Hade klockan 17.00 en debatt med Christer Sturmark i en välfylld hörsal A2 på Stockholms universitet. Christer är en härlig kille som jag tycker att jag har en bra kontakt med, så våra debatter blir mer samtal och vänliga meningsutbyten, mer än en tuff debatt. Jag lyfte också fram att vi har en hel del gemensamma uppfattningar, och bland annat skrivit tre tidningsartiklar ihop senaste året, så vi är inte bara motpoler.

Tycker också att han är mer nyanserad idag än för några år sedan i kritiken av kyrkan och kristen tro. Vi diskuterade bland annat hur sekulariserat Sverige är, där hade vi olika uppfattningar. Christer tycker att Sverige fortfarande är mycket kristet präglat, och jag tycker att det är fullständigt sekulariserat och vi kristna är en udda minoritetsröst. Jag hävdade att länder som testat stats-ateism helt har spårat ur, som kommunistiska Sovjetunionen, Nordkorea, kommunistkina m.m. medan Christer hävdade att det berodde på kommunismen, inte på det ateistiska tänkesättet.

Jag tyckte att den ateistiska vågen kulminerade i Sverige på 60-70-talet och att det idag finns ett visst religiöst intresse, inte minst främjat av invandringen, medan Christer menade att ateismen och agnosticismen vinner terräng i världen.

Jag förde fram mitt vittnesbörd om att min kristna tro ger en bra etisk kompass, och ger mig hjälp i svåra situationer, medan Christer menade att humanismen är en ännu bättre etisk kompass. Jag berättade också om mina egna upplevelser av Gud, och där tyckte jag inte att Christer hade så mycket att säga. Han lyfte också fram Saron-debatten för att försöka styra in på ett sidospår där jag försökte glida undan (Christer hade läst tidningen Dagen senaste dagarna), jag tyckte det var för internkristet, men försökte ändå föra fram resonemang jag har haft här på bloggen. Märkte dock att studenterna inte hade något intresse att lyfta fram den aspekten, tiderna förändras.

Hade bra samtal med många nyfikna studenter efteråt. Mer nyfikenhet och funderande frågor än agressiv kristendomskritik.

Vi som är evangelikala kristna ledare, vi kan inte sitta undangömda i våra kyrkor, vi måste vara med i samtalet där människor möts. Det kändes jättebra att vara på universitetet och diskutera religion med Christer Sturmark.

Det blir ingen debatt med radio Örebro idag. Den blir framflyttad, eventuellt till i morgon.

Radio Örebro har ringt mig på morgonen och jag kommer att medverka i en direktsänd debatt från klockan 15.00, det handlar om ”Saron-debatten”.

Torsdag morgon och jag sitter och förbereder mig för debatten med Christer Sturmark idag, hörsal A2 klockan 17.00 Frescati, Stockholms universitet. Går igenom de lästips jag fått av mina bloggläsare. Bland annat McGraths utmärkta bok ”Ateismens illusioner” som Libris har givit ut. KAN INTE ALLA LÄSARE AV DENNA BLOGG RINGA LIBRIS IDAG OCH BESTÄLLA BOKEN, OCH GE BORT DEN TILL NÅGON KOMPIS SOM ÄR ATEIST ELLER NÅGON KRISTEN SOM BROTTAS MED TROSFRÅGOR. DEN BEHÖVER SPRIDAS. DEN ÄR FÖR BRA FÖR ATT FASTNA I LIBRIS BOKLAGER.

De bloggläsare som brukar be till Gud får gärna be för debatten, att jag ska kunna presentera min tro och Jesus på ett begripligt sätt som väcker intresse.

Sedan får Joakim Hagerius och Saron lite mothugg. Idag publiceras en artikel i Dagen där 12 EFK-pastorer argumenterar emot Hagerius, och medförfattare är också Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Evangeliska Alliansen. Du hittar artikeln här. Jag finns med bland undertecknarna, men jag kan avslöja att det är inte jag som har skrivit texten eller tagit initiativet. Och det var bara minimalt samordnat initiativ, 13 undertecknare blev det utan någon ansträngning.

Hoppas också att man på pingströrelsens samtalsdagar kommer fram till lite tydliga riktlinjer i denna fråga.

Återkommer ikväll och ger rapport från Sturmarkdebatten.

Den som vill möta bloggaren live, är mycket välkommen till Skarpnäckskyrkan på söndag 10.00. Den ligger i Skarpnäck i sydöstra Stockholm. Jag är i första hand predikant, inte skribent. Det är roligare att möta mig live än läsa mina texter, tror jag. Det kommer att bli en fascinerande predikan, ska ta upp den unika Bibelgestalten Josef. Bland annat utvecklade han en modern nationalekonomisk teori, för 3500 år sedan, men det är inte så många som tänker på det.

