Jag ser fram emot nästa helg i Uppsala då jag och pingstpastorn i Uppsala, Dan Salomonsson, ska ha ett så kallat mini campus hos Skandinaviska Teologiska högskolan över temat ”Tjänstegåvors karaktär och integritet”. Jag kommer att tala under fredagskvällen och lördag förmiddag och ta upp om ämnet tjänstegåvor och karaktär. Man måste anmäla sig för att vara närvarande på plats, man kan också vara med via zoom. Man går in på hemsidan för Skandinaviska Teologiska högskolan och klickar på fliken kalender så kommer programmet och anmälningslänk fram. www.teol.se är adressen.

Det är en laddad fråga i hela globala kristenheten. Jag tänker på världsberömda aktuella exempel som Brian Houston och Bill Hybels, och inom Evangeliska Frikyrkan har det varit en viss svajighet på detta område. Ledare är inte fullkomliga och perfekta men vilka synder och karaktärsbrister medför att ledare måste avgå? Hur ska pastorn som syndar kunna komma tillbaka? Hur kan man undvika ledarkriser som gör att framstående pastorer och predikanter tvingas avgå? Jag vill också ta upp och granska och gå igenom karaktärsbrister som kanske inte är fullt så synliga men långsiktigt kan vara förödande, jag tänker till exempel på bekräftelsebehov, självhävdelse och hämndbegär som döljs under fromma fasader.

Jag kommer att ge en biblisk grund för att jobba med karaktärsfrågorna, både i samfund och rörelser, men också på församlingsnivå och också för den enskilde ledaren. Alla ledare, predikanter och tjänstegåvor har ”blind spots”, brister och karaktärsofullkomligheter som man själv inte är medveten om.

Jag drabbades av hjärtproblem när jag senast framförde något tal i en kyrka, vid Folkungakyrkans församlingsmöte 29 janari. Det här blir första gången efter denna händelse, så jag ber till Jesus om att det ska gå bra.

Så här skrev Paulus i första brevet till Timoteus:  Om någon gärna vill ha en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. 2 En församlingsledare✱ måste vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. 3 Han får inte missbruka vin eller vara våldsam, utan ska vara vänlig, fridsam och fri från pengabegär. 4 Han ska ta väl hand om sin familj och se till att barnen lyder och visar all respekt.✱ 5 Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? 6 Han får inte vara nyomvänd så att han blir högmodig och faller under djävulens dom✱. 7 Han måste också ha gott anseende bland de utomstående, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.

Bara denna bibeltext ger mycket bra vägledning, vi har också många andra bra bibeltexter i detta ämne, att utgå ifrån.

Dan Olofsson är en framgångsrik företagare i Sverige. Han är också en aktiv debattör. Dessutom är han son till en pastor inom Helgelseförbundet, nuvarande Evangeliska Frikyrkan. Jag minns att jag pratat med hans far på telefon vid något tillfälle för en hel del år sedan. Om jag minns rätt hette pappan Bror Olofsson.

Tycker att det finns en poäng i den debattartikel Dan har skrivit idag i Dagens Industri. Vår yttrandefrihet måste inte nödvändigtvis innehålla rätten att bränna religiösa skrifter. Förr hade vi ju en hädelseparagraf i svensk lagstiftning som bromsade överdrifter på detta område. Dan Olofsson menar att vi bör ha samma lagstiftning som Finland. Frågan är idag symbolisk, det mest skrivna ordet är idag digitalt, när man bränner papper så är det bara papper som förbränns. Boken i sig finns ju kvar. Metoden att bränna skrifter körde nazisterna med när de grep makten i Tyskland 1933.

Här är Dan Olofssons text:

Att bränna böcker är ett otyg mot det fria ordet och kulturen. Nazisterna anordnade på trettiotalet bokbål eftersom de ansåg att vissa böcker vilseledde folket. Bättre då att böckerna inte fanns.

