Dagen ger idag en intressant skildring och analys av de kristnas inställning till kungahuset. Och tydligen menar Dagen att jag är en av få kristna företrädare som problematiserat monarkin och argumenterat för republik. Här är hela artikeln.

Som pastor i Elimkyrkan i Stockholm hör jag ju till både Evangeliska Frikyrkans och Gemensam Framtids pastorskollektiv, även om jag inte räknas som ordinerad i det sistnämnda samfundet.

Har nu ägnat en del av de två senaste dagarna åt EFK:s medarbetareförbunds årsmöte där jag har mött många pastorskollegor från olika håll i Sverige.

Som ny ordförande i förbundet valdes Eleonore Gustafsson från Ryttargårdskyrkan i Linköping, ung kvinnlig pastor. Det var ett intressant och djärvt val. Det har nog aldrig hänt tidigare att en ung kvinna är ordförande i ett medarbetareförbund. Eleonore är mycket duktig, teologiskt medveten, duktig predikant, och jag har hört mycket bra vitsord från hennes predikningar i Ryttargårdskyrkan.

Kristna samfunden i Sverige präglas ju av ganska tydliga karriärvägar. Det kanske märks allra mest i Svenska kyrkan men man ser karriärvägarna ganska väl även i frikyrkosamfunden. En effekt av dessa långa karriärvägar är att det främst är äldre män som blir biskopar i Svenska kyrkan. I frikyrkosamfunden blir karriärvägen att man klättrar uppåt i allt större församlingar, kanske växlar och kombinerar med ledande uppdrag i samfundet. Och människor sorteras, de som uppfattas som riktigt duktiga, och de som inte är lika duktiga. Kändisskap och status, det finns även i kristna sammanhang.

Gud har gett oss olika gåvor, och de behöver respekteras, men de som behöver lyftas fram som hjältar är alla ledare som verkar i det tysta under små förhållanden, utan rubriker, men gör enastående insatser för Guds rike. Det finns bl.a. en rad sådana personer av den kalibern i Elimkyrkan.

Något som delvis präglat Evangeliska Frikyrkan är att tänka lite utanför boxen när det gäller rekrytering av ledare. Våga satsa på unga personer, våga satsa på personer med kanske annan yrkes- eller samfundsbakgrund. Valet av Eleonore Gustafsson blir utanför boxen-tänkande.

Några exempel, hjärnkirurgen Pekka Mellergård tillsattes som rektor för Örebro míssionsskola 2oo1. Lennarth Hambre valdes som missionsdirektor 1997, delvis förhållandevis ung, delvis bakgrund som kock och rallyförare. Andrew Thompson som är pastor för en av EFK:s största församlingar, Korskyrkan i Stockholm, hans yrkesmässiga bakgrund är brittisk brandchef. När Lennart Thörns efterträdare skulle utses i Saron Göteborg för cirka 11 år sedan, valdes en 29-årig missionspastor Joachim Hagerius.

Filadelfia Stockholms rekrytering av missionspastorn Niklas Piensoho var verkligen ett exempel på att tänka utanför boxen.

Jag tror att det blir allt viktigare att tänka utanför boxen när det gäller rekrytering av kristna ledare framöver. Jag tycker även att man inte ska tänka snävt nationellt, kristna kyrkan är global. Jag tror också att det är värdefullt att det finns kristna ledare som har erfarenhet av och kan växla mellan arbete ute i samhället och i kyrkan. Att advokaten Nick Gumbel nu är kyrkoherde i Holy Trinity Brompton är ett bra exempel. Och samfundsgränserna får inte begränsa oss när vi arbetar med ledarrekrytering i fortsättningen. Det viktigaste är människors kallelse, gåvor och karaktär – ålder, kön, nationalitet, utbildningsnivå, utbildningsinriktning, samfundstillhörighet m.m. kommer i andra hand.

Idag har jag varit på EFK:s medarbetarkonferens som denna gång hålls hos församlingen New Life i Stockholm. Det var en inspirerande tillställning. Det är fascinerande att höra om församlingen New Lifes historia, en församling som funnits i knappt 20 år, och som nu även driver fyra församlingsplanteringsprojekt. Räknar med att man samlar upp till 800 vid söndagens gudstjänster, varav 25 procent är papperslösa flyktingar. Det imponerar.

Idag fick jag besked om att jag ska jobba med FN:s klimatkonferens i Doha, Quatar. Så jag åker dit 28 november. Det ser jag fram emot. Det blir den 12:e FN-konferensen jag kommer att jobba med. Jag vet nog mer om FN än de flesta pastorer – tror jag.

Här är en länk till min ledare i Världen Idag idag. Det handlar om i vilken utsträckning kyrkans gudstjänster ska anpassas efter nya besökare. Ämnet har ju diskuterats i Världen Idag i flera veckor efter Niklas Piensohos inlägg på Pingströrelsens medarbetardagar. Världen idag gör också intervjuer med Anders Gerdmar som leder Livets Ords teologiska seminarium och Ulrik Josefsson som leder ALT-utbildningen.