Utmärkt krönika av EFS missionsföreståndare Anders Sjöberg, i Dagen idag. Du hittar den här. Mer sånt.

Ett problem med alla våra internkristna debatter är att vi talar förbi varandra för vi har olika utgångspunkter och perspektiv. Och Anders Sjöberg benar ut grundfrågorna på ett bra sätt, det handlar om den objektiva uppenbarelsen i kontrast till den subjektiva uppenbarelsen. Och även etikdebatter har den perspektivet som en skiljelinje.

Vill bara nämna om att jag har en krönika införd i Världen Idag, idag, som kan hittas här. Den handlar om frikyrkans arv, väckelserörelsen under senare delen av 1800-talet, en kritisk analys av dagens frikyrka, och förslag på vad vi ska göra åt saken.

Har försökt skumma igenom de 114 kommentarer som har kommit på mitt tisdagsinlägg med anledningen av Dagenintervjun i tisdagsnumret. Tack för all uppmuntran. Till och med från Norge. Några reflektioner vill jag ge på kritiken.

Jag skriver ibland spontant och ganska känslomässigt, och jag har en hyfsat vass penna. Jag beklagar att det då ibland blir ordval och formuleringar som vissa kan känna sårande. Det jag skrev om Svenska Kyrkan var vasst, men jag kan inte begripa annat än att det är sant. Sedan är det naturligtvis självklart att de som är verksamma i Svenska Kyrkan inte står för de värderingar jag nämner. Men min poäng var, att framhålla frikyrkans unika karaktär, det är inte en församling för alla och för vem som helst. Men Svenska Kyrkan är det. Men förlåt alla trogna Kristi tjänare i Svenska kyrkan som tyckte mina formuleringar var stötande. Och kommentaren var kopplad till Dagenrubriken som lyfte fram EFK-församlingen där inga homosexuella är välkomna.

Jag tycker inte heller att jag kopplade ihop homosexualiteten automatiskt med en promiskuös livsstil, det behöver naturligtvis inte hänga ihop, men beklagar otydlighet i formuleringen.

Och sedan har jag synpunkter på hur tidningen Dagen tog upp frågan. Intervjun med mig kopplades ihop med en annan intervju där de två intervjuerna speglades mot varandra. Och där den andra intervjun var huvudnyheten och huvudrubriken. Och där görs ett normativt journalistiskt ställningstagande. Alla ska få vara med, och ingen ska inte inneslutas. Det är budskapet med Malinintervjun. Medan mina kritiska reflektioner om att ta bort omvändelsekrav för församlingsmedlemskap i perspektivet av Malinintervjun presenterades som utestängande och intolerant.

Och EFK-församlingen presenteras som en sluten och förtryckande miljö där människor inte vågar tala öppet om sina liv. Det blir budskapet i artikeln. Jag är överhuvud taget tveksam till anonyma intervjuer, det ska bara användas i nödfall.  Var det församlingens och pastorns fel att en medlem inte kan berätta om sitt liv? För att få svar på den frågan borde man intervjua fler personer än Malin. Varför hade Malin inte försökt att berätta om sitt liv?

Jag har inget emot att EFK-församlingar granskas kritiskt, men det bör då framgå utifrån vilka värderingar de granskas. Och jag är klart tveksam med greppet av en anonym kritiker mot en anonym församling, är det verkligen ett bra journalistiskt grepp? I vilka kontext använder man sådana journalistiska metoder? Är det inte bara jätteskumma verksamheter där det är nästan omöjligt att få fram öppen information, där man använder en sådan metod?

När jag läser lite olika inlägg på andra bloggar m.m. så konstaterar jag att hela denna diskussion blir svår därför att vi har så olika utgångspunkter och perspektiv. Dagenpresentationen är uttryck för en allmän humanistisk agenda som bygger på människors åsikter och behov av bekräftelse. Men för mig handlar inte kristna tron om åsikter och bekräftelsebehov. Det handlar om att följa Kristus, att inse kampen mot synden i mitt eget liv, och vår kärlek till Kristus visar sig i att vi håller hans ord. Och det handlar om Guds helighet. Synd är något allvarligt, oavsett om det är stora eller små synder. Gud ser med stort allvar på synden i våra liv. Jag undrar var finns Gudsfruktan i denna debatt? Var finns respekten för Guds ord i denna debatt? Var finns syndanöden och förkrosselsen över synden? Istället tycks det vara någon sorts kristendom som handlar om att jag ska få må bra, och få göra som jag vill.

