Några korta funderingar. Ibland känns det som om du beskriver upplysningen som något helt nytt och främmande som plöttslig uppkommer. I själva verket finns det ju en kontinuitet i det mesta som exploderar då. Samma sak gäller det moderna projektets filosofiska grund. Ta Descartes ”cogito, dum dubito, ergo sum”, det erkänns ju som ett tydligt eko av Augustinus’ ”si fallor, sum” ”om jag tar miste, finns jag till”. Likaså finns det tydliga rötter till reformationens frigörande från påve till varje individ som biblisk uttolkare i ett allmänt prästadömme, renässansens upphöjande av människan och framförallt givetvis den koperniskanska vändningen i astronomin. Att beskriva detta månghyndraåriga historiska skede som något där kärnan är att vända sig mot den kristna sanningen är väldigt tveksamt. Både det man gjorde uppror mot, och en hel del av det som användes i upproret, hade bibliska/kristna argument. Jag har dessutom väldigt svårt att se en frikyrka med sitt fokus på individens omvändelse och tolkningsrätt gentimot all annan auktoritet som möjlig utan den moderna världsbild du går till sådan strid emot. Upplsysningen frigjorde inte människan från tron utan också oss kristna från maktfullkomliga auktoriteter. Vi i frikyrkan har nog tvärt om en hel del att tacka upplysningen för.

Västvärldens två mest betydelsefulla böcker är Bibeln och Encyklopedin (uppslagsverk).
I Bibeln är all tro sammanställd. I Encyklopedin samlas allt vetande. Dessa två böcker har format våra olika världsbilder.

Enligt Språktidningen är den vanligaste meningen i svenska språket ”Jag vet inte”.

Det första steget från ”jag vet inte” till ”jag vet” kan inte vara Bibeln, eftersom där är målet att tro, inte veta. Det enda alternativ som återstår är alltså uppslagsböcker. 

Men världsbilder handlar egentligen mest om människosyn, och mellan Bibeln och Encyklopedin öppnar sig en avgrund:
— Kristna lär oss att ”Om du inte älskar vår Gud kommer du att plågas så svårt att du önskar att du aldrig blivit född!”
— Encyklopedins författare söker (med förståndets och vetenskapens hjälp) skapa en sammanhängande konkret världsbild.

— Kristna lär oss att människan är ond och förtappad, oförmögen att ta hand om sig själv.
— Upplysningen filosofer ser optimistiskt på människan som en rationell varelse, förmögen att ta eget ansvar.

Vi vet hur världen var beskaffad när kyrkans världsbild dominerade. Den människosynen förskräcker. Denna världsbild vill Stefan Swärd återinföra.

Kampen står alltså mellan olika människosyn i två böcker: i en andas optimism och framtidstro, i den andra är slutet nära.

Personligen har jag tagit de första stegen från kristen tro till att veta. Och idag ”vet jag så väl” att verkligheten är så oändligt mycket större än kristendom.
I denna verklighet kan mycket väl en kärleksfull Gud rymmas, men inte kristendomens Gud som bara klagar på oss vanliga människor.

Kärlek är bara ett ord. Älska är en handling. Vem som helst kan tro på kärleken men inte många är beredda att älska.

Det handlar inte om att tro utan att älska!

 Ja, en tro utan handling är väl död. Kärlek utan handling är också död, det är väl därför som jag fick smaka på kärlek först när Fadern med sin kärlek gjorde allting nytt i mitt liv. Med betoning på gjorde/handlade.
Tidigare var orden ”Gud är kärlek” ett direkt hån. Nu förstår jag att Han är kärlek efter allting som Han gjorde mig bortom all egenkonstruerad kristendom.
Älskar dig, men vi får väl ta det lite försiktigt så att det inte går med oss som med din yuccapalm.

Stefan Swärd, hur vet du att det inte är en saga? Kan du bevisa det