Time gör Rob Bells bok till en toppnyhet. Jag noterar också att Time tolkar boken på samma sätt som jag gör. Han ligger inte inom ramarna för det som uppfattas som kyrkans konventionella tro, och vad som menas med evangelikal.

Samtidigt visar detta att USA ligger femtio år efter Sverige när det gäller dessa frågor. Vår Rob Bell var väl ateistprofessorn Ingemar Hedenius som tog kål på helvetestron i Sverige. Vi hade dessa debatter för 40-50 år sedan. Självklart har debatterna pågått i USA också fast i mer liberala samfund, men den nya situationen slår det igenom på en bredare skala, och berör amerikansk mainstream-evangelikalism som är den största kristna strömningen i USA.

Alla pastorer och präster i Sverige funderar över och brottas över frågan hur man ska få folk att gå på gudstjänster i en kyrka. En del kyrkor och församlingar lyckas ganska bra med det, vissa lyckas mindre bra. Stockholmaren är strängt upptagen av livets nöjen och timliga omsorger och det är en försvinnande liten del av befolkningen som ser gudstjänstliv som något prioriterat. Många på grund av att de helt enkelt inte tror på några högre makter överhuvud taget.

En hög andel av Stockholms befolkning är hundägare, inte minst bland innerstadsborna. Hunden är ett av livets stora glädjeämnen och en av ens närmsta vänner. Att ta tid för sin hund hör till livets dagliga rutiner. Och hur ska man kunna tänka på gudstjänster en söndag, när det är ett sådant fint tillfälle att ägna sig åt att rasta hunden.

Därför får jag en idé. Varför inte börja med hundgudstjänster. Där fokus är att hunden ska trivas i kyrkan, och då kommer hundägaren med på köpet. Det har ju varit en klassisk missionsstrategi i kristna kyrkor i Sverige att nå familjerna genom barnen, och varför inte nå hundägarna genom hunden.

I Elimkyrkan har vi några särskilda avdelningar för barnvagnar. Varför inte inrätta en avdelning i kyrksalen för hundar där den fromme och snälle jycken kan sitta med sin matte eller husse – med sköna hundkuddar och hundkorgar över golvytan. Varför inte spetsa kyrkkaffet med en hundhörna, där man bjuder på hundgodis och hundkex, hundens eget kyrkkaffe. En fullsatt kyrka med en massa hundar av olika storlekar och färger, och en massa medföljande hussar och mattor (heter matte så i pluralis?), det vore väl någonting. Kan man inte dessutom ha en särskild förbön för hundarna vid dessa gudstjänster, de är väl också en del av Guds skapelse, det är väl inget som gör det förbjudet. Även hundar lider av en massa sjukdomar och kan behöva våra förböner.

Är det inte risk att det blir stimmigt i kyrkan med en massa schäfrar, bulldoggar, chihuahuas, dobbelmans, pudlar, sankt bernhardshundar? Eventuellt, men det är väl bättre om det är stimmigt och full kyrka än tyst och tom kyrka. Och i väckelsetider brukar det ju vara lite stimmigt. Fromhetsmiljön kommer dessutom att påverka alla de fyrbenta kyrkgästerna så de kommer att bli allt snällare med varandra, gudstjänstskällandet kommer nog att avta efterhand.

Hundarna kommer nog att älska att komma till kyrkan, och deras husse eller matte kommer med av bara farten.

Så här kan publiken se ut i framtiden när jag håller min predikan:

Man måste hitta på ett bra amerikansk ord för denna nya missionsstrategi. Varför inte ”mission by dog friendship”.

De församlingar som har svårt med församlingstillväxten kan ju då börja räkna in hundarna som församlingsmedlemmar också, så förbättras både gudstjänststatistiken och medlemsstatistiken. Två flugor i samma smäll. Eller rättare sagt, två hundar i samma smäll.

