Har skrivit en ny ledare i Världen Idag om en kristen världsbild, och ett kristet synsätt på världen och tillvaron. Den handlar inte specifikt om teologiutbildningar men anknyter till den debatt jag drivit senaste veckorna om utbildning av pastorer och präster och vilken ideologi man då utgår ifrån.

Notera gärna att tidningen Dagen nu har tagit upp den fantastiskt roliga nyheten om pastor Jeans fru.

Mina blogginlägg och ledare i Världen Idag om frikyrkornas teologiutbildning har skapat reaktioner och debatt. Bra. Är glad över en ganska positiv respons från yngre teologistuderanden. Noterar dock att vissa kommentarer och även blogginlägg diskuterade inte vad jag försöker säga. Min inställning kan sammanfattas på följande sätt:

1. Det är ett problem med statsbidragen och statsberoendet för teologiutbildningar. Det skapar beroenden och styrning av verksamheten som blir helt felaktig. Sedan är det olika, hur olika utbildningsanstalter försöker hantera detta. I vissa fall försöker man ändå skapa en bra konfessionell miljö. Denna statliga bindning behöver diskuteras. Det som är viktigt är att rektorerna för respektive utbildningar, kan förklara för samfundsstyrelser och samfund, som är huvudmän för verksamheten, hur styrningen fungerar och vilket genomslag den får. Det värsta är den dolda påverkan som finns inbyggd i systemet.

2. Den statliga universitetsteologin rör sig inom upplysningstraditionen och moderniteten. Det innebär ett paradigm som inte utgår från en kristen världsbild. Det sätter människan i centrum. Det vi kan veta enligt den världsbilden är det som människan kan utforska framförallt genom olika empiriska metoder. Man utgår från en världsbild med ett slutet materialistiskt universum med människan i centrum för förståelse och kunskap. Upplysningstänkandet utesluter de övernaturliga dimensionerna i kristendomen. Tron på att Gud har blivit människan, att Gud har uppenbarat sig genom Jesus, att Jesus har uppstått, att Jesus idag regererar över universum, att det finns en änglavärld och en ond andevärld, att Bibeln är inspirerad av Gud – allt detta ryms inte inom upplysningsparadigmet. Trots att upplysningstänkandet diversifierats och ger utrymme åt olika tolkningar och perspektiv, så har inte grundmodellen ändrats. Det som kallas postmodernitet handlar ju främst om att ytterligare dra ut konsekvenserna av upplysningstänkandet, människan som alltings måttstock och bedömare ligger fast. Inom ramen för upplysningsparadigmet kan man forska om religion, om kristendom, om de heliga skrifterna. Man kan förmedla allmän religionskunskap och kristendomskunskap. Och det kan vara bra och nyttigt på många sätt. Men fullständigt otillräckligt för att utbilda präster, pastorer och andra arbetare i Guds rike. När ett samfund rör sig bort från väckelse, Gudsuppenbarelse och en levande Bibelundervisning – beror det nog på att ett annat paradigm har tagit över pastors- och prästutbildningen.

3. Det farliga med upplysningstänkandet är dess högmod och exklusivitet. Sekulära universitet och dess metoder anses vara en överlägsen kunskapskälla. Men Europa kryllade av universitet långt före franska revolutionen och framstående forskare fanns vid olika katolska utbildningsinstitutioner och kloster. Att det skulle vara finare att läsa teologi – religionsvetenskap, vid ett sekulärt universitet, med en icke-konfessionell utgångspunkt, är exempel på en sådan arrogant och övermodig inställning.

4. Det blir också ett falskt budskap. Sekulära universitet uppfattas som rationella, sakliga, objektiva – kontra tro, konfession som ska stå för något mindre rationellt. Upplysningstänkandet och moderniteten bygger lika mycket på tro och spektakulära utgångspunkter som andra livsåskådningar. Ett strikt objektivt tänkande är inte möjligt. Hjärnan måste programmeras med någon form av koncept för att kunna arbeta rationellt. Vad den programmeras med, är den avgörande frågan. Att bli kristen är inte bara att allmänt få en tro, och uppleva en omvändelse och pånyttfödelse. Det handlar om ett förvandlat sinne – ett förändrat tänkesätt, en ny världsbild – ett nytt paradigm. Det behöver vara grunden för all pastors- och prästutbildning.

