Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag utvecklar här något resonemangen om teologin och pastorsutbildningen. Att något är fel i hela systemet behöver man inte vara en större förståsigpåare för att begripa. Svenska kyrkan lider av närmare 100 års tillbakagång och kräftgång, och majoriteten av frikyrkor befinner sig i tillbakagång och/eller stagnation. Rimligtvis borde detta ha någon koppling till hur vi utbildar pastorer och präster. Utbildningen och formandet av pastorer och präster är den allra viktigaste frågan för ett samfund, en kyrka, en andlig rörelse, och avgör i stor utsträckning om det blir andlig förflackning och stagnation, eller andlig förnyelse, fördjupning och Gudsrikets utbredande och expansion.

Vad jag begriper har universitetsteologin genomgått en dramatisk förändring sedan femtiotalet. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius drog ju då igång ett korståg mot den traditionella universitetsteologin och menade att den hade ingenting att göra på universitetet. Hedenius kritik var helt grundat i ett upplysningstänkande och helt präglad av moderniteten. Han menade att teologi var kvacksalveri och smörja, och var ingen seriös vetenskap. Universitetsteologin har anpassat sig efter denna kritik och upplysningsparadigmet, och eftersträvat att bli en vetenskap bland de andra. Jag tycker nog att det är mer rättvisande att kalla dagens universitetsteologi för religionsvetenskap mer än teologi. Ordet teologi uttrycker ju något konfessionellt, att lära känna Gud, att tränga in i den kristna tron, det utgår från en kristen världsbild, ett kristet paradigm.  Det slängdes ut i femtiotalsdebatten. Det är en djup tragik att den sekulära universitetsteologin helt dominerar i den största delen av prästutbildningen. I praktiken innebär det, vad jag begriper, att blivande präster och de som studerar universitetsteologin, endast skaffar sig allmänsekulära religionskunskaper, som varken förutsätter eller främjar kristen tro. I praktiken krävs det varken av läraren eller studenten att man är troende, varken för att förstå undervisningen eller för att ta ställning till undervisningens innehåll. Svenska Kyrkan har sedan kompletterande kurser för blivande präster, men detta är tidsmässigt en mer begränsad del av utbildningens innehåll.

Kristna tron och kristna kyrkan har en annan utgångspunkt än det sekulära universitetet. För den kristne är Gud all kunskaps källa. Gud har uppenbarat sig genom Bibeln som är Guds ord. Gud har också gett oss ett förstånd, som vi aktivt behöver använda, både för att lära känna Gud och förstå Gud, men också för att veta hur vi ska leva. I sitt opånyttfödda tillstånd är människan förmörkad till förståndet. Människan är dock skapad till Guds avbild, är en sökare, och har av skaparen nedlagd längtan efter kunskap och förståelse.

Det hävdas ibland att den intellektuella världen förflyttar sig från ett modernt perspektiv präglat av upplysningstänkandet till ett postmodernt perspektiv. Det är riktigt att forskningen har blivit mer ödmjuk, medvetenheten har ökat för olika paradigm och utgångspunkter, att det påverkar forskningen. Vissa universitetsämnen ger utrymme för nya perspektiv och paradigm, men enligt min mening handlar det i regel om smärre förskjutningar inom det generella upplysningsparadigmet. Jag följer ganska mycket forskning och vetenskapliga debatter framförallt på miljöområdet och jag kan inte se något annat från min radar än att moderniteten råder, i varje fall inom de naturvetenskapliga och tekniska sektorerna.

Enligt min mening är upplysningsparadigmet i sig, oförenligt med kristen tro. Det skalar bort det övernaturliga, det sätter människan och vår bedömnings- och observationsförmåga i centrum. Människan själv blir kunskapens källa – det grundperspektivet är oförenligt med kristen tro. Kristna utgångspunkter är att det finns en Gud som har talat, som har uppenbarat sig, som vet allt. Gud har det breda perspektivet. Vi människor ser bara partikulärt, detaljer, begränsat. Vårt vetande vidgas när vi tillägnar oss Guds uppenbarelse och Guds perspektiv.

När jag skrev min doktorsavhandling påverkades frågeställningen av min kristna tro. De forskningsmetoder jag använde var dock helt enligt normal universitetspraxis, jag gjorde bedömningen att för min undersökning var befintliga metoder fullt tillräkneliga. För att vara konsekvent var jag dock tvungen att tacka Gud i förordet, annars hade jag inte varit ärlig som kristen. Gud ger mig kraft i allt jag gör. En kristen forskare kan inte arbeta utan att hämta kraft från Gud. Dessa två meningar skapade viss storm i statsvetenskapliga ankdammen i Sverige. Min opponent hävdade med glimten i ögat att jag hade fuskat, som fått hjälp från Gud.

Att vara kristen innebär inte att varken vara anti-intellektuell eller anti-vetenskaplig. Tvärtom. Eftersom Gud är all kunskaps källa, och eftersom jag som kristen fullt ut kan få del av Guds ord, samt hjälp av Anden som vill leda mig fram till hela sanningen, inspirerar kristen tro till reflektion, studier, forskning – kanske mer än någon annan inspirationskälla. Är det en slump att stor del av forskningen och universiteten historiskt sett har byggts upp utifrån en kristen miljö och inflytande? Var inte Gudstron en viktig inspirationskälla för både Newton och von Linné? Och i grundandet av de viktiga amerikanska universiteten?

Tron på Gud som en intelligent och god skapare, innebär tron på en ordning, mening och systematik i universum, en utgångspunkt som inspirerar till forskning och vetenskaplig verksamhet.

