Vi har en intressant situation i landet med en smygande Islamisering ( 5%, 10% om 20 år), sedan länge en sekularisering, samt en inre sekularisering även av frikyrkan ( invidualism, materialism, liberal livsstil) och en liberalisering teologiskt sedan länge av prästutbildningarna och smygande utav frikyrkoutbildningarna. Kyrkans ledare verkar i detta helt konfunderade vilken inriktning man ska ta. Profeterna talar och varnar ( Roger Larsson om kyrkan i villfarelse) och en del ledare lutar sig mot Rom, och en del manar till att återvända till pingströrelsen såsom den fordom var, även organisatoriskt.

Ska man tolka det som en dom av ett folk som vänt Gud ryggen och en kyrka som alltmer lämnat den ”inre livet med Gud”. Ingen tycks veta, man pekar ut problem områden, men varken Stefan Swärd eller någon annan ”känd” predikant tycks kunna råda bot på läget annat än att konstatera faktum. 

En sak är säker och vi behöver be – alla kan hålla med. Vi har kanske uppåt 40 år på oss att vända skutan för landets skull. Men på ganska få platser hörs nån maning till bön och sker den så kommer få. Folket är trötta utav verksamhetshjulet i frikyrkorna. Det inre livet har fått lida så även i många fall familjelivet. Kraven är större ute i arbetslivet, prioriteringarna är svåra att göra. Man flämtar ut under semestern och lägger ut bilder på facebook påminnade om en svunnen tid – en dröm för sinnet.

Ska då svenska folket få sitt mirakel med väckelse eller kommer avgudarna och köttsligheten som under Jesajas tid fullständigt ta över? Ingen vet annat än att varningsklockorna ringer. Ringer till vad? Ja inte ger ledarna klara besked. 

Bara ett mirakel kan rädda oss – och det har ju hänt förr. Roparna på 1800 talet, pingsväckelsen på 1900 talet. Mitt i ett mörkt och kargt land både andligt och klimatmässigt. Klockorna ringer, och manar, hoppas den når hjärteutymmet så vi får nya vind i seglen, en ny andlig vind av den helige Andes liv. 

Det är nog inte fel att påstå att det var lekmannapredikanterna som kristnade det här landet, kanske hade de några veckors bibelskola i bagaget, men inte ens det hade många. Utbildningsnivån var lägre då hos gemene man och man hade inte så stora ”krav” på kunskaperna men man kände ingen smörjelsen och förkrosselsen. Och jag vill minnas att en av de största väckelsepredikanterna var en enkel skoförsäljare från början. Och Gud kallade enkla fiskare. Det är något att begrunda, tycker jag.

Ett första steg till en förnyad herdeutbildning är naturligtvis ett grundläggande krav på erfarenhet av att försörja sig själv, minst 2 års arbetslivserfarenhet som arbetare eller egen företagare som inträdeskrav på en herdeutbildning. Det skulle bidra till att skapa förståelse för villkoren och ÖRA till  de människor som förväntas leverera 1/10. Detta grundläggande krav står det dessutom om i NT.

 Precis!
Var är förkrosselsen och reningen från den synd som Jesus tog på sig?
Just nu pågår konferans på konferans där många mer eller mindre predikar att vi är så gudomliga att det vore mer ärligt att kalla varandra för gudar. Vilket man i och för sig redan gör. Hos församlingen livets ord har man under någon predikants uppmaning utropat ”vi är gudar” och nere i Rom finns enligt många ”kristi företrädare” som du inte kan ifrågasätta. Som om din personliga kärleksrelation med Gud inte fanns. Vem är en människa att ta på sig Faderns roll? Skaparens roll? Visst är det fantastiskt konstigt? Som ett gäng treåringar som springer omkring och skriker ”kan själv.” Nu finns det visserligen ett sunt drag i en treårings utveckling att bejaka den sidan men när människan fastnar i det tillståndet utan att lyssna till Fadern senare i uppväxten får vi problem.