Jag möter olika reaktioner på mina skrivningar om Todd Bentleys skilsmässa. Jag vill bara kommentera något mer av detta.

1. Kerstin Enqvist påpekar vikten av att inte smutskasta och även Jimmy är inne på liknande tankegång. Självklart. Men vi har rätten att pröva allt. Och jag tycker också att jag har rätt att föra en diskussion om vilken sorts kristendom vi ska ha i framtiden och vad som är ett bra och trovärdigt sätt att föra ut evangeliet på. Och kristna ledare som hamnar i påtagligt rampljus och position, som i fallet Bentley, har vi rätten att ställa krav på. Självklart var Luther mycket kritisk mot Katolska kyrkan när han satte igång reformationen, att hävda att han smutskastade är ett för lindrigt uttryck. Hela svenska frikyrkorörelsen växte fram som en kraftig protest mot Svenska Kyrkan. Att kritisera kan ofta vara mycket konstruktivt och bidrar till positiva förändringar. Jag är mycket kritisk mot vissa inslag i den pingst-tros-karismatiska TV- och kändiskristendomen. Det står jag för. Och jag anser att det är något som totalt sett bara är skadligt. Det betyder inte att jag tycker att alla TV-predikanter är dåliga. Jag tycker också att det finns bra former av karismatisk kristendom, som vi behöver mycket mer av. T.ex. New Wine-rörelsens karismatik som vi stöttar från EFK-håll tycker jag är mycket bra, men det är ljusår från många TV-predikanters kristendom.

2. Inge Nilsson ställer vassa och skarpa frågor till mig på vilka grunder jag kritiserar Lakeland och Todd Bentley. Jag har självklart inga detaljkunskaper om vare sig denna predikant eller om detta sammanhang. Mina omdömen bygger helt på kopplingen mellan skilsmässoinformationen och dessa möten. Sedan generaliserar jag utifrån andra erfarenheter av liknande typ av möten. Som barn var jag med i superextatiska Maranatamöten på sextiotalet. Jag var med i sjuttiotalets karismatiska väckelse och Jesusrörelse. Jag var involverad i trosrörelsen på åttiotalet. Jag välsignades av Vineyard, profetrörelsen och Toronto Blessing på nittiotalet. Och jag har hela tiden set ett liknande mönster. Det finns stora grupper av kristna som har som huvudfokus att söka andliga upplevelser i trendiga och dynamiska kristna sammanhang, och man flockas kring kända profeter och de senaste innepredikanterna. Och det mesta handlar om andliga kickar, man ser sällan någon påtaglig Kristuslikhet eller förmåga att föra människor till tro på Kristus, hos dessa kick-seekers. De söker mest manifestationer och upplevelser. 

Det finns mycket gott och sunt i dessa rörelser. Men det blir lätt avarter. De viktigaste avarterna är brist på helgelse och bra kristen karaktär hos ledare och nyckelpersoner, osundheter i lära och undervisning, och en tredje viktig avart är övermod och överlägsenhet gentemot andra kristna som inte har gjort liknande upplevelser.

Jag tror inte att vi kan föra diskussionen så mycket längre, jag och Inge Nilsson står uppenbarligen för olika typer av kristendom. Ser jag en andlig rörelse som leder till fördjupad helgelse och innerlighet i lärjungaskapet och efterföljelsen, skapar en ödmjukhet till andra kristna, och leder till att människor på djupet kommer till tro och blir efterföljare till Jesus – då är det en god frukt, och då är jag beredd att välsigna och respektera en andlig rörelse. Den senaste informationen från Lakeland stöder inte dessa kriterier, men jag är beredd att ompröva min inställning om det framkommer ny information.

Inge Nilsson och Israel har kritiserat mina skrivningar om Todd Bentley och Lakeland. De har varit där och mött Gud. Jag har inte varit där utan bara sett korta glimtar på TV, däremot har flera av mina vänner varit där. Men av frukten ska man känna trädet. Ett av resultaten av 40 dagars kampanj är att Bentley går ut och utannonserar en skilsmässa från sin fru. Man behöver då inte vara någon större expert för att inse att om detta är frukten, då borde det vara något fel på trädet. Sedan är det naturligtvis upplyftande med härliga möten. Men de härliga mötena där mycket händer brukar sällan hålla i längden om det inte förenas med grundläggande Bibliska principer när det gäller sund lära och god kristen karaktär. De härliga mötena och de ”smorda” predikanterna gör på sikt mer skada än nytta om de inte förenar karismatiken med att betona Andens frukt och en god kristen karaktär. Det kan man ge många exempel på från den moderna väckelsehistorien. Mycket av det som händer i dessa möten, helanden m.m. är tyvärr vid granskning ett tag senare, mer suggestion än verklighet. Allt tyder dock på att i Lakeland har verkliga och påtagliga helanden verkligen inträffat. Detta är dock inget bevis på att det hela är rätt – vad var det Jesus sade i bergspredikan, gå bort ifrån mig ni ogärningsmän, alla de som hade varit superkarismatiker.