5. Vad jag kan se har den svenska universitetsteologin, och med dess avgreningar i frikyrkoutbildningarna, i stor utsträckning formats utifrån upplysningsparadigmet. Man kan studera om kristen tro, om Bibeln, om religion. Upplysningsparadigmet leder till en intellektualisering och en kritisk distans till forskningsobjektet. Att nalkas Bibeln utifrån ett kritiskt och inbillat förutsättningslöst förhållningssätt, t.ex. det är upplysningstänkande och modernitet, inte ett kristet synsätt. En kristen nalkas Bibeln för att lära känna Gud, höra Guds röst och förstå Guds vilja. Processen att förstå Bibeln innefattar självklart att man brottas med Bibeltexterna, men för att finna förståelse för att jag ska kunna göra allt det som Jesus har befallt sina lärjungar att göra. Inte för att jag ska ställa mig själv som domare över Bibeln.

6. Den tidiga frikyrkorörelsen och pingströrelsen upptäckte på ett tidigt stadium skillnaden mellan en kristen livsåskådning och sekulära universiteten. Det ledde i vissa fall till att antiintellektualismen bredde ut sig i missionshusen och kyrkorna. Det skapades felaktiga motsättningar mellan att vara intellektuell och välutbildad och kristen. Att dra sig undan och utveckla sektbeteende blev en lösning i vissa fall. Det blev helt fel lösning. Vårt förstånd är skapat av Gud. Det handlar bara om att se skillnaderna mellan de olika paradigmen. Det är inte upplysningstänkandet och den sekulära världsbilden som är det styrande för mig som kristen, Kristus är Herre, Guds rike är min nationalitet och tillhörighet, och Guds ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Den kristna intellektuella utmaningen är att kritiskt granska det sekulära samhället och upplysningstänkandet, inklusive postmodernismen, och utveckla och försvara en kristen alternativ världsbild. Som varken är vidskeplig eller oförnuftig. Det går ännu bättre att driva akademi och akademiska studier med en kristen världsbild som utgångspunkt.

7. Vi lever i världen, inte av världen. Som kristen har vi en annan världsbild, ett annat tänkande. Vårt arbete och liv här i världen medför att vi får arbeta inom de ramar som gäller inom olika forskningsdiscipliner. Kristen tro ger grund för etik, helhetsförståelse, och en grund för själva vetandet. Men mycket av forskning är partikulär, begränsad, gäller specifika avgränsade områden – som inte alls innebär någon motsättning för en troende människa – i de flesta fall.

8. Upplysningstänkandet och moderniteten ligger också bakom den etiska relativisering som på vissa områden drabbat västvärlden, inte minst när det gäller samlevnads- och familjefrågor och frågor som gäller liv och död och människovärde. En sekulär teologi bedriver etiken delvis som sociologi, man utgår från hur folk lever, och hur de tycker. En kristen utgår från vad som är Guds vilja, och att lära känna Guds vilja. En del kristna samlevnadsdebatter, krockar på ett djupare plan. Det är helt olika världsbilder som möts, och som är oförenliga. Vissa kristna debatter handlar egentligen om avgrundsdjupa motsättningar, som få är medvetna om.

9. Vad ska vi då göra? Vi behöver vända åter till en tydlig konfessionell pastors- och prästutbildning. Det räcker inte bara med att ta bort statsbidragen, hela systemet behöver ses över. Sedan kan säkert en del kurser ändå drivas inom ramen för vanliga universitetssystemet. Även konfessionell teologi behöver inkludera goda kunskaper i religionssociologi, religionskunskap,  Bibeln och omvärldskunskap, Bibelns grundspråk etc. Men ämnen som systematisk teologi, lärjungaformande övningar, Bibelexegetiken – behöver drivas från en tydlig konfessionell utgångspunkt. Vissa pastors- och prästutbildningar i Sverige eftersträvar att drivas på ett konfessionellt sätt. Det är naturligtvis utmärkt.

10. Den teologiska utbildningen behöver också breddas och fördjupa det andliga innehållet. Det behöver vara en utbildningsmodell som fostrar fram bedjande, passsionerade, profeterande personer som har en bra utrustning för att presentera evangeliet i Andens kraft för vår tids människor, och som har tränats och fostrats i att leva i och praktisera de kristna dygderna. Det är viktigare än att kunna citera ett antal akademiska teologer.

11. Det diskuteras ofta om kristna kyrkans kris i Sverige. Det är märkligt att dessa diskussioner förs utan några utvärderande och kritiska reflektioner över hur vi utbildar våra pastorer och präster.

