjukdom. Jag råkade ut för exakt samma sak när jag hade fyllt 21. Jag hade precis börjat vara tillsammans med min blivande fru då. Vi hade haft första daten och några veckor senare fick jag åka i ambulans till Danderyds sjukhus, och låg inne i 10 dagar.

Jag förstår precis vad Niklas pratar om.

Just nu orkar jag inte tänka på någonting, har drabbats av en rejäl influensa och luftvägsinfektion så jag har legat i sängen flera dagar. Uppmanades att åka till Sankt Görans akuten i måndags, då jag kände av bröstsmärtor, men det var bara bröstmusklerna som gjorde ont, bl.a. orsakat av infektion.

Roar mig med att läsa i Dagens Nyheters arkiv, läser tidningarna från hösten 1963. Inte minst intressant att läsa predikoturerna och mötesannonserna. Så mycket har förändrats i Stockholms kristenhet sedan dess. Man blir påmind om vid läsningen hur många kyrkor som har försvunnit. Kul att läsa Maranata-annonserna från hösten 1963, jag och mina föräldrar gick ju med där hösten 1963. Namn som Arne Imsen, Helge Erixon, Helge Berntson, Gösta och Berta Svensson, Carl Henric Henricsson, Erik Gunnar Eriksson – dyker upp i annonserna. Man har många barndomsminnen av dessa personer.

Skriver idag i tidningen Dagen tillsammans med bl.a. katolska biskopen Anders Arborelius, Livets Ord-pastorn Joakim Lundqvist, EFS-chefen Stefan Holmström, Stefan Gustavsson Evangeliska Alliansen om dödshjälp.

Vi skriver ett inlägg i den pågående dödshjälpsdebatten och i mitt uppdrag som Ja till Livets ordförande ingår att lyfta den frågan. Vi vill ju värna om livet från början till slutet, och det mest sårbara är i moderlivet, och i livets slutskede.

Här finns en kristen samsyn om att stå upp för värnandet om livet, även när det är mycket svagt.

Idag var det utsändande av herr och fru Swärd för missionsuppdrag på Östermalm. Det var pastorn i Folkungakyrkan Martin Wärnelid som ledde denna stund. Här är en bild från kyrkan idag, tagen av missionsdirektor Daniel Norburg.

Jag nämnde vid detta tillfälle att vår ambition är att försöka följa Apostlagärningarnas strategi att möta människor där de finns, inte bjuda in till en kyrka eller gudstjänstlokal. I vårt fall handlar det om att försöka skapa samarbete med Svenska kyrkan, med olika restaurangägare (för restaurangerna är navet i Östermalms sociala liv) samt söka kopplingar och samarbete med lokalmedia som läses av Östermalmsbor. Det finns två lokaltidningar och tre magasin som specifikt vänder sig till Östermalmsbor. I Apg gick Paulus in i synagogan och predikade, han mötte människor t.ex. på Aeropagen i Aten, och han sökte upp sökande människor vid ett böneställe utanför Filippi. Petrus nådde människor hemma hos Kornelius. Att hitta nyckelpersoner som kan fungera som dörröppnare är en annan del av strategin, t.ex. be om Andens ledning för att nå kändisar som kan ha intresse för tron på Jesus. Att använda sociala medier för att specifikt nå Östermalmsbor med evangeliet är en annan strategi jag kommer att testa.

 

Det handlar om att spela matcher på bortaplan. Det finns inte någon hemmaplan att spela på för vanliga traditionella pingst-karismatiska- evangelikala frikyrkligheten i denna folkrika stadsdel. Aktivt nätverkande och kontaktskapande med de naturliga grupper som finns på Östermalm, finns också på agendan. Stadsdelen Östermalm växer nu med utbyggnaden i Norra Djurgårdsstaden och Frihamnen från 71.000 till 85.000 men det diskuteras i Stockholm att bygga ut Östermalm ytterligare genom att börja nagga lite i kanten av Gärdet-området. Den traditionella frikyrkligheten är nästan helt avvecklad, det som finns kvar är Frälsningsarméns högkvarter. En gång i tiden fanns här tre missionsförsamlingar, en metodistförsamling och en baptistförsamling.

Jag kommer även i fortsättningen vara engagerad i Elimnätverket av församlingar och stötta våra församlingar men Östermalm blir nu min huvudprioritet, och Elimnätverket kommer troligen att omorganiseras.

