Hej igen Stefan.

Så fint att ta del av din läsning av ”Hur kunde det gå så här långt?” och ditt huvudsakligen positiva omdöme. Jag är imponerad av att du tagit dig tid att skriva en så omfattande sammanfattning av dina intryck. Och det känns bra att vi kan mötas i samtal, och att vi kanske t o m närmat oss varandra en del, efter några ”duster” något decennium tillbaka, där vi kanske delvis talade förbi varandra, eller åtminstone hade lite svårt att förstå den andres ståndpunkt. (Samtidigt ska vi förstås inte släta över de skillnader som nog fortfarande finns, och som i bästa fall kan göra samtal spänstigare, och stimulera till fortsatt utforskande av ”längden, bredden och höjden” i vår gemensamma tro och strävan till efterföljelse).

Boken är ju ett ”bricolage”, ett försök att lägga ett pussel med rätt många bitar, för att om möjligt låta en bild träda fram. Jag vet inte om jag riktigt lyckats, delvis därför att jag i stor utsträckning avstått från en riktig sammanfattning av EN tydlig bild. Förhållandet mellan ”nationalistisk högerkristendom”, ”trumpism” (som jag inte uppfattar vara samma sak) och ”evangelikaler” (som i sig inte är något entydigt och lättdefinierat begrepp) är komplext.

Du efterlyser mer ”nyansering” i ett antal avseenden. Och jag skulle förstås ha kunnat lyft fram positiva saker som människor har fått förmedlat från sådana som Derek Prince, Oral Roberts, Demos Shakarian, E.W. Kenyon med flera. Men dels tror jag att det skulle ha gjort texten lite mer uddlös och ”ljummen”, och dels var det ju de faktorer som har haft (i mina ögon) negativa och ”förklarande” konsekvenser som jag var ute efter att identifiera. Och där blev jag under skrivandets gång alltmer övertygad om att de olika pusselbitar jag beskriver i kanske ”onyanserade” termer har varit viktiga.

Du tvivlar på darbyismens/dispentionalismens inflytande bland amerikanska evangelikaler. Där tror jag att du har fel. Det finns enkätundersökningar som bara är ett par år gamla som visar hur utbredd den fortfarande är bland pastorer och ledare. I den kanske första riktiga översikten över dispentionalismens historia (Daniel Hummel, ”The Rise and Fall of Dispensationalism – How the Evangelical Battle Over the End Times Shaped a Nation”) som kom ut våren 2023 konstaterar författaren att dispentionalism förblir “one of America’s most resilient and popular religious traditions”. Det som är intressant är hur denna ”pretribulationistiska pre-millenialistiska” teologi utan intellektuell krock kan kombineras med de drag av ”post-millenialism” som blir alltmer tydliga, inte minst bland de som ser Trump som sänd av Gud, i den s k ”7-Mountain”-rörelsen, och i Peter Wagners böcker om att ”ta kontroll” över olika typer av makter.

Får väl här klämma in att självklart tycker även jag som du att det ”inte är fel” att ”seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället”. Tvärtom skulle vi behöva fler sådana ”seriösa kristna med föredömlig karaktär”. Jag tror faktiskt att det finns flera sådan i Sveriges Riksdag, där jag tror att en av dem är med i samma församling som du: Jakob Forsmed.

Att i en svensk kontext skriva kritiskt om ”evangelikaler och pingstvänner/karismatisk troende” kan ju vara att slå in öppna dörrar, eller rättare sagt riskera att bekräfta cementerade och ytliga fördomar. Jag är glad att du ser att jag försökt och kanske lyckats undvika detta. Den evangelikala delen av kristenheten är ju bred, vilket bland annat har speglats i Lausannerörelsen (med spänningen mellan John Stott-Billy Graham, och mellan nordamerika-”syd”) och även i skillnaden mellan Sverige och USA.

Just kapitlet med titeln ”Svensk högerkristendom – finns den?” är nog det jag är minst nöjd med – framför allt den senare delen som handlar om nutiden. Jag skrev det sent i processen, i en lite stressad känsla av att jag borde få med något kopplat till det svenska sammanhanget. Där skulle jag velat ha mer tid, och jag har lekt med tanken att skriva något mer omfattande just utifrån vårt svenska sammanhang. Vi får se hur det blir med den saken.

Även om ditt namn nämns i det kapitlet så var det inte i avsikt att etikettera dig som ”trumpist”. Men jag konstaterar att du haft ett stort engagemang i några av de frågor som är viktiga för de amerikanska evangelikaler som utgör Trumps kärntrupper, det vill säga: abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin. Och det är väl inte fel uppfattat? (Vad gäller evolutionsteorin – som du ”inte vet så mycket om” – så tangerade vi ju den i en debatt om Adam & Eva för ett antal år sedan, om du minns?). Samtidigt ville jag verkligen betona att du radikalt skiljer dig från dessa kärntrupper i ditt engagemang för klimat, miljö och flyktingar, och att du varit uttalat kritisk mot amerikanska evangelikalers omfamning av Trump och de värderingar (eller snarare brist på dito) som han i övrigt står för. Och jag var noga med att betona att både Stefan Gustavsson och Mats Selander tydligt signalerat avståndstagande från trumpism och högerkristendom.

Du har ju helt rätt i att ”Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn”. Det jag tycker är både intressant och anmärkningsvärt är att detta har blivit en sorts ”Shibolet”-fråga för Trumps evangelikala kärn-trupper, som överskuggar det mesta av evangeliet, inklusive det Jesus säger om ”vadhelst ni har gjort mot en av dina minsta”, där jag har svårt att förstå hur man samtidigt kan försvara ett 8-veckors embryo och sättet att skilja tusentals minderåriga barn från sina föräldrar vid USA:s gräns mot Mexiko.