Synpunkter?

Kommer med en ledare i Världen Idag måndag som blir mitt bidrag till debatten om kristna gudstjänster, hur mycket anpassning till omvärlden i dem? Frågan har ju varit uppe i Världen Idag senaste veckorna.

Deltog idag i ett panelsamtal om civil olydnad, vid en konferens för ungdomsorganisationer i Sverige. Anna Ardin från tankesmedjan Sektor3 och Tro och Solidaritet, tidigare broderskapsförbundet ledde diskussionen och övriga medverkande var fredsaktivisten Martin Smedjeback, Salomon Apresparr som är ordförande för Fältbiologerna, förläggaren Lousie Lindfors och en konsult från Westander. Vi hade en intressant diskussion.

En känsla jag hade är att som aktiv kristen är man nog mer öppen för civil olydnad än många andra grupper i samhället. Kristna kyrkan har ju ofta haft en tradition att vara en marginell och förföljd röst. Svenska frikyrkorörelsen växte fram i civil olydnad. Det var illegalt att starta församlingar på 1850- och 1860-talet men det gjordes ändå. Stora delar av världsvida kyrkan är eller har varit förföljd, och i både kommunistländer och muslimländer är det vanligt med illegala kyrkor. Vapenvägran har en lång tradition i frikyrkan, och så sent som under sjuttiotalet var det en hel del kristna som fick korta fängelsestraff därför att man vägrade vapentjänst. Jag var själv på gränsen till detta men fick vapenfri tjänst åren 1976-77. Sedan kan ett kristet moraliskt engagemang också leda till civil olydnad, engagemang för flyktingar, mot rasism, protester mot aborter. Det som vi var överens om i debatten idag är att civil olydnad är icke-våldsaktioner.

Jag tror dessutom att en demokrati mår bra av att engagerade människor ibland demonstrerar högljutt och konkret för att visa att man inte ställer upp på majoritetslinjen. Myndigheter har inte alltid rätt. Majoritetsbeslut är inte alltid riktiga, eller bygger på korrekta underlag. Fältbiologernas civil olydnadsprotest på Gotland medförde att myndigheterna tittade på frågan en gång till och stoppade kalkbrytningen. Vi har sett flera fall senaste året att myndigheterna ändrat beslut i utvisningsärenden efter civil olydnads-aktioner.

Har blivit inbjuden i morgon fredag att diskutera civil olydnad vid den årliga rikskonferensen för ungdomsorganisationer i Sverige, LSU Forum, en konferens som pågår under morgondagen i centrala Stockholm. LSU är ju ett paraplyorgan för svenska ungdomsorganisationer. Här är programmet. Anna Ardin, bl.a. engagerad i Tro & Solidaritet (det som tidigare kallades broderskapsrörelsen) kommer att vara moderator. Martin Smedjeback, känd fredsaktivist kommer att hålla i inledningen. Demokratiminister Birgitta Ohlsson är en av de medverkande under dagen.

Funderar nu över en kristen inställning till civil olydnad. Det är ett komplext ämne. Civil olydnad kan ta sig många uttryck. Ett exempel på civil olydnad är den underjordiska förföljda kyrkan i kommunistländer som trotsat lagar och myndigheter och ändå i hemlighet samlats till illegala gudstjänster. Det förekommer även idag, bl.a. i Kina och i många muslimländer där kristna gudstjänster kan vara illegala.

Jag har själv bedrivit civil olydnad under senaste året när jag varit med vid blockader vid utvisning av flyktingar, och varit med i organiserandet av att gömma flyktingar.

Greenpeaceaktionen mot kärnkraftverken häromveckan var exempel på civil olydnad, aktionen vid kalkbrottet på Gotland nyligen var ett annat exempel. Almstriden i Stockholm på sjuttiotalet var ett annat exempel.

En klassisk kristen doktrin är att vi ska underordna oss myndigheterna och staten enligt Rom. 13.

Samtidigt säger Bibeln att man ska lyda Gud mer än människor.

Att underordna sig staten gick alldeles för långt under Hitlertyskland då många av Tysklands protestantiska kristna var lojala med Hitlerregimen.

Martin Luther King och hans kamp för de svartas rättigheter i USA räknas som den civila olydnadens chefsideolog i modern tid.

Vad tycker du? När är det riktigt för en kristen att bedriva civil olydnad? Är det främst en demonstrationshandling? När man gömmer flyktingar är det mer än demonstration, man gör det för att man tror att man räddar liv. Civil olydnad kan alltså vara mer än bara demonstration?

Det snabbaste sättet att bli kontroversiell i kristna kretsar är att uttrycka sig EU-vänligt och/eller vara skeptisk till monarkin och förespråka republik. Eftersom jag tycker att både idéen med EU och idéen med republik är förnuftiga idéer blir man garanterat kontroversiell. Min hållning beror nog mer på att jag är statsvetare, ser knappast någon koppling till bibeltro i dessa frågor.

