Fick höra idag att EFK-församlingen i Falun, Elsborgskyrkan, där Magnus Davidsson är pastor, i söndags döpte 17 ungdomar. Det är en rekordsiffra i EFK-sammanhang. Det handlar om barn och ungdomar i församlingens löpande barn- och ungdomsarbete så det handlar om en långsiktig satsning. God bless Elsborgskyrkan och pastor Davidsson. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram det som händer i de svenska bygderna, i de helt vanliga svenska församlingarna.

Ser också att intresset för Jesus och Bibeln börjar komma bland ungdomarna som är ute på nätterna i Stockholm. En verklig nyckelperson, en grabb i 18-årsåldern, har nu nyfiket börjat läsa Bibeln och har nära kontakt med Söderhöjdskyrkans ungdomsledare, Oskar. 18-åringen har åkt på vanliga musikfestivaler i sommar, och där har han mött evangeliserande kristna ungdomar, så nu har han en ”Bikers Bible”, ”Street Bible”, Sportbibeln och en ”Metal Bible”. Det är lämplig läsning för Stockholms 18-åringar.

Det finns nog bara ett ord för att beskriva alla som har haft med Todd Bentley att göra, och som har höjt upp denna rörelse till skyarna, inklusive församlingen i Lakeland, God TV, amerikanska apostlarna som backade upp tillställningen, inklusive svenska och norska kristna som har hyllat tillställningen – grundlurad.

Har just läst på Peter Wagners blogg, och jag tycker nog att det är så han ska uppfattas. Genom notoriska lögner har Bentley lyckats dölja sitt dubbelliv. Alkholmissbruk och otrohet som skapat ett kraschat äktenskap har kombinerats med spekulativ karismatisk ministry – säger Peter Wagner, som ser hela sin inblandning i detta som olycklig, men som ändå drar slutsatsen att dagen efter han hade varit i Lakeland som lögnerna började uppdagas.

Min fru kom fram till denna slutsats efter att ha tittat på God TV i 1 minut för tre månader sedan, för mig tog det längre tid.

Predikanter kommer och går, rörelser kommer och går, men Jesus är densamme. Varför bekymra sig.

Jag som inte ville skriva något mer om Lakeland och Bentley, men det kliade i fingrarna när denna information blev känd för mig. Ursäkta.

Ett ord som förekommer i Lakelanddebatten och i Swärd-Hedin-debatten är farisée. Det är ett kristet skällsord av grövsta slag. Det är ungefär som när en Hammarbyare blir anklagad för att vara AIK-are, eller när ett vänsterpartist blir anklagad för att vara högervriden. Jag tycker att detta skällsord har använts på ett slarvigt sätt i denna debatt.

Fariséerna var det ledande religiösa etablissemanget i Israel på Jesu tid. De var inte alls kristna, utan de var en variant av ortodoxa judar, som var Bibelläsande, Gudstroende, ivrigt synagoge- och tempelbesökande, följde noga religiösa lagar och regler. Jesus var i ständig konflikt med fariséerna. En viktig anledning var deras hyckleri, de följde noggrantt yttre lagar men var inte så noga med det inre livet. Och de retade sig ständigt på Jesus.

Ulf Christiansson använder flitigt ordet mot dem som inte tycker som han, och som har uttryckt kritiska synpunkter på andliga skeenden som han uppskattar. Svenskättlingen Anette Anders har läst min blogg och tycker att den har en fariseisk anda. Flera andra inlägg har uttryckt liknande synpunkter, och Sten Gunnar Hedin har alltså klämt i med att vi inte behöver övermodiga fariséer.

Mycket av Nya Testamentet handlar om kampen mot fariseismen, den judiska renlärigheten som ville smyga sig in i första kristna kyrkan. Vi möter kampen i evangelierna, vi möter det i Galaterbrevet och Hebreerbrevet framförallt. Andra brev har fokus på de gnostiska influenserna i den tidiga kristna kyrkan. Men Paulus och Jesus var knivskarpa i debatten mot dem som vill snedvrida och uppblanda evangeliet.

Fariséer är inte kristna enligt Bibeln. De är goda, präktiga och skötsamma människor som tror att deras egen präktighet och skötsamhet räcker inför Gud. Men det gör det inte. Bibeln säger att alla är syndare, även de präktiga och skötsamma håller inte måttet, inför Gud är vi alla orena. Ingen av oss är tillräckligt helig, ren och god för att kunna vistas i Guds närhet. Det ansåg inte fariséerna som tyckte att det räckte med den egna godheten.

Kristendomen är till för svaga människor, kristendomen är endast för människor som är medvetna om sin egen synd, sin egen otillräcklighet. Så ledarskapet i den första kristna församlingen för 2000 år sedan rekryterades inte av den etablerade religiösa eliten utan bland enkla och oftast unga människor som hade mött Jesus. Kristen tro handlar om att jag inte räcker till, men att jag ser att Gud har räckt ut sin hand för att rädda och frälsa mig, genom att sända Jesus till världen som har gett sitt liv för mig, genom sin död och sin uppståndelse. Det är Jesus som är mitt enda hopp. För fariseen är den egna godheten och präktigheten det enda hoppet.