Även om boken tar sin utgångspunkt i frågan om hur kristna kan stödja Trump, så breddas ju frågan till att handla om ”nationalistisk högerkristendom” i bredare bemärkelse. I det sammanhanget undrar jag om du ändå kan hålla med mig om det jag skriver i kapitlets avslutande stycke: a) att det engagemang som Världen idag och kretsen runt tidningen har i frågor om abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin ”bidrar till att många i det sekulariserade Sverige har svårt att se skillnad mellan svenska och amerikanska evangelikaler”, och b) att för den som vill närmare studera svensk högerkristendom ”finns det knappast något enklare sätt att börja än sätta sig ner och läsa några veckors utgivning av Världen idag”?

Och precis som du – exempelvis i din bloggpost om SD partikongress/årstämma – så är jag oroad över utvecklingen i Sverige. Och särskilt oroad över att det tycks finnas ett stöd för den sorts inskränkta nationalism som SD står för bland evangelikala kristna. Det är möjligt att jag tog i lite för hårt i en debattartikel i Dagen härförleden, men jag har ju tyckt mig se en del av detta i den entusiasm som visats för Per Ewerts bok om ”Landet som glömde Gud”, och en del av de ledartexter han skriver just i Världen idag. Skulle vara intressant att höra dina tankar kring detta.

Jag tror att jag slutar här. Men jag fortsätter gärna samtalet. Och återigen, tack för att du tagit dig tid både för läsning och att skriva ner dina reflektioner.

Vännen Pekka

Pekka Mellergård är en av profilerna inom Evangeliska Frikyrkan, under ett antal år rektor för Örebro missionsskola, också under ett antal år EFK-missionär i KIna. Dessutom till professionen neurokirurg.  Under mina år som EFK-ordförande 2002-2010 hade vi mycket med varandra att göra.

Vi har dessutom samma uppväxtmiljö. Pekka har vuxit upp inom Örebromissionen i en evangelikal-karismatisk miljö med en välkänd ÖM-pastor som far. Göran Carlsson, som jag lyssnade till en hel del under mina år på Betel-Institutet i Orsa 1971-73. Min far var ju också ÖM-pastor under några år på femtiotalet. Och min uppväxt var också evangelikal-karismatisk, dock kanske lite mer extrem än Pekkas, då vi var med i Maranata under en sjuårsperiod.

Jag har dock inte problematiserat och dekonstruerat min uppväxtmiljö lika mycket som Pekka har gjort. Han skriver om att han var nära att tappa tron efter ett besök vid en konferens i den församling jag var verksam vid på sjuttiotalet, Järfälla pingstförsamling, med Kjell Sjöberg som pastor. Jag minns inte den konferensen, då Don Basham var gästpredikant, så jag kan inte kommentera den händelsen. Enligt min erfarenhet var dock Järfälla pingst en mycket positiv miljö under sjuttiotalet där inte minst många ungdomar kom till tro, som sedan blev kristna för livet. Pekka nämner om Don Basham som huvudtalare på konferensen som en del av den så kallade shepherding- discipleship-rörelsen som var på agendan under den senare fasen av karismatiska väckelsen på sjuttiotalet. Det gick till överdrifter, där håller jag med om Pekkas kritik mot detta fenomen, men man bör också nämna att rörelsen ganska hårt utvärderade sig själv på åttiotalet och i stor utsträckning upplöstes. En av huvudkritikerna var Derek Prince som var en av nyckelpersonerna i denna rörelse.

Trots olika nivåer i att dekonstruera uppväxtmiljöerna, tycks vi ändå ha hamnat i ganska lika livsförlopp i ungefär samma kristna rörelser och engagemang så summa summarum tycks inte skillnaderna inte blivit så stora.

Pekka har alltså under 2023 kommit ut med den intressanta boken med titeln ”Hur kunde det gå så här långt?”. Pekka är en reflekterande och läsande person, som försöker förstå trenderna i kristenheten. Boken visar på en mycket god beläsenhet i kristen samtidslitteratur, och även kyrkohistoriskt.

Bokens frågeställning är hur det kan vara möjligt att kristna människor kan ge ett uttalat stöd till Donald Trump, och vilken jordmån som skapat dessa förutsättningar. De som läser vad jag skriver vet att jag sedan 2016 har ställt exakt samma fråga. Pekka gräver djupt för att försöka hitta ett svar på frågan. Lyckas han i boken ge ett svar på frågan?

Jag kan inte fullt ut bedöma den saken, men ska försöka kommentera hans tankegångar. Detta blir nog lite spretigt, boken har ett omfattande innehåll så det är svårt att ge rättvisa åt hela det tankegods som läggs fram.

Pekka ställer frågan hur kristna kan stödja en person med ett flertal konkurser bakom sig, flera tusen juridiska tvister, ett skamlöst skattesmitande och ett utnyttjande av en skattebefriad välgörenhetsorganisation för egen vinning. Dessutom inne på sitt tredje äktenskap, med en vana att kliva in i omklädningsrummen i miss Universum-tävlingar och anser sig ha rätt att tafsa på kvinnor.

Jag skulle nog vilja påstå att det är ännu värre än så.

Eftersom jag har plågat mig med att läsa Trumps tweets under fyra år (de tweets som inte längre finns tillgängliga då Trump blev avstängd från twitter 2020), under hans presidentperiod kan jag göra Pekkas lista mycket längre. En person som notoriskt svär och förbannar, notoriskt ljuger, notoriskt hyllar personer som är helt lojala med honom men notoriskt förbannar och förtalar allt och alla som inte håller med honom, kritiserar honom, tar avstånd från honom eller inte lyder honom. En läsning av hans tweets visar att Trump är extremt postmodern, det existerar inte några objektiva fakta eller objektiv sanning för honom, det enda som existerar är påståenden som gynnar hans intressen – dessa påståenden är bra, eller påståenden som inte gynnar hans intressen, vilket inte är bra.

