Sanningen är den att den kristna kyrkan i Sverige har kraftigt försvagats under många år. Svenska Kyrkan har sedan många år försvagat sin ställning bland svenskarna. Svenska Missionskyrkan hade en gång i tiden 114.000 medlemmar och är nu nere i 60.000 trots alla sammanslagna församlingar som plussat på siffrorna. Svenska Baptistsamfundet hade en gång i tiden 70.000, EFS låg på liknande siffror, Pingströrelsen har minskat från 100.000 medlemmar till 85.000. Evangeliska Frikyrkan framhålls ofta som ett positivt exempel, vi har vuxit från 28.000 till 31.000 medlemmar de senaste tio åren, men räknar man bort den ökning som skapats genom sammanslagna församlingar är även vår tillväxt minimal. De s.k. invandrarkyrkorna, olika varianter av ortodoxa kyrkor och den katolska kyrkan har haft en stabil tillväxt under många år, men den beror framförallt på invandringen. Dimridåer skapas ofta kring denna nedgång, man talar om betjänade personer, man talar om att föreningslivet går tillbaka, man talar om att kristna tron har privatiserats etc. Men dessa faktorer var lika aktuella om vi går 60-70 år tillbaka i tiden då både frikyrkorna och Svenska Kyrkan hade mycket fler aktiva medlemmar.

All erfarenhet visar att församlingsrörelser som växer ökar antalet församlingar och grundar nya församlingar, medan rörelser som krymper och minskar, lägger ned församlingar och slår ihop församlingar.

En rimlig utvärdering visar att existerande församlingar inte på ett bra sätt klarar av missionsutmaningen att nå alla som bor i Sverige med evangeliet.

En hel del församlingar har grundats i Sverige under de senaste 25 åren. Exempel på initativ är rörelsen kring Livets Ord, andra mer fristående trosförsamlingar som Arken i Kungsängen utanför Stockholm och Citykyrkan i Örebro. Vineyardrörelsen har grundat ett antal församlingar och det har grundats fristående församlingar som Stanley sjöbergs Centrumkyrkan och inte minst ett antal internationella församlingar. De etablerade rörelserna har också grundat ett antal församlingar och bl.a. ett trettiotal har vuxit fram utifrån Evangeliska Frikyrkan. Frälsningsarmén, EFS, Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Alliansmissionen jobbar med konkreta pionjärsatsningar, och Pingströrelsen har alltmer börjat lyfta fram frågan på agendan.

För att vända dessa vikande siffror är församlingsgrundande en avgörande fråga. Och det handlar om att grunda församlingar som har en växtkraft, som hittar nya vägar för att nå ut med evangeliet och som på ett bra sätt kan ta hand om människor som kommer till tro på Jesus så att de blir verkliga lärjungar. Öivind Tolvsen visade i sitt anförande i  april att det behöver grundas tusentals nya församlingar i Sverige fram till år 2020 för att vi ska kunna vända trenden. Naturligtvis innefattar det förnyelse av de etablerade församlingarna, det bästa är om de etablerade församlingarna kan fungera som mammor till nya församlingar.

Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt församlingsgrundande. Det började 1974 i Järfälla vid 19 års ålder när jag och kompisen Anders Robertsson grundade ett kristet kollektiv. Sedan var vi involverade i starten av Järfälla Pingstförsamling där Kjell Sjöberg var pastor. Sedan skickades vi ut som pionjärarbetare därifrån för att grunda en församling i södra Stockholm, 1985 startades Brandbergens frikyrkoförsamling med 30 medlemmar. Den utvecklades sedan till att bli Ichtys för att sedan döpas om till Söderhöjdskyrkan. Det har sedan resulterat i avknoppningen och dotterförsamlingen Iglesia Ichtus, spansktalande församling. Nu har vi börjat det nya pionjärprojektet Ungdomskyrkan Konnekt.

Några korta highlights från min erfarenhet:

1. Bli ej för amerikaniserad. Man grundar inte församlingar genom att läsa lite böcker från USA. För USA gäller helt andra förutsättningar där hälften av befolkningen går i kyrkan.

2. Det behövs brinnande och engagerade människor. De behöver inte vara så enormt duktiga på allting, men ha en passion för Jesus och för evangeliet, och älska människor som inte har lärt känna Jesus. De  behöver vara långsiktiga. De som ger upp för en liten motgång kan inte ägna sig åt församlingsgrundande.