Jag menar inte att tråkiga predikanter och tråkiga samfund är ett bra kristet normaltillstånd. Men får jag välja på tråkiga predikanter och ett tråkigt samfund men med en påtaglig Andens frukt närvarande, då väljer jag det framför yvig karismatik, men där det är stor brist på helgelse. Sedan är ett sunt kristet liv både och. Självklart behöver vi uppleva mer av Guds kraft i Sverige, och vi behöver se mer av Andens gåvor i funktion. Att ränna efter spektakulära TV-predikanter är dock inte den bästa metoden att få mer av kraften. Som jag har skrivit om flera gånger på denna blogg – för min egen del söker jag mer av Guds kraft genom att vara ute på fredagsnätterna och jobba bland tonåringar som missbrukar alkohol och droger. I den miljön behövs kraften bättre, än bland övergödda kristna som bara vill få lite fler andliga känslokickar.

Några till kommentarer med anledning av Todd Bentleys separation. Det jag framförallt blir upprörd över är den brist på grundläggande kristen helgelse och att värna om karaktärslivet – som är alltför vanligt i den internationella jetset-ligan av tros-pingst-karismatiska ”superpredikanter”. Andens frukt är alltid viktigare än Andens gåvor, det är en rimlig sammanfattning av Nya Testamentets undervisning. En känd kristen ledare frestas av synd och får kämpa med karaktärssvagheter som vilken kristen som helst. Därför är det helt nödvändigt att det finns ett system för ”accountability”, det måste finnas rådgivare, mentorer, andra ledare, etc. som har insyn i ens liv, och kan förmana en, korrigera m.m. Hade det existerat i Bentleys fall hade de för länge sedan uppmanat honom att åka hem till fru och barn, och ta hand om familjen, istället för att ha TV-möten varje dag. En skilsmässa kan bero på många faktorer, men Bibelns undervisning är solklar, Gud har tänkts sig ett livslångt äktenskap. Misslyckas vi, har vi möjlighet att komma igen. Men att stå i en starkt offentlig kristen tjänst när privatlivet svajar, tycker jag är helt förkastligt, inte minst av hänsyn till ens eget liv och ens familj.

Som sagt var listan kan göras lång. De ekonomiska debatterna i USA kring kända kristna TV-predikanter, som måste ifrågasätta varför de ska ge information om sin ekonomi, är en vanära för hela kristenheten. Det de kommunicerar till övriga världen är att kristna ledare är giriga och de vill gärna leva i lyx på kollektpengarna. En av de mest kända kristna ledarna i USA, Ted Haggard, pastor för en församling på 14.000 medlemmar, både knarkade och hade relation med en manligt homosexuell prostituerad samtidigt som han var i en mycket offentlig kristen tjänst. Det var den prostituerade och ett vanligt TV-bolag som avslöjade nyheten, de kristna ledarna och de som jobbade med Haggard hade ingen aning om någonting.  Och det värsta av allt är hyckleriet. Att ha en yttre fasad, och sedan leva ett annat hemligt privatliv.

Vad ska man säga om ledarpersonligheter som Larry Lea, Ray McCauley, Roberts Liardon, Paul Cain, Paula White – för att nu nämna några exempel – kända pingst-tros-karismatiska predikanter men vars privatliv har svajat rejält, de lever inte som de lär, men kör bara vidare i sin jetsetkristendom. För att nu inte tala om 80-talsskandalerna i den amerikanska TV-kristendomen.