Att ha kristen tro som utgångspunkt för forskning, och tron på Guds uppenbarelse i skriften, som utgångspunkt för bibelforskning innebär inte att man är antivetenskaplig eller antiintellektuell, det innebär bara att man har en annan utgångspunkt, ett annat paradigm, inte bara ett paradigm utan till och med en annan världsbild än den icke troende forskaren.

Den troende forskaren kan mycket väl jobba inom ramen för det allmänna universitetssystemet och dess riktlinjer för forskning. Man måste då anpassa sig efter systemets ramar, och i de flesta fall stöter det inte på några problem för den troende forskaren. Det är nog mer sällan man hamnar i forskningsuppgifter som krockar med ens kristna trosövertygelser. Jobbar man med mer avgränsade forskningsuppgifter med specifika detaljer, vilket i praktiken den mesta forskningen och studentuppsatser handlar om, har inte den grundläggande världsbilden någon avgörande betydelse. Däremot kan frågeställningar påverkas. Inom teologin kan dock sådana krockar bli mer vanliga än inom andra ämnen. Viss bibelforskning kan bedrivas förutsättningslöst, så tillvida att det inte kräver en kristen trosbekännelse för att vara forskare. Det har då ingen betydelse om forskaren är troende eller inte. En avgörande fråga är om forskningen syftar till att ännu mer lära känna och förstå Gud eller bara lära sig mer om religioner i största allmänhet. Att förstå Bibelns bakgrundsvärld, studier i Bibelns grundspråk etc. kan vara forskningsuppgifter som inte kräver en kristen världsbild. Men när man berör frågor där det handlar om ifrågasättande av Bibelns som Guds ord och uppenbarelse, och grundläggande kristna läror och trosövertygelser – då uppstår det krockar.

Det finns en helt annan aspekt av detta. Teologistudier och pastorsutbildningar, handlar om att utbilda personer till någon form av yrkesutövning. Att bli präst, pastor, missionär eller någon annan form av arbete i kristna kyrkan. Ur yrkesutbildningsaspekten finns det också skäl att kritiskt granska nuvarande präst- och pastorsutbildningar. Enligt min mening håller inte universitetssystemet måttet i utformandet av sådana utbildningar, inte minst beroende på den krock som finns i paradigm och världsbilder.

Rimligtvis bör all form av kristen ledarutbildning ha Jesu träning av lärjungarna som någon sorts referenspunkt. Det var en utbildning med nära interaktion mellan Mästaren, Läraren och lärjungarna. Utbildningen innehöll teologiska föredrag, några få har efterlämnats till eftervärlden, som t.ex. bergspredikan. Det innehöll inslag av att se hur Jesus gjorde, och sedan träna sig på att göra likadant. Ett viktigt inslag var träning i kristen praktika, dygder, karaktärsformande. Det fick lära sig tro när det var storm på sjön, eller när man hade 5000 mötesbesökare och ingen mat. När någon spårade ur i övermod och vantro, kunde Jesus förmana och lära ut hur en lärjunge och efterföljare ska leva. De fick lära sig att be, genom att följa Jesu exempel.

Universitetsteologin intellektualiserar kristendomen. Får man lära sig kristna dygder på Uppsala universitet? För man lära sig att bli en bönemänniska på Uppsala universitet? Får man lära sig att predika så att Anden berör människor påtagligt, som Petri predikan på pingstdagen?

Naturligtvis inte. Varför då? Därför att Uppsala universitet drivs utifrån en helt annan världsbild, det sekulära upplysningsparadigmet. Kan sekulära religionsvetenskapen vara en grund för pastors- och prästutbildning?

Nix.

Krävs en konfessionsfri undervisning utifrån sekulära upplysningsperspektivet när frikyrkliga utbildningsanstalter tar emot statsbidrag? Vad jag begriper så kräver det en anpassning till Högskoleverkets krav, något som de olika utbildningsanstalterna försöker hantera på olika sätt, ibland bra sätt, ibland mindre bra sätt.

Däremot kan man tänka sig att det finns kurser vid våra teologiska utbildningar som är mer generella till sin karaktär, och som inte direkt utgår från kristen världsbild, och utgångspunkten att Bibeln är Guds ord, och att vi är lärjungar till Jesus. Kunskaper i religionssociologi kan vara av den karaktären, vissa allmänna kunskaper i Bibelns bakgrundshistoria, bibelspråk och textanalys, viss allmän kyrkohistoria, kan vi som kristna komplettera våra kunskaper i kristen tro med allmän bakgrundskunskap. Det är inte fel att en Jesu lärjunge är allmänbildad, vi behöver ha goda kunskaper i hur världen och samhället runt omkring oss fungerar. Tolka mig inte så att allt som vaskas fram vid sekulära universiteten är fel, jag bara menar att det är helt otillräckligt när vi ska utbilda och träna pastorer och präster, missionärer, apostlar, lärare och profeter, och diakoner.

Men för att lära oss att be, att predika, att tro, att räkna med det övernaturliga, att föra människor till tro på Kristus, att förstå kristna tron på djupet – då måste våra kunskapskällor bara vara Anden, Bibeln, kristna vittnesbörden och erfarenheten, våra kristna lärare och apostlar, och framförallt de troendes gemenskap.

 

 

  • Henke

    Du skriver; ”Kan sekulära religionsvetenskapen vara en grund för pastors- och prästutbildning?

    Nix.”

    Jag menar; sekulär religinsvetenskap kan ge bra verktyg för en blivande pastor.