12. Jag har läst ganska mycket texter av akademiska teologer. Jag tvivlar på att aposteln Petrus, som var en enkel fiskare från början, skulle begripa särskilt mycket av dessa texter. Varken Carl-Olof Rosenius, Lewi Pethrus eller John Ongman skulle ha behörighet att undervisa på de flesta av dagens teologiska utbildningar i Sverige. I vilken utsträckning har akademiska teologin fört fram nya metoder, strategier, tankar – som har fört med sig förnyelse och utveckling av den lokala kristna församlingen? Jag har väldigt svårt att komma på bra exempel – men det kanske bottnar i mina bristnande kunskaper? Det är ytterst sällan jag läser något i akademisk teologi, som jag har praktisk nytta av som pastor – teologin intellektualiserar ofta frågorna på ett sätt så att det hamnar för långt bort från vanlig församlingspraxis. Tycker att den akademiska teologin lite mer borde ägna sig åt självkritisk utvärdering. Men det är inte svart-vitt. Läste nyligen med behållning Joel Halldorfs avhandling om Emil Gustavsson. Björn Cedersjös religionssociologiska avhandling ger också bra kunskaper. Min medarbetare Lars-Göran Sundbergs forskning i pastoralpsykologi (dock skriven i konfessionell miljö i USA), rörs sig inom områden där det finns en direkt koppling till församlingspraxis. Det går att ge en hel del sådana positiva exempel.

13. Förr var det mycket mer vattentäta skott mellan universitetsteologin och frikyrkliga pastorsutbildningar. Men så är det inte längre. Det beror bl.a. på det ökade kravet på disputerade lärare vid frikyrkliga utbildningarna. Det medför att lärarna vid frikyrkliga utbildningarna i stor utsträckning har utbildats vid statliga universitetsteologin. Studenterna rör sig också mer mellan olika studiemiljöer. Det har skapat betydligt mer flytande gränser mellan konfessionella utbildningsinstanser och sekulära utbildningar. Detta behöver problematiseras och diskuteras.

 

 

Det har varit ett långt drama på denna blogg när det gäller kampen för pastor Jean. Efter utvisning och dödshot fick han till slut arbetstillstånd i Sverige och kunde återvända, hans arbetstillstånds och uppehållstillstånd är dock bara för två år, så kampen går vidare i denna fråga. Han arbetar nu som pastor för den kongolesiska församlingen i Elimkyrkan.

En annan kamp har gällt hans fru och tre små barn, en kamp vi inte har lyft fram offentligt, även om TV4 har uppmärksammat det. De har också varit utvisningshotade, och skulle egentligen utvisas tillsammans med pastor Jean. Jag har aktivt gett mitt stöd till att de skulle hållas gömda i Sverige, och det finns kristna i Sverige som har gjort heroiska insatser för att ta emot och stötta Ester och barnen under hela perioden då pastor Jean satt inlåst i Sverige och var utvisad till Kongo. Bland annat har Maria Furusand och Josefine Arenius gjort heroiska insatser för att stötta familjen och stödfamiljer som haft dem boende hos sig. Det finns så mycket engagemang i svenska kristenheten för utsatta människor.

Vi har i denna kamp trotsat myndigheterna, och ägnat oss åt civil olydnad, därför att vi har gjort en annan bedömning än svenska myndigheterna, våran bedömning har visat sig vara riktig.

I går fick vi vårt stora segerbesked. Det har beslutats om att Ester och ett av barnen får permanent uppehållstillstånd. Vi väntar på besked när det gäller de andra två barnen. I det här fallet är jag mycket positiv till Migrationsverkets beslut.

Vill du stötta pastor Jean och ge ett bidrag till hans lön, får då gärna sätta in en gåva på Elimkyrkans postgirokonto, du hittar uppgifterna på www.elimkyrkan.org. Vi jobbar aktivt med att samla in pengar till hans lön, anställningen är en förutsättning för att han ska få vistas i Sverige.

Laddar nu för slutinlägg i debatten om pastorsutbildningar och inställning till teologi. Håller dock semestertempo, men någon gång inom 48 timmar ska det komma.

I går var jag i Kusmark och tittade på min frus farfarfars gravsten, han hette Anton Markgren, jag tror han var EFS-predikant. I dag ska vi åka till Stackgrönnan och äta en räkmacka.

Västerbottningarna var verkligen jättekreativa när de fastställde ortsnamnen.

