Mina blogginlägg och ledare i Världen Idag om frikyrkornas teologiutbildning har skapat reaktioner och debatt. Bra. Är glad över en ganska positiv respons från yngre teologistuderanden. Noterar dock att vissa kommentarer och även blogginlägg diskuterade inte vad jag försöker säga. Min inställning kan sammanfattas på följande sätt:

1. Det är ett problem med statsbidragen och statsberoendet för teologiutbildningar. Det skapar beroenden och styrning av verksamheten som blir helt felaktig. Sedan är det olika, hur olika utbildningsanstalter försöker hantera detta. I vissa fall försöker man ändå skapa en bra konfessionell miljö. Denna statliga bindning behöver diskuteras. Det som är viktigt är att rektorerna för respektive utbildningar, kan förklara för samfundsstyrelser och samfund, som är huvudmän för verksamheten, hur styrningen fungerar och vilket genomslag den får. Det värsta är den dolda påverkan som finns inbyggd i systemet.

2. Den statliga universitetsteologin rör sig inom upplysningstraditionen och moderniteten. Det innebär ett paradigm som inte utgår från en kristen världsbild. Det sätter människan i centrum. Det vi kan veta enligt den världsbilden är det som människan kan utforska framförallt genom olika empiriska metoder. Man utgår från en världsbild med ett slutet materialistiskt universum med människan i centrum för förståelse och kunskap. Upplysningstänkandet utesluter de övernaturliga dimensionerna i kristendomen. Tron på att Gud har blivit människan, att Gud har uppenbarat sig genom Jesus, att Jesus har uppstått, att Jesus idag regererar över universum, att det finns en änglavärld och en ond andevärld, att Bibeln är inspirerad av Gud – allt detta ryms inte inom upplysningsparadigmet. Trots att upplysningstänkandet diversifierats och ger utrymme åt olika tolkningar och perspektiv, så har inte grundmodellen ändrats. Det som kallas postmodernitet handlar ju främst om att ytterligare dra ut konsekvenserna av upplysningstänkandet, människan som alltings måttstock och bedömare ligger fast. Inom ramen för upplysningsparadigmet kan man forska om religion, om kristendom, om de heliga skrifterna. Man kan förmedla allmän religionskunskap och kristendomskunskap. Och det kan vara bra och nyttigt på många sätt. Men fullständigt otillräckligt för att utbilda präster, pastorer och andra arbetare i Guds rike. När ett samfund rör sig bort från väckelse, Gudsuppenbarelse och en levande Bibelundervisning – beror det nog på att ett annat paradigm har tagit över pastors- och prästutbildningen.

3. Det farliga med upplysningstänkandet är dess högmod och exklusivitet. Sekulära universitet och dess metoder anses vara en överlägsen kunskapskälla. Men Europa kryllade av universitet långt före franska revolutionen och framstående forskare fanns vid olika katolska utbildningsinstitutioner och kloster. Att det skulle vara finare att läsa teologi – religionsvetenskap, vid ett sekulärt universitet, med en icke-konfessionell utgångspunkt, är exempel på en sådan arrogant och övermodig inställning.

4. Det blir också ett falskt budskap. Sekulära universitet uppfattas som rationella, sakliga, objektiva – kontra tro, konfession som ska stå för något mindre rationellt. Upplysningstänkandet och moderniteten bygger lika mycket på tro och spektakulära utgångspunkter som andra livsåskådningar. Ett strikt objektivt tänkande är inte möjligt. Hjärnan måste programmeras med någon form av koncept för att kunna arbeta rationellt. Vad den programmeras med, är den avgörande frågan. Att bli kristen är inte bara att allmänt få en tro, och uppleva en omvändelse och pånyttfödelse. Det handlar om ett förvandlat sinne – ett förändrat tänkesätt, en ny världsbild – ett nytt paradigm. Det behöver vara grunden för all pastors- och prästutbildning.

5. Vad jag kan se har den svenska universitetsteologin, och med dess avgreningar i frikyrkoutbildningarna, i stor utsträckning formats utifrån upplysningsparadigmet. Man kan studera om kristen tro, om Bibeln, om religion. Upplysningsparadigmet leder till en intellektualisering och en kritisk distans till forskningsobjektet. Att nalkas Bibeln utifrån ett kritiskt och inbillat förutsättningslöst förhållningssätt, t.ex. det är upplysningstänkande och modernitet, inte ett kristet synsätt. En kristen nalkas Bibeln för att lära känna Gud, höra Guds röst och förstå Guds vilja. Processen att förstå Bibeln innefattar självklart att man brottas med Bibeltexterna, men för att finna förståelse för att jag ska kunna göra allt det som Jesus har befallt sina lärjungar att göra. Inte för att jag ska ställa mig själv som domare över Bibeln.