Under den senaste veckan har jag vid ett antal tillfällen blivit påmind om utmaningarna med mission i dagens Sverige. Har träffat personer som vi har kontakt med i Elimkyrkan som är på väg mot att komma till tro på Jesus, eller nyligen kommit till tro, den typen av samtal är det mest inspirerande som finns. Har besökt en av Elims pågående Alphagrupper. Har pratat med en amerikansk missionledare om hur amerikaner kan hjälpa till med mission i Sverige. Vi har också denna vecka haft ett samtal om hur vi ska utveckla vårt arbete med Ungdomskyrkan Konnekt.

Att sprida budskapet, evangeliet om Jesus är den kristna kyrkans viktigaste uppdrag. Vi gör det alldeles för tamt och oengagerat i svensk kristenhet, och vi har för dåligt strategiskt tänk. Tamheten tror jag också beror på att evangeliets kraft och hur unik Jesus är, har tunnats ut. Universalistiska läror bidrar till att ta kål på evangelisations- och missionsiver. Om alla ändå blir frälsta till slut, och om det inte är så viktigt att man får höra om Jesus, då kan man både som kristen och som kyrka slå av på takten, Gud fixar allt till slut ändå oavsett hur bra eller dåligt vi missionerar. Sedan finns det en ”uppvuxen i frikyrkan”-syndrom, det är väl ingen skillnad på vi och dom, och vi ska väl inte kalla oss för vi och dom, det unika med Jesus och kristen tro tunnas ut och vattnas ur, till slut blir inget kvar än en medioker kulturkristendom. Det är sorgligt med folk som har vuxit upp i kristna sammanhang men mest skäms över sin bakgrund, och vars enda analys sträcker sig till att kritiskt granska befintliga kristna kyrkan. Och som totalt har missat det unika med evangeliet om Jesus, trots kristna kyrkans mänskliga brister.

Första steget i en förnyad mission i Sverige är att bearbeta frågan ideologiskt och teologiskt, att vi är övertygade om att det är mycket viktigt att människor kommer till tro på Jesus, och att de faktiskt behöver det, och många längtar efter det, även om de inte har kunnat sätta ord på denna längtan.

Alphakurser tror jag är ett bra sätt att bedriva mission i Sverige. Nästan alla som har blivit kristna i Elim senaste 10 åren har kommit till tro genom Alpha. Den stora utmaningen är att få med folk i Alphakurser, och att hitta bra sätt att marknadsföra dem, och få fram bra ledare. Svårigheten med Alpha är att det är en ganska och lång och krävande kurs, och når främst dem som är mycket motiverade att lära sig mer om kristen tro.

Att flytta ut kyrkan på stan, kristen närvaro ute på stan, tror jag är nödvändigt, och Jesus har kallat oss till det. I Elimkyrkan är vi engagerade i ungdomskyrkan Konnekt och arbetet i Stureplan, förutom evangelisation på gator och torg som drivs i våra församlingsplanteringar. En amerikansk missionär, Forrest Hendrix, är ute med team varje dag, i sydvästra Stockholm och har samtal med folk om Jesus. Det skapar kontakter med folk som vi vanligtvis inte når i våra kyrkor. Erfarenheten visar dock att det är svårt att få kontakter ute på stan, som leder till att människor verkligen kommer till tro och kommer med i församlingar. Det är en längre process.

I Elim söker vi aktivt efter något tredje ben i vår evangelisation, förutom arbetet på stan, och Alphakurserna. Vi behöver hitta fler vägar för att nå fram. Tankar man fundera på är att vidareutveckla barn- och ungdomsarbete med mer missionsprofil, det har varit en beprövad metod i svensk kristenhet. Att arrangera fester och andra saker man bjuder in till, på ett mer avslappnat sätt – är en möjlig väg. Att hitta nya former för det traditionella väckelsemötet tror jag också på, att finna former och modeller för gudstjänster som är evangeliserande-missionerande.