    Förstår inte inte det här med att ställa de sekulära verktygen mot den troende grunden. Upplysningens paradigm har stora brister men kan inte en del av dess innerhåll användas som verktyg för också den troende? Jag har själv studerat religionsvetenskap och tycker jag saknat en del som jag försökt inhämta på annat håll, men jag har aldrig sett det jag studerat som stående i direkt opposition mot tron som du tycks mena. Att inte tro att studierna påverkas av att de flesta sin genomför dem och som skriver litteraturen är en övertygelse djupt rotat i det modernistiska paradigm du vänder dig mot. Håller ju med om en del av din kritik men tycker du lämnar baljan tom och barnet flygande ut ur fönstret.

  • Westinbo

    Björn G
    Donobauer, en gång pastor i Aspnäskyrkan i Järfälla, sa en gång en bra sak:
    ”Utbilda en djävul och du får en utbildad djävul”. Sedan vet vi ju också
    att djävulen läser bibeln på sitt alldeles egna sätt.
    Ja, det är fundamentalt
    viktigt med utbildningen och formandet av pastorer och präster, som du skriver,
    men även om det skulle gå därhän att alla som vill tjäna som präster och pastorer
    skulle bli tvungna att genomgå officiellt godkända ”sekulära” utbildningar, så
    skulle nog Gud finna på en lösning utanför systemet. Dessutom sa Jesus en gång när
    lärjungarna ville hindra en utomstående som ”hjälpte” Jesus med att förkunna – ”hindra
    honom inte, för den som inte är emot oss är för oss”. Och Paulus gladde sig
    över att kunskapen om Jesus blev utbredd även när det gjordes av predikanter
    med orena motiv. Dessa två exempel på förhållningssätt exemplifierar att vi i viss
    mån måste bejaka en ofrånkomlig verklighet som vi inte kan förändra och
    istället fokusera på det som är konstruktivt – ”de som är utanför ska Gud döma,
    vi har att döma dem som är innanför”.

    Du tog Jesu
    pedagogiska metod som exempel – att leva med lärjungarna i vardagen och lära
    dem med ord och gärningar. Här behöver vi nog se om vårt eget hus misstänker
    jag. Våra herdar och äldste (pastorer och präster) ser och hör många av oss bara på
    söndagen när de förkunnar Guds ord från predikstolen. Sedan lever många av oss
    våra egna liv mer eller mindre isolerade från övriga församlingsmedlemmar
    resten av veckan. Och majoritetsbesluten i församlingsmötena blir en halvmesyr
    på grund av bristande engagemang eller därför att den närvarande majoriteten
    läser bibeln som Djävulen gör.

    Nej, något är
    fel skulle jag vilja säga när det gäller våra församlingsstrukturer om man
    jämför med originalet. I vår tid (vi formades samtidigt med arbetarrörelsen och
    demokratiutvecklingen i Sverige) tror jag vi behöver finna nya alternativa strukturer
    som bättre svarar mot det postindustriella och individualistiska (postmoderna) främlingsskapet
    och som på ett bättre sätt främjar den omsorg och kärlek om varandra som varje
    väckelse måste bygga på    

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Inte går det väl att åter-kristna Sverige med vetenskap?
    Är inte varenda vetenskaplig institution ett djävulens universitet?

    Hela världen är i djävulens våld” proklamerar 1 Joh. 5:19. Och vem förmår att göra beprövad vetenskap av en sådan världsbild? 

    Fakta är att miljarder ansvarsfulla människor strävar efter att göra världen bättre, mer rättvis och humanare. Jag hävdar att djävulen inte är värre plåga än katolska kyrkan varit i tusentals år. (Detta påstående kan prövas i god vetenskaplig ordning.)

    Det finns andra religiösa ämnen som kan studeras ingående av vetenskapen: Hur många krig har startats i Djävulens namn? Hur många i Guds namn? 

    Men hur bedriver man beprövad vetenskap om döden, där er ”världsbild” snarast hör hemma?
    Eller hur gör man vetenskap av att kanske två miljarder människor inom en snar framtid måste förintas av änglar, eftersom det står i Bibeln? (Upp 9:18)

    Vidare, hur gör man vetenskap av att Jesus vägrar dyka upp, vilket han lovar i Bibeln, för två tusen år sedan, med orden ”Jag kommer snart!”? (Upp 22:20)
    Det står klart att ni kristna eftersträvar totalt herravälde i denna värld. Men vore det inte klokare att ge sig till tåls?  Att lugnt invänta nästa? Ni har ju en evighet på er.

    Inte går det väl att åter-kristna Sverige med vetenskap?

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Inte går det väl att åter-kristna Sverige med vetenskap?
    Är inte varenda vetenskaplig institution ett djävulens universitet?

    Hela världen är i djävulens våld” proklamerar 1 Joh. 5:19. Och vem förmår att göra beprövad vetenskap av en sådan världsbild? 

    Fakta är att miljarder ansvarsfulla människor strävar efter att göra världen bättre, mer rättvis och humanare. Jag hävdar att djävulen inte är värre plåga än katolska kyrkan varit i tusentals år. (Detta påstående kan prövas i god vetenskaplig ordning.)

    Det finns andra religiösa ämnen som kan studeras ingående av vetenskapen: Hur många krig har startats i Djävulens namn? Hur många i Guds namn? 

    Men hur bedriver man beprövad vetenskap om döden, där er ”världsbild” snarast hör hemma?
    Eller hur gör man vetenskap av att kanske två miljarder människor inom en snar framtid måste förintas av änglar, eftersom det står i Bibeln? (Upp 9:18)

    Vidare, hur gör man vetenskap av att Jesus vägrar dyka upp, vilket han lovar i Bibeln, för två tusen år sedan, med orden ”Jag kommer snart!”? (Upp 22:20)
    Det står klart att ni kristna eftersträvar totalt herravälde i denna värld. Men vore det inte klokare att ge sig till tåls?  Att lugnt invänta nästa? Ni har ju en evighet på er.