Nu har jag skrivit en debattartikel om svensk flyktingpolitik som jag ska försöka få publicerad i någon av de svenska rikstidningarna.

Jag tar då upp hela storyn om pastor Jean. Fem månaders inlåsning, nattliga utvisningsförsök med chartrade flygplan, gripandet vid ankomsten till Kongo. Utsatt för politisk tortyr, vi utsätts för misstro när vi visar bilder på detta. Undersökningen ordnad av Diakonia som gjorts av människorättsorganisationen Nelson Mandelas vänner, som visar att pastorns berättelse stämmer, bilderna var inte fejkade. Räddad genom engagerade kontakter i Sverige som också hade kontakt med Kongo. Nu tillbaka till Sverige och fått uppehållstillstånd på grund av att vi ordnat arbete åt honom som pastor.

Jag hävdar i artikeln att Sverige brutit mot FN:s flyktingkonvention i detta fall.

Nu har jag bloggat i fyra år. Har skrivit 1313 blogginlägg under dessa fyra år. Hyfsat produktivt. Det är nästan ett inlägg per dag under fyra år. Noterar också att det har varit 22035 kommentarer på min blogg under dessa fyra år. Det innebär i snitt mer än 15 kommentarer per blogginlägg. I snitt har det skrivits 15 kommentarer på min blogg per dag sedan jag började blogga.

Den mest obegripliga kritik jag utsattes för som EFK-ordförande var att jag utövade makt och strypte debatten. Hur kan man strypa debatt när man är aktiv i bloggsfären och genererar 22035 kommentarer, varav mycket är kritik mot vad jag skriver? Mycket man inte begriper.

Nästa vecka kommer jag att medverka i Bottnarydskonferensen utanför Jönköping. Jag kommer att tala lördagskvällen 28 juli 19.00 och söndag 29 juli kl. 10.00 och 15.00. Kommer att ha med mig min nya bok ”Efter detta” och kommer att signera den för dem som önskar.

Har fått förfrågningar att medverka på fem olika konferenser denna sommar, men har bara haft möjlighet att tacka ja till två av dem, Bottnarydskonferensen är en sådan.

Ser fram emot att möta bloggläsare i Jönköpingsregionen då.

Jag utvecklar här något resonemangen om teologin och pastorsutbildningen. Att något är fel i hela systemet behöver man inte vara en större förståsigpåare för att begripa. Svenska kyrkan lider av närmare 100 års tillbakagång och kräftgång, och majoriteten av frikyrkor befinner sig i tillbakagång och/eller stagnation. Rimligtvis borde detta ha någon koppling till hur vi utbildar pastorer och präster. Utbildningen och formandet av pastorer och präster är den allra viktigaste frågan för ett samfund, en kyrka, en andlig rörelse, och avgör i stor utsträckning om det blir andlig förflackning och stagnation, eller andlig förnyelse, fördjupning och Gudsrikets utbredande och expansion.

Vad jag begriper har universitetsteologin genomgått en dramatisk förändring sedan femtiotalet. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius drog ju då igång ett korståg mot den traditionella universitetsteologin och menade att den hade ingenting att göra på universitetet. Hedenius kritik var helt grundat i ett upplysningstänkande och helt präglad av moderniteten. Han menade att teologi var kvacksalveri och smörja, och var ingen seriös vetenskap. Universitetsteologin har anpassat sig efter denna kritik och upplysningsparadigmet, och eftersträvat att bli en vetenskap bland de andra. Jag tycker nog att det är mer rättvisande att kalla dagens universitetsteologi för religionsvetenskap mer än teologi. Ordet teologi uttrycker ju något konfessionellt, att lära känna Gud, att tränga in i den kristna tron, det utgår från en kristen världsbild, ett kristet paradigm.  Det slängdes ut i femtiotalsdebatten. Det är en djup tragik att den sekulära universitetsteologin helt dominerar i den största delen av prästutbildningen. I praktiken innebär det, vad jag begriper, att blivande präster och de som studerar universitetsteologin, endast skaffar sig allmänsekulära religionskunskaper, som varken förutsätter eller främjar kristen tro. I praktiken krävs det varken av läraren eller studenten att man är troende, varken för att förstå undervisningen eller för att ta ställning till undervisningens innehåll. Svenska Kyrkan har sedan kompletterande kurser för blivande präster, men detta är tidsmässigt en mer begränsad del av utbildningens innehåll.