6. Den tidiga frikyrkorörelsen och pingströrelsen upptäckte på ett tidigt stadium skillnaden mellan en kristen livsåskådning och sekulära universiteten. Det ledde i vissa fall till att antiintellektualismen bredde ut sig i missionshusen och kyrkorna. Det skapades felaktiga motsättningar mellan att vara intellektuell och välutbildad och kristen. Att dra sig undan och utveckla sektbeteende blev en lösning i vissa fall. Det blev helt fel lösning. Vårt förstånd är skapat av Gud. Det handlar bara om att se skillnaderna mellan de olika paradigmen. Det är inte upplysningstänkandet och den sekulära världsbilden som är det styrande för mig som kristen, Kristus är Herre, Guds rike är min nationalitet och tillhörighet, och Guds ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Den kristna intellektuella utmaningen är att kritiskt granska det sekulära samhället och upplysningstänkandet, inklusive postmodernismen, och utveckla och försvara en kristen alternativ världsbild. Som varken är vidskeplig eller oförnuftig. Det går ännu bättre att driva akademi och akademiska studier med en kristen världsbild som utgångspunkt.

7. Vi lever i världen, inte av världen. Som kristen har vi en annan världsbild, ett annat tänkande. Vårt arbete och liv här i världen medför att vi får arbeta inom de ramar som gäller inom olika forskningsdiscipliner. Kristen tro ger grund för etik, helhetsförståelse, och en grund för själva vetandet. Men mycket av forskning är partikulär, begränsad, gäller specifika avgränsade områden – som inte alls innebär någon motsättning för en troende människa – i de flesta fall.

8. Upplysningstänkandet och moderniteten ligger också bakom den etiska relativisering som på vissa områden drabbat västvärlden, inte minst när det gäller samlevnads- och familjefrågor och frågor som gäller liv och död och människovärde. En sekulär teologi bedriver etiken delvis som sociologi, man utgår från hur folk lever, och hur de tycker. En kristen utgår från vad som är Guds vilja, och att lära känna Guds vilja. En del kristna samlevnadsdebatter, krockar på ett djupare plan. Det är helt olika världsbilder som möts, och som är oförenliga. Vissa kristna debatter handlar egentligen om avgrundsdjupa motsättningar, som få är medvetna om.

9. Vad ska vi då göra? Vi behöver vända åter till en tydlig konfessionell pastors- och prästutbildning. Det räcker inte bara med att ta bort statsbidragen, hela systemet behöver ses över. Sedan kan säkert en del kurser ändå drivas inom ramen för vanliga universitetssystemet. Även konfessionell teologi behöver inkludera goda kunskaper i religionssociologi, religionskunskap,  Bibeln och omvärldskunskap, Bibelns grundspråk etc. Men ämnen som systematisk teologi, lärjungaformande övningar, Bibelexegetiken – behöver drivas från en tydlig konfessionell utgångspunkt. Vissa pastors- och prästutbildningar i Sverige eftersträvar att drivas på ett konfessionellt sätt. Det är naturligtvis utmärkt.

10. Den teologiska utbildningen behöver också breddas och fördjupa det andliga innehållet. Det behöver vara en utbildningsmodell som fostrar fram bedjande, passsionerade, profeterande personer som har en bra utrustning för att presentera evangeliet i Andens kraft för vår tids människor, och som har tränats och fostrats i att leva i och praktisera de kristna dygderna. Det är viktigare än att kunna citera ett antal akademiska teologer.

11. Det diskuteras ofta om kristna kyrkans kris i Sverige. Det är märkligt att dessa diskussioner förs utan några utvärderande och kritiska reflektioner över hur vi utbildar våra pastorer och präster.

12. Jag har läst ganska mycket texter av akademiska teologer. Jag tvivlar på att aposteln Petrus, som var en enkel fiskare från början, skulle begripa särskilt mycket av dessa texter. Varken Carl-Olof Rosenius, Lewi Pethrus eller John Ongman skulle ha behörighet att undervisa på de flesta av dagens teologiska utbildningar i Sverige. I vilken utsträckning har akademiska teologin fört fram nya metoder, strategier, tankar – som har fört med sig förnyelse och utveckling av den lokala kristna församlingen? Jag har väldigt svårt att komma på bra exempel – men det kanske bottnar i mina bristnande kunskaper? Det är ytterst sällan jag läser något i akademisk teologi, som jag har praktisk nytta av som pastor – teologin intellektualiserar ofta frågorna på ett sätt så att det hamnar för långt bort från vanlig församlingspraxis. Tycker att den akademiska teologin lite mer borde ägna sig åt självkritisk utvärdering. Men det är inte svart-vitt. Läste nyligen med behållning Joel Halldorfs avhandling om Emil Gustavsson. Björn Cedersjös religionssociologiska avhandling ger också bra kunskaper. Min medarbetare Lars-Göran Sundbergs forskning i pastoralpsykologi (dock skriven i konfessionell miljö i USA), rörs sig inom områden där det finns en direkt koppling till församlingspraxis. Det går att ge en hel del sådana positiva exempel.

13. Förr var det mycket mer vattentäta skott mellan universitetsteologin och frikyrkliga pastorsutbildningar. Men så är det inte längre. Det beror bl.a. på det ökade kravet på disputerade lärare vid frikyrkliga utbildningarna. Det medför att lärarna vid frikyrkliga utbildningarna i stor utsträckning har utbildats vid statliga universitetsteologin. Studenterna rör sig också mer mellan olika studiemiljöer. Det har skapat betydligt mer flytande gränser mellan konfessionella utbildningsinstanser och sekulära utbildningar. Detta behöver problematiseras och diskuteras.