Nu finns andra typer av bokbål. Att bränna exempelvis koranen upplevs som mycket kränkande av många muslimer, samtidigt som åtgärden som sådan inte tillför något av värde.

Ett civiliserat samhälle bygger på att vi respekterar varandras olikheter. Alltså gäller det att hitta en rimlig balans mellan vårt intresse av yttrandefrihet och vårt intresse av att inte kränka andra människor.

Att driva yttrandefriheten så långt att det är fritt att djupt kränka andra människors tro är inte en rimlig balans.

Finland, som ofta har en mer pragmatisk och jordnära syn än Sverige, har en lagstiftning där man kan bli fälld för att bränna en bibel, koran eller torah eftersom det är ett brott mot trosfriden. En sådan lagstiftning har inte Sverige. Det Sverige tillåter, tillåter således inte Finland.

När nu Turkiets president Recep Erdogan säger att så länge Sverige tillåter koranbränning, kommer inte Turkiet att godkänna en svensk Natoansökan. Detta ger Natomotståndare, Rysslandsvänner med flera ett enkelt verktyg för att stoppa ett svenskt Natointräde. Fortsätt bara att bränn koranen så kommer inte Sverige in i Nato. Enskilda vettvillingar likt Rasmus Paludan kan på detta sätt avgöra vår tids kanske viktigaste fråga enbart med den enkla åtgärden att fortsätta att bränna koranen.

Regeringen kan inte så långt jag kan bedöma stoppa detta med gällande lagstiftning. Polisen tycker jag borde kunna göra det, med hänvisning till samhällsskadan eller till annat gott skäl.

I ett läge när Ryssland driver ett brutalt anfallskrig i vårt närområde och samtidigt vill att mindre länder i Rysslands närområde, inklusive Sverige, ska underställas Rysslands säkerhetsintressen, så är det ett starkt svenskt intresse att vi kommer med i demokratiernas försvarssamarbete Nato.

I detta läge måste vi ställa oss frågan: Vad är viktigast för Sverige? Är det att vi kommer med i Nato eller är det att det att det är fritt fram att bränna heliga skrifter och därmed djupt kränka andra?

Vägs dessa intressen mot varandra är det för det stora flertalet en självklarhet att vi ska prioritera Nato och inte friheten att få bränna exempelvis koraner.

Det var Finlands ställningstagande som var avgörande för att få en snabb Natoprocess i Sverige för ett knappt år sedan. Regeringen bör nu omgående ta initiativ till en ny lagstiftning liknande den i Finland som gör det straffbart att bränna eller på annat sätt kränka heliga skrifter och därmed åter följa Finland i en avgörande fråga.

Vi kan inte ha en situation där Danmark, Norge, Finland, Estland. Lettland och Litauen är med i Nato men inte landet Sverige som finns i dessa länders mitt.  Detta samtidigt som Ryssland utgör ett stort hot mot alla dessa länder.

Det är vettlöst att vettvillingar ska få avgöra nationella ödesfrågor. Ta bort verktyget att bränna exempelvis koraner ur händerna på vettvillingarna.

Dan Olofsson
Entreprenör

I söndags eftermiddag hade vi ett viktigt församlingsmöte i Folkungakyrkan då frågan om församlingsföreståndartjänsten togs upp. Det blev en intensiv diskussion med många som yttrade sig. Jag gjorde också ett inlägg. Medan jag talade till församlingen fick jag dock kraftiga känningar i hjärtat, jag tuppade nästan av och fick avsluta talet och sätta mig. Emma Henriksson, en av församlingsmedlemmarna ringde efter en ambulans. De kom snabbt och hämtade mig och jag kördes till St Göran.

Har legat inne där i ett dygn för intensiv hjärtundersökning. Slutsatsen efter undersökningarna var det glädjande beskedet att jag fortfarande har ett helt friskt hjärta. Det jag hade drabbats av var ett akut och snabbt blodtrycksfall, något jag även har känt av vid andra tillfällen. Det kan bland annat vara stressrelaterat.