Så när någon kallar andra kristna för fariseer så menar man egentligen att de inte är kristna, att de inte förlitar sig på Guds nåd för sin frälsning utan litar på sin egen rättfärdighet och sina egna goda gärningar. Och en kristen kan glida in i fariseismen, att korset, nåden, Jesu blod, det fullbordade verket, är inte längre min enda grundval, utan mina goda gärningar är det som jag förtröstar på, då är jag inne på en farlig väg. Paulus varnar i Galaterbrevet den församlingen att de är på väg bort från kristen tro, och in i en laggärningars kristendom.

Men nya Testamentets undervisning säger klart och tydligt att vi blir frälsta, blir kristna – bara på grund av Guds nåd och inte på grund av våra gärningar.

Men nya Testamentets undervisning är också solklar med att beskriva att frälsningen, nåden, emottagandet av det eviga livet genom tron på Jesus, är en livsförvandlande kraft. Det handlar inte bara om att tro, utan också om att omvända sig, och börja ett helt nytt liv. Vi är kallade till att leva i Jesu efterföljelse, att vara Jesu lärjungar, och det innebär att vara lik Jesus på alla livets områden. Det är en livslång process. Ju mer vi mognar som kristna ju mer Kristuslika blir vi. Petrus skriver i 1 Petr. 1:14: ”Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.” I Paulus brev till Titus läser vi att ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är.”

Ibland framställs Jesu enorma kärlek och hans förmåga att nå alla människor, som att han endast var snäll och tolerant. Men Jesus var knivskarp mot synden, han varnade ständigt för att gå evigt förlorad. Han undervisade sina lärjungar om att leva ett heligt liv, men han konfronterade också synden hos dem som besökte hans välbesökta möten. Det räcker med att läsa bergspredikan.  Där skärper Jesus Gamla Testamentets lagar, han säger att i tio budorden står det att man inte ska begå äktenskapsbrott, alltså vara otrogen. Men Jesus säger att den som med begär ser på en kvinna har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Jesus ligger så långt från västvärlden sexliberala kultur som man kan komma. Jesus kommenterar också att Gamla Testamentets lag kan ge möjlighet till skilsmässa. Men Jesus höjer ribban betydligt och säger att var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapsbrott begås.

Det finns mycket mer att säga om detta. Jesus konfronterade fariseismen, det gjorde Paulus också, men det innebar inte att det var laglösa eller lössläppta, tvärtom. De menade att fariseernas moral var alldeles för ytlig.

Bergspredikan var avsedd för Jesu lärjungar, och Jesus ger också kraften att leva ett heligt liv. Man måste också skilja på vad som är synd, att helt göra mot Guds vilja, och vad som är olämpligt och opassande. Det är helt skilda saker. I frikyrkans gamla syndakataloger blandade man ofta ihop synd med livsstilsregler, som kanske inte handlade om synd, utan mer var livsstilsrekommendationer – t.ex. när det gäller frågor om kulturkonsumtion, klädstil, nöjen.

När det gäller frågor om sexualitet, äktenskap och skilsmässa finns det dock en mycket tydlig undervisning i Nya Testamentet om hur vi ska leva som kristna, Det finns också en mycket tydlig undervisning om hur vi ska leva i fred och frid, lösa konflikter, att inte döda handlar också om att inte visa hat och bitterhet m.m. Det finns också en tydlig undervisning om girighet, materialism m.m. Att vara lärjunge innebär inte att vara perfekt från början, utan stegvis lära sig och alltmer omformas till att bli mer och mer lik Jesus. Jag behöver omvända mig flera gånger i veckan, när jag ser att jag inte lever som Jesus vill.

I förhållande till människor som inte är kristna och lärjungar till Jesus gäller lite andra principer. Det handlar om att presentera nåden, de goda nyheterna, m.m. men nåden förutsätter också en medvetenhet om sin egen synd. Jag kan inte se att man kan presentera evangeliet om Jesus om man inte pekar på att vi människor har kommit bort ifrån Gud och lever fel, och Bibeln kallar det för synd. Och begreppet synd kan göras konkret, ungefär som Paulus gör i Romarbrevets första kapitler, när han ger en fantastisk beskrivning av kristna tron och evangeliet om Jesus.

Både Jesus och Paulus varnade skarpt för när de troende, när lärjungarna levde ett liv som var fel, tappade bort Guds nåd, det nya livets omvandlande kraft, och bara levde som folk i allmänhet. De propagerade för ett heligt liv med allt vad det innebär.

Och för kristna ledare och predikanter lade man ribban ännu högre. I 1 Tim 3 skriver Paulus om församlingsledare att de ska vara oklanderliga, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan ska vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. Han ska ta väl hand om sin familj, och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling. Han ska inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av dem som förtalar honom. Han ska också ha ett gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.