När det gäller EU-kritiken är det en märklig allians av en rad olika röster. En konservativ kristen EU-kritisk opinion ser EU som begynnelsen av en antikristlig världsstat. Kristna vänstern ser EU som ett högerprojekt, präglat av kapitalism och toppstyrning, och är därför kritisk. Personer med högerextrema åsikter är också mycket EU-kritiska, därför att det luckrar upp nationalstaten.

Låt mig bara förklara vad jag menar.

När det gäller världsstat och antikrist, så tror jag att det är en fara att bara tänka på en person i vår tid när det gäller antikrist. Det antikristliga väldet har funnits i alla tider och är allt som är i opposition mot Gudsrike. Ibland blir antikrist mycket framträdande, som t.ex. under kejsar Nero i Romarriket, och under Hitler- och Stalinrikena. Om vi bara tänker oss antikrist som något som ska komma i framtiden så är det risk att vi missar kampen mot det antikristliga väldet redan nu, allt som står emot Guds rike.

Det blir en mycket spekulativ tolkning att tänka oss att EU ska bli någon sorts kulmen av ett antikristligt rike. Mitt problem med tesen är att världsherraväldet har förflyttats senaste 100 åren från Europa till USA. Och nu håller det på att förflyttas från USA till Kina/Indien. Min erfarenhet från FN-konferenser senaste fem åren är att Kina börjar bli allt mäktigare. Det är kinesiska pengar som håller amerikanska budgetunderskottet under armarna.

Jag inser att Uppenbarelseboken snuddar vid tanken vid en totalitär världsstat. Min bedömning är att det i mänsklighetens historia aldrig har varit närmare detta än nu. Det är ytterst relevant att tala om detta, men det är främst röster utanför kyrkan som talar om detta, inte i kyrkan. Men det är ännu inte möjligt med en totalitär världsstat så länge EU, USA och Kina lever i strikt konkurrens. Har dock mycket svårt att tänka mig att taktpinnen över världspolitiken och världsekonomin ska flytta tillbaka till Europa. Har svårt att se det. Men jag begriper inte så mycket.

Om EU. Jag är skeptisk till att EU-samarbetet ska utvecklas ytterligare. De europeiska länderna är för olika för det. Eurosamarbetet tror jag har blivit för omfattande, borde begränsas till grannländer med liknande typ av ekonomier, t.ex. de sex ursprungliga EU-länderna.

Tycker dock att det är en utmärkt idé med nära ekonomiskt samarbete mellan de europeiska länderna, med en fri rörlighet av varor och tjänster. Det är vad EU handlar om i grunden. Samarbete kring forskning och universitetsutbyten är också utmärkt. Detta samarbete har bidragit till freden i Europa, som nu även inkluderar Östeuropa och Balkan. Därför ser jag det som motiverat att EU kan få ett fredspris. Man bör också påpeka att jag har varit verksam som internationell inriktad konsult i mer än 20 år, och har därför jobbat mycket med EU på ett antal olika sätt, och jag följer ständigt vad som händer i Bryssel. Så jag är hyfsat initierad i hur hela EU-maskineriet fungerar.

Det innebär inte att jag tycker att EU är perfekt. Är emot för mycket överstatlig styrning. Tycker att euro-projektet har gått för långt. En del av problemen med EU, beror dock inte på EU utan på medlemsländerna. T.ex. den mur som skapats kring EU mot flyktingar som jag är mycket emot. Tycker inte att det är EU:s fel, utan den beror på att medlemsländerna vill ha det på det sättet. Samma sak är det med de enorma subventionerna till jordbruket, det blir inte bättre av att man avskaffar EU, medlemsstaterna vill ha sådana subventioner.

Utrikespolitiskt ser jag också en poäng med EU. Det är bättre att Europa agerar samordnat när man förhandlar med USA och Kina, än att vi uppträder som 27 olika länder. Eller tycker någon att det inte är bra?

Det är bra om det mycket viktiga fredspriset kan variera mellan att gå till individuella mikrohjältar och stora internationella fredsinitiativ som kanske inte är fullt så sensationella och trendiga men i praktiken gör väldigt mycket för freden. Fredspriset går nu till EU.

EU-projektet är ett av de mest framgångsrika fredsprojekten någonsin. Ett Europa som plågats av krig i århundrade efter århundrade tycks äntligen ha hittat en politisk modell som gör att man löser problem och motsättningar genom förhandlingar istället för militära lösningar. De som raljerar över detta beslut har enligt min mening ganska bristande kunskaper i historia.

Har man redan glömt första och andra världskriget som är de värsta masslaktandet i mänsklighetens historia. Det ekonomiska samarbetet och unionen har skapat förutsättningar för att det inte återigen ska bli militära lösningar när Tyskland, Frankrike och England råkar i luven på varandra.

Det största hotet på sikt är om främlingsfientliga partier växer sig starkare, och de har ju det gemensamt att de är de största EU-kritikerna.

Idag räknar jag med att vara ledig. Har vår dotter från Oslo på besök med hennes man. Vi ska hälsa på min gamla mor och ikväll blir det någon form av familjemiddag. Ska nog försöka kika en del på Sverige-Färöarna ikväll också. På återseende.