Så mitt på dagen idag lämnade jag St Görans sjukhus, utskriven, och tacksam för nåden med hälsa och friskt hjärta. Den saliga hädanfärden och befordran till härligheten får vänta ytterligare ett tag. Eftersom jag ätit blodtrycksmedicin i över 30 år så är detta med ett helt friskt hjärta inte självklart i mitt fall.

Men återigen tackar jag Jesus för de duktiga läkarna och sjukvårdspersonalen på St Görans sjukhus. Jag var ju där senast på akuten i mitten av december, då jag drabbades av hjärnskakning efter ett fall.

Den första som hörde av sig i svenska kristenheten när jag hamnade på akuten var Sebbe, alltså Sebastian Stakset. Han är snabbfotad, väldigt snabbfotad.

Under fredagskvällen var första kampanjmötet i Eskilstuna i ”Hopp för Sverige”. Arenan rymmer 4000 personer och denna första kväll, en fredagskväll är min bedömning att det var i varje fall 2500 personer i lokalen. Jag skulle tro att det blir betydligt fler lördag kväll, kanske fullsatt. Det som imponerade mest var, att enligt min bedömning att det det väldigt många vanliga tonåringar från Eskilstuna som kom med. Inte bara en massa kyrkfolk som det tyvärr kan vara på de flesta kristna konferenser och kampanjer.

Första delen av kvällen var inte alls upplagt som en gudstjänst. Den var en hip-hop-konsert där det varvades mellan videos med Sebastian och live-låtar med Sebastian. Betz vittnesbörd lades in mellan låtarna. Sedan började Sebastians predikan. Första delen var mest i föredragsform, berättade om erfarenheterna från hans gamla liv, traumat med psykisk ohälsa, otrygghet, hopplöshet, självmordsförsök, drogmissbruk och mordförsök.

Sedan ökade tempot i predikan. Sebastian började tala om sin frälsning. Om att bli ett Guds barn. Om att Gud älskar oss. Det finns inte några hopplösa fall. Predikan avslutades i klassisk evangeliststil med inbjudan till frälsning och förbön. Det som då hände var unikt. Tonåringarna strömmade fram. Jag tror att det var över 100 stycken som gensvarade på frälsningsinbjudan. Lång tid ägnades åt förbön för dem som kom fram, tid gavs för att skriva kontaktkort, och de fick biblar och en bok med sig hem. Församlingarna i Eskilstuna har genomfört en intensiv planering för att kunna följa upp dessa, med en rad aktiviteter som de kan bjudas in till närmaste veckan. Kan man klara av att slussa in alla dessa ungdomar i församlingarna så innebär det ett andligt genombrott i Eskilstuna.

Jag har väldigt svårt för att gråta. Jag minns inte när jag grät senast. När jag såg tonåringarna strömma fram i stora skaror på Sebastians frälsningsinbjudan, då grät jag. Jag tror inte att jag under hela mitt 68-åriga kristna liv har upplevt något liknande.

I samband med förbönen blev det mer något som liknade en gudstjänst. Josefina Gniste med team ledde de nyfrälsta och hela församlingen i en rad lovsånger och det var härligt att se de som fick förbön för frälsning lyfta sina händer och haka på i lovsångerna.

Detta var bara första kvällen. Kampanjen håller på fram till söndag eftermiddag. Jag kan tyvärr inte vara med mer, då jag har åtaganden i Stockholm under helgen.

Det som nu händer i Eskilstuna kan skapa tro för hela svenska kristenheten. Att det går att bjuda in många till kyrkan. Att det är möjligt att få med många tonåringar till kyrkan. Och att det är möjligt att se många komma till tro. Det blir mycket spännande att följa sammanfattningen och utvärderingen från denna helg i Eskilstuna.