    Inte går det väl att åter-kristna Sverige med vetenskap?

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

     Mycket bra analys Westinbo! (Om nu en agnostikers syn på saken har något värde för dig…)

  • Jonasq

    Stefan!

    Jag tycker att du är något viktigt på spåren när du pläderar för pastorsutbildning som är konfessionell. Hållr helt med dig där. Dock verkar du ha en något bristfällig kunskap om villken slags teologisk utbildning som bedrivs vid teologiska institutioner i Sverige. Jag läste en fil. mag i religionsvetenskap vid ett svensk statligt universitet och där läste jag bland annat dogmatik, exegetik, grekiska och kyrkohistoria. Och jag skrev två uppsatser, på kandidat- respektive magisternivå, om evangelikal teologi. De hade nog kunde varit skrivit vid ett evangelikalt lärosäte om det funnes något sådant. 

    Min erfarenhet är inte att det var särskilt sekulärt vid min institution, däremot helt igenom svenskkyrkligt lutherskt, men det är ju en annan sak. Man ska också göra skillnad mellan uppsalaskolan och lundaskolan när det gäller frågor om modernitet och konfessionalitet. Vid Lund tog ju teologer som Aulén, Nygren och Wingren avstånd från den ”sekulära” teologin från Uppsala. Du buntar ihop alltihopa och tror att det är ett upplysningsparadigm som är styrande. Det är ett alldeles för förenklat resonemang.

    Men, återigen, diskussionen du har initierat är viktig, men vid någon punkt bör man nog skaffa sig en mer rättvis bild av landskapet, annars är risken att man jagar väderkvarnar. Kanske du kunde initiera samtal där olika företrädare fick komma till tals? För många delar nog hjärtat i det du vill komma åt.

    Jonas Q

  • Henke

    Tack Jonas, jag har snarlik erfarenhet och delar helt din verklighetsbeskrivning och åsikt om både det angelägna och tveksamma i Stefans resonemang. Man bli lite frustrerad när ens egen erfarenhet beskrivs så orättvist men jag delar också åsikten om att det finns svagheter. Jag tror att frågan gäller om en pastor ska ges verktyg, vilket funkar bra nu, eller också utvecklas mer innombords. Men då tycker jag det handlar mer om att lägga till en dimmension till än kapa bort allt som finns.

  • http://profiles.google.com/stig.melin.vasteras Stig Melin

    ”Att något är fel i hela systemet behöver man inte vara en större förståsigpåare för att begripa, säger Stefan Swärd.

    Sedan kopplar han det till hur vi utbildar pastorer och präster och
    kopplar det till att vara den viktigaste frågan.

    Ett allvarligt systemfel är det nog, att en tro att högre utbildning
    löser problemet.
    De som var mest utbildade på Jesu tid var fariséerna och de
    skriftlärde. De var fiender till Jesus och det han lärde. I samma
    ande var Paulus också högt utbildad. Det ledde honom till samma
    slutsats och därför förföljde han de som trodde. Är inte
    situationen likartad på svenska läroanstalter?

    När han mötte Jesus på vägen till Damaskus förändrades han högst radikalt.

    Hans förändrade sinne berodde på ett möte, – med Jesus.

    I Apg 22 säger Paulus:

    ”Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien, men uppfostrad här i
    staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår
    fäderneärvda lag. Jag har kämpat för Guds rike
    lika ivrigt som ni gör i dag. Jag var dödsfiende till Vägen och
    tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse. Det kan
    översteprästen och hela rådet intyga”.

    Han säger också i brevet till Korinthierna

    ”När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet
    och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville
    veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste
    Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag
    uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte
    med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila
    på mänsklig vishet utan på Guds kraft”.

    Om man tror att högre och mera utbildning öppnar vägar till större
    tro, tror man fel, tror jag. Högskolepoäng övertygar inte en
    syndare.

  • Westinbo

    Jag tycker
    att följande utdrag ur texten om postmodernismen är särskilt intressant, se
    nedan (*). Vi vet idag att exempelvis politiska rörelser har svårt att
    rekrytera nya medlemmar vilket i längden är ett hot mot demokratin. I en tid
    när det kaosteoretiska paradigmet i allra högsta grad är närvarande (moralisk
    upplösning och laglöshet, globaliserad ekonomisk anarki, exponentiellt
    tillväxande miljöproblem, ökande förakt för demokrati och mänskliga rättigheter
    mm, mm) som inte vetenskapen och rationaliteten förmår råda bot på är det
    kanske inte underligt att människor tappar tron på gemensamma värden och
    projekt. Men det finns ett motgift mot allt detta och det är den kristendom som
    vi som kyrka har fått förtroendet att förvalta. Men ska denna kristendom bli
    framgångsrik (som penicillin bland bakterier) så behöver den anknyta till sitt
    ursprung och till trohet till Kristus och hans ord. Sedan tycker jag och
    förstår att det ligger mycket i vad mina teologiskt bevandrade meddebattörer
    skriver.   

    (*) Ett
    idealiskt postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva
    sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre
    tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen
    är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den
    postmoderna människan är både rot- och rastlös -och livet ses som en serie
    tillfälliga förflyttningar och rollbyten.

    I och med
    att människor i det postmoderna samhället har förlorat tron på objektiva
    sanningar, finns ingen tillförsikt i att framtiden skulle kunna kontrolleras
    och styras och engagemanget i kollektiva rörelser raseras. Istället förläggs
    människors satsningar i hög grad till individuella projekt, och jakten efter
    nu-upplevelser. Det postmoderna samhället är ett samhälle där var och en
    ständigt måste skapa och omskapa sitt eget jag och sin egen verklighet.