I Romarbrevet kapitel 1:21-32 har vi en ganska lång syndakatalog, bland annat nämns  om skvaller, förtal, svek, illvilja, trolöshet, kärlekslöshet, hjärtlöshet, ondska, girighet, elakhet, homosexualitet m.m.. Längre fram i samma brev läser vi om Jesu seger över synden. Vi läser också att syndens lön är döden. Min fråga är kort och gott, är någon eller några av de synder som tas upp i detta bibelavsnitt inte längre synder? I så fall vilka synder? Och vem bestämmer vad som inte är synder längre? Vilka av dessa synder kan man hävda att de är helt okey att göra och samtidigt vara kristen? Är vi syndfria – naturligtvis inte -Vi kämpar alla vår kamp mot synden. Men kan man då hävda att något av de synder som tas upp, är acceptabla kristna beteenden, som man stolt kan berätta om, och hävda sin rätt att få göra, att detta får jag göra och leva med som kristen? Är det okey att vara kristen och förtala? Är det okey att vara kristen och vara elak? Är det okey att vara kristen och vara girig? Vi skulle nog inte svara ja på frågan rakt av, men vi skulle nog reservera oss med att säga att vi känner av vår kamp mot ondskan inom oss. Ingen skulle nog säga att jag är kristen och elak, och är stolt över det, och kräver min rätt att få vara elak, och jag tänker inte ändra mig och bli mindre elak. Ordet elak kan bytas ut mot andra ord i denna lista.

Så tänker jag. Det är Gud som bestämmer. Han har talat till oss genom sitt ord. Vi behöver lära oss hans ord och visa respekt för hans ord.

Och pastorer och församlingsledningars uppdrag är att lära ut Guds ord, och lära församlingen att leva efter Guds ord, och själva vara goda föredömen.

Har ägnat hela tisdagskvällen åt att vara ute på Storholmen, utanför Lidingö, tillsammans med Söderhöjdskyrkans församlingsledning. Har inte alls varit uppkopplad. Noterar dock att det har kommit in 113 kommentarer under eftermiddagen och kvällen, denna fråga intresserar verkligen och berör. Jag har ingen chans att titta på alla kommentarer utan ska försöka göra detta under onsdagen. Det här börjar nästan att konkurrera med Blondinbella.

Stora glädjeämnet senaste dygnet har varit Hammarbys seger över Djurgården med 3-1. Det ger all anledning att prisa Gud. Det finns ju ett annat bekymmer inom Evangeliska Frikyrkan som jag ännu inte har tagit upp, det handlar om det fanatiska intresset för ett okänt landsortslag som heter Örebro SK. Jag är djupt bekymrad, det kan nästan klassificeras som avgudadyrkan, det fullständigt kryllar av ÖSK-are inom EFK. Jag tror dock inte att Anders Blåberg har ramlat ned i denna dekadens, han håller väl mest på med sina blommor på fritiden. Jag funderar på att skriva en debattartikel i Dagen om det, om ÖSK-infiltrationen i EFK.

Oj vad roligt, skämtet kändes fullständigt fantasilöst, det är bäst jag går och lägger mig, Godnatt för den här gången. I morgon kommer jag att skriva ruskigt spännande grejer på denna blogg, som du inte kan missa.

Med anledning av tidningen Dagens minst sagt vinklade huvudrubrik idag kring denna debatt så känner jag mig nödgad att kommentera detta. Det handlar om tjejen som egentligen inte borde få vara med i en EFK-församling för hon är homosexuell.

Nu blir jag inte så diplomatisk i vad jag säger, mer spontan och personlig.

Jag har varit EFK-pastor i Stockholm 20 år. Och jobbat med kristet ledarskap i Stockholm hela mitt vuxna liv. Det finns nog ingen sexuell störning eller frestelse som jag inte har mött under dessa år. Jag har mött människor som sexuellt attraherats av lik, av djur, jag har mött sexmissbrukare, har jobbat en hel del med att hjälpa pedofiler m.m. Jag vet inte hur många dagar av mitt liv jag har engagerat mig i att hjälpa och stötta människor som brottas med sin homosexuella läggning. Och jag tror att det sista vi ska göra är att förtränga, tysta ner, sopa under mattan. Hela min pastorsgärning har handlat om att få folk att sluta sopa under mattan, och alla våra böjelser, frestelser, skavanker, det vi skäms för – behöver upp till ytan och bearbetas inför Gud och i församlingsgemenskapen. Det är nödvändigt för rening, upprättelse och befrielse.

Det största sveket mot de homosexuella vänner jag har haft handlar om att säga att nu är allt tillåtet, du får gärna leva så här, och vara med i församlingen. En del av dem söker sig till gemenskapen för kraft och hjälp till ett nytt liv. En kompis till mig levde ett promiskuöst homosexuellt liv i 20-årsåldern, och mötte Jesus. Och blev förvandlad, och kom helt på egen hand till insikt om att han levde fel och omvände sig, och började från början. Trots bisexuella böjelser, gifte han sig heterosexuellt och har sedan lyckats leva i ett troget heterosexuellt äktenskap. Och tar avstånd från från homosexuell livsstil på grund av sin kristna övertygelse. Han skulle aldrig vilja ha en kyrka som skulle acceptera den homosexuella livsstilen och inte vilja utmana till omvändelse.