Som vilken fascistisk diktator som helst. Hans förhållande till kristenheten måste förstås utifrån dessa ideologiska drag hos Trump.

Hur kan kristna se upp till och stödja en sådan person, Pekka ställer frågan, och jag har ställt frågan många gånger sedan 2016.

Pekkas bok är i stor utsträckning referat av olika böcker han har läst och som belyser hans frågeställning. Inte så mycket av egna ställningstaganden eller åsikter, utan mer ett försök till idéanalys och att spåra idéutvecklingen i kristenheten.

Pekka visar i första kapitlet på hur Trump ändrade sitt språk 2016 för att få med sig evangelikala väljare,  började använda religiösa ord och referenser till Gud. Min tweet-läsning visar dock att språkförändringen inte är konsekvent. Vid spontana kommentarer vällde förbannelserna och svordomarna fram som en mäktig flod. Det verkar som om Trumps alla kristna anhängare har missat detta faktum.

Kapitel 2 är mycket intressant och diskuterar begreppet evangelikal ur ett kyrkohistoriskt perspektiv. Rötterna i 1700-talets väckelserörelser betonas som evangelikalismens vagga. Pekka visar på att stödet till Trump finns både bland många klassiska evangelikaler och moderna karismatiker. Pekka pekar på den sociala radikalitet som präglar den tidiga evangelikalismen från 1700- och 1800-talet, bland annat var man spjutspetsar i kampen mot slaveriet. Väckelseprofilen Charles Finney var mycket socialradikal i sin framtoning. Mellergård pekar dock på att evangelikala rörelsen är hetoregen. Inom Lausannerörelsen till exempel hittar man inte de tankegångar som präglar amerikansk Trumpism.

Min bedömning är också att stödet till Trump är ganska fragmenterat bland dagens amerikanska evangelikaler och karismatiker. Den politiska polariseringen medför till exempel att i många amerikanska megakyrkor är det förbjudet att diskutera partipolitik i församlingsmiljön. Många kristna evangelikaler röstar också av vana på Republikanerna utan att därför vara några större Trumpanhängare. Pekka nyanserar här bilden och jag tror den kan nyanseras ytterligare.

Kapitel 3 handlar om vägen till Trump. Moral majority och Jerry Falwell diskuteras, liksom LaHaye och Pat Robertson. Tesen drivs att dessa banat vägen för Trump, att den kristna högern har fått den ledare man sökt efter. Även Oral Roberts och Demos Shakarian bidrag till utvecklingen kommenteras. Jag tror att bilden även här behöver nyanseras. Jag tror att Pekka har en poäng i att man kan hitta rötter till moderna Trumpismen hos vissa av dessa personer, alla barn får dock inte slängas ut med badvattnet. Flera av de omnämnda personerna har haft ett genuint kristet engagemang och det är ju bara Pat Robertson som har levt och varit aktiv under Trumperan och där man kan peka på denna direkta koppling att stödja Trumpismen.

Kapitel 4 innehåller en analys av Norman Vincent Peale och dess kopplingar till Trump och Trump-familjen. Man bör dock påpeka att denne Peale uppfattas som en ganska extrem framgångsteolog bland mainstream bland amerikanska evangelikaler, jag uppfattar honom inte heller som helt rumsren bland mainstream bland amerikanska pingstvänner och karismatiker. Men det är intressanta kopplingar som Pekka pekar på här, vissa kyrk-connections har uppenbarligen för Trumpfamiljen förekommit, det är inte bara fernissa med kristen profil.

För min personliga del ser jag Trumpismen som uttryck för avfall inom amerikansk evangelikal och karismatisk kristendom. Dels ett avfall från viktiga moraliska principer. Med de nya normerna kan man i princip acceptera att ledare lever hur som helst. Men också ett avfall från bönens och väckelsens väg, att Gud förvandlar nationer genom bön och väckelse, nu vill man tro istället på en stark mänsklig ledare som ska göra jobbet åt Gud. Jag kanske här tar ut svängarna ännu längre än vad Pekka gör, att Trumpismen är uttryck för en avfällig kristendom. Pekka antyder dock en sådan tankegången i slutkapitlen.

Det är viktigt att inte generalisera här, inte dra alla megakyrkor och evangelikaler över en kam. Pekka bidrar också med nyanseringarna, nämner om att den ledande demokraten Nancy Pelosi var med vid invigningen av Joel Osteens jättekyrka.

Kapitel 6 handlar om konspirationsteorier, falska profeter och Antikrists världsstat. Pekka driver tesen att Trump effektivt främjar och utnyttjar konspirationsteorier. Han hävdar också att kristna företrädare ofta gått i spetsen för att driva konspirationsteorier, Pat Robertson nämns särskilt och hans bok New World Order från 1991. Jag läste boken då, men minns den för fragmentariskt för att kunna bedöma saken, den innehåller dock spekulativa teser om styrningen av världen, så mycket minns jag. Att det finns hemliga nätverk som långsiktigt styr över världen är en konspirationsteori, kan inte beläggas vare sig med statsvetenskap eller seriös politisk journalistik. Mest har konspirationsteorin använts som ett inslag i antisemitismen, det är judar som hemligt styr över världen. Så har alltid nazister tyckt.

Visst har det funnits mycket spekulationer inom kristenheten om antikrist, vilket Mellergård visar på. Att sådana spekulationer används i det nya polariserade politiska klimatet är nog troligt. Personligen anser jag mer att antikrist är mer ett system än en person, och att det är ett system som dominerar i stora delar av världen redan nu. Ryssland, Kina, Iran, Gaza, Saudi-arabien – listan kan göras lång.