 

Här följer en rapport från Det finns hopp i Eskilstuna. Kampanjen börjar i kväll men vi har haft ett antal förmöten i går och under dagen idag.

I går kväll samlades alla som ska hjälpa till med kampanjen i Pingstkyrkan i Eskilstuna. Det var en lyftande och inspirerande samling. Det var mäktigt att se den stora pingstkyrkan i Eskilstuna nästan fullsatt en torsdagskväll. Så många är med och hjälper till i kampanjen. Sebastian höll en inledning. Hälsningar från Severin och Weichbrodt i predikantteamet. Pastorsparet Hasselgren i Pingstkyrkan visar på ett mycket bra ledarskap. Tydlig ledning, fast hand men ändå mycket välkomnande och inkluderande. Kampanjen har organiserats utmärkt lokalt med ett stort antal team som ansvarar för olika delområden. En enormt stark bön och lovsång präglade kvällen. Det finns stor tro och förväntan i luften.

Pingströrelsen, trosrörelsen, Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan och Frälsningsarmén är med i kampanjen så det finns en bra ekumenisk bredd. Tyvärr är inte Svenska kyrkan med även om man har försökt få med dem.

Jag hör till dem som är övertygad om att ska vi få en ny genomgripande folkväckelse i Sverige måste Svenska kyrkan också vara inneslutna, deras kontaktytor mot svenska folket är oslagbara.

Idag hade vi ett möte med civilsamhälle och kyrkor och kommun. Sebastian höll ett mycket fint föredrag om hur vi kan skapa hopp för dem som lever i utanförskap. Initierade samtal följde tillsammans med dem som jobbar med utanförskapsområden och sociala utsattheten, skjutningar och hot är ett akut problem i Eskilstuna som förvärrats senaste året.

Det är kul att gå omkring på Eskilstunas gator med Sebastian Stakset. Varenda grabb och yngre man i Eskilstuna med icke-svensk bakgrund, alla vet vem Sebbe är och älskar honom. Han får ta selfies på löpande band med dessa. Mig är det ingen som vill ta en selfie med, Herrens gåvor fördelas på olika sätt.

Jag har upplevt profetiskt senaste månaden att kampanjen i Eskilstuna är viktig på nationell nivå. En genombrott här kommer att skapa tro och förhoppningar på många andra platser att en förändring är möjlig och att det är möjligt att samla många människor för kristna möten. Och att vi kan nå fram till de som lever i utanförskap med evangeliet om Jesus, som kan frälsa, befria och förvandla människor. Har känt en intensiv andlig kamp hela januari inför denna kampanj, men nu känns det att det är seger. Väckelseluften vibrerar över staden, Herrens Ande vilar över Eskilstunaån, de gamla Munktells industrikvarteren, sextiotalshöghusen och Stiga Sports Arenan som ligger precis vid det gamla industriområdet.

 

Nu åker jag strax till Eskilstuna och förmöten för kampanjen Det finns hopp. Vi ska hålla till på STIGA Sports Arena. Jag ber om ett genombrott för Guds rike och att många människor ska få möta Jesus.

STIGA Sports Arena

Den gamle kommunisten och ateisten Torbjörn Tännsjö går till storms mot religioner och kristendomen i synnerhet på DN debatt. Tännsjö har ju varit filosofiprofessor i många år och varit något av en hovfilosof i det sekulära Sverige.

Vid ett tillfälle publicerade Svenska Dagbladet en artikel av Tännsjö och ringde mig innan, och ville att jag skulle skriva ett svaromål som kunde publiceras samtidigt. En ganska ovanlig åtgärd.

Nu i januari har han publicerat två artiklar där han menar att religioner är farliga konspirationsteorier som bygger på osannolika antaganden.

Skrev ett genmäle till Dagens Nyheter som de inte publicerade med motiveringen att det var för långt. Min gode vän Jacob Rudenstrand från Svenska Evangeliska Alliansen fick dock ett genmäle publicerat.