Kristna tron och kristna kyrkan har en annan utgångspunkt än det sekulära universitetet. För den kristne är Gud all kunskaps källa. Gud har uppenbarat sig genom Bibeln som är Guds ord. Gud har också gett oss ett förstånd, som vi aktivt behöver använda, både för att lära känna Gud och förstå Gud, men också för att veta hur vi ska leva. I sitt opånyttfödda tillstånd är människan förmörkad till förståndet. Människan är dock skapad till Guds avbild, är en sökare, och har av skaparen nedlagd längtan efter kunskap och förståelse.

Det hävdas ibland att den intellektuella världen förflyttar sig från ett modernt perspektiv präglat av upplysningstänkandet till ett postmodernt perspektiv. Det är riktigt att forskningen har blivit mer ödmjuk, medvetenheten har ökat för olika paradigm och utgångspunkter, att det påverkar forskningen. Vissa universitetsämnen ger utrymme för nya perspektiv och paradigm, men enligt min mening handlar det i regel om smärre förskjutningar inom det generella upplysningsparadigmet. Jag följer ganska mycket forskning och vetenskapliga debatter framförallt på miljöområdet och jag kan inte se något annat från min radar än att moderniteten råder, i varje fall inom de naturvetenskapliga och tekniska sektorerna.

Enligt min mening är upplysningsparadigmet i sig, oförenligt med kristen tro. Det skalar bort det övernaturliga, det sätter människan och vår bedömnings- och observationsförmåga i centrum. Människan själv blir kunskapens källa – det grundperspektivet är oförenligt med kristen tro. Kristna utgångspunkter är att det finns en Gud som har talat, som har uppenbarat sig, som vet allt. Gud har det breda perspektivet. Vi människor ser bara partikulärt, detaljer, begränsat. Vårt vetande vidgas när vi tillägnar oss Guds uppenbarelse och Guds perspektiv.

När jag skrev min doktorsavhandling påverkades frågeställningen av min kristna tro. De forskningsmetoder jag använde var dock helt enligt normal universitetspraxis, jag gjorde bedömningen att för min undersökning var befintliga metoder fullt tillräkneliga. För att vara konsekvent var jag dock tvungen att tacka Gud i förordet, annars hade jag inte varit ärlig som kristen. Gud ger mig kraft i allt jag gör. En kristen forskare kan inte arbeta utan att hämta kraft från Gud. Dessa två meningar skapade viss storm i statsvetenskapliga ankdammen i Sverige. Min opponent hävdade med glimten i ögat att jag hade fuskat, som fått hjälp från Gud.

Att vara kristen innebär inte att varken vara anti-intellektuell eller anti-vetenskaplig. Tvärtom. Eftersom Gud är all kunskaps källa, och eftersom jag som kristen fullt ut kan få del av Guds ord, samt hjälp av Anden som vill leda mig fram till hela sanningen, inspirerar kristen tro till reflektion, studier, forskning – kanske mer än någon annan inspirationskälla. Är det en slump att stor del av forskningen och universiteten historiskt sett har byggts upp utifrån en kristen miljö och inflytande? Var inte Gudstron en viktig inspirationskälla för både Newton och von Linné? Och i grundandet av de viktiga amerikanska universiteten?

Tron på Gud som en intelligent och god skapare, innebär tron på en ordning, mening och systematik i universum, en utgångspunkt som inspirerar till forskning och vetenskaplig verksamhet.

Att ha kristen tro som utgångspunkt för forskning, och tron på Guds uppenbarelse i skriften, som utgångspunkt för bibelforskning innebär inte att man är antivetenskaplig eller antiintellektuell, det innebär bara att man har en annan utgångspunkt, ett annat paradigm, inte bara ett paradigm utan till och med en annan världsbild än den icke troende forskaren.

Den troende forskaren kan mycket väl jobba inom ramen för det allmänna universitetssystemet och dess riktlinjer för forskning. Man måste då anpassa sig efter systemets ramar, och i de flesta fall stöter det inte på några problem för den troende forskaren. Det är nog mer sällan man hamnar i forskningsuppgifter som krockar med ens kristna trosövertygelser. Jobbar man med mer avgränsade forskningsuppgifter med specifika detaljer, vilket i praktiken den mesta forskningen och studentuppsatser handlar om, har inte den grundläggande världsbilden någon avgörande betydelse. Däremot kan frågeställningar påverkas. Inom teologin kan dock sådana krockar bli mer vanliga än inom andra ämnen. Viss bibelforskning kan bedrivas förutsättningslöst, så tillvida att det inte kräver en kristen trosbekännelse för att vara forskare. Det har då ingen betydelse om forskaren är troende eller inte. En avgörande fråga är om forskningen syftar till att ännu mer lära känna och förstå Gud eller bara lära sig mer om religioner i största allmänhet. Att förstå Bibelns bakgrundsvärld, studier i Bibelns grundspråk etc. kan vara forskningsuppgifter som inte kräver en kristen världsbild. Men när man berör frågor där det handlar om ifrågasättande av Bibelns som Guds ord och uppenbarelse, och grundläggande kristna läror och trosövertygelser – då uppstår det krockar.