Det är dock viktigt även här att komma ihåg att läran om Jesu tillkommelse är en av de klassiska kristna doktrinerna. Bibeln är dock inte solklar över exakt hur detta ska gå till och framförallt när det ska ske. Därför alla dessa spekulationer, men det är inte något nytt för Trumperan, det har funnits i alla tider. Mellergård pekar dock på detta klart och tydligt, att dessa spekulationer har funnits i alla tider.

Kapitel 7 och 8 handlar om Darby och hans syn på Jesu återkomst och uppryckandet, och den kristna sionismen. Intressanta reflektioner av Pekka men jag tror inte att man ska blanda in Trump för mycket i detta. USA är Israelvänligt och det beror på flera orsaker, inte minst att man har en stor och inflytelserik judisk minoritet som övervägande röstar på Demokraterna, inte Trump. Trumps Israelpolitik är enligt amerikansk tradition och Biden driver en liknande linje. Kristen sionism är också en mångfascetterad rörelse, med enligt min  mening många bra inslag, och också spekulativa inslag. Darbys teser har varit ett inslag i modern evangelikalismen, men jag tvivlar på att någon majoritet av dagens amerikanska evangelikaler är Darbyister, trots genomslaget för LaHayes böcker med mera. Min gamla pastor Kjell Sjöberg, tog offentligt avstånd från Darbyismen i slutet av sjuttiotalet, det var vid den tidpunkten ganska radikalt inom pingströrelsen.

Kapitel 9 till 12 pekar ut Francis Schaeffer och Rushdoony som viktiga kristna ideologer som berett marken för Trumpismen. Kapitlen är även här kunniga och välskrivna. Jag delar Pekkas sympatier för Schaeffer. Hans sätt att driva dialog med nutidskulturen i sina tidiga böcker är enligt min mening mästerliga med en mycket intressant apologetik och försvar för kristen tro. Jag håller också med Pekka om att tonläget förändras i Schaeffers senare böcker, även om jag inte minns detaljerna, har läst en del av både Schaeffers tidiga produktion och hans senare. Dialogen med samtidskulturen var i centrum i hans tidigare böcker, hans senare böcker smalnade av och blev mer av en tydlig kamp mot sekulariserad humanism, och bibeltrons försvagning inom evangelikala rörelsen. Rushdoony har jag någon bok av i min bokhylla men har nog inte läst den vad jag kan minnas, kanske bara lite snabbt och översiktligt. Pekka gör en tydlig markering bort från Schaffer i likhet med vad Schaeffers son, Frank har gjort. Jag hänger nog inte helt med i den omsvängningen även om jag ser en poäng i det, kampen mot sekulariserade humanismen har sina poänger, men jag kan inte dela åsikterna när den kampen går över till en renodlad politisk kamp eller blir nästan militant som vissa kristna Trumpister har hamnat i under senare år. Bland annat Rick Joyner, som jag har träffat, och som predikade i den församling jag var pastor i på nittiotalet.

Kristen dominionism  kommenteras i dessa kapitel. Om kristna inflytandet i samhället inom olika områden. Det har också skapat en grogrund för Trumpismen. Det finns poänger här i Mellergårds resonemang. Men även på denna punkt vill jag betona att man inte får dra resonemang för långt. Att seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället kan jag inte se som något fel. Exempel i nutid är Mukweges deltagande i presidentvalet i Kongo, att afrikanska länder får rättfärdiga kristna med god moral som ledare, måste uppfattas som något positivt för både kyrkan och för samhället i stort. Problemet är när kristna charlataner får sådan poster som skämmer ut kyrkan. Och problemet är att strävan efter kristen politisk makt blir ett mål i sig själv och uppfattas som en plan för att kristna samhället. Det var inte så kristna församlingen växte fram i Apostlagärningarna.

Kapitel 13 och 14 handlar om presidentvalet 2020 och frågan om det finns kristen fascism diskuteras. Det är framförallt valfuskteorin som lyfts fram och försöken att underminera grundläggande demokratiska institutioner.

Enligt min mening är detta det allvarligaste i hela detta händelseförlopp. Pekka ställer frågan om kristen fascism existerar, handlar detta om en sådan allvarlig sak?

Man bör komma ihåg att fascismen i regel har varit allierad med kristna kyrkan. Diktatorn Franco i Spanien ville främja kristna arvet. Diktatorn Mussolini som inte var särskilt religiös från början samarbetade med Katolska kyrkan. Hitler utnyttjade att lutherska kyrkan i Tyskland var teologiskt liberal och omvandlade kyrkan till en nazistisk stödtrupp. Dagens fascistiska Ryssland bygger på nära samarbete mellan Putin och ortodoxa kyrkan.

I samband med valet 2020 gick Trumpismen över alla gränser. Valfuskteorin har förkastats av samtliga domstolar i USA, samtliga valmyndigheter i de olika delstaterna och även av personerna i Trumps stab och kabinett som ansvarade för valfrågorna. Det är uppenbart att Trump försökte fuska sig till en valseger. Här passerades gränsen till fascismen enligt min mening när man inte längre respekterar grundläggande samhällsinstitutioner och normer om vad som är sant och falskt, utan vill tillgripa sig makt på helt manipulativa metoder, på liknande sätt som när Hitler blev diktator i Tyskland på trettiotalet.

Att det republikanska partiet inte tar avstånd från dessa tokerier, och att Trumps medtävlare inför presidentvalet inte tar tydligt avstånd visar på ett politiskt system i förfall. Och det visar på en moralisk och intellektuell dekadens. Vissa av Trumps anhängare bland evangelikaler har tagit avstånd från valfuskteorin, bland annat Pat Robertson. Men det har inte gjorts konsekvent och bland annat en profil som Eric Metaxas stöder helt valfuskteorin, vilket Pekka nämner i boken. Det är ett intellektuellt och andligt haveri enligt min mening.

På denna punkt vill jag nog uttrycka mig ännu tydligare än vad Pekka gör i sin bok.