Har dock skrivit om genmälet till DN och publicerar det nu som krönika i Dagen, som man hittar här. Jag hoppas texten inte är låst.

Jag har aldrig träffat Torbjörn Tännsjö eller pratat med honom. Bara sett honom på TV och läst artiklar av honom. En liten kuriositet – när jag och min familj skulle flytta in till Stockholms innerstad 2005 från Haninge i söder, tittade vi på ett antal lägenheter i innerstan. Vår huvudambition var att hamna på Södermalm. En av lägenheterna vi tittade på var Torbjörn Tännsjö, vid Södra station på Södermalm. Det blev dock inget bud på den lägenheten.

Det finns en gammal klassisk väckelsesång, mer än 100 år gammal, som jag tycker att de moderna lovsångsledarna borde plocka upp igen, ”Victory in Jesus”, Det är seger i Jesus. Vi sjöng den sången i Viktoriasalen på Tunnelgatan, Maranata, på sextiotalet, nuvarande Olof Palmes gata. Jag tipsade en av lovsångsledarna i Folkungakyrkan om denna härliga väckelsesång, och jag blev så lycklig när de sjöng och spelade den idag i Folkungakyrkan i Stockholm.

Här presenteras den i Guy Penrods tappning, https://www.youtube.com/watch?v=D3xlq2L0hcs

Nu förbereds det för fullt för kampanjen Det finns hopp – Sörmland, som ska hållas på Stiga Arena i Eskilstuna 27-29 januari. Det är Sebastian Stakset och hans organisation Heart of Evangelism som ordnar detta i samarbete med ett antal lokala församlingar i Sörmland, där Pingstkyrkan Eskilstuna fungerar som samordnare. Här är länken till hemsidan med ytterligare information.

Jag har en stark profetisk känsla att den här kampanjen är viktig. För många församlingar har det gått trögt att komma igång efter pandemin. Ett andligt genombrott i Eskilstuna får betydelse för hela svenska kristenheten och visar att det är möjligt att samla många människor och nå ut med evangeliet till stora skaror. Eskilstuna har haft mest skjutningar i Sverige senaste året i förhållande till per capita, och i Staksets kampanjer är stökiga områden och kriminella gäng en särskild målgrupp. Seger och genombrott i Eskilstuna kommer att stärka tron för många församlingar.

Jag tror att detta kan bli en rejäl andlig konfrontation som kan ta sig olika uttryck, jag vet att församlingar i Eskilstuna ägnar sig särskilt åt bön veckorna före kampanjen och åt förberedande evangelisation. Det är helt rätt. ”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.” Så skriver Paulus i brevet till Efesierna, kap. 6:12.

Tänk på kampanjen i Eskilstuna i dina böner. Den är viktig för Sverige.

 

Vi behöver yrväder i svensk kristenhet. Som kanske är oförutsägbara, spontana, innovativa, tänker utanför boxen, som kanske inte alltid har samma uppfattning som alla andra, och som kanske tänker lite annorlunda i vissa frågor. Ofta handlar det om personer som är mycket kommunikativa, kanske för kommunikativa för stelbenta byråkrater. Det finns gott om byråkrater även i den kyrkliga och frikyrkliga världen.

Jag blir påmind om detta när diskussionerna går heta om att pingstpastorn Josef Barkenbom har fått sparken. Jag vill inte lägga mig i pingströrelsens beslutsprocesser i denna sak. Jag vill bara diskutera frågan från ett mer övergripande allmänkyrkligt perspektiv. Uppenbart är att Barkenbom har varit ett yrväder, gjort en hel del nytta men också skapat rabalder och oro med sin rättframa framtoning, sin kommunikativa förmåga och tydliga ställningstaganden i känsliga frågor.