Sedan är det vissa kristna som naturligt är evangelister, som sprider tron och för människor till tro i sitt vanliga vardagsliv. Dessa kristna är dock alltför sällsynta.

En annan avgörande faktor är ”under och tecken”, jag tror att en karismatisk kristendom är viktigt i dagens Sverige, och Jesus flödade i de övernaturliga gåvorna i kontakten med människor. Där måste vi få tag i mer.

Det här skämtet visar väl bra vad det handlar om:

Flera av mina anhöriga tycker att jag är lik Leif GW Persson i stilen och snacket. Ska man ta det som en komplimang eller en förolämpning?

Under min resa till Prag föregående helg blev jag igen påmind om syndens kraft och konsekvenser. Mötte personer och guider som gav bra information. Prag har tydligen blivit ett centra för prostitution i Europa. Flickor från Östeuropa förmedlas till västeuropa via Prag, som har nära kopplingar till båda hållen. Någon har sagt till mig nyligen att kvinnohandeln är mycket värre och omfattande än den fruktansvärda slavhandeln under 1700-och 1800-talet. Och ändå ganska accepterat i stora delar av Europa. Det är uppenbart att även knarkhandeln har ett starkt fäste i Prag som tycks vara mer liberalt än t.ex. Sverige på det område.

Drogindustrin och sexindustrin. Gigantiska industri- och tjänstebranscher i dagens värld, som omsätter tusentals miljarder varje år.

Det är ett helvete. Här och nu.

Men för de människor som driver  dessa branscher är det knappast något större helvete. De lever i lyx och överflöd och har själva valt sin livsstil och bransch. Deras verksamheter förtrycker, plågar, dödar och fördärvar. Man gör det med berått mod. Medan knarkgungarna och sexdirektörerna lever i lyx och överflöd.

Dessa synder visar inga tecken på att avta. Trots att evangeliet om Kristus har predikats i två tusen år om nåd, förlåtelse, frälsning, befrielse och ett nytt liv, tycks dessa branscher helt opåverkade av detta. Man väljer sitt liv. Man väljer synden och förkastar Kristus.

Kan en knarkhandlare eller sexhandlare bli frälst? Självklart. Gud vill att alla ska bli frälsta. Men frälsning i dessa fall handlar inte bara om en snabb bön i en svår situation. Det handlar om omvändelse, ett förvandlat liv, och att ställa saker tillrätta. Som när Sackeus mötte Jesus, han behövde klara ut sina ekonomiska relationer som en konsekvens av frälsningen.

Det går att visa på betydligt fler syndens branscher, faktum är att synden genomsyrar hela mänskligheten. De uppenbara fallen är naturligtvis alla de som sysslar med våld och mord, i organiserad form. De som rekryterar barnsoldater. De som mördar oskyldiga människor.

Gud har visat sin nåd i två tusen år. Synden frodas och lever vidare.

Men Gud avskyr synden, Gud avskyr ondskan. Den har fått en begränsad nådatid, även om Guds dom ibland bryter igenom redan här och nu.

Det enda hoppet i kampen mot synden är den yttersta domen, att alla en dag ska stå till svars inför Gud. Varje knarkhandlare och sexhandlare som har sluppit undan mänskliga domstolar, ska en dag möta Gud och ens liv ska utvärderas och man ska dömas efter sina gärningar. En dag nås en slutpunkt, hit men inte längre.

Här tror jag går en avgörande skiljelinje mellan universalister och de som tror på dubbla utgången, himmel eller helvete. När jag läser texter av universalisterna tycker jag att man inte talar om eller i varje fall tonar ner Guds vrede över synden och orättfärdigheten. Att Gud är helig och synd kan inte finnas i hans närhet. Och att människan i århundrande efter århundrande står emot Guds kallelse till frälsning och omvändelse. Den Gud jag tror på är också den Gud som visar vrede mot synd och ondska. Och som i längden inte kommer att tolerera någon form av synd och ondska. Och som en dag kommer att förgöra både sexindustrin och knarkindustrin och all annan form av orättfärdighet.