I kapitel 16 tar Pekka upp frågan om svensk högerkristendom finns. Han refererar bland annat till forskarna Joel Halldorf och Magnus Hagevi som betonar att svensk evangelikalism är något helt annorlunda än amerikansk. Han refererar till Tomas Poletti Lundströms artikel i Aftonbladet som argumenterar för en svensk högerkristendom.

Jag håller delvis med Pekka, det finns Trumpisttendenser i svensk kristenhet, men det är svårt att ge tydliga exempel på det. Några namn nämns som även jag har tagit upp i mina skriverier. Världen Idag kan enligt min mening inte entydigt placeras in i detta fack, innehåller en stor bredd av skribenter och olika inslag. Pekkas referens till Carin Stenströms ledare efter presidentvalet kan jag hålla med om. Ledningen för dagens Livets ord med Janne Blom i spetsen kan omöjligt klassas som trumpister och kristen höger enligt min mening.

Här förs resonemang som saknar stringens. Han antyder bland annat att jag är Trumpist för att jag tidigare som ledarskribent hos Världen Idag drivit frågor om abort, homosexualitet, kritik mot evolutionsläran och Israel. Pekka skriver att jag är svåretiketterad, jag skriver om fler frågor än detta.

Även om Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn, har ju detta inte med Trumpismen att göra. Det är frågor som kristna kyrkan har drivit under 2000 år. Evolutionsläran har jag nästan aldrig skrivit om, jag är inte naturvetare, så jag behärskar inte den frågan. Jag tror det blir fel att blanda in kristen skapelsesyn, och hur Gud har skapat världen, i frågor som gäller fascistiska tendenser i amerikanska samhället och kyrkan. Samma sak när det gäller Israelsynen. Kristdemokraterna t.ex. var för fullständigt för abortförbud fram till cirka 1990, en linje man helt har övergivit under Ebba Busch-eran, det är svårt att hävda att KD under Alf Svensson-eran uppvisade trumpist-tendenser.

Även om jag ser poänger i Pekkas resonemang i detta kapitel tycker jag att det är nödvändigt att göra strikta definitioner när man kommer in på konkreta sakfrågor, abortmotstånd och försvar för kristen äktenskapssyn – det är orimligt att se detta som indikatorer på att man är trumpist. Då skulle Katolska kyrkan vara ännu striktare Trumpister än dessa amerikanska evangelikaler som sympatiserar med Trump.

Jag är alltså inte helt lycklig över att mitt namn dyker upp i kapitel 16 men jag kan gärna ha överseende med detta. Pekka skriver också att jag engagerat mig i både flykting- och klimatpolitik, och kritiserat Trump så rimligtvis finns jag en ganska bra bit bort från kristen extremhöger.

Kapitel 18-20 är de avsnitt i boken där jag har skrivit mest utropstecken i kanten. Det finns en annan evangelikalism. Pekka ger intressanta belägg från forskningen om att omvändelsekristendom har varit en viktig påverkansfaktor för demokratirörelser runt om i världen. 1800-talets store väckelsepionjär Charles G Finney var en frontfigur både i kampen mot slaveriet och för ursprungsbefolkningars rättigheter. Finney lyfte även fram kvinnliga predikanter. Arne Rasmussons forskning om hur svenska väckelserörelsen format svenska demokratin poängteras. Pekka visar hur väckelserörelser i marginalen under hela kyrkans historia har haft en påverkan på religionsfriheten och mänskliga rättigheter. Tankegods från Hauerwas och Ellul lyfts fram i dessa kapitel, vi påverkar mest med kristna värderingar i samhället när vi lever som kristen kyrka. Är huvudtesen. Jag delar helt den övertygelsen.

Man bör dock komma ihåg att kristen samhällspåverkan kan inte ställas i motsats till att leva som ett ljus i världen, som en kristen kyrka. Till exempel kampen mot slaveriet var en mångårig politisk kamp som behövde utkämpas. Eftersom jag har doktorerat på abortlagstiftningen, tycker jag också att kampen för de ofödda barnens rättsskydd är en politisk kamp som är legitim, och som kristna kyrkan har stått upp för i 2000 år. På denna punkt slirar Mellergårds i resonemangen, när frågan främst kopplas ihop med Trumpismen.

Men till sist, Mellergårds bok är en intellektuell prestation, mycket läsvärd, och ger mycket att fundera över, och reflektera över. Jag tycker han i vissa lägen spetsar till lite för mycket, och slänger ut barn med badvatten, och i vissa lägen tycker jag att man kan uttrycka sig ännu skarpare. Men många resonemang håller jag helt och hållet med om.

 

 

Jag har under många år vid sidan om att vara pastor och predikant, drivit ett konsultbolag med fokus på politisk analys. Jag har med åren specialiserat mig på energi- och klimatpolitik. Längre tillbaka i tiden var ekonomisk politik mitt huvudområde.

Ett av alla konsultuppdrag jag har jobbat med har varit att vara med på olika partikongresser, och analysera och göra bedömningar om vart de olika partierna är på väg. Att vara med på partikongresser är det bästa sättet att på djupet analysera trenderna och färdriktningen i ett politiskt parti. Alla ledande personer i partiet är på plats och hela politiken diskuteras och riktningsbeslut fattas inom alla politiska områden.

I november var jag med på Sverigedemokraternas Landsdagar i Västerås.

Det är uppenbart att SD har arbetat för att bli regeringsdugligt och alltmer accepterat politiskt parti. Att de nu ingår i regeringsunderlaget har kraftigt bidragit till denna sak. Samarbetet med KD, Moderaterna och Liberalerna har hittills dock endast gynnat SD som nu är i ett paradläge, både vara en del av regeringspolitiken men samtidigt delvis vara i opposition. Att gynnas av att kunna påverka politiken samtidigt som man inte behöver drabbas av det misstroende som ofta drabbar regeringar när obekväma beslut ska fattas, som kanske har positiva effekter främst på lång sikt. Partiet har lyckats få fram talespersoner som är allmänt kloka och kan klara sig bra framför TV-kamerorna, jag tänker t.ex. på miljö- och klimattalespersonen Martin Kinnunen som är kunnig och påläst. SDs anpassning och att alltmer bli ett accepterat parti har kraftigt underlättats av att både Socialdemokraterna och Moderaterna, inklusive KD, har förflyttat sina positioner i riktning mot där SD befinner sig i synen på migrationspolitiken.

