Jag utvecklar här något resonemangen om teologin och pastorsutbildningen. Att något är fel i hela systemet behöver man inte vara en större förståsigpåare för att begripa. Svenska kyrkan lider av närmare 100 års tillbakagång och kräftgång, och majoriteten av frikyrkor befinner sig i tillbakagång och/eller stagnation. Rimligtvis borde detta ha någon koppling till hur vi utbildar pastorer och präster. Utbildningen och formandet av pastorer och präster är den allra viktigaste frågan för ett samfund, en kyrka, en andlig rörelse, och avgör i stor utsträckning om det blir andlig förflackning och stagnation, eller andlig förnyelse, fördjupning och Gudsrikets utbredande och expansion.
Vad jag begriper har universitetsteologin genomgått en dramatisk förändring sedan femtiotalet. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius drog ju då igång ett korståg mot den traditionella universitetsteologin och menade att den hade ingenting att göra på universitetet. Hedenius kritik var helt grundat i ett upplysningstänkande och helt präglad av moderniteten. Han menade att teologi var kvacksalveri och smörja, och var ingen seriös vetenskap. Universitetsteologin har anpassat sig efter denna kritik och upplysningsparadigmet, och eftersträvat att bli en vetenskap bland de andra. Jag tycker nog att det är mer rättvisande att kalla dagens universitetsteologi för religionsvetenskap mer än teologi. Ordet teologi uttrycker ju något konfessionellt, att lära känna Gud, att tränga in i den kristna tron, det utgår från en kristen världsbild, ett kristet paradigm. Det slängdes ut i femtiotalsdebatten. Det är en djup tragik att den sekulära universitetsteologin helt dominerar i den största delen av prästutbildningen. I praktiken innebär det, vad jag begriper, att blivande präster och de som studerar universitetsteologin, endast skaffar sig allmänsekulära religionskunskaper, som varken förutsätter eller främjar kristen tro. I praktiken krävs det varken av läraren eller studenten att man är troende, varken för att förstå undervisningen eller för att ta ställning till undervisningens innehåll. Svenska Kyrkan har sedan kompletterande kurser för blivande präster, men detta är tidsmässigt en mer begränsad del av utbildningens innehåll.
Kristna tron och kristna kyrkan har en annan utgångspunkt än det sekulära universitetet. För den kristne är Gud all kunskaps källa. Gud har uppenbarat sig genom Bibeln som är Guds ord. Gud har också gett oss ett förstånd, som vi aktivt behöver använda, både för att lära känna Gud och förstå Gud, men också för att veta hur vi ska leva. I sitt opånyttfödda tillstånd är människan förmörkad till förståndet. Människan är dock skapad till Guds avbild, är en sökare, och har av skaparen nedlagd längtan efter kunskap och förståelse.
Det hävdas ibland att den intellektuella världen förflyttar sig från ett modernt perspektiv präglat av upplysningstänkandet till ett postmodernt perspektiv. Det är riktigt att forskningen har blivit mer ödmjuk, medvetenheten har ökat för olika paradigm och utgångspunkter, att det påverkar forskningen. Vissa universitetsämnen ger utrymme för nya perspektiv och paradigm, men enligt min mening handlar det i regel om smärre förskjutningar inom det generella upplysningsparadigmet. Jag följer ganska mycket forskning och vetenskapliga debatter framförallt på miljöområdet och jag kan inte se något annat från min radar än att moderniteten råder, i varje fall inom de naturvetenskapliga och tekniska sektorerna.
Enligt min mening är upplysningsparadigmet i sig, oförenligt med kristen tro. Det skalar bort det övernaturliga, det sätter människan och vår bedömnings- och observationsförmåga i centrum. Människan själv blir kunskapens källa – det grundperspektivet är oförenligt med kristen tro. Kristna utgångspunkter är att det finns en Gud som har talat, som har uppenbarat sig, som vet allt. Gud har det breda perspektivet. Vi människor ser bara partikulärt, detaljer, begränsat. Vårt vetande vidgas när vi tillägnar oss Guds uppenbarelse och Guds perspektiv.
När jag skrev min doktorsavhandling påverkades frågeställningen av min kristna tro. De forskningsmetoder jag använde var dock helt enligt normal universitetspraxis, jag gjorde bedömningen att för min undersökning var befintliga metoder fullt tillräkneliga. För att vara konsekvent var jag dock tvungen att tacka Gud i förordet, annars hade jag inte varit ärlig som kristen. Gud ger mig kraft i allt jag gör. En kristen forskare kan inte arbeta utan att hämta kraft från Gud. Dessa två meningar skapade viss storm i statsvetenskapliga ankdammen i Sverige. Min opponent hävdade med glimten i ögat att jag hade fuskat, som fått hjälp från Gud.
Att vara kristen innebär inte att varken vara anti-intellektuell eller anti-vetenskaplig. Tvärtom. Eftersom Gud är all kunskaps källa, och eftersom jag som kristen fullt ut kan få del av Guds ord, samt hjälp av Anden som vill leda mig fram till hela sanningen, inspirerar kristen tro till reflektion, studier, forskning – kanske mer än någon annan inspirationskälla. Är det en slump att stor del av forskningen och universiteten historiskt sett har byggts upp utifrån en kristen miljö och inflytande? Var inte Gudstron en viktig inspirationskälla för både Newton och von Linné? Och i grundandet av de viktiga amerikanska universiteten?
Tron på Gud som en intelligent och god skapare, innebär tron på en ordning, mening och systematik i universum, en utgångspunkt som inspirerar till forskning och vetenskaplig verksamhet.