Vi behöver inte maktmänniskor i frikyrkligheten, de borde vara någon annanstans. De som vill likrikta, få tyst på obekväma röster, de som vill att alla ska stöpas i samma form, den form som maktmänniskan gillar. Maktmänniskan präglas av att man får en utskällning om man för fram någon form av kritiska synpunkter. Sådana personer behöver bort från alla piedestaler. Lite lagom med byråkrater är inte fel, som skapar ordning och reda och fungerande strukturer och beslutsprocesser. Men om byråkraterna ska styra över församlingar och samfund, blir det bara stagnation, och alltsammans blir väldigt tråkigt.

Vi behöver dock yrväder i frikyrkligheten och i övriga kyrkligheten också. De är ibland evangelister, ibland profeter, ibland apostlar. Ibland en mix av flera gåvor. De är sällan herdar eller lärare.

Yrvädren kan vi inte göra strikta anställningsavtal med. Vi kan inte sätta överrockar över dem. Vi kan inte placera in dem i byråkratin, i strikta anställningsfack och samfundsadministrativa tjänster. De är spontana, innovativa, tänker ständigt utanför boxen. De kanske inte heller är färdighelgade, men deras hjärtan brinner, de präglas av kreativitet, lyhördhet för Andens ingivelse och de spontana profetiska tilltalen. De är dessa yrväder som får kyrkan att röra sig framåt, som får saker och ting att hända. Yrvädren är aldrig perfekta, det finns alltid ett antal punkter att kritisera dem för. Ordvalen kanske inte alltid är tillräckligt finslipade. Förankring av utspel sviktar. Karaktären och samarbetsförmågan får kyrkobyråkraterna att utbringa djupa suckar. Men det är de som får kyrkan av leva, skapar glädje och entusiasm. Och som får saker och ting att hända.

Jag gör det bekvämt för mig och pratar om Norge. I norska kristenheten har det funnits riktiga yrväder. Jag tänker närmast på Aril Edvardsen. Den i särklass mest handlingskraftige och duglige norske pingstpredikanten under 70-och 80-talet. Han blev bannlyst av norska pingströrelsen och även den svenska. Nu är han hjälteförklarad och hans bild och namn har till och med funnits med på Norwegians flygplan. Samma sak gäller Aage Samuelsen, det var inte någon i Norge -som samlade så mycket folk vid sina möten under 50 och 60-talet. Men han blev också utkickad. Visst kan man ha synpunkter på hans karaktär, det svajade rejält ibland, han var en konstnärspersonlighet med sina ups and downs. Men ett Herrens yrväder var han. Idag ingår Aage Samuelsen i norska psalmboken.

Vi har haft våra svenska yrväder. Ulf Ekman gled fram som ett yrväder under 80-talet. Algot Niklasson på 50-talet. Karisma var ett yrväder, som tyvärr fick läggas ned. Hillsong är ett annat yrväder som dykt upp på senare år. Och vår egen Sebastian Stakset, yrvädrens yrväder i svensk kristenhet, som tänker fullständigt utanför boxen och tar trosinitiativ som skulle skapa hjärtinfarkt hos alla kyrkobyråkrater. Här vet jag vad jag talar om, har varit engagerad i styrelsen för Heart of Evangelism senaste tre åren. Sebbes ödmjukhet och transparens gör dock att han kan hålla sig på banan. Johannes Amritser har varit ett annat yrväder, så dynamisk i sitt missiontänk och handlingskraft, men uppenbart så kontroversiell.

Jag minns ett riktigt yrväder från min barndom på 60-talet, Målle Lindberg. Han gick utanför boxen så fullständigt att inte ens Maranata orkade med honom. Om jag har fattat saken rätt är han farfars bror till dagens Emilia Lindberg.

Tack Jesus för våra yrväder och heja Josef Barkenbom och alla de andra yrvädren vi har just nu i svensk kristenhet. Ni behövs, ni är nödvändiga. Samtidigt kan inte yrvädren vara löshästar. De behöver också mentorer och stöd av erfarna ledare. Utan ödmjukhet och transparens kör yrvädren i diket, oftast snabbare än någon annan.