När jag skrev boken Jesus var också flykting 2016, tillsammans med Micael Grenholm, skrev jag flera kapitel med analys av SD. Bland annat hade jag lusläst partiprogrammet. Jag pekade på fascistiska tendenser inom de nya högerpopulistiska tendenser som växt fram i västvärldens politik. Frågan ställdes i boken om SD skulle satsa på att bli mer rumsrent eller mer utveckla fascistiska tendenserna. Partiledningen har uppenbart satsat på att göra partiet alltmer rumsrent.

Mina intryck från SD:s landsdagar i november är dock att de extrema dragen lever kvar inom partiet. Min analys i boken som kom 2016 pekade på att SD:s politiska program egentligen innehöll en enda punkt, alla samhällsproblem är invandringens fel. Den viktigaste politiska åtgärden är att stoppa invandringen och satsa på återvandring. Det påminner om extremvänstern från sent sextiotal, och tidigt sjuttiotal, alla samhällsproblem berodde på kapitalismen och privata äganderätten. Att avskaffa detta skulle skapa ett blomstrande samhälle. Invandringen fyller samma funktion i SD:s partiprogram.

Lyssnade man noga på vissa inlägg under SDs landsdagar, lever den gamla retoriken kvar, invandrare har egentligen ingenting i Sverige att göra, de hör inte hemma här. Det är inte en del av Sverige, av svenskheten, och den svenska kulturen. I officiella retoriken uttrycker sig partiet mer nyanserat idag, men lyssnade man på landsdagarna mer noga, ser man att tänkesättet lever kvar. En annan detalj som jag uppmärksammade är att ledande SD-are, öppet säger att bistånd ska ett land som Sverige inte ägna sig åt. Vi ska inte göra något för att hjälpa fattiga länder.

Tankesättet med den renodlade svenskheten är fascistiskt. Ett uttryck för denna sak var nazisterna syn på Tyskland, tyska folket, tyska kulturen. Landet skulle renas från invandring och främmande kulturer, i Tyskland på trettiotalet var det ju judar och judiska kulturen som var den stora frågan. Delvis också romer, som liksom judarna massmördades i gaskamrarna.

 

 

 

Vi närmar oss jul. Våra barn med familjer som bor i Norge kommer till oss så det blir fullt hus, med alla barn och barnbarn med respektive, finns på plats hemma hos oss. Det ser vi mycket fram emot. Vår familj består nu av 12 personer förutom jag och Eva, och nummer 13 dyker upp i mars 2024 i Bergen Norge.

Senaste veckan har det varit viktiga och spännande möten i Heart of Evangelism. Det  nya centret i Stockholm utvecklas starkt, liksom söndagsmötena som vi har på söndagskvällarna i Folkungakyrkan. Flavia och Leo Perez gör ett utmärkt arbete i att leda detta, och ledningen i Stockholm kommer nu att förstärkas. Det stora filmprojektet vi har hållit på med i flera år går nu in i ett avgörande skeende. Second Hand-butikerna utvecklas också positivt, inte minst Second Hand-butiken i Kungälv ger fantastiska bidrag till våra satsningar på behandlingshem. Det är ett mirakel att vi nu har kunnat driva Barmhärtighetens hus i Östervåla i flera år, med minimalt med offentliga bidrag.

Pingstpastorn i Örebro Edward Sköllerfalk, är numera ordförande för styrelsen för Heart of Evangelism och gör ett utmärkt arbete i den rollen. Min roll är numera att vara senior rådgivare i styrelsen. Att vara senior rådgivare blir alltmer min roll, och det är jag ganska bekväm med. Det är kul så länge det handlar om att vara senior rådgivare, och inte senil rådgivare.

Sebastian Stakset gör ett fantastiskt arbete med att leda organisationen. Ett varmt och brinnande hjärta, extremt handlingskraftig, stor social kapacitet i att knyta kontakter åt alla håll, och en passion att nå människor med evangeliet, de som har fastnat i kriminalitet och drogberoende. Heart of Evangelism präglas av ett starkt socialt engagemang, men det är genomsyrat av tron på evangeliets kraft, frälsningen i Jesus Kristus som i grunden kan förvandla människors liv.

En fantastisk människa är också Sebastians fru, Isabella Stakset. Hon har troget stått vid hans sida i alla situationer i ett antal år och är djupt engagerad i allt vad Heart of Evangelism gör.

Ett av mina specialområden under drygt femtio år som predikant och pastor är ämnet Sex och samlevnad ur en biblisk-kristen synvinkel. Hade bibelstudier för ungdomar i Järfälla pingstförsamling i detta ämne på sjuttiotalet som mynnade ut i boken ”Ungdomar och kärleksproblem” som kom ut 1978, blev uppmärksammad i bland annat Expressen och Sveriges Radio, samt mycket debatterad i kristna pressen. Min undervisning var mycket praktisk, hur kan man finna Guds vägledning i valet av äktenskapspartner, hur förbereda sig för ett äktenskap, hur ska man bära sig åt för att vänta med sex tills man gift sig, vad är bibliska grunden för att sex hör till äktenskap, hur man ska hantera sexuella frestelser, både för singlar, par i sällskap, och gifta, hur bygga trohet och långsiktighet i en kärleksrelation m.m. Som pastor har jag sedan lyft dessa frågor i en predikan en gång per år, för att främja öppenhet och samtal i församlingen kring dessa frågor.