Bara för att det finns kraft närvarande, bara för att stämningen är hög, bara för att framgångarna är stora, bara för att det verkar hända en hel del saker – behöver det inte alls vara rätt. Andens frukt, en sund kristen karaktär, måste alltid vara på plats. Annars är det bara att stänga av TV-knappen, bojkotta mötet, eller boken. Det finns massor av bra kristna alternativ, som kanske inte alltid är lika spektaktulära – detta bör man satsa på. Och det finns många bra amerikanska predikanter, dem kan vi lyssna på.

Det verkar som den vanliga lite halvtråkiga samfundskristendomen har lättare att få bukt med dessa spektakulära extravaganser.

Läser på Dagens hemsida att Todd Bentley ska separera. Får också uppgiften bekräftad av att titta in på Charismas hemsida i USA. Ja, listan kan göras lång över super- och kändispredikanter som tycker att det är mycket viktigare med plattformar, status, ära, TV-tid, manifestationer m.m. än grundläggande helgelse och kristen karaktär. Det märkliga är dock alla naiva kristna som ständigt går på dessa nitar och naivt skockar sig runt kändispredikanterna. Den kritiken gäller inte minst mig själv, som vid ett antal tillfällen har attraherats av dessa ”smorda” personligheter. Om man prioriterar ministry, manifestationer framför karaktär, och ordnat kristet vardagsliv som är trovärdigt för de människor som står en närmast, då är man ute på hal is. Bibelns instruktioner är solklara, en kristen ledare ska vara trovärdig, funka när det gäller familjeliv, och vara trovärdig och ha förtroende bland närstående. Det är anmärknigsvärt att så kallade apostoliska översiktsteam inte följer så självklara bibliska principer. Att ha ett trassligt äktenskap, tre små barn, och vara borta från familjen och predika i fyra månader. Vem kan stödja något sådant? Wagner och Johnsson och de andra apostlarna borde ha tagit Bentley i örat för länge sedan om de hade skött sitt jobb. Det är bättre med vanliga och tråkiga predikanter, som prioriterar att vara hemma hos familjen och ta hand om sina barn. Det spektakulära, det blir den kristna drogen, för kick-seekers och de som är konstant frustrerade över sina vanliga kristna liv, och alltid vill ha kickarna som höjer en upp över vardagens tråkigheter och frustrationer. Att gå ut i skogen och ha en stilla stund med Jesus, det ger mer och är ännu mer rätt än att söka kickar i Lakeland.

Vi har fått översvämning i källaren i vårt fritidshus på Värmdö. Fick ägna måndagskvällen och tisdag förmiddag åt att pumpa upp vatten, 2500 liter. Det var en ny erfarenhet. Vatten är nödvändigt och fantastiskt, men på fel plats vid fel tidpunkt blir det förödande. Tränade igår kväll igen inför Stockholm Halvmaraton, det känns som att formen är på väg. Äntligen kanske det blir ett idrottsligt genombrott. Nu ska jag även på möte med Evangeliska Frikyrkans pastorer i Stockholm, den gemenskapen är en av mina fasta punkter i tillvaron.

I söndags predikade jag i Söderhöjdskyrkan över texten i Lukas 11:37-54. Det handlar om när Jesus blev hembjuden till en farisée. Vid denna middagsbjudning kan man tycka att Jesus var lite oartig, han läxade upp fariséerna ordentligt fastän de bjöd på middag. Faríséerna var ju den religiösa eliten i det samhälle där Jesus levde. De var noga med att leva efter Guds vilja, och att följa budorden. De var präktiga och skötsamma. Men Jesus menade ändå att de hade fått alltsammans om bakfoten. Detaljerna var viktigare än huvudfrågorna för fariséerna.

Varför sökte Jesus huvudkonfrontationen med fariséerna? Varför tog han inte huvudkonflikten med de omoraliska (de giriga publikanerna, de prostituerade eller någon annan grupp) eller med de liberala saduceerna? Fariséerna levde ju ändå moraliskt ganska skötsamma och präktiga liv. Huvudskälet var att fariséerna stod för en helt annan religion och frälsningsväg än vad Jesus stod för, och vad kristendomen står för. Fariséerna menade att genom att leva ett skötsamt och korrekt liv blir man accepterad av Gud. Jesus tog fullständigt avstånd från hela det synsättet, Paulus kallar det för lagen som frälsningsväg, att bli rättfärdig av lagen.