För mig är domens dag en hoppets dag. För mig är helvetet, Guds yttersta markering, hit men inte längre, en dag ska ondskan sorteras bort. Ondskan och synden ska besegras. En ny värld kommer att finnas utan plats för vare sig sexindustri eller knarkindustri, och ingen annan synd heller.

Nu lever vi i evangeliets och nådens tidsålder. Chansen till frälsning, omvändelse, ett nytt liv, räddning – det gäller nu.

Och det handlar inte bara om att rädda människor för evigheten. Det handlar också om att rädda deras liv här och nu.

Och ju större synd, desto större nåd, när en människa vänder om och tar emot Jesus och börjar ett helt nytt liv.

Lördag-måndag är jag helt ledig och ägnar mig helt åt familjeliv och turism. Befinner mig i Prag i Tjeckien som är en fantastiskt vacker stad med en rik historia. Tyvärr tycks många år av kommunistisk-ateistisk styre ta ganska mycket kål på kyrkor och församlingsliv, så dagens Tjeckien tycks vara mycket sekulariserat.

Har bland annat varit vid Karlsbron mitt i Prag, där man utkämpade intensiva strider mot svenskarna under trettioåriga kriget. Svenskarna plockade med sig tjeckiska värdeföremål då, som man tydligen väntar på att få tillbaka. Har också stått framför kristne martyren Johan Hus staty och besökt den fängelsehåla där han förvarades innan avrättningen 1415. Men minnet av honom är fortfarande mycket centralt i Tjeckien. Beundrar Prags byggnader. De klarade sig från att bli sönderbombade under andra världskriget, det öde som förstörde många europeiska städer under andra världskriget.

Jag har åkt med hustrun, en dotter på semester till Prag, Tjeckien, några dagar, för att hälsa på vår yngste son som har ett praktikjobb här under ett halvår. Ska försöka blogga lite härifrån, men det blir nog semesterbildsnivån.

I Elimkyrkan hemma predikar Maria Furusand i morgon klockan 11.00. Det kan man bara inte missa. Vill man höra Guds ord klart och tydligt bör man lyssna på Maria i morgon.

Tidningen Dagen publicerar en omfattande intervju med mig idag. Men vad jag förstår går det inte att länka till artikeln utan man måste läsa den i papperstidningen, eller via lösenord.

En bra och välskriven artikel av Ann-Charlotte Fritzon, speglar lite mer helhet av mitt liv, än vad som kommer fram i bloggdebatter och enstaka debattartiklar.

Det har varit en del diskussion på denna blogg om Rob Bells bok ”Love Wins”, liksom i twittersfären. Det har nämnts att Bell inte försöker sprida vissa läror och doktriner, han är konstnär och kreativ författare. Men det är uppenbart att Bell har ett tydligt budskap i och med sin bok, han vill förändra hur vi kristna ser på frågan om himmel eller helvete. Bell vill påverka det teologiska tänkandet och hur vi tolkar Bibeln, han vill slå fast någonting och kraftigt kritisera vanlig mainstream-kristen förkunnelse på detta område. Varför förneka detta?

Jag har nu lusläst boken en tredje gång för att försöka besvara frågan om Bell är universalist eller inte. Bell förnekar det själv. Efter en tredje genomläsning har jag kommit fram till slutsatsen att han bör klassas som universalist.