     

  • Westinbo

    En agnostiker menar att vi inte kan veta om Gud finns. En agnostiker tror alltså inte på Gud. Jag antar att man kan säga om dig som Jesus sa om en farise som svarade rätt: ”du är inte långt ifrån Guds rike”.  För att kunna tro på Gud behöver man underordna sig bibelns utsagor om Gud, det som är svårt får man lämna åt sidan tills vidare. För att tro på Gud behöver man få ett personligt möte med honom, bli född på nytt. Och det önskar jag att du ska få uppleva. Att den helige andes ljus ska få upplysa ditt sinne.

    Vad gäller analyser blir de alltid bristfälliga, det märker man när man tryckt på klicka-knappen. Men kanhända bidrar summan av våra ord till en hint om en framkomlig väg. Men heder åt Stefan som vågar ta initiativet och stoppa ner huvudet i det getingbo som denna diskussion utgör.

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Du har alltså mött Gud. Hur såg han ut? Vad sa han?

    Själv har jag en stark känsla av gudsnärvaro som mer hör hemma i judendomen än den ”huvudgud” i Katolska kyrkan skapat i kristenhetens historiska centrum.

    Nej, den väldige katolska guden har jag inte mött personligen, inte heller den mindre lutherska guden. Pingstvännernas överandliga och penningkära gud är mig helt främmande, deras gud är mer en affärsidé än gud.

    Vilken gud hoppas du på att jag ska möta?

    Ps
    Jag delar din ödmjuka inställning i orden: ”Vad gäller analyser blir de alltid bristfälliga, det märker man när man tryckt på klicka-knappen.”
    Ds

  • Petter Lundström

    Bra och viktigt inlägg i debatten. En högst angelägen fråga. Jag själv studerar teologi dock inte vid Uppsala eller Lund utan vid Umeå universitet. Och bara viktigt att påpeka, jag läser alltså teologi och inte religionsvetenskap då detta vid Umeå är skilda discipliner. Självklart är det så att eftersom den teologiska utbildningen bedrivs vid universitet så sker den också på universitetens villkor, och man utgår ifrån att närma sig ämnet som en vetenskap. Däremot så anser jag inte att det är några hinder för att dryfta olika frågeställningar eller ställa frågor på föreläsningar utifrån en konfessionell hållning, snarare så uppmuntras det då det ger en rikare förståelse av det som man för närvarande studerar, må det vara exegetik, systematisk teologi, själavård eller homiletik (Ja både själavårds och homiletikkurser ges vid Umeå universitet). Sen så är det relevant att ställa sig om man verkligen lär sig att vara en bästa sortens präst eller pastor vid universitet, ur ren praktisk synvinkel så är det väl inte så, men ur en ren utbildingsnivå i teologi så tycker jag inte att det är någon fråga om saken, då är Unviersitet the way to go! Sedan så ligger ju faktiskt en ganska så stor del av ansvaret på oss studerande själva också. Vi har ju faktiskt ett eget ansvar att både upprätthålla ett aktivt böneliv, en kontakt och engagemang i församlingslivet, försöka ta alla chanser vi får att predika och förkunna evangelium, (kan vara lättare för mig då jag också är medlem i EFS, då uppmuntras ju en aning mer lekmannaengagemang än i rent svenskkyrkliga församlingar.) Sedan så är det ju också självklart att det blir konflikter mellan det som man läser på universitetet och det som man tror och bekänner. Ett strålande exempel är ju den historisk-kritiska exegetiska forskning som bedrivs och synen på bibeln som Guds ord. Men jag tyckte då att bibeln stod emot den historisk-kritiska forskningen ganska så bra, detta genom att man måste inse att Bibeln inte är något historiskt forskningsdokument utan ett trosdokument. 
    Däremot så skulle mer andlig vägledning från alla kyrkors håll till sina ämbetsstuderande var välkommet :)

  • Westinbo

    Så är det efter en viss aktivitet från min sida återigen dags för mig att återgå till de utmarker varifrån jag har kommit. Jag hoppas att inte min pastor och den församling jag tillhör känner sig speciellt utpekad av mina ideer då min kritik är av principiellt slag och mina associationer härrör från många olika sammanhang. Jag är ingen perfekt människa och jag talar lika mycket till mig själv som till andra. Som minne av min medverkan efterlämnar jag en nyskriven dikt.

     

    En bild säger
    mer  
    än tusen ord,
    men människan

    mer än bilder

    själv en
    avbild
    och blek
    kopia,
    av originalet
    som var ordet

     

     

     

     

     

  • Sward

    Broder Westin,
    Detta inlägg är alldeles för långt, max 30 rader brukar jag säga.
    Försökt plocka bort det, men det gick inte. Ska försöka igen.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Sefast Tronde

    Bra artikel. Verkligen en knäckfråga och ett aktuellt ämne.
    Även om man kan ha en viss förståelse av historiska skäl är ju fundamenten i präst- och div. pastorsutbildningarna helt absurd: Hur har man tänkt att en konfessionell utbildning skall kunna tjäna sitt syfte under en sekulär huvudman? 

    Vetenskap i enlighet med vetenskapsteoretiska kriterier kontra tro är inte förenligt. Exempelvis: Exegetiska kunskaper skulle väl kunna införskaffas i en sekulär utbildningsanstalt, om man avser kunskaper om språk och översättning, men likafullt kräver översättningar av Bibelns Ord kunskaper om tro och kontext som inte kan inhämtas i en sekulär utbildning. Eller ämnet Dogmatik, hur kan man ens tänka att en sekulär huvudman skulle kunna utbilda på ett för tron adekvat sätt i detta?