Kristendomen handlar om att syndaren blir benådad och befriad. Det finns inget hopp för oss människor, vi är syndens trälar, vi gör det onda vi inte vill. En del är mycket onda, som t.ex. Englamördaren Anders Eklund, en del är bara lite onda. Jesus pekade på att även de skötsamma och präktiga fariséerna ändå var själviska, högmodiga och giriga på insidan. Inför Guds måttstock är vi alla syndare.

Jesus kom för att rädda och frälsa de förlorade, de som inte har något hopp, de som är för svaga för att leva präktiga och moraliskt oförvitliga liv. De kallas för syndare. Kristendomen handlar om att syndaren får nåd och befrielse. Det är detta Jesus vill ge till oss.

Har noterat en ny debatt i tidningen Dagen om hur kristna församlingar ska organiseras och styras. Tomas Ander försvarar en pastorsstyrd stiftelsemodell medan flera debattörer argumenterar emot. Detta handlar i stor utsträckning om vilka ideal man har och vilken sorts kyrka man vill bygga. Det är olika riktningar i svensk kristenhet idag, som inte följer samfundsindelningarna.

En modell är den pingst-karismatiska megakyrkan, oftast driven av en visionär pastor. Willow Creek och Saddleback, världsberömda amerikanska kyrkor är enligt denna modell. Liksom Yonggi Chos kyrka i Seoul, Hillsong i Australien, Livets Ord i Sverige m.fl. Dessa kyrkor kan vara lite olika i teologi och inriktning men ändå ett ganska lika koncept. Biskopsstyrda Vineyard liknar också denna modell.

En annan stark strömning är att orientera sig i riktning mot de historiska kyrkorna, med Peter Halldorf som den främste förgrundsfiguren på svensk mark. Liturgi, historiska rötter m.m. är i centrum, de historiska kyrkorna är också pastors- och biskopsstyrda, ledarstilen liknar ganska mycket de moderna megakyrkorna.

En tredje modell skulle kunna vara den moderna föreningsfrikyrkan, med fokus på demokrati, styrelse, mer noggrannhet med att beslutsformerna är korrekta än beslutens innehåll. Många moderna församlingar fungerar på det sättet men söker gärna impulser från både megakyrkorna och de historiska kyrkorna. Moderna frikyrkor som ofta är ganska folkkyrkoliknande, med högt i tak och inte särskilt höga krav på medlemmarna när det gäller kristen livsstil och efterföljelse av Jesus.

Jag skulle vilja lyfta fram ett fjärde perspektiv. Det svenska väckelsearvet och friförsamlingarnas historia. Dagens frikyrkosamfund har mycket av sina rötter i pietismen och baptismen. Det var radikala rörelser i protest mot de stora enhetskyrkorna. En av de bärande principerna för både pietismen och baptismen var principen om det allmänna prästadömet, att alla troende kunde tjäna Gud, höra Guds röst, studera Bibeln, och ta ett ledaransvar i den lokala församlingen. Man var emot att ha ett särskilt prästerskap och att skapa andliga ”eliter” av pastorer och biskopar. Det var många lekmannaledare som trädde fram i dessa rörelser. Principen om det allmänna prästadömet ledde också till församlingsmöten där alla medlemmarna fick komma till tals och där man kunde komma överens om församlingens inriktning. En annan princip som präglade de radikala pietistiska och baptistiska grupperna var synen på församlingen som en helig och utkallad gemenskap. I protest mot de katolska och protestantiska enhets- och stats- och folkkyrkor där alla var med, oavsett om man levde som kristen eller inte, formade baptisterna och pietisterna grupper av troende där man i gemenskapen hjälptes åt alla följa Kristus, och vara lärjungar till Jesus. Det ställdes därför höga krav på de som var med i dessa församlingar när det gäller överlåtelse, delaktighet, och att vara med i en process att formas som lärjunge till Jesus.

Jag efterlyser mer att söka våra rötter i 1800-talets baptistförsamlingar och liknande grupper, som också sedan blev grunden till våra pingstförsamlingar. I dagarna kommer det ut en bok på förlaget Libris, jubileumsbok med anledning av Örebro missionsskolas 100-årsjubileum, där jag i ett kapitel reflekterar något över dessa frågor.�

Nu är man tillbaka till Stockholm efter några veckors Norrlandssemester. På torsdag besöker jag Frizon, Evangeliska Frikyrkans stora ungdomsfestival utanför Örebro, som jag redan har skrivit om på bloggen flera gånger. Det blir jätteexciting. Fredag kväll blir det en ny omgång med Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm, ännu mer exciting, för då möter man ungdomarna som aldrig har satt sin fot i en kyrka. Att gå ut i Stockholmsnatten och göra pannkakor för tonåringar och få chansen att berätta om Jesus. Kan något vara bättre. På söndag blir det predikan i Söderhöjdskyrkan i Stockholm på Söder, klockan 11.00, en väldigt udda tidpunkt, men så är det i kyrkorna.  Vi gör något i alla kyrkor när inte en människa är ute på stan, det är väl fiffigt, rena PR-tricket. I Söderhöjdskyrkan går vi nu igenom Lukasevangeliet vers för vers. På söndag kommer jag att predika utifrån Lukas 11 om när Jesus sågade fariseerna, dåtidens etablerade religiösa etablisemang, som gick till historien med att ta initiativet till att mörda Jesus. Jag kommer nog att bli sjukt utmanad själv av min egen predikan, är nog ganska golvad på söndag eftermiddag. För övrigt jobbar jag med ett specialuppdrag åt Vattenfall denna vecka, det handlar om avgörande globala miljöfrågor inför framtiden. Det är också spännande. Det blev en ny punkt i FRA-debatten för min del, då kristna tidningen Hemmets Vän bad mig skriva en artikel om detta, som publicerades förra torsdagen. Försökte då bredda perspektivet till det framväxande Storebrors-samhället.  Har också fått förfrågningar om att engagera mig inför en omfattande FRA-demonstration när riksdagen öppnar i september, jag funderar på det.Livet är omväxlande. Gud har det nog inte tråkigt när han ska försöka ha koll på allt som händer på denna planet. Undrar hur mycket han kommer att intressera sig för Peking-OS?

Tränar nu intensivt för Stockholm halvmaraton 6 september. Jag gör det som kompensation för att jag inte blev uttagen till svenska OS-truppen, blev jättebesviken för det. Min målsättning är att i första hand överleva denna halvmara. I andra hand att ta mig runt på under 2 timmar och 30 minuter. Det är ganska mastigt för en måttligt överviktig 53-åring, även om mina barn i sina värsta stunder inte tycker att adjektivet måttligt är tillräckligt. Tack och gonatt för den här gången.

Det har varit flera intressanta artiklar på DN debatt senaste veckan. Fyra aktiva kristna personer skrev för en vecka sedan och argumenterade för ett nytt folkhälsomål, att minska antalet skilsmässor. Bland författarna märktes den kände kristne familjeterapeuten Alf B Svensson, Lars-Göran Sundberg som är en av pastorerna i EFK-församlingen Elim i Stockholm, Anneli Enochson, Göteborgs riksdagsledamot för kristdemokraterna, och Magnus Göransson. Det borde vara en ganska självklar ståndpunkt, att det är bra för barnen om föräldrarna inte skiljer sig, och att faktiskt samhället kan göra en hel del för att stötta en sådan inriktning. Att en sådan självklarhet kan skapa en sådan storm i bloggsfären visar väl bara att bloggarna i regel är personer som saknar erfarenheten av att vara föräldrar. Det blir också spännande att se om alla de kristna som tycker att vi inte ska säga ett pip utanför kyrkan om samlevnadsfrågor, om de förfasar sig över denna artikel.

En annan spännande artikel publicerades häromdagen om att djurskyddslagen ska skyddas från religiös offensiv. Det är Jeanette Thelander och Katarina Lingehag-Ekholm som för fram detta. Det är det judiska och muslimska kravet på religiös slakt utan bedövning som tas upp. Frågan är ju inte aktuell för oss kristna eftersom vi inte behöver följa några regler när det gäller slakt. Som kristen känns det dock helt rätt och naturligt att hävda djurens rättigheter. Att djur utsätts för onödigt lidande är en viktig princip, för att värna om Guds skapelse. Djuren är skapade av Gud och Jesus lyfte fram djurens betydelse, inte minst i sina liknelser, t.ex. om det bortsprungna fåret. Samtidigt är det viktigt att värna om religionsfriheten. Ska vi kristna med trovärdighet hävda principen om religionsfrihet måste det också innefatta även andra religioner. Samtidigt måste det finnas gränser för religionsfriheten, den får inte krocka med grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Och jag vill även inkludera värnandet om skapelsen i detta, och tycker egentligen att djurskyddet väger tyngst i detta fall. Men frågan är inte enkel.