För en svensk är ju detta inte särskilt anmärkningsvärt. Universalism, läran om att alla kommer till Gud till slut, är nog den i praktiken rådande doktrinen inom Svenska kyrkan idag, trots att man officiellt håller fast vid en lära om en dubbel utgång, himmel eller helvete.  Tror också att den doktrinen har en viss spridning bland de äldre frikyrkosamfunden. Dessutom har vi ju en omfattande sekularisering inom kyrkorna i Sverige, och där man inte talar om himmel eller helvete, eller om den avgörande betydelsen av att bli personligt troende kristen. Den tystnaden bör rimligtvis tolkas som ett passivt stöd till universalismen. Inom Pingströrelsen, EFK eller EFK:s ursprungssamfund (med undantag för Fribaptisterna) har det dock inte funnnits något officiellt stöd för universalismen, knappast heller inom Alliansmissionen, EFS eller Frälsningsarmén (vad jag känner till).

Det har tvistats i amerikansk debatt om Bell är universalist. Jag ansluter mig alltså till dem som anser Bell vara universalist. Min bedömning är att han är mycket lik Missionsförbundets avsatte föreståndare EJ Ekman, som avsattes 1905 på grund av en bok med universalistiska läror. Ekman talade dock betydligt mer om Guds dom än vad Bell gör.

En annan minst lika viktig sida i Bells bok är hans uppgörelse med hela väckelserörelsens och Billy Graham-evangelikalismens fokus på den personliga frälsningen och omvändelsen. Detta mer eller mindre raljerar Bell över i sin bok, men har ger inget tydligt svar på hur man blir kristen och vad man ska göra för att bli kristen. Jag hoppas att Rob Bell är konsekvent efter denna bok och slutar kalla sig för evangelikal, och att andra slutar kalla honom för evangelikal. Varför fortsätta använda etiketter som saknar mening och relevans?

Men vi går inte in på det nu, nu granskar jag bara frågan om Bell är universalist.

Det finns två skäl att klassificera Bell som universalist. Dels kritiserar han konsekvent genom hela boken läran om det dubbla utgången, att en del får evigt liv och att en del går evigt förlorade. Dels hävdar han i boken att till slut kommer alla att bli frälsta.

Visserligen säger Bell att han tror på helvetet. Men det är ju i den allmänna inomvärldsliga formen som även en ateist kan ställa upp på. Att livet faktiskt är ett helvete för många människor på många platser. Han nämner om krigsskadade barn och ungdomar i Rwanda, det är ett bokstavligt helvete enligt Bell – men det skulle nog även en ateist hålla med om. Ibland är helvetet orsakat av våra egna val, ibland på grund av faktorer vi inte rår över. Bell säger vidare att detta självvalda helvete kan vi leva vidare med efter döden. Men det är inte den föreställning om helvetet som har präglat kyrkans historia. Helvetet har i kyrkans lära klassificerats som en slutstation efter den stora yttersta domen när Gud en gång för alla tar itu med ondskan och när vi för evigt skiljs från Gud. Något mer än bara den misär vi själva skapar genom vår klantighet eller ondska.

Bell tror inte på uppdelningen evigt liv – evigt straff, frälsta-förtappade-förlorade. Han kritiserar uppdelningen och gör en karikatyr av den, konsekvent genom hela boken.

Här är lite citat från boken som visar hur konsekvent han är:

”Will everybody be given a new heart or only a limited number of people?” (s. 103)

”Have billions of people been created only to spend eternity in conscious punishment and torment, suffering infinitely for the finite sins they committed in the few years they spent on earch?” (s. 102)

”Will all be saved or will God not get what God wants?” (s. 98 – här citerar han bibelordet att Gud vill att alla människor ska bli frälsta)

”Because if something is wrong with your God, if your God is loving one second and cruel the next, if your God will punish people for all eternity for sins commited in a few short years.” (s. 175)

Han raljerar på sid 64 över inställning att Gud älskar oss och straffar oss i evighet om vi inte tror. ”God is loving and kind and full of grace and mercy – unless there isn´t confession and repentance and salvation in this lifetime, at which point God punishes forever. That´s the Christian story, right? Is that what Jesus taught?”

Liknande ifrågasättande på sid 10 ”the bottom line: a personal relationship. If you don´t have that, you will die apart from God and spend eternity in torment in hell”.

