Med anledning av tidningen Dagens minst sagt vinklade huvudrubrik idag kring denna debatt så känner jag mig nödgad att kommentera detta. Det handlar om tjejen som egentligen inte borde få vara med i en EFK-församling för hon är homosexuell.
Nu blir jag inte så diplomatisk i vad jag säger, mer spontan och personlig.
Jag har varit EFK-pastor i Stockholm 20 år. Och jobbat med kristet ledarskap i Stockholm hela mitt vuxna liv. Det finns nog ingen sexuell störning eller frestelse som jag inte har mött under dessa år. Jag har mött människor som sexuellt attraherats av lik, av djur, jag har mött sexmissbrukare, har jobbat en hel del med att hjälpa pedofiler m.m. Jag vet inte hur många dagar av mitt liv jag har engagerat mig i att hjälpa och stötta människor som brottas med sin homosexuella läggning. Och jag tror att det sista vi ska göra är att förtränga, tysta ner, sopa under mattan. Hela min pastorsgärning har handlat om att få folk att sluta sopa under mattan, och alla våra böjelser, frestelser, skavanker, det vi skäms för – behöver upp till ytan och bearbetas inför Gud och i församlingsgemenskapen. Det är nödvändigt för rening, upprättelse och befrielse.
Det största sveket mot de homosexuella vänner jag har haft handlar om att säga att nu är allt tillåtet, du får gärna leva så här, och vara med i församlingen. En del av dem söker sig till gemenskapen för kraft och hjälp till ett nytt liv. En kompis till mig levde ett promiskuöst homosexuellt liv i 20-årsåldern, och mötte Jesus. Och blev förvandlad, och kom helt på egen hand till insikt om att han levde fel och omvände sig, och började från början. Trots bisexuella böjelser, gifte han sig heterosexuellt och har sedan lyckats leva i ett troget heterosexuellt äktenskap. Och tar avstånd från från homosexuell livsstil på grund av sin kristna övertygelse. Han skulle aldrig vilja ha en kyrka som skulle acceptera den homosexuella livsstilen och inte vilja utmana till omvändelse.
Och jag tycker att det är ganska tröttande med dessa resonemang om att den och den får inte vara med.
Vi har en kyrka i Sverige där alla får vara med, utan något krav på omvändelse, efterföljelse, överlåtelse, engagemang, kristen livsstil, närvaro, att man lever efter Bibeln – det är Svenska Kyrkan. Där kan du vara med och vara rasist, förtrycka kvinnor, vara självisk materialist, vara våldsbenägen, du behöver inte ens tro, du kan vara hur girig och avundsjuk som helst, utveckla vilka sexuella böjelser och beteenden som helst, och ingen kommer att bry sig.
Frikyrkorna bildades på 1850-talet och framåt för att vi inte gillade den modellen. Frikyrkorna bildades för att man ville ha ett församlingsliv i överlåtelse, med aktiv närvaro, och där man aktivt utvecklade en kristen livsstil enligt Bibeln och i efterföljelse till Jesus.
Därför vill jag vara med i en frikyrka. Jag vill inte vara med i en mesig kyrka. Trots att jag är en välkänd kristen ledare så kämpar även jag med synden. Jag vill bli tillrättavisad, utmanad, ifrågasatt, men samtidigt älskad och bemött med nåd. Jag vill att min benägenhet till andlig ljumhet konfronteras, jag vill att den själviskhet, girighet och materialism som man lätt utvecklar som väletablerad Stureplanskonsult, jag vill bli utmanad i detta i min kyrka. Jag har vid ett antal tillfällen böjt knä vid korset i Söderhöjdskyrkan för att bekänna min synd som gäller ljumhet och materialism.
Alla som vill att frikyrkorna ska bli som Svenska kyrkan, och de församlingar som vill vara sådana, där alla får vara med utan några omvändelsekrav, är det inte bättre att de går med helt och hållet i Svenska Kyrkan. Och vi som vill ha församlingar med fokus på lärjungaskap, efterföljelse, konfrontera vår synd – kan inte vi få satsa på detta – utan att ständigt förhånas och utsättas för gliringar av olika slag.