För församlingstjänarna gällde att de skulle vara allmänt aktade och pålitliga. De får inte vara ute efter pengar. De ska först prövas och sedan kan de bli församlingstjänare.

 Gäller detta fortfarande? Var Paulus fariseisk när han gav dessa instruktioner?

Av alla amerikanska storpredikanter som under senaste 40 åren har varit i blåsväder för omoraliskt leverne av olika slag, kan man ge något exempel på någon av dem som har följt Paulus instruktioner i 1 Tim. 3? Om de inte har följt dessa instruktioner, vilka instruktioner har de följt då?

Nu är det kväll igen och man har tid att sitta framför datorn. Roade mig med att igen läsa igenom mina blogginlägg om Lakeland och Todd Bentley och jag konstaterar en sak, det går långt över min fattningsförmåga att dessa inlägg har skapat en sådan debatt (noterar att i den amerikanska pingst-karismatiska debatten tycks min ståndpunkt vara allmänt accepterad). Och det går fortfarande över min fattningsförmåga att det har uppfattats som ett generalangrepp på svenska pingströrelsen. Det jag skriver är ju bara självklarheter för en kristen som har en evangelikal grundsyn med Bibeln som rättesnöre, några enstaka ord är kanske vassa, men den vassheten tycker jag är befogad. Det handlar ju om att markera mot avarter i kristendomen, och jag tycker att det är min uppgift som samfundsordförande att göra det, när det behövs. Debatten ger också en skrämmande bild av svenska kristenheten. Denna fråga engagerar, upprör, skapar engagemang – alltså vad som händer i en pingstförsamling i norra Florida, och jag har många hundra läsare dagligen på min blogg när detta nämns – men när jag skriver om frågor som jag tycker är långt mycket viktigare, om en socialt engagerad kyrka, om hur vi ska nå ungdomsvärlden med evangeliet om Jesus – då läser 20 personer på min blogg, ingen bryr sig, inga kommenterar, och det blir ingen debatt. För mig är det en 1000 gånger viktigare fråga hur det går för Stockholms tonåringar, och att de ska få höra om Jesus, en hur en viss pingstkyrka i Florida utvecklas, men det är uppenbarligen en udda ståndpunkt i de fromma hyddorna i detta lilla avlägsna land i den yttersta norden.

Detta fenomen, med fokus på helt fel frågor, är nog en av många förklaringar till varför så få tar emot Jesus och ansluter sig till de svenska församlingarna.

Jag noterade också att i mitt första blogginlägg skrev jag i vi-form, om hur vi lätt drabbas av karismatisk hysteri och flockar oss kring kändispredikanter, jag markerade tydligt att jag själv har gjort detta misstag. De som har utnämnt mig till farisée kan väl i varje fall notera detta.

Ikväll fick jag dock förmånen att ägna mig åt något betydligt viktigare än urspårade amerikanska predikanter. Vi möttes i ledningsgruppen för den nya Ungdomskyrkan Konnekt, som syftar till att ute på stan betjäna Stockholms tonåringar, och berätta för dem om Jesus. Söndag kväll den 12 oktober planerar vi nu att ha en kick-off för denna satsning, och då är alla välkomna med som vill vara med och hjälpa till.

Efter en lång dag sitter man igen ihopsjunken i en portfölj, pratar med hustrun Eva, och en son som är hemma, och sjunker ned framför datorn. Nu har antalet inlägg på min blogg nått sådana nivåer så att jag hinner inte läsa allt längre. Och jag märker att debatterna har börjat på andra bloggar, och en viss debatt har också varit på pingst.se-hemsidan. Och inläggen är av varierande kvalitet, en del tycker jag är oförskämda mot mig, en del är oförskämda mot Sten Gunnar Hedin, och vissa är oförskämda mot pingströrelsen. Sedan är det en hel del inlägg som är riktigt bra. Sedan är det en hel del inlägg som handlar om andra saker, bland annat de som vill att jag ska gå in i katolik-debatten. Man bör dock notera att jag vid flera tillfällen har betonat om att värna om baptistiska arvet och den svenska väckelserörelsetraditionen. Vädjar dock till dem som skriver på min blogg att hålla sig till ämnet och att vara så saklig som möjlig i tonfallet så att vi får ett viss hyfs i debattonen. Ett bra blogginlägg är skrivet av katoliken och läkaren Bengt Malmgren, som har en egen blogg som heter Bengts blogg.

Hade ett mycket inspirerande styrelsemöte med Clapham-institutet. Jag tycker att det har blivit en mycket spännande styrelse, nämnde om flera av styrelseledamöterna på förra inlägget. Tycker att EFS-chefen Anders Sjöberg är en frisk fläkt i styrelsen, han står för tydliga och bra värderingar, inte minst när det gäller Bibelsynen. Advokaten Åbjörnsson deppade över att han har fyllt 67 men jag uppmuntrade och sa att det är ingen ålder alls i dessa dagar. Men i denna styrelse sitter människor som brinner för att främja kristen tro i Sverige, och det känns som ett mycket gott sällskap.  En rad intressanta uppslag diskuterades idag om vad vi ska göra. Om någon undrar – Sten-Gunnar Hedin var inte med på mötet för han har semester. Blev också intervjuad av tidningen Dagen idag som tydligen gör något inlägg i morgon. För mig är dock detta en storm i ett vattenglas. Blev dock uppmuntrad när jag pratade med Ulf Ekman på Claphamstyrelsen, han har studerat fenomenet Lakeland mycket mer ingående än vad jag har gjort, och han var mycket mer skeptisk till det hela än vad jag är.

Hedin är på semester så vi har inte kunnat mötas för att reda ut denna diskussion, men tidningen Dagen ska tydligen försöka föra oss samman nästa tisdag när Hedin är back in town. De viktiga konfliktlinjerna i svensk kristenhet handlar inte om Pingst och EFK utan gäller helt andra dimensioner.

Nu är jag i slutspurten av träningen inför Stockholms halvmarathon – bara 12 dagar kvar. Skulle nästan vilja utmana pingströrelsen till en riktig dust, utmanar dem på Halvmarathon, kan inte deras direktor Peo Larsson företräda Pingst i en dust mot EFK i halvmarathon, det vore väl något för Dagen att skriva om. Noterar att Hammarby spelade 2-2 ikväll mot AIK. Mitt kära Bajen har tappat i sting när inte pingstkarismatikern Paulinho inte längre är med, den tungomålstalande Paulinho har ju blivit proffs i Sydkorea tror jag. Han är dessutom med i samma församling som jag, Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Pingstkarismatiker är duktiga på fotboll.

Tack och gonatt för den här gången.

Nu är det söndagkväll och jag är jättetrött efter en intensiv helg. Sitter hemma i en fåtölj och kopplar av och vad gör man då, bloggar förstås. I förmiddags var jag i EFK-församlingen Korskyrkan i Västerås och installerade en ny pastor, Björn Strömvall. Det är en jättebra kille som kommer från Ulriksbergskyrkan i Växjö och nu går in i sin första föreståndartjänst, drygt trettio år gammal. Lite av ett generationsskifte är på gång när sjuttiotalister börjar gå in i föreståndaruppgifter i församlingarna, spännande. Det var en mäktig upplevelse i en fullsatt kyrka och jag tror att både pastor Strömvall och Korskyrkan i Västerås har en ljus framtid framför sig.

I eftermiddags predikade jag i den latinamerikanska EFK-församlingen i Stockholm Iglesia Icthus, och där var det fullt drag, massor av folk, tre timmars långt möte, lovsång i över en timme, och mängder av folk som kom fram till förbön. En verklig väckelseatmosfär. Blir särskild berörd av två unga grabbar i församlingen som har bakgrund i Stockholms drogvärld som har mött Jesus och nu är lärjungar och efterföljare till Jesus och lever ett helt nytt liv. Den ena av dem har nu börjat hjälpa till i vårt nya pionjärarbete på fredagsnätterna i Tantolunden. De sitter längst fram i kyrkan, är de första som kommer fram till förbön, och räcker upp händerna högre än alla andra när det är förbön och lovsång. Man behöver inte åka jorden runt för att söka efter Gudsupplevelser och väckelser, Jesus verkar överallt där han får chansen. Min predikan handlade om skillnaden mellan Jesu lära och fariseismen, ett ämne jag har sysslat med senaste månaden.

I morgon har jag styrelsemöte med det nybildade Claphaminstitutet stor del av dagen. Där har jag valts som ordförande. Vi ska mötas i Uppsala pingstkyrka under Dan Salomonssons värdskap. Jag gillar Dan, en pingstpastor med integritet och övertygelse, och som står rakryggad. Det är ju en prominent styrelse i Claphaminstitutet, bland annat är Ulf Ekman och Sten Gunnar Hedin styrelseledamöter, liksom chefredaktörerna Elisabeth Sandlund och Carin Stenström.

Allt som har med Lakeland och Todd Bentley att göra står mig upp i halsen, efter att både ha blivit sågad med fotknölarna och höjd till skyarna, men kommer nog att skriva en till kommentar endera dagen med anledning av Hedins inlägg och den farisée-stämpel som har använts i denna debatt. Jag återkommer.

Känner mig också lite smickrad av att bloggaren Haggaj på bloggen Aletheia har utnämnt mig till bloggkung. Vad jag förstår är www.aletheia.se den ledande kristna bloggen med flest besökare, så jag känner mig som nybörjare i jämförelse med dem, men tack för de uppmuntrande orden Haggaj, vem det nu är. Men i jämförelse med Aletheia är min blogg ett div fem-lag i jämförelse med elitserien, så kör hårt Aletheia, ni har en intressant blogg, och mitt spridda fritidsskrivande kommer aldrig att kunna matcha er.

Sten-Gunnar Hedin har kommenterat mitt senaste skrivande på www.pingst.se. Jag är minst sagt förvånad över hans inlägg. Alltsedan jag valdes till Evangeliska Frikyrkans styrelseordförande i maj 2002 har jag haft en hel del samarbete med Sten-Gunnar, vi har mötts vid en rad olika möten och sammanträden, bland annat i tidningen Dagens styrelse. Har aldrig upplevt någon spänning i vår relation så ärligt talat vet jag inte vad som har utlöst detta utspel. Jag har alltid respekterat Sten-Gunnar och vid flera tillfällen i tidningsartiklar försvarat honom när han har varit utsatt för kritik från andra pingstpredikanter. Jag har vid åtskilliga tillfällen sagt att det har varit mycket värdefullt att pingströrelsen äntligen har fått en talesman som kan ge rörelsen en röst i det svenska samhället,  jag tycker att det delvis har saknats sedan Lewi Pethrus dagar.

Tidningen Dagen skriver på sin hemsida att vi har hamnat i ett jättegräl men jag befinner mig inte i något gräl. Det jag har skrivit om på min blogg har handlat om Lakeland och Todd Bentley. Jag har inte grälat med några svenska pingstledare eller svensk pingströrelse, har inte nämnt det i ett ord. Har man läst mina blogginlägg så upptäcker man snabbt att min kritik handlar om den internationella och ofta USA-baserade TV-predikants- och jetsetkristendomen. Det har inte funnits några referenser till svenska pingströrelsen alls i dessa texter. Jag har kommenterat Ulf Christianssons sätt att argumentera mot Bentley och Lakeland-kritiker, men Christiansson är inte och har aldrig varit medlem i pingströrelsen, så vitt jag känner till. Nu har detta utspelats i en pingstförsamling i USA, men man bör komma ihåg att antalet pingst- karismatiska och trosrörelsesamfund i USA rör sig om åtskilliga hundra, kanske tusentals rörelser och samfund. Så det känns väldigt långsökt att en svensk pingstledare ska ha känt sig träffad av detta.

Hedin påstår att jag under en längre tid har skrivit kritiska artiklar om pingströrelsen. Jag vet ärligt talat inte vad han menar. I en mycket kortfattad intervju i tidningen Världen Idag förde jag fram kritiska synpunkter på hur Niklas Piensoho, Filadelfias pastor i Stockholm, uttryckte sig i en Dagenintervju. Det var framförallt Piensohos sätt att kritisera Åke Green, hans raljerande över att vi kristna har ägnat oss för mycket åt underlivsfrågor (vem har gjort det?) och att vi endast dyker upp i samhällsdebatten när äktenskapslagstiftningen diskuteras, – detta sätt att uttrycka sig på som jag kritiserade. Speciellt den sistnämnda punkten borde ha varit en direkt kritik mot Piensohos företrädare, Hedin, som har ägnat mycket kraft åt att i media försvara äktenskapslagstiftningen. Att föreståndaren för Filadelfia uttryckte sig som han gjorde, var unikt. Jag pratade med en ledande pingstpastor om detta, han delade helt mina synpunkter, och hävdade att i varje fall 25 pingstpastorer hört av sig till honom och fört fram samma synpunkter. Så min Piensoho-kritik var inte särskilt originell. Att tolka den kritiken som kritik mot svenska pingströrelsen är långsökt och ologiskt. Det gällde enbart några enstaka yttranden av Piensoho i en intervju, och jag upplevde det som nödvändigt att markera en annan uppfattning. Sedan uttryckte jag mig klart och tydligt i intervjun och drog ut konsekvenserna av Piensohos uttalanden. Niklas Piensoho utmanade mig sedan att utveckla min uppfattning, och jag skrev två artiklar i Dagen där jag utvecklade resonemangen.

Den ena artikeln var en analys av frikyrklighetens utveckling sedan sextiotalet, där jag pekade på att kyrkorna har förflyttat sina positioner i samlevnadsfrågor stegvis, och anpassad sig till samhällsutvecklingen. Artikeln var ingen specifik kritik mot pingströrelsen, utan en kritisk granskning av hela frikyrklighetens utveckling. Min ståndpunkt var kort och gott, att vi som kristna ska leva med Bibeln som ideal, och visa respekt för kyrkans historiska ståndpunkt i etiska frågor, och inte följa samhällets livsstil när det gäller värderingar i frågor som krockar med Bibelns syn. Jag nämnde bland annat om skilsmässofrågan, abortfrågan, sambofrågan och om enkönade relationer. Jag refererade i någon mening i artikeln till Hedins och Stanley Sjöbergs utspel om att vi bör liberalisera vår inställning till homosexuella i frikyrkorna. Artikeln var alltså en kritisk granskning av hela frikyrkans utveckling, inklusive Evangeliska Frikyrkan. Jag kan inte förstå hur den kan tolkas som pingströrelsekritik.

Man bör också komma ihåg att jag har doktorerat på dessa frågor och studerat dessa värderingsförskjutningar mer än de flesta, så jag är ingen novis när jag yttrar mig.

Den andra artikeln handlade om församlingssynen och församlingsmedlemskapet. Jag lyfte fram vårt baptistiska arv och betonade betydelsen av att tillämpa ett radikalt lärjungaskap, det finns en fara att moderna frikyrkor utvecklas till folkkyrkor med högt i tak som ledande princip. Jag argumenterade för att istället bör vi satsa på omvändelse, överlåtelse och radikal undervisning om efterföljelse. Det är vårt baptistiska arv. Jag kan inte se att artikeln innehöll någon kritik mot svenska pingströrelsen, utan den argumenterade för en riktning mot vilken vi bör gå i svensk kristenhet. Synpunkterna i artikeln visade självklart på åt vilket håll jag anser att Evangeliska Frikyrkans församlingar bör gå.

I övrigt kan jag inte minnas något som jag har sagt eller gjort, som kan tolkas som kritik av svenska pingströrelsen.

Sten Gunnar frågar mig om igen hur det är och bör vara i Evangeliska Frikyrkan. Det är väl bara att läsa innantill i dessa två Dagenartiklar, så ges mitt perspektiv på hur det bör vara i Evangeliska Frikyrkans församlingar. Sedan är vi en rörelse med fria församlingar i samverkan. Så den exakta praxisen när det gäller inriktning, medlemskap, undervisning etc. avgörs av den lokala församlingen. Men Evangeliska Frikyrkan har formulerat en allmän teologisk inriktning för vår rörelse, bland annat att vara evangelikal, baptistisk och karismatisk. Mina utspel i dessa artiklar låg inom den ramen. Att vara evangelikal innebär bland annat att ha Bibeln som rättesnöre för lära och liv, och inte styras av känslor eller tidsandan eller andra influenser. Sedan har vi inget centralt fastställt dokument med exakta regler för grunder för församlingsmedlemskap, men jag tror att det finns behov av att även i ett dokument formulera riktlinjer på detta område, det får vi diskutera internt.

Hedin hävdar alltså att jag i ett antal artiklar har kritiserat svenska pingströrelsen. Jag begriper inte vad han menar. Skulle behöva ha en exemplifiering av detta, han kan väl inte tolka den kortfattade intervjun med mig om Piensohos uttalande som ett generalangrepp på svenska pingströrelsen? Och varför vara rädd för kritik. Vi sitter och leder krympande och stagnerande verksamheter och kan någon av oss påpeka saker som är fel och som behöver ändras för att vi ska uppleva väckelse, ingen är mer tacksam än jag om någon kritiserar Evangeliska Frikyrkan och berättar vad vi ska göra för att uppleva mer av omvändelse, väckelse, hängivenhet, och växande och attraktiva församlingar.

På en blogg skriver man spontant och personligt, detta är en blogg! Att jag påpekar att jag har levt i ett troget 32-årigt äktenskap, och inte levt i utomäktenskapliga förbindelser, att det ska tolkas som en tävlan i moralisk höjd – enligt Sten Gunnar Hedin. Påståendet är oförskämt. Det enda jag säger är att jag faktiskt lever som den kristna kyrkan och Bibeln har undervisat i 2000 år, och att det går utmärkt att leva på det sättet. Det vore väl ytterst anmärkningsvärt om jag levde på ett annat sätt.

Hedin avslutar sin lysande artikel med att hävda att det är inte övermodiga fariséer som vi behöver just nu. En rimlig tolkning är att han anser att jag är en övermodig farisée. Eftersom detta är en ganska kraftig kritik skulle jag gärna vilja ha en mer exakt precisering av enligt vilka kriterier han gör den bedömningen. Är man farisée om man tycker att en världsberömd TV-predikant inte bör vänsterprassla och istället prioritera sitt äktenskap? Är man farisée om man hävdar att vi i pingströrelsen och EFK behöver värna om vårt baptistiska arv när det gäller församlingssyn och församlingsmedlemskap? Är man farisée om man kritiserar en kristen ledare som raljerar över kristet värnande om äktenskap och kristen sexualetik? Är man farisée om man uttrycker bekymmer över frikyrkans stegvisa liberalisering under de senaste 40-50 åren där vi alltmer lever som världen i övrigt i vår livsstil? Det är ju ungefär detta jag har sagt i de artiklar och intervjuer som Hedin refererar till.

 Jag kan konstatera att Sten Gunnar Hedin och Ulf Christiansson har exakt samma uppfattning, Lakelandrörelsens kritiker är fariséer.

Skriver och talar man mycket, så blir inte allt perfekt, genomtänkt eller färdigformulerat. Vi har alla våra dåliga dagar på jobbet. Jag får väl tolka broder Hedins utspel som att han hade en dålig dag.

Nu har jag kommit hem igen från Göteborgsresan och sitter i fritidshuset på Värmdö med hustrun Eva och noterar att det har ramlat in en del kommentarer med anledning av min senaste skrivning på denna blogg. Hade gärna velat släppa Lakelandfrågan, men känner mig nog nödgad att skriva några kommentarer till.

Flera inlägg pekar på att jag också hoppar mellan tuvor precis som Ulf Christianssson gör. Men man bör då påpeka att jag har varit med i samma församling i 27 år och med i samma samfund i 24 år, så jag tycker inte att jag far som en jo-jo mellan olika kristna initiativ och skeenden. Däremot är jag öppen för förnyelse och väckelse, och spännande kristna initiativ, men förbehåller mig rätten att pröva saker och ting. Jag vill undvika att gå på vilka tokigheter som helst. Att utifrån Bibelns grund pröva saker och ting, och använda det förnuft som Gud har givit oss – den skyldigheten och rätten vill jag inte på något sätt släppa.

Sven Davidsson tycker att jag är frikyrklighetens mest mediekåta person. Jaså. Jag är aktiv skribent och mina artiklar efterfrågas ofta, även av vanliga rikspressen, och att kalla det för att vara mediekåt är något nedsättande. Anser Sven Davidsson att alla aktiva debattörer och skribenter är mediekåta eller är det en epitet han särskilt kopplar till mig som person?  I så fall på vilken grund då?

Och så tycks det att det är arrogant av mig att ha synpunkter på Ulf Christianssons roll i Lakelanddebatten. Har nu läst Christianssons inlägg om detta på Worship Swedens hemsida, och det gör mig ännu mer betänksam. Ställer man kritiska frågor om Lakeland och Todd Bentley och om bristen på helgelse, då är man alltså farisée, representerar religiösa andemakter, sällar sig med dem som ville stena äktenskapsbryterskan, man ägnar sig åt knivhugg m.m. Man får alltså enligt Christiansson inte kritisera hyperkarismatiska fenomen och personligheter. Den sorts karismatiska kristendom som inte tål prövning eller kritisk granskning, den har jag inget till övers för. Och Christiansson gör precis som alla andra Lakelandförespråkare, trivialiserar helgelseproblem och tycker uppenbarligen att världsberömda predikanter tydligen kan och får leva lite hur som helst. De som är ute och cyklar enligt Christiansson, är de som ställer frågor, undrar och vill pröva. Karismatiska kristna enligt Christiansssons modell ska tydligen vara rädda och osäkra människor, som ser andemakter och komplotter så fort någon undrar eller ställer kritiskt granskande frågor.

�

Hej igen alla som läser min blogg. Det tog tydligen skruv ordentligt när man skrev något om Lakeland och Todd Bentley. Och ett antal Lakelandförsvarare har tagit till  orda och kritiserat mig. Just nu är jag i Göteborg, jag jobbar ju också som konsult inom näringslivet och besöker några av mina kunder, ska bland annat vara på Volvos huvudkontor i morgon bitti. Äter lunch med Sarons pastor i morgon innan jag återvänder till Stockholm. Vill någon bloggläsare träffa mig och befinner sig i Mälardalen är jag på Söndag på besök i Korskyrkan i Västerås och leder installation av deras nye pastor Björn Strömwall, klockan 10.00. På eftermiddagen predikar jag i spansktalande församlingen Iglesia Icthus i Stockholm klockan 16.00, som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. På fredag kväll och natt är det Ungdomskyrkan Konnekt igen. Har just ringt och förmedlat en godnattpuss via telefon till hustrun Eva hemma i Stockholm.

1, Jag tycker dock att det är en allmän tendens att Lakelandentusiasterna trivialiserar det hela. Det är djävulens angrepp – jag tycker absolut inte vi ska blanda in djävulen i detta. Predikantens karaktär och ordning i våra liv, är något vi är ansvariga för. Inte skylla på Djävulen. Sedan finns det försök till trivialiserande tolkningar av vad som har hänt. Men faktum är att han har blivit avstängd och att det senaste dagarna har framkommit ny information, så något skumt är det med detta, att predikanter blir avstängda på detta sätt, är ytterst ovanligt. När det gäller världsberömda predikanter tycker jag också att vi måste kunna ställa strikta krav, inte bara resonera själavårdsmässigt och tycka synd om berörda personer. Det blir bara sentimentalt.

2. Sedan är det denne Ulf Christiansson, en fantastisk sångare, men som har satt i system att vara den mest kompromisslösa och ensidiga anhängaren av den allra senaste kristna trenden. Jag tycker det vore bättre om Uffe koncentrerade sig på musik än uppträdde som andlig expert. Jag minns mycket väl när han på åttiotalet, efter att ha varit med på Livets ord något år, uppmanade alla oss andra pastorer och predikanter, att lägga ned våra små ministries och gå in under den största smörjelsen, alltså Ulf Ekman – som just då var Christianssons favorit. Christiansson har hoppat från tuva till tuva i sökandet efter den största smörjelsen, och nu är det Lakeland och Bentley som är den senaste tuvan, och den stora grejen. Och säger man något kritiskt är man alltså kärlekslös, enligt Christiansson i Dagen idag. Jaha, och tidigare har man kallats för religiös eller farisée om man ställer kritiska frågor. I ett sådant tonläge är alla meningsfulla samtal omöjliga.

3. Som sagt var, jag har inte varit i Lakeland, utan mina reflektioner och kritik gäller allmänna företeelser i den karismatiska kristenheten, och jag tycker att den senaste incidenten verkar vara ett exempel på dessa tveksamma fenomen. Att det finns många kristna som hellre söker extatiska upplevelser, än lever i den dagliga lydnaden och efterföljelsen till Jesus, och lever i ett troget engagemang i sin lokala församling. Sedan är inte detta ett generellt omdöme om alla som har varit i Lakeland som blivit välsignade, de kan mycket väl haft ytterst ädla motiv. Men jag tror inte att Gud finns särskilt närvarande på vissa platser, och jag tror att i vissa fall kan sökandet efter platser och speciella predikanter bli som ett kristet knark. Jag har sett många exempel på det under årens lopp.

4. Men om Lakelandväckelsen fortsätter och de människor som är där blir alltmer överlåtna och helgade i sina kristna liv, blir mer engagerade i sin vanliga lokala församling, och får en större förmåga att föra vanliga människor till tro på Kristus på ett bestående sätt, då är det en god frukt, och jag välsignar det gärna. Den stora testen blir nu när Todd Bentley inte längre står på scenen, kommer det att bli samma attraktionskraft kring denna rörelse? Om attraktionskraften avtar så visar det väl att det var Todd Bentley som person som var i centrum och inte Jesus? För Jesus försvinner väl inte om inte Todd Bentley är där?

 

�

Den moraliska dekadensen inom den karismatiska kristendomen slår nya rekord. För några dagar sedan sades det att Todd Bentleys äktenskapsproblem inte berodde på otrohet eller vänsterprassel. Nu har det medgivits på Todd Bentleys egen hemsida att detta inte stämmer, det har nu erkänts att han har haft en felaktig relation till en kvinnlig medarbetare. De många tusen kristna som har åkt till Lakeland för att få förbön borde kanske tänka en gång till vem man tar emot handpåläggning ifrån. Det värsta med den karismatiska moraliska dekadensen är hyckleriet, man har en mycket hög bekännelse av att leva rätt, följa Bibeln, man ser sig ofta på en högre nivå än andra kristna, man ser sig ofta som att man lever på en högre moralisk och andlig nivå än andra kristna – men man lever inte som man lär, och man döljer detta, och drar sig inte för att ljuga för att dölja detta. Och det är knappast någon synd som skapar en sådan misstro mot oss kristna som just hyckleri, att vi inte lever som vi lär.

Den kristna hållningen från Bibeln och 2000 års kristen tradition är enkel och solklar. Sex är jättebra, och Guds idé, och kärlek mellan man och kvinna är jättebra, men Gud har instiftat äktenskapet för att hålla ordning och reda på dessa fina gåvor. Sexualdriften är stark, men Guds plan är att den ska utövas inom äktenskapet, att man lever tillsammans i sexuellt samliv när man har lovat offentligt att älska varandra i nöd och lust och leva i trohet. För pastorer och präster borde det vara en självklarhet att leva som föredömen på dessa områden, att inte leva i sambo eller i för- eller utomäktenskapliga förbindelser. En kristen ledare kan naturligtvis begå snedsteg, men detta behöver hanteras på rätt sätt, med bekännelse, ödmjukhet, mentoring och upprättelse. Därför behöver alla kristna ledare ha rådgivare och mentorer som man kan prata med om dessa personliga saker, och som också kan tillrättavisa en om så behövs.

Jag har varit gift med en och samma kvinna i 32 år, och levt i ett troget äktenskap, och inte haft några föräktenskapliga förbindelser, och jag känner många kristna som lever på samma sätt, och det går utmärkt. Det kräver Gudsfruktan och tydliga moraliska riktlinjer, men man behöver inte ha något tråkigt liv för att man följer Guds ordningar.

Kan man inte acceptera sådana riktlinjer, eller inte klarar att leva efter dem, bör man syssla med något annat än att vara pastor eller predikant. Att uppträda som kristen predikant och ledare och i sin livsstil leva tvärt emot vad Jesus vill, innebär att man både förleder och orenar Kristi kropp. Och det hela blir ännu värre när man når en status som internationellt TV-predikant med kanske miljoner åhörare i stora delar av världen.

Vi kristna som tror på Andens gåvor, Guds kraft i funktion, som tror att Gud kan göra under idag, men som inte accepterar den karismatiska dekadensen, att blanda ihop karismatik med orenhet och i vissa fall med ockultism, vi behöver tydligare markera att denna sorts kristendom vill vi inte bli förknippade med. En certifiering av pingst-karismatiska predikanter tycks vara nödvändigt.