3. Mitt första blogginlägg i juni, du hittar det i arktivet bredvid, handlade om en socialt engagerad kyrka, framtidens melodi, där försökte jag fånga upp något av den patos och fokus som behövs i ett församlingsgrundarprojekt idag.

4. Man behöver från början en tydlig bild och vision av vad för sorts församling man ska bygga. Jesus har kallat oss att gå ut i hela världen och göra lärjungar, lära dem att hålla allt det Jesus har befallt. Och då behöver Bibelundervisningen och lärjungaträningen vara i fokus. Vill man bygga en församling med Jesusefterföljare blir det en helt annan fokus än om man bara vill bygga en allmän religiös förening för att jobba med etik och livsåskådningsfrågor i sitt grannskapsområde.

5. Ha en tydlig fokus. Vilka människor vill man nå ut till. Hitta en bra och sund strategi för att presentera evangeliet och tron på Jesus. Arbeta utifrån de förutsättningar man har.

6. Bön, tillbedjan och närheten till Jesus behöver prägla hela satsningen. Andens kraft och gåvor klarar vi oss inte utan.

7. Vi behöver arbeta med dessa frågor över hela Sverige. Inom EFK har vi börjat bilda regionala team som ska jobba med församlingsgrundande i en viss region. I Stockholm är John van Dinther, Kjell Axel Johanson och jag själv det regionala teamet, vi sitter och drömmer om hur vi ska kunna grunda 20 församlingar i Stockholm till år 2020.

8. Det finns mycket annat att säga. Vi återkommer, bloggläsare kan gärna ställa frågor och komplettera.

Har slutat att skriva om Lakeland men eftersom frågan engagerar läsare på min blogg så refererar jag till Bengt Malmgrens senaste inlägg om vad som har hänt i USA, bra och välskrivet av Bengt. Finns på följande länk:

 

 

http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/8096.aspx

Tanken med denna blogg är att den ska handla om allt mellan himmel och jord. Ta upp brännande och utmanande frågor för oss kristna i Sverige, analysera aktuella samhällsfrågor ur ett kristet perspektiv och ibland ge sig i kast med rejäla teologiska diskussioner. Men tanken är också att varva detta med lite personligt, lättsmält och en rejäl dos humor. Senaste två dagarna har jag försökt skoja här på bloggen med Söderhöjdskyrkans ungdomsledare Oskar Nyström och med Dagenredaktören Emanuel Karlsten, vi får se om dessa unga herrar ”går ut i köttet” och hämnas. Oskar har hört av sig men från Karlsten har jag inte hört ett pip. Det är väl klart att frälsningssoldater är så fromma så att när någon driver med dem klassas det direkt som förföljelse och de inkasserar med automatik en massa belöning i framtiden, när de befordras till härligheten. Om man tiger och lider förstås. Jag tror dock inte att vännen Nyström är så from, han kommer nog att hitta på något tok snart. Jag befarar det värsta.

Ett krux är när man skojar litegrann med både företeelser och människor är att alla inte förstår att man skojar. Speciellt när man skriver, när man talar inför folk går det ju att göra markeringar med gester och kroppsspråk, tonläge m.m. så att folk begriper att det nu är ett skämt. Men avståndet mellan skämt och allvar kommer att vara ganska kort på denna blogg och som tung profet kan jag säga redan nu att det kommer att leda till missförstånd.

Jag minns en gång när jag skrev en ganska uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet om Åke Green-rättegången. Artikeln fick våldsamt genomslag och den höglästes på själva rättegången. Jag tror faktiskt att jag gjorde en liten insats för att pastor Green inte skulle bli inburad. Men artikeln byggde helt och hållet på humor och där jag drev med hela situationen. Det absurda var dock att en massa läsare inte förstod sig på humor och ironi och jag fick en massa reaktioner bara utifrån detta faktum. Surast av alla var Jonas Gardell som behövde en hel sida för att spy galla. Det är komiskt att komiker saknar sinne för komik (det var väl en snitsig mening). Min slutsats efter denna debatt, med ett oändligt antal mail, kommentarer, insändare m.m. är att de mest humorbefriade personerna i Sverige är teologer och gayaktivister. Äsch nu uttryckte jag mig för generaliserande, jag menar vissa teologer och gayaktivister.

Vill igen peppa för den ekonomidiskussion som började häromdagen på denna blogg, vill gärna höra fler inlägg.