”Does God punish people for thousands of years with infinite eternal torment for things they did in their few finite years of life?” (s. 2)

På sid 95, 96 kritiserar han kyrkor som sprider ett budskap i stil med ”The unsaved will be separated forever from God in hell”.

Det går att ge betydligt fler citat. Konsekvent genom boken ifrågasätter Bell och tar avstånd från tanken på en dubbel utgång, vissa blir frälsta, vissa  går förlorade, evigt  liv- evigt straff.

Enligt min mening driver han också tesen att alla kommer att bli frälsta till slut. Bell tror inte på någon tvångsfrälsning. Vi har en fri vilja, vi kan välja ondskan, vi kan välja helvetet, här i livet, och det är troligt att vi fortsätter på samma sätt efter döden. Men till slut måste vi kapitulera för Guds kärlek.

Rob Bell citerar 1 Tim 2 och slår fast att Gud vill att alla ska bli frälsta. Får Gud vad han vill är Bells fråga? Hur stor är Gud? Kommer Gud att misslyckas med sitt uppsåt, att alla ska bli frälsta? Historien blir en tragedi om en del ska gå förlorade i helvetet.

Bell slår fast att Gud tvingar sig inte på oss. ”Lots of people in our world right now choose to be violent and abusive and mean and evil, so why won´t they continue to choose this path after they die?” (s. 104)

Men Gud fortsätter att söka oss in i evigheten:  ”there will be endless opportunities in an endless amount of time for people to say yes to God. As long as it takes, in other words”. (s. 107)

På sid 107  ligger sammanfattningen i Bells tänkande och teologi: ”at the heart of this perspective is the belief that, given enough time, everybody will turn to God and find themselves in the joy and peace of God´s presence. The love of God will melt every heart, and even the most depraved sinners will eventually give up their resistance and turn to God”.

Bell refererar bl.a. gillande till  kyrkofadern Origenes, som klassades som universalist.

Bell slår fast: (s. 108) ”no one can resist God´s pursuit forever, because God´s love will eventually melt even the hardest of hearts”. Bell undrar på sid 109 ”which is stronger and more powerful, the hardness of the human heart or God´s unrelenting, infinite, expansive love?”.

På sid 109 säger han: ”at the center of the Christian tradition since the first church have been a number who insist that history is not tragic, hell is not forever, and love, in the end, wins and all will be reconciled to God”.

Rob Bell slår fast att i himlen kommer det inte att vara någon ondska. Människor kan stå emot Gud, välja helvetet här och nu, och fortsätta efter döden in i evigheten. Han ställer frågan på sid 115 om alla verkligen kommer att bli frälsta. om vi har fri vilja. Just på sidan 115 besvarar han inte frågan. Men han besvarade den på sidan 107 och 108 att i längden kan ingen stå emot Guds kärlek.

Man kan också lägga till utläggningen om de förlorade sönerna i slutet av boken. Himmel och helvete på samma fest. Den äldre sonen hade en felaktig relation till Fadern och missade nåden. Han hade ett helvete när förlorade sonen kom hem. Den tolkningen blir ju också en trivialisering av helvetet, motståndet mot Gud kan hänga kvar in i evigheten hos en del människor, och detta blir ett helvete för dem.

Men till slut segrar Guds kärlek. Ingen kan till slut spjärna emot.

Jag begriper inte varför man så envist ska förneka att Rob Bell har kommit ut som universalist. I en svensk kontext är det inte särskilt kontroversiellt. Däremot är det mycket kontroversiellt att kalla sig universalist bland evangelikaler i USA, det är förmodligen varför Bell själv och en del av hans supporters kämpar för att han inte ska kallas för universalist.

I Sverige är det motsatsen, man blir uthängd och skymfad om man försvarar den undervisning som kyrkan har stått för i 2000 år. Det är detta jag skriver en bok om. Vi får se hur reaktionen blir.