    Nej, väl kan man utbilda i filosofi, språk och div. ämnen som är neutrala i fråga om tron på Gud under en sekulär huvudman, men ej i det som tillhör eller anknyter till tron. 

    Och även om historien också visar att flera av världens främsta vetenskapsmän varit troende kristna kan den strikta vetenskapen inte förmedla det essentiella i tron…

    – Utbildningarna borde sannerligen reformeras, gärna i en sekulär del som sköts av universiteten och en konfessionell del som sköts av kyrkorna själva.

    MVH / Sefast Tronde

  • ulrikajansson

     Höll på att skriva någonting men insåg att det kanske skulle bli alltför bristfälligt.

    (Kan i alla fall berätta det, när vi nu ändå möts, att jag var inne på Pingst second hand och fick syn på ”Änglar och Demoner” som lyssnabok, samt ett spel om stjärntecken. Oavsett penningstyret så får man ju säga att de delar (till vissa delar, nu är jag lite mer analytisk) Kk;s intresse för det hela.
    Vilken Gud som jag mötte vill jag inte smutsa ner genom att berätta om i detta kladdiga forum.  )

  • ulrikajansson

    Har aldrig bevistat en teologisk utbildning.

    Kan man lära sig tro?

    Är den Helige Ande chef på utbildningarna?

    I så fall har jag ju bevistat utbildningen ändå….och gör det livet ut!

    Vad heter den examen?
    ”Se till att du har rena kläder-examen, när jag kommer tillbaka.”

    I så fall är det Jesus som är examinatorn. Honom måste jag finna, så att jag får veta hur det är tänkt!

    Förtydligande:Med ”jag” (kommer tillbaka) avses Jesus och inte undertecknad.

  • Westinbo

    Nu sviker jag
    min föresats att hålla mig härifrån därför att jag vill dela en sak. Jag gillar
    John Stott. Man kan hitta många guldkorn i hans böcker och jag håller på att
    läsa min första bok av honom: ”Kristen på tröskeln till 2000-talet”.
    På sidan 167 är rubriken ”Effektiv evangelisation” och där skriver
    han något viktigt: ”Det är tragiskt att vår kyrka idag, när världen tycks
    redo lyssna, har mycket lite eller ingenting alls att säga. För kyrkan själv är
    förvirrad; den delar tidens vilsenhet istället för att ta itu med den. / – – -/.
    Huvudskälet till kyrkans minskande inflytande i västerlandet är hennes
    krympande tro. /- – – /. Vi borde vara överens om att ett kristet vittnesbörd
    huvudsakligen är ett vittnesbörd om Kristus och att den ende sanne Kristus är
    den som apostlarna vittnar om. Hur livsviktigt vårt vittnesbörd än är, så
    kommer det i andra hand jämfört med deras. Vi har inte rätt att förändra deras
    evangelium. Vår uppgift är istället att bevara det som förvaltare, att förkunna
    det som härolder och att övertyga som advokater. / – – – /. John Stott citerar också
    David Read som skriver: Det är bristen på tillit till evangeliet som gör de
    flesta av oss till motvilliga evangelister.

     

    Dessa rader knyter
    an till ämnet för den aktuella bloggdiskussionen eftersom våra pastorer och
    präster har till uppgift att förkunna och undervisa i ordet. Om det är som John
    Stott skriver, och jag tror att det är sant, är ju förkunnelsens innehåll av
    största vikt om vi som Guds folk ska få tillit till evangeliet och därför måste
    pastorn själv få en ”utbildning” som skickliggör honom att ge denna mat till
    fåren som han är satt till att vara herde för. Det fungerar alltså så som
    Paulus formulerar det: ”av tro till tro”.

    Intressant nog
    fokuserar John Stott i detta och föregående avsnitt på att vi måste fokusera på
    det i bibeln nedskrivna vittnesbördet och att vittnesbörden från apostlarna om
    Jesus väger tyngst. Han betonar att vi måste hålla oss till Guds skrivna ord
    och inte bygga på kyrkans tradition och mänskliga traditioner. Jesus själv
    satte skriften över traditionen och han gick så långt att han förkastade
    traditionen som ”regler som ni ärvt och fört vidare”. John Stott menar att det
    största hindret för enhet varit en obenägenhet att skilja på traditionen och
    Bibeln. (Den katolska kyrkan sätter ju traditionen väldigt högt när den
    argumenterar för den apostoliska successionen.)

     

  • PeJohansson

    Swärd är på bettet, klingan är slipad, fortsätt skär. Förunderligt vad den klara norrlandsluften kan medverka till i analysen av utfallet och avfallet i herdeutbildningarna.

  • Isaksson Berndt

    Bra och knivskapt analys som Kjell gör här:

    http://unajuaje.niwega.net/2012/07/09/for-eller-emot-det-ar-fragan/#comment-8897

     

    Berndt
     

  • ulrikajansson

     Kanske är det lösningen!
    Flytta utbildningarna till Norrland!
    Hjälparen är ju redan här i alla fall!