Noterar också att Arne Winerdal har skrivit i Dagen idag om församlingsförnyelse, har inte hunnit läsa klart artikeln. Men jag blir då påmind om EFK-pastorn Öivind Tolvsens rapport i våras om behovet av församlingsgrundande i Sverige. Svensk frikyrklighet kommer sakta att dö sotdöden om vi inte grundar nya församlingar. Som kristen ledare är det en av mina huvudfokusfrågor framöver. Jag vill arbeta för att den ska ha prioritet i EFK:s arbete framöver. Och här behöver vi låta tusen olika blommor blomma. Pionjäranda, bön, mycket kreativitet och att hitta nya vägar i evangelisationen är nyckelfrågor. Bloggläsare kan gärna kommentera detta, det är frågor som kommer att tas upp på olika sätt framöver.

Nu är det kväll igen efter en dag som för en sjuk stackare har varit lite väl intensiv. Drack te tillsammans under förmiddagen med Tomas Sandell från Helsingfors och en pastor från Hamburg, på hotel Royal Wiking, de är frontfigurerna i Christian Coalition for Israel, ett nätverk på Europanivå, med syfte att motverka hat mot judar, antisemitism och främja en bra attityd till Israel i Europa. Man arbetar med kontakter på högsta nivån inom både Europaparlamentet och EU-kommissionen. Vi diskuterade om saker som kan göras inför förintelsedagen nästa år. Mycket intressant.

Sedan bar det iväg till Dagens lokaler för samtal med Sten Gunnar Hedin och Carl Henrik Jaktlund. Jag och Sten Gunnar har aldrig haft problem i vår relation, även om vi båda är tydliga debattörer, ett bra samtal, och på fredag kanske får vi resultatet, det är ju Jaktlund som håller i pennan. Det blir spännande att se hur han har speglat samtalet och vad vi kom fram till. Det finns nog nyansskillnader oss emellan men det är stormar i vattenglas i jämförelse med andra konfliktdimensioner i svensk kristenhet.

Hoppas att fler går in i den ekonomidebatt som jag och Jonas Lundström har börjat på denna blogg. Det berör viktiga frågor.

Det finns uppenbarligen pingstvänner som rejält har surnat till på mig. Sura pingstvänner är inte roliga att ha att göra med. (hoppas Sten Gunnar inte läser detta – men notera att jag har mött en och annan sur EFK-are också, och de är inte heller särskilt roliga). Anette Anders från Lakeland och Florida vevar på, på pingstsamfundets hemsida och påstår att jag är emot allt som händer i Lakeland. Att Gud gör under, att de sjuka blir botade, att vi prisar Gud, det har jag aldrig haft något emot. Det jag hade något emot var Todd Bentleys dubbelliv, och den stora personfixering som blir i denna typ av rörelser, men har man nu löst problemen så kommer jag att inte skriva en kritisk rad om Lakeland. Hon tror dessutom att jag har tittat en massa på TV från Lakeland, det har jag inte alls gjort, det beror på att min fru stängde av TV-knappen när jag försökte. Att jag uppmanade henne att sluta läsa min blogg var mer av pastorala skäl, eftersom familjen Anders inte blev särskilt uppbyggda av att läsa den. Jag hart tillräckligt med läsare för närvarande.

Jag vill också avfärda en elaksinnat rykte som börjar spridas inom Evangeliska Frikyrkan och som nu har nått huvudkontoret i Örebro. Att min förkylning är fejkad för att jag skulle få en ursäkt för att inte springa maran på lördag. Detta är en ren lögn!!! Jag har misstankar om att upphovsmannen bakom detta illasinnade rykte heter Oskar Nyström och är ungdomsledare i Söderhöjdskyrkan i Stockholm, lita inte på honom när han kommenterar min maratonlöpning, i andra frågor är han mer seriös.

Det var allt för denna gång.