Och jag tycker att det är ganska tröttande med dessa resonemang om att den och den får inte vara med.

Vi har en kyrka i Sverige där alla får vara med, utan något krav på omvändelse, efterföljelse, överlåtelse, engagemang, kristen livsstil, närvaro, att man lever efter Bibeln – det är Svenska Kyrkan. Där kan du vara med och vara rasist, förtrycka kvinnor, vara självisk materialist, vara våldsbenägen, du behöver inte ens tro, du kan vara hur girig och avundsjuk som helst, utveckla vilka sexuella böjelser och beteenden som helst, och ingen kommer att bry sig.

Frikyrkorna bildades på 1850-talet och framåt för att vi inte gillade den modellen. Frikyrkorna bildades för att man ville ha ett församlingsliv i överlåtelse, med aktiv närvaro, och där man aktivt utvecklade en kristen livsstil enligt Bibeln och i efterföljelse till Jesus.

Därför vill jag vara med i en frikyrka. Jag vill inte vara med i en mesig kyrka. Trots att jag är en välkänd kristen ledare så kämpar även jag med synden. Jag vill bli tillrättavisad, utmanad, ifrågasatt, men samtidigt älskad och bemött med nåd. Jag vill att min benägenhet till andlig ljumhet konfronteras, jag vill att den själviskhet, girighet och materialism som man lätt utvecklar som väletablerad Stureplanskonsult, jag vill bli utmanad i detta i min kyrka. Jag har vid ett antal tillfällen böjt knä vid korset i Söderhöjdskyrkan för att bekänna min synd som gäller ljumhet och materialism.

Alla som vill att frikyrkorna ska bli som Svenska kyrkan, och de församlingar som vill vara sådana, där alla får vara med utan några omvändelsekrav, är det inte bättre att de går med helt och hållet i Svenska Kyrkan. Och vi som vill ha församlingar med fokus på lärjungaskap, efterföljelse, konfrontera vår synd – kan inte vi få satsa på detta – utan att ständigt förhånas och utsättas för gliringar av olika slag.

Signaturen ”E” har ställt en fråga om hur församlingstukt fungerar idag. Ordet församlingstukt handlar om att man förr i frikyrkan uteslöt människor ur församlingen av många olika skäl, det handlade om att man inte uppförde sig som en god kristen. Eftersom allt detta med uteslutningar inträffade före min engagemangstid i frikyrkan, så har jag inga direkta erfarenheter av detta.

Min bedömning är dock att uteslutningar är ganska ovanligt i den moderna frikyrkan. När en vänsterpartipolitiker för några år sedan medverkade i en porrfilm blev han utesluten ur vänsterpartiet, jag vet inte hur många frikyrkor han skulle kunna bli utesluten ur för detta.

När jag talar om att höja ribban i frikyrkan, så tror jag att börja med en massa uteslutningar är helt fel väg att gå. Första steget är att höja nivån när det gäller undervisningen om vad det innebär att vara kristen och leva i en församling, både förpliktelser, ansvar och förmåner med detta. Och sedan behöver vi bygga församlingen så att det finns närhet och omsorg. Man behöver bli medveten om att vi är Kristi kropp, vi tillhör Kristus och vi tillhör varandra, och därför lever vi våra liv både inför Gud men också inför varandra, och har ansvar både inför Gud och för varandra. Livsstilsfrågor anser jag ska hanteras i gemenskapsprocessen i församlingen. Och jag tror att det är nödvändigt med ordentliga introduktionskurser in i församlingen, att man känner till visioner, värderingar och målsättningar. Det är självklarheter i alla sorts mänskliga sammanslutningar, och det gäller även församlingar.

Den slapphet och oengagemang som idag finns kring medlemskap, tror jag drar ner nivån på församlingen. Är den viktig, är den betydelsefull, då finns det också en överlåtelse och engagemang i att vara med.

När Bibeln talar om församlingstukt handlar det oftast om att korrigera och förmana den som har hamnat i en dekadent livsstil, men som inte vill lyssna på råd och förmaningar, Det tas upp bland annat i Paulus brev till Tessaloniki. Men där handlar det inte om uteslutning, utan jag skulle nog vilja kalla det för ”utvisning”- i hockeyspråk, och för att hjälpa den berörda personen. Det finns också exempel på uteslutningar i Nya Testamentet, men då handlade det om ganska grova övertramp, och där personen inte ville lyssna eller bättra sig, t.ex. i 1 Korintierbrevet.