En tanke jag har är att börja organisera lunchseminarier dit man bjuder in Östermalmsborna. Ett seminarium med en intressant gäst och föredrag, och en bra presentation av evangeliet.

 

Min senaste ledare i Världen Idag om att evangeliet ska vara i centrum i kristen förkunnelse och verksamhet.

Då avslöjar Dagen idag nyheten om vad jag ska göra nu. Har antytt ett tag att något är på gång, senast häromdagen.

Återkommer om detta.

Jag har ägnat mig åt församlingsplantering och församlingsgrundande i hela mitt liv. Det började redan i moderlivet.

Mina föräldrar var verksamma under några år i mitten av femtiotalet i det pionjär- och missionsarbete på Västgötaslätten som aposteln Ida Andersson drev, hon tog bl.a. initiativ till att grunda ett trettiotal missionshus och församlingar på Västgötaslätten. Min far blev pastor i ett av dem i Jung, och där föddes jag i oktober 1954. Sedan var mina föräldrar engagerade i tidiga fasen i Maranataförsamlingen i Stockholm från 1963 och framåt, det var också en form av pionjärarbete och där var jag med som barn och i yngre tonåren.

Efter avslutad bibelskola i Orsa våren 1973 upplevde jag att Gud ledde mig att flytta tillbaka till mitt föräldrahem i Jakobsberg, Järfälla. Jag upplevde också en Guds ledning att ta kontakt med Filadelfias utpost där. Jag kände inte någon där. Samtidigt kallade man Kjell Sjöberg dit som pastor 1973. Fick förmånen att samarbeta med Kjell från 1973 och fram till hans död 1996. Kjell hade vision för att grunda nya församlingar och förmedlade en vision om att Stockholm behövde 20 nya församlingar. Han tänkte specifikt på förorterna. Vid den tidpunkten låg de flesta församlingarna i innerstan. Järfälla pingstförsamling bildades 1974, och jag fick vara med i bilandet av en ny församling och ingick i församlingsledningen från 1976. 1981 sändes jag och min fru ut från församlingen i Järfälla till Vendelsömalm-Brandbergen i södra Stockholm, tillsammans med tre ytterligare småbarnsfamiljer i församlingen, och några singlar kom med, även mina föräldrar flyttade med, även om de då var med i en annan församling.

En församling bildades som kom att heta Brandbergens frikyrkoförsamling. Under 1990-talet expanderade den och kom att bli en Söderförsamling, vi fick bl.a. köpa nedlagda Ebeneserkyrkan på Södermalm 1993, som då blev vårt högkvarter. Vi bytte namn till Ichtys och sedan det mer begripliga namnet Söderhöjdskyrkan. Slutade som pastor för Söderhöjdskyrkan 2002. Församlingen hade då 310 medlemmar. Mitt kristna huvudengagemang då blev att vara EFK-ordförande under en åttaårsperiod. 2004 initierade jag att vi avknoppade spansktalande verksamheten i Söderhöjdskyrkan, församlingen Iglesia Ichtus bildades, en mycket livaktig församling idag med 250 medlemmar, och som i sin tur har sänt missionärer till Sydamerikan som grundat församlingar där i flera länder. Söderhöjdskyrkan är idag en församling med drygt 200 medlemmar.

Hösten 2009 började jag i Elim på Östermalm, och efterträdde Kjell-Axel Johansson. Det var ett enkelt steg såtillvida att jag och hustrun bodde ett kvarter från Elimkyrkan. Kjell-Axel hade en vision om att Elim skulle vara en bas för församlingsplantering i Stockholm. Den visionen har vi försökt utveckla senaste fem åren, och Elim när nu ett nätverk som består av sju församlingar, som alla bildats under senare eller senaste åren. Gamla Elim har ju ombildats, sålt kyrkan till Zlatan, och köpt den tre gånger större Salemkyrkan på Södermalm, som döpts om till Folkungakyrkan. Jag var pastor i Folkungakyrkan fram till 2014, och efterträddes då av Martin Wärnelid. Sedan dess har jag varit föreståndare för nätverket av de sju församlingarna.

Nu står vi inför nya förändringar. Kanske den största utmaningen i mitt liv. Förhoppningsvis har man lärt sig lite under alla dessa år om att grunda nya församlingar. Församling nummer 8 ska komma igång. Vad innebär det? Fortsättning följer.