�

Som nybörjarbloggare så kikar man in en hel del hos de andra stora bloggarna, de som har hållit på ett tag, och man känner sig som första veckan i skolan och går och tittar på de jättestora andra- och tredjeklassarna. Jag kikar in på den rutinerade Dagenbloggaren Emanuel Karlstens blogg och han har rubriken ”Jag är förkyld”. Nu känns det verkligen som att Dagen har börjat hitta tråden i väsentligheterna, de faktorer som styr över mänsklighetens öde. Vad är Georgien, Bryssel, Todd Bentley, Palin m.m. i jämförelse med Karlstens förkylning, knappast något. Och tänk dig att bara börja rubriken med att skriva ”Jag” – som nybörjarbloggare är man bara impad av denna ohöljda, sublima kaxighet. Jag suger åt mig lärdomen även om jag inte vet om jag någonsin kommer att våga börja med att skriva ”jag” i en rubrik. Men Karlsten har vuxit upp i Frälsningsarmén så det är väl förklaringen. Och uttrycket ”Jag är förkyld” uttrycker också en kristendom som är äkta, som inte sopar under mattan, som inte vill dölja att även vi kristna brottas med syndafallets konsekvenser in på bara benmärgen. De mörka sidorna av livet skalas inte bort i Karlstens blogg, utan här möter oss den utblottade och nakna, ärligheten – man måste nog söka sig tillbaka till Augustinus bekännelser för att hitta något liknande. ”Jag är förkyld” lyfter också fram detaljerna, vi fastnar i de storslagna projekten, de stora planerna, och det fullkomliga – när Karlsten skriver ”Jag är förkyld” då känns det som att man pladask ramlar ner i verklighetens träsk. Och att uttrycka dessa stora och mästerliga sanningar i dessa enkla ord ”Jag är förkyld” – vi möter oss här bloggningens absolut högsta nivåer.

Och hur kan jag ha tid att sitta och driva med andra bloggare på detta burdusa sätt, det beror på att jag är förkyld och faktiskt är sjukskriven idag, och detta kan jag faktiskt bara skriva på fritiden om någon kontrollant från försäkringskassan ringer och kollar vad jag sysslar med. Och min egen situation gör att jag också kan identifiera mig med det Emanuel skriver, jag vet hur det känns, jag befinner mig själv i samma träsk, och det är väl detta som kännetecknar de stora bloggarna, de vet hur folk har det, och de kan sätta orden på den där känslan som finns i de breda folkdjupen.

Jonas Lundström har lyft fram i flera kommentarer på denna blogg om inställningen till rikedom. Jag tycker att det är viktiga saker han lyfter fram och skriver därför en kommentar. Det är ett stort och omfattande ämne och det står väldigt mycket i Bibeln om pengar, materialism och rikedom, så jag uttrycker mig mycket kortfattat i punktform.

1. Jag bekänner mig som en evangelikal kristen och företräder ett samfund som har evangelikal som en identitetsmarkör, det innebär bland annat att Bibelordet är rättesnöre för lära och liv. Att tolka och förstå skriften blir det avgörande när man ska ta ställning i denna fråga, inte minst mot bakgrund att det står så mycket i Bibeln om detta ämne.

2. Jag tror på församlingsliv med fokus på lärjungaskap. Jesus sade åt sina lärjungar att lära lärjungarna att hålla allt det som Jesus har befallt. Jag tror inte på högt-i-tak-frikyrkor där folk kan leva som man vill och tolka evangeliet som man vill, lärjungaskapet och efterföljelsen är en gemensam och kollektiv process i församlingsmiljön. En omvändelse till Kristus är grunden för församlingsmedlemskapet. 

3. Att hålla allt det som Jesus har befallt gäller alla områden av våra liv. Inställning till pengar, rikedom och det materiella är ett viktigt inslag i Jesu undervisning men tas också upp en hel del i breven i Nya Testamentet. Här kan jag bara ge korta fragment av NT:s skrivningar, andra läsare av detta kan gärna komplettera och förtydliga. När jag här tar upp om att vara rik och rikedom handlar det bara om materiella sidan, Nya Testamentet talar också om annan typ av rikedom.

4. Att vara rik är ett mycket relativt begrepp. För invånare i ett fattigt afrikanskt land vältrar sig alla svenskar i lyx. Jämför vi Sverige och Norge kan man hävda att norrmännen är betydligt rikare än svenskar. De som var rika på Bibelns tid saknade fullständigt många av de rikedomar vi har idag, t.ex. mobiltelefoner, bilar, kylskåp, vattentoaletter, mikrovågsugnar, flygplan etc.

5. Nya Testamentet varnar för materiell rikedom. Jesus talar om rikedomens bedrägliga lockelse i Matt. 13:22, Mark 4:19. I berättelsen om den rike ynglingen Matt. 19:16, rike bonden LUk 12:16; rike mannen Luk. 16:19 pekar Jesus på problemen för de rika, de blir bundna till denna världen, och rikedomen försvårar för omvändelsen.