  • Pingback: Det vaknande hjärtat » Om tvivel och tro och akademisk teologisk utbildning.()

  • Westinbo

    Jag tror att det
    kanske förhållder sig så att vi måste tänka nytt och stort för att få till en nystart i vårt land för Guds
    rike och det genom att starta upp ett gemensamt kristet center som uttryck för enhet och gemensam
    längtan efter nytändning och upprättelse av urkristendomen i vårt land. Ett
    samarbete mellan pingst, EFK, EFS och andra kristna grupper där de medverkande kan
    enas under denna paroll. Ett center där inte bara god teologi på bibelns grund står
    på schemat utan lika mycket tid viks för bön och fasta, själavård och sökande
    efter andliga nådegåvor och allt det som Gud vill utrusta sina tjänare med. Där
    vi söker visioner och prövar nya sätt att leva församling i vår tid. Men kanske
    skulle krafter uppstå som vill göra det till sitt eget projekt och kontrollera
    verket så som skedde med den karismatiska väckelsen. Det är mycket som vi sagt
    nej till som kommit från Gud.
    Det skulle som med allt som kommer från Gud vara
    förenat med kamp och (god) strid och motstånd, men i en miljö där man lärt sig
    att söka Gud och där Gud får tala och verka och där vi lärt oss att leva i och
    utöva Kristi herravälde skulle det kanske inte behöva rinna ut i sanden så som tidigare
    har skett. Eller tror vi inte att vi kan höja den allmänna kristna ”kvalitetsnivån”
    på ett bestående sätt i vårt land? Om man börjar i rätt ända kan verket bestå
    men hursomhelst tror jag på ett helhetsgrepp både vad gäller innehåll och
    uppslutning till ett sådant reformationsprojekt för att utrusta och inspirera
    Guds medarbetare. Låter det för osannolikt eller har tanken aldrig tänkts?

     

    Måhända låter
    detta dåraktigt i somligas öron men det är ändå värt att reflektera över och
    pröva.

     

  • ulrikajansson

     Du kommer att få som du tror att du vill ha det.
    När allt hamnar under Antikrist. Min fråga är snarare hur tidsramarna ser ut.Och om jag verkligen vill veta svaret på det.

  • Westinbo

    Jag förstår inte riktigt vad du menar?

  • Torbjörn S Larsson

    DET MÄRKS
    …att Gud talat till dig.

  • Ave crux

    Vem menar du?

  • ulrikajansson

     Att göra liknelser är vanskligt men jag tänker försöka och du får ställa följdfrågorna.
    Antag att Kristus sagt till oss att vi lär känna honom genom att äta ärtsoppa. Med tiden börjar vi äta köttsoppa i stället. Vi märker att det ger en mättnad och börjar göra egna antaganden som säger att ”då måste det ju vara en ärtsoppa.” Vi får smak på äppelkrämen som är så söt i munnen och drar samma slutsats. ”Vi äter mer äppelkräm så får vi lära känna Kristus.”

    I själva verket har vi skapat ”Antisoppor.”

    De församlingar som du nämner tror jag personligen har haft rikligt med ärtor i sina grytor och jag tror fortfarande att det går att finna en och annan ärta i dem. Men i den typen av sammanslagningar som du föreslår så befarar jag att det inte är ett gemensamt sökande efter det ursprungliga receptet man vill göra.

    Sveriges kristna råd med flera sammanslagningar är väl en tydlig ”kom alla kockar så finner vi ett gemensamt universellt recept som alla kan acceptera”-restaurang. Där slutligen KK är chefskocken.

    Har jag fel så har jag vilselett dig men att Antikrist ska komma eller redan har kommit står klart.
    Vilken bild av Antikrist har du?
    När jag frågade ett Jehovas vittne häromdagen så svarade han ”politik.” Intressant tycker jag.
    (Jag är inte ett JHV utan fd.EFS och omvändelsedöpt med hjälp av EFK…) 

  • Westinbo

    Det är
    möjligt att mina tankar förkastas som naiva när de når de ”klokas”
    ögon och öron men jag tar gärna den risken. Att bjuda på det är väl att vara
    ödmjuk. Jag påstår inte att du verkar tillhöra de som anser sig kloka men
    kanske är du lite defaitistisk. Om verket är från Gud så kan det bli något bra
    så frågan är om det är Gud som bygger huset annars bygger byggningsmännen
    förgäves.

    Om kristna
    från olika läger förenas av en längtan att söka Gud tillsammans på det sätt jag
    angett kan nog mycket hända tror jag. Om vi söker Gud så låter han sig finnas
    står det någonstans i GT. Måste alla enhetssträvanden hamna i köttet på en
    organisatorisk nivå som SKK och Kyrkornas världsråd? Om vi skiljer oss för
    mycket åt så blir ju den gemensamma nämnaren så stor att det blir helt
    urvattnat. Det räcker inte att bära hävda att endast den apostoliska trosbekännelsen
    eller den Augsburgska ska ligga till grund för enhetssträvanden; vi måste
    bestämma oss för att hålla oss till apostlarnas vittnesbörd (bibelns) och lämna
    människotankar bakom oss. Jag tror att många kristna på räkenskapens dag ska få
    en enkel fråga från Jesus, nämligen varför de inte ville tro på de nedskrivna ord
    som vi fått från Gud och varför vi inte byggt på Guds ord.

    Jag har
    studerat det profetiska ordet en hel del genom åren. Kanske blir det som bilbelläraren
    Sven Reichman skrev att när Gud ”tar bort” en splittringens ande som finns i
    världen kommer en falsk enhet att kunna manifesteras mellan olika religioner och
    folk och bli den sköka som vilddjuret rider på enligt uppenbarelseboken. Då
    krävs det att man har den helige ande i sitt liv för att kunna urskilja denna
    falska ekumenik. Andra tror att det är den helige andes närvaro i världen som
    hindrar antikrist och skökans framträdande och när den helige ande tas bort
    ifrån jorden så finns ingen möjlighet längre att omvända sig till Gud, då har
    förhärdelsen blivit fullbordad. Jag är inte så säker på denna senare tolkning.