Att ha kristen tro som utgångspunkt för forskning, och tron på Guds uppenbarelse i skriften, som utgångspunkt för bibelforskning innebär inte att man är antivetenskaplig eller antiintellektuell, det innebär bara att man har en annan utgångspunkt, ett annat paradigm, inte bara ett paradigm utan till och med en annan världsbild än den icke troende forskaren.
Den troende forskaren kan mycket väl jobba inom ramen för det allmänna universitetssystemet och dess riktlinjer för forskning. Man måste då anpassa sig efter systemets ramar, och i de flesta fall stöter det inte på några problem för den troende forskaren. Det är nog mer sällan man hamnar i forskningsuppgifter som krockar med ens kristna trosövertygelser. Jobbar man med mer avgränsade forskningsuppgifter med specifika detaljer, vilket i praktiken den mesta forskningen och studentuppsatser handlar om, har inte den grundläggande världsbilden någon avgörande betydelse. Däremot kan frågeställningar påverkas. Inom teologin kan dock sådana krockar bli mer vanliga än inom andra ämnen. Viss bibelforskning kan bedrivas förutsättningslöst, så tillvida att det inte kräver en kristen trosbekännelse för att vara forskare. Det har då ingen betydelse om forskaren är troende eller inte. En avgörande fråga är om forskningen syftar till att ännu mer lära känna och förstå Gud eller bara lära sig mer om religioner i största allmänhet. Att förstå Bibelns bakgrundsvärld, studier i Bibelns grundspråk etc. kan vara forskningsuppgifter som inte kräver en kristen världsbild. Men när man berör frågor där det handlar om ifrågasättande av Bibelns som Guds ord och uppenbarelse, och grundläggande kristna läror och trosövertygelser – då uppstår det krockar.
Det finns en helt annan aspekt av detta. Teologistudier och pastorsutbildningar, handlar om att utbilda personer till någon form av yrkesutövning. Att bli präst, pastor, missionär eller någon annan form av arbete i kristna kyrkan. Ur yrkesutbildningsaspekten finns det också skäl att kritiskt granska nuvarande präst- och pastorsutbildningar. Enligt min mening håller inte universitetssystemet måttet i utformandet av sådana utbildningar, inte minst beroende på den krock som finns i paradigm och världsbilder.
Rimligtvis bör all form av kristen ledarutbildning ha Jesu träning av lärjungarna som någon sorts referenspunkt. Det var en utbildning med nära interaktion mellan Mästaren, Läraren och lärjungarna. Utbildningen innehöll teologiska föredrag, några få har efterlämnats till eftervärlden, som t.ex. bergspredikan. Det innehöll inslag av att se hur Jesus gjorde, och sedan träna sig på att göra likadant. Ett viktigt inslag var träning i kristen praktika, dygder, karaktärsformande. Det fick lära sig tro när det var storm på sjön, eller när man hade 5000 mötesbesökare och ingen mat. När någon spårade ur i övermod och vantro, kunde Jesus förmana och lära ut hur en lärjunge och efterföljare ska leva. De fick lära sig att be, genom att följa Jesu exempel.
Universitetsteologin intellektualiserar kristendomen. Får man lära sig kristna dygder på Uppsala universitet? För man lära sig att bli en bönemänniska på Uppsala universitet? Får man lära sig att predika så att Anden berör människor påtagligt, som Petri predikan på pingstdagen?
Naturligtvis inte. Varför då? Därför att Uppsala universitet drivs utifrån en helt annan världsbild, det sekulära upplysningsparadigmet. Kan sekulära religionsvetenskapen vara en grund för pastors- och prästutbildning?
Nix.
Krävs en konfessionsfri undervisning utifrån sekulära upplysningsperspektivet när frikyrkliga utbildningsanstalter tar emot statsbidrag? Vad jag begriper så kräver det en anpassning till Högskoleverkets krav, något som de olika utbildningsanstalterna försöker hantera på olika sätt, ibland bra sätt, ibland mindre bra sätt.
Däremot kan man tänka sig att det finns kurser vid våra teologiska utbildningar som är mer generella till sin karaktär, och som inte direkt utgår från kristen världsbild, och utgångspunkten att Bibeln är Guds ord, och att vi är lärjungar till Jesus. Kunskaper i religionssociologi kan vara av den karaktären, vissa allmänna kunskaper i Bibelns bakgrundshistoria, bibelspråk och textanalys, viss allmän kyrkohistoria, kan vi som kristna komplettera våra kunskaper i kristen tro med allmän bakgrundskunskap. Det är inte fel att en Jesu lärjunge är allmänbildad, vi behöver ha goda kunskaper i hur världen och samhället runt omkring oss fungerar. Tolka mig inte så att allt som vaskas fram vid sekulära universiteten är fel, jag bara menar att det är helt otillräckligt när vi ska utbilda och träna pastorer och präster, missionärer, apostlar, lärare och profeter, och diakoner.
Men för att lära oss att be, att predika, att tro, att räkna med det övernaturliga, att föra människor till tro på Kristus, att förstå kristna tron på djupet – då måste våra kunskapskällor bara vara Anden, Bibeln, kristna vittnesbörden och erfarenheten, våra kristna lärare och apostlar, och framförallt de troendes gemenskap.
Pingback: Det vaknande hjärtat » Om tvivel och tro och akademisk teologisk utbildning.()
Pingback: Om den kyrkliga teologiutbildningen… | Samuel Varg's samlade anteckningar()
Pingback: Veckans tema: Teologin på det postsekulära universitetet – Läsarna()