Det finns en helt annan aspekt av detta. Teologistudier och pastorsutbildningar, handlar om att utbilda personer till någon form av yrkesutövning. Att bli präst, pastor, missionär eller någon annan form av arbete i kristna kyrkan. Ur yrkesutbildningsaspekten finns det också skäl att kritiskt granska nuvarande präst- och pastorsutbildningar. Enligt min mening håller inte universitetssystemet måttet i utformandet av sådana utbildningar, inte minst beroende på den krock som finns i paradigm och världsbilder.

Rimligtvis bör all form av kristen ledarutbildning ha Jesu träning av lärjungarna som någon sorts referenspunkt. Det var en utbildning med nära interaktion mellan Mästaren, Läraren och lärjungarna. Utbildningen innehöll teologiska föredrag, några få har efterlämnats till eftervärlden, som t.ex. bergspredikan. Det innehöll inslag av att se hur Jesus gjorde, och sedan träna sig på att göra likadant. Ett viktigt inslag var träning i kristen praktika, dygder, karaktärsformande. Det fick lära sig tro när det var storm på sjön, eller när man hade 5000 mötesbesökare och ingen mat. När någon spårade ur i övermod och vantro, kunde Jesus förmana och lära ut hur en lärjunge och efterföljare ska leva. De fick lära sig att be, genom att följa Jesu exempel.

Universitetsteologin intellektualiserar kristendomen. Får man lära sig kristna dygder på Uppsala universitet? För man lära sig att bli en bönemänniska på Uppsala universitet? Får man lära sig att predika så att Anden berör människor påtagligt, som Petri predikan på pingstdagen?

Naturligtvis inte. Varför då? Därför att Uppsala universitet drivs utifrån en helt annan världsbild, det sekulära upplysningsparadigmet. Kan sekulära religionsvetenskapen vara en grund för pastors- och prästutbildning?

Nix.

Krävs en konfessionsfri undervisning utifrån sekulära upplysningsperspektivet när frikyrkliga utbildningsanstalter tar emot statsbidrag? Vad jag begriper så kräver det en anpassning till Högskoleverkets krav, något som de olika utbildningsanstalterna försöker hantera på olika sätt, ibland bra sätt, ibland mindre bra sätt.

Däremot kan man tänka sig att det finns kurser vid våra teologiska utbildningar som är mer generella till sin karaktär, och som inte direkt utgår från kristen världsbild, och utgångspunkten att Bibeln är Guds ord, och att vi är lärjungar till Jesus. Kunskaper i religionssociologi kan vara av den karaktären, vissa allmänna kunskaper i Bibelns bakgrundshistoria, bibelspråk och textanalys, viss allmän kyrkohistoria, kan vi som kristna komplettera våra kunskaper i kristen tro med allmän bakgrundskunskap. Det är inte fel att en Jesu lärjunge är allmänbildad, vi behöver ha goda kunskaper i hur världen och samhället runt omkring oss fungerar. Tolka mig inte så att allt som vaskas fram vid sekulära universiteten är fel, jag bara menar att det är helt otillräckligt när vi ska utbilda och träna pastorer och präster, missionärer, apostlar, lärare och profeter, och diakoner.

Men för att lära oss att be, att predika, att tro, att räkna med det övernaturliga, att föra människor till tro på Kristus, att förstå kristna tron på djupet – då måste våra kunskapskällor bara vara Anden, Bibeln, kristna vittnesbörden och erfarenheten, våra kristna lärare och apostlar, och framförallt de troendes gemenskap.

 

 

Har idag skrivet en till ledare i Världen Idag om synen på teologi och pastors- och prästutbildningar. Här hittar man den.

I en tidningsledare måste man uttrycka sig kortfattat. Återkommer med ett längre blogginlägg ikväll eller under morgondagen då jag lite mer utvecklar tankegångarna.