6. Paulus skriver i 1 Tim 6:9,10: men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror, och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont.

7. En församlingsledare ska inte vara girig enligt Tit. 1:7, I 1 Tim 3 läser vi att församlingsledare ska vara fria från penningbegär, och församlingstjänare ska inte vara ute efter pengar.

8. Jakobs brev utmanar de rika. Att ha anseende till personen på grund av förmögenhet och ställning är synd enligt Jakobs brev.  ”Er rikedom ska förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver ska ärga,och ärgen ska vittna mot er och förtära ert kött som eld.”

9. Jesus utmanade den rike ynglingen att sälja allt han ägde och sedan följa Jesus, i den första kristna församlingen sålde man allt man ägde och praktiserade egendomsgemenskap. Sackeus omvändelse ledde till en radikal omorientering och hälften gav han bort direkt.

10. En bra uppmaning till kristna som är rika ges i 1 Tim 6:17 Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som ger oss rikligt ger oss allt att njuta av, Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara generösa och dela med sig, och samla åt sig en skatt som är en god grund för den kommande tidsåldern.

11. Jag kan se att Jesus godkänner tiondegivandet när han säger till fariseerna att det ena ska ni göra men inte underlåta att göra det andra. I Pauli texter i Korintierbreven görs också koppling mellan tiondegivandet i GT och hur vi ska ge till dem som predikar.

12. Paulus säger i Fil 4:12 Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Gud ska ge er vad ni behöver säger han i v. 19 och av sammanhanget framgår att han förmodligen menar materiella tillgångar. 2 Kor. 8:9 talar om att Kristus som var rik blev fattig för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika.

13. Ja det var lite spridda bibelcitat. Bibeln är radikal när det gäller ekonomi, det finns en asketisk linje i Bibeln, men den är inte helt konsekvent, man måste inte vara asket för att vara kristen – är min bedömning, men det asketiska livet är något gott. Bibeln är mycket tydlig när det gäller att peka på rikedomens faror, det är farligt att vara rik, och det är svårt att bli kristen och vara rik, och det är svårt att vara kristen och vara rik. Ända möjligheten att kombinera rikedom med lärjungaskap är att leva i generositet, ge bort mycket, och använda sina tillgångar i Guds tjänst och betjäna människor som är fattiga och som har behov.

14. Är man rik, lever ett bekvämt och självupptaget liv, utan att använda sina tillgångar för att ge och betjäna andra människor, har man då gått igenom den omvändelse som Bibeln talar om för kristet liv?

15. Denna fråga är en jätteutmaning för oss i hela västvärldens kyrka, men också en utmaning för kyrkan i utvecklingsländer i snabbt växande ekonomier, där det finns en snabbt växande rik medel- och överklass.

�

Nu kan denna blogg avslöja en stor sportnyhet före hela världspressen. Jag är förkyld och måste slänga in handduken till Stockholm halvmarathon på lördag. Det känns tungt och bittert men det går ju fler lopp, och något helande har jag ännu inte upplevt, men det kommer väl. Och jag som hade utmanat pingströrelsen till en halvmarathon-kamp, men de har inte hört av sig och tagit upp den kastade handsken. Ska dock försöka kravla mig upp ur sängen i morgon och släpa mig i väg till tidningen Dagen för debatt och samtal med Sten Gunnar Hedin under ledning av Dagens journalister. Vi får se då om det kan klaras ut på vilket sätt jag har riktat kraftig kritik mot pingströrelsen och karismatiska rörelsen under en längre tid. Jag begriper fortfarande inte vad det hela handlar om.

Det börjar bli en spännande debatt om kristen syn på ekonomi och rikedom på min blogg. Ska försöka samla ihop mig och skriva något inlägg om det ikväll eller under morgondagen.

Katoliken och läkaren Bengt Malmgren, dessutom en av grundarna till Claphamstiftelsen, hör till de mer insiktsfulla aktiva kristna lekmännen i Sverige. Har skrivit en bra analys av Peter Wagners senaste kommentarer kring Lakeland och Bentley. Kan nås på följande adress:

 

http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/8005.aspx

 

Jag har vid flera tillfällen klagat på att kristna som har kommit upp sig i samhället är så vansinnigt lågmälda om sin kristna tro. Lågmäldheten, tystnaden och att man nästan skäms för Jesus och sin tro – det har legat som en våt filt över alltsammans. Paradexemplet är väl f.d. folkpartiledaren och missionsförbundaren Lars Leijonborg som inte ens sjunger med i psalmer när han intervjuas i kristna mötestält. När har man hört biträdande finansministern Mats Odell prata om Jesus? Carola har stuckit ut, och inte sopat tron under mattan, när hon fick genombrottet 1983 stod hon med en Bibel i handen i första TV-intervjuerna.

Nyfrälsta mediamänniskorna Göran Skytte, Elisabeth Sandlund och Ingela Agardh (just bortgången) reser land och rike runt och berättar om Jesus. Skytte skriver väckelse- och frälsningskrönikor i Svenska Dagbladet, Lars Adaktusson börjar profilera sig lite mer, när han jobbade SVT var lågmäldheten total, men det är ju en väldigt speciell typ av jobb. Det verkar som om det är lättare för Skytte, Sandlund och Agardh som inte har vuxit upp i kristna sammanhang.

En av de pingstvänner i Sverige som verkligen har gjort karriär är Rodney Alfvén som är medlem i Filadelfia i Stockholm. Enormt duktig finansanalytiker som tjänar 3 miljoner per år. Idag blev han intervjuad i Svenska Dagbladet. Jag blev jätteglad över att han tog tillfället i akt att lyfta fram sin kristna tro i intervjun. Bra jobbat Rodney. Det håller på att ljusna. Det är fler som kommer ut ur garderoben. Det börjar bli rumsrent i Sverige att säga att man är kristen.

Ger också en ros åt en av de EFK-are som har gjort karriär, Jakob Forssmed som är statssekreterare hos statsministerns samordningskansli. I en tidningsintervju för något år sedan lyfte han också fram den kristna trons betydelse.

Jag hoppas att Odell & Leijonborg- stuket ska tyna bort. Vi behöver glada och frimodiga kristna som med värme och stolthet, och äkta och naturligt kan berätta om sin tro. Kom ut ur garderoberna, kristna läkare, kristna sjuksköterskor, kristna advokater, kristna lärare, kristna förskollärare, kristna näringslivsmänniskor, kristna idrottsmän, kristna journalister, kristna socionomer, kristna poliser, kristna ……

John McCain har utsett Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat. Självklart är hon kristen och medlem i en kristen kyrka, jag har inte hört talas om en amerikansk toppolitiker på presidentkandidatsnivå som inte bekänner sig till någon variant av kristen tro. Så det är inte så speciellt. Men hon kallar sig för Bibeltroende, och talar om att hon söker Guds vilja för sitt liv. Och det låter som om hon tar sin tro på allvar, och inte bara är en av alla ledande amerikanska politiker som har en ganska formell kristen bekännelse, men där livet och övertygelsen verkar saknas. McCain har ju inte övertygat med sin kristna fromhet så detta är ett smart drag av honom för att locka till sig kristna väljare. Och Obama som satsar hårt på att nå kristna ungdomar med sin Josuageneration-lansering.

I Sverige råder exakt motsatta förhållanden, en tydlig kristen bekännelse gör en rökt bland väljare, media och politiker.

Amerikansk politik är ljusår från svensk. I USA avgör de kristna presidentvalen. Kanske på gott och ont. För Jesus sade ju att vi ska vara salt och ljus, men det är ju inte riktigt samma sak som att utöva politisk makt. Kyrkan som politisk maktfaktor har under historien tenderat att vattna ur evangeliet, sedan Konstantins dagar. När påven och kejsaren agerade hand i hand eller konkurrerade om makten, det var ingen höjdare. Inte heller när svenska kungen och ärkebiskopen satt i knät på varandra.

För att lyfta blicken från amerikanska presidentval till universums huvudfrågor, jag har gått och blivit jätteförkyld, en vecka innan jag ska springa Stockholm halvmarathon. Jag är en karismatisk kristen som tror att Gud gör under och att man ska be för de sjuka. Men kan man be till Gud om att bli frisk så att man ska kunna springa ett Marathonlopp? Har inte Gud viktigare saker för sig än att bota krassliga Marathonlöpare? Jag vet inte. Någon djupsinnig pentekostal teolog som läser denna blogg kan kanske hjälpa till med vägledning.