    Det måste
    finnas möjlighet till en enhet som är byggd på Jesu löftesord och bön om att vi
    ska bli eniga och att anden ska leda oss till hela sanningen. Gud är en
    rationell Gud som gett tillräckligt tydliga explicita anvisningar för att vi
    ska kunna nå fram dit med den heliga andes bistånd. Förutsättningen för att
    komma dit är att vi tror att det är möjligt.

    Kanske den
    blivande antikrist redan går omkring i EU:s korridorer. Världsscenen håller på
    att förberedas för stora omvälvningar när nya maktkonstellationer uppstår genom
    krig och politik och de onda andarnas vishet. Men vi måste fokusera på att göra
    Guds vilja och om han vill att vi ska plantera ett äppelträd även om vi bara
    får skörda ett enda år så är det inte vår sak att ifrågasätta det. Vi är bara ringa
    tjänare som ska göra det vi är pliktiga att göra, vår Herres vilja. Gud hjälpe
    oss därtill!

     

     

  • ulrikajansson

     Tack,
    men jag tror inte att Antikrist är en person utan en antikristlig enhet.
    Den Ande som skiljer falskt från sant tror jag redan finns bland oss.
    ”Defaitistisk” fick jag slå upp och det förknippas med kamplös. Med tanke på den kamp som jag håller på med för att försöka rädda barn och unga från allt sjukt inkl. villoläror varje dag så kan jag inte acceptera den beskrivningen. Eftersom många av de ansvariga ledare som jag ibland sökt upp inte ens vill tala om saken så kanske vi tillsammans kan tala om dem som defaitistiska?

  • Westinbo

    Jag tror som du att Antikrist är en antikristlig enhet men också en person som kommer att uppträda i den sista tiden. Jag sa ”lite defatistisk”, hur lite får du avgöra själv.

  • Ps23enkristens

    Tack för ett upplysande ämne Stefan Swärd…Frid Ronny Jhon 14:6

  • Gorana1942

    Tack Stefan!
    Vill ge ett tips om en bok som berör mycket av det du skrivit om, och den ideologiska bakgrunden till detta. Boken visar ingående humanismens inflytande på och formande av vår världsbild, så att det knappast finns någon kristen världsbild som grund för teologi och kristet samhällsengagemang kvar. Arthur Francis Greens bok ”When fables fall” är en mycket bra redogörelse för hur olika influenser från renässansen, upplysningen, olika filosofer, vetenskapsmän, teologer, m fl m fl påverkar oss idag, och gett oss den situation vi står i. Boken är skriven så att även icke-akademiker kan tillgodogöra sig innehållet. En verklig ögonöppnare, som förklarar hur kristenheten i de gamla kristna länderna kunnat så tappa initiativ och mark. Är inte färdig med genomläsningen än, men rekommenderar den starkt! Utgedd av Sovereign World Ltd.

  • Mikael

    Jag är en högst outbildad människa,har läst 2 årig yrkesskola.Men kan man läsa till sig kristen tro ?Igår kväll fick jag jag tvivel om Gud, och hur jag lever och varför Gud från början, med Adam och Eva gav ett sånt val med kunskapets träd där Gud visste utgången.Och varför slungade han ner Lucifer (djävulen)till jorden för att regera ?Han kunde väl sänt han (djävulen)rätt in i solen,så han förintades.Och denna kamp man har som kristen,med alla frestelser,som jag ofta faller till föga inför.Men jag vet (tror) att Gud har hela ens egna liv framför, när bedömer mig.Tex uppväxt,felaktiga val som ung och omogen som ger frukt som vuxen.Men gud ÄR,det är så han beskriver sig,han är inga teorier eller kyrkor eller vetenskap,utan GUD ÄR.Och när man inser det kan, man lägga ner sin kamp att bli en syndfri kristen,med rätt kunskap om Gud.Man får lägga ner sina tvivel och lita på att Gud ÄR.Då frågar du vad Gud ÄR ?Svaret ligger i frågan att han som ÄR,ÄR gud.Gud har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

  • Ulrika

    Tvivlar också ibland men hur mycket jag än tvivlar går det inte att förneka tron. Den är ju bara…

    Ibland kan jag tänka att vi får tvivla för att be Gud om hans närhet igen. Eftersom relationen är frivillig behöver vi ibland be om den? För att det inte ska bli något påtvingat. När vi ber Gud om förnyad relation ber vi själva aktivt om den. Tror att Gud kan testa oss på det sättet. Vill vi fortfarande liksom… ?

  • Mikael

    Är nyfiken på vad du menar med citat ” Vill vi fortfarande liksom ?

  • Ulrika

    Ha relationen med Gud. Som i alla kriser kommer den ärliga viljan o uttryck för den inre längtan fram. Som i alla relationer egentligen. När jag tvivlar på relationer överhuvudtaget kommer det till sist fram vad jag egentligen vill. Hur arg, ledsen, besviken eller tvivlande jag än är så visar sig till sist viljan om man vill fortsätta relationen ändå eller inte. Och på vilket sätt kan jag tänka. Innan min tro blev levande hade jag Gud som en soptunna. Nu kan jag ibland fortfarande vara väldigt undrande och inte förstå men det är mer av en tvåvägsrelation än att Gud bara skulle finnas där på mina villkor. Han vill nog att vi ska längta efter Honom ibland också. Han längtade ju efter oss först:)

  • Pingback: Om den kyrkliga teologiutbildningen… | Samuel Varg's samlade anteckningar()

  • Pingback: Veckans tema: Teologin på det postsekulära universitetet – Läsarna()



Subscribe to Stefan Swärd