Hade nu en predikan i ämnet i Folkungakyrkan 5 november.

Det verkar som att det har blivit mycket tystnad i dessa frågor i många församlingar, och en praktisk lärjungaformande undervisning saknas ofta. Erbjuder mig gärna att göra församlingsbesök om man önskar undervisning kring dessa frågor med Bibeln som utgångspunkt. Jag behöver ett arvode på 0 kronor så det är inte särskilt dyrt. Tipsa gärna pastorer och församlingsledningar om detta erbjudande. Min tid är begränsad men lite finns utrymme att boka in under nästa år.

Nedan omslaget till min bok Ungdomar och kärleksproblem, på omslagsbilden är det Kjell Sjöbergs son Samuel och hans fru Pia-Maria. Fotografen är Håkan Flank, tecknaren är Jimmy Bock. Alla dessa hörde till ungdomarna i Järfälla pingstförsamling.

Klicka på ikonerna nedan ser ni bilderna

Har genomlidit 18 dagar med en ganska svår variant av covid-19, men är nu på bättringsvägen. Idag har jag försökt att börja jobba igen. Har haft som ett konsultuppdrag att vara med på Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås, och har varit här hela dagen. Man kan notera att SD alltmer börjar bli ett parti som alla andra inte minst när det gäller upplägget av partikongresser. Har i många år drivit ett konsultbolag där jag jobbar med politisk analys, och att vara med på de olika partiernas partikongresser för att analysera strömningar och trender inom de olika partierna, har jag ägnat mig åt i många år.

Mycket långa och detaljerade debatter som pågår hela dagarna. På söndag räknar jag med att kunna vara med i Folkungakyrkan då Martin Tebus kommer att avskiljas som pastor i församlingen. Det ser vi fram emot.

Efter ett helt liv i svensk frikyrklighet har man många gånger funderat över vilka mekanismer som gör att människor lämnar en församling eller går med i en församling eller byter en församling. Jag tänker då inte främst på intåg eller uttåg ur församlingar som beror på att man blir kristen-frälst, eller tappar sin tro, utan tänker främst på redan kristna som byter församling. Det är ett fenomen som vi inte minst har haft i Stockholm senaste 150 åren med frikyrklighetens intåg. Det har för en kristen varit möjligt att aktivt välja församling, att gå in eller ur.

Att man lämnar en församling i missnöje har hänt många gånger i Stockholms moderna kristna historia. Och att man går med i en annan församling efter att i någon form av protest lämnat en annan församling. Det finns också kristna som är totalt lojala med sin församling och är med i samma församling i ur och skur, i upp- och nedgångar, i motvind och medvind, i röriga situationer internt och när allt är frid och fröjd i församlingen.

Liknande rörelser finns också i förhållande till samfund. Både på individnivå och församlingsnivå. Jag har haft ett antal samtal med pastorer senaste halvåret kring ämnet om att lämna sitt samfund, eller att byta samfund.

En forskare vid namn Hirschman presenterade en inflytelserik teori för 100 år sedan om människors organisationstillhörighet som kallades för ”Exit-voice-loyalty”. Exit- innebär att man i protest lämnar en organisation. Voice- innebär att man är kritisk till vissa eller många förhållanden i den organisation man tillhör men istället för att lämna den, stannar man kvar och uttrycker sitt missnöje eller arbetar för en förändring. En tredje kategori är loyalty – de som är lojala med sin organisation. Inte överväger att lämna och är inte aktiva interna kritiker. Personer som ständigt sitter still i båten. Varken klagar eller hotar med att hoppa av.

Inom frikyrkligheten skulle jag också vilja lägga till en fjärde kategori. Att rösta med plånboken, man är skeptisk till utvecklingen i sin församling men ligger lågt, man lämnar inte, man är inte högljudd kritiker som föreslår förändringar, man är bara missnöjd och visar det genom att dra ner på givandet till församlingen. Samma mekanism finns på samfundsnivå, en församling är missnöjd med sitt samfund, men lämnar inte, men drar ned på ekonomiska bidragen till samfundet.

Det finns naturligtvis andliga förklaringar bakom dessa förflyttningar. Församlingar kan stagnera, och människor drar sig därför ur, på grund av att man längtar efter något mer. Församlingar kan uppleva väckelse, och människor dras dit av den anledningen. Väckelsen kan också få en del att lämna, det innebär stora förändringar som blir påfrestande för en del.

Men en poäng med Hirschmans teori är att dessa mönster ser man i alla typer av organisationer. Det finns inom politiska partier, det finns inom fackliga organisationer, beteendet finns på marknaden och människors köpbeteenden, det finns på arbetsmarknaden, att lämna ett jobb, att byta ett jobb. Och liknande mönster finns inom frikyrkor.

Jag skulle nog vilja påstå att mönstret är tydligast inom frikyrkovärlden där det finns många kyrkor att välja på.

Är man kritisk till sin församling eller sitt samfund är alltså ”exit”, en möjlig strategi. Att lämna. Det låter radikalt. Men ett dilemma är att man kan bara göra det en enda gång. Sedan är man ute. Möjligheten att därefter påverka sin församling eller sitt samfund är noll. Naturligtvis kan man be till Gud för det sammanhang man lämnat, men möjligheten att aktivt påverka till förändring det alternativet är borta. Min erfarenhet är att det finns ganska hög andel exit-kristna i Stockholm. Som byter församling på grund av missnöje med den församling man varit med i. En fara för en växande församling som drar till sig många nya medlemmar, är att man gärna lockar till sig många exit-kristna. Erfarenheten visar att de ofta blir missnöjda efter ett tag även i sin nya församling.

Ett alternativ till exit är voice – att inte lämna men ta debatten, uttrycka kritiken, arbeta för förändringar. Den reaktionen kan dock i många organisationer uppfattas som jobbig för befintliga ledningen. I vissa organisationskulturer motarbetas voice. En sund organisationskultur ger visst utrymme för voice, men för mycket voice skapar ofta en otrevlig och destruktiv miljö, som uppfattas som bråkig och inte särskilt kärleksfull.

Loyalty – det är drömmedlemmen för alla samfund och alla församlingar. De som är nöjda, inte klagar, är med i ur och skur, alltid ställer upp. I Stockholm har vi kristna som aktivt varit med i samma församling i hela sitt liv, det är urtypen för loyalty. Församlingar som samfunden alltid kan räkna med, det finns inte på kartan att de ska lämna sitt samfund. De äldre samfunden präglas främst av loyalty-församlingar. Nyare samfund präglas betydligt mer av fler exit-benägna församlingar.

Exit-voice-loyalty. Det finns något väldigt konstruktivt, utvecklande med detta. Det kan utveckla organisationer. I kyrkan kan det leda till väckelse och reformationer. Men det kan också vara destruktivt. Med för mycket exit och voice kan organisationer bli mycket dysfunktionella.

Som enskild kristen behöver man nog kunna utveckla alla dessa tre sidor. Det kan finnas tid för exit, när Gud vill flytta på en. För mig var en livsavgörande exit 1981 när Herren sade att vi skulle lämna Järfälla och Järfälla pingstförsamling och börja pionjärarbetet i Brandbergen/Vendelsömalm.

Det kan också finnas tid för voice. När vi ska säga ifrån. När vi ska höja rösten. När vi ska protestera. Kanske en profetisk insats.

Loyalty är en avgörande egenskap för den troende, och förmodligen normaltillståndet. Att vi troget och lojalt tjänar Kristus i det sammanhang där Herren har ställt oss.

 

Har alltså varit golvad i Covid 19 i nästan en vecka. Det blev en ganska kraftig variant för mig denna gång. I går skulle jag gå ett kvarter till apoteket men kunde inte andas i backen upp till apoteket Storken på Styrmansgatan, så jag sjönk ihop på trottoaren. Ambulansen kom, alla undersökningar kunde göras i ambulansen, och det visade sig att jag hade tillräcklig syretillförsel i blodet, så ambulansen kunde köra hem mig, istället för att åka till St Göran. Det är ju bara om man inte får tillräcklig syretillförsel i blodet som man behöver sjukhusvård vid Covid19, och då behöver man syrgashjälp för att klara andningen. Det verkar som om jag klarar mig utan att läggas in på sjukhus denna gång. Min fru har också kroknat i samma sjukdom.

Har fått ställa in alla möten och samlingar under veckan som har varit och kommande vecka. Men kunde vara med lite via nätet, på Heart of Evangelism-möten både under torsdagen och fredagen. Mycket inspirerande vad som händer och gängkriminella som vänder om och tar emot Jesus, Sebastian Stakset fick bland annat predika för 30 intagna på Österåker-anstalten i veckan. Arbetet med centret i Stockholm expanderar och vi tog viktiga beslut i styrelsen om expansion.

Kommande vecka hade jag planerat att vara med på Evangeliska Frikyrkans medarbetardagar i Halmstad men hälsotillståndet gör detta mycket osäkert. Jag får ta en dag i sänder just nu.

Hade tillfälle idag, då jag låg hemma, att lyssna på TV-gudstjänsten från Jonsereds kyrka. En utmärkt predikan av prästen Andreas Thalenius om vår närhet till Gud genom att vi är Guds barn. Det finns många bra präster i Svenska kyrkan.

Jag har varit rejält krasslig senaste fyra dagarna, med hög feber bland annat. Har varit hos min doktor idag, och det verkar som om jag har fått covid 19, för tredje gången i mitt fall. Snabbtestet visar att jag fått covid 19, labb-testet som är mer exakt, får jag svar på, på måndag. Första gången var i oktober/november 2020, låg inne på St Göran i åtta dagar med andningshjälp dygnet runt. Blev mirakulöst snabbt återhämtad. Det var före alla vaccinationer Andra gången var vid årsskiftet 21/22, men då blev det mycket lindrigt.

Jag ber till Jesus om hans nåd och beskydd och läkedom. Bibeln talar om Herren som vår läkare, och att söka förbön. Den talar också om att vi människor har ett ansvar för vår hälsa, allt beror inte bara på Gud. Därför kan man som bibeltroende kristen bejaka läkarvetenskap, medicinering inklusive vaccinationer och samtidigt tro på förböner och Gudsingripanden. Man bör komma ihåg att det var en läkare, Lukas, som skrev både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.

Befinner mig just nu i Bergen Norge och hjälper till med att ta hand om härliga barnbarn. Flyger hem till Stockholm på lördag.

På söndag kommer jag att predika klockan 11.00 i Folkungakyrkan på Södermalm. Kommer även att ha med mig mina böcker för signering. Kommer att tala om en kristen äktenskapssyn och en kristen syn på sex och samlevnad. Har gjort upp med nye pastorn i Folkungakyrkan, Martin Tebus, om ämnet. Frågor jag kommer att beröra är: Hur finner jag Guds vilja angående äktenskap? Hur och varför vänta med sex tills man gift sig? Hur långsiktigt bevara troheten i ett äktenskap? Hur långsiktigt bevara passionen i ett äktenskap? Hur leva i sexuell renhet, både som gift och som ogift? Hur ska man se på sambo ur kristen synvinkel? Hur gör jag när jag lockas av nätporr? Det är exempel på frågor som jag kommer att beröra. Man hinner inte allt på en 30-minuters predikan, men ska försöka ta upp en del centrala frågor. Samkönade relationer kanske jag också snuddar vid.

Efter ett helt liv som pastor i Stockholm har jag samlat på mig många erfarenheter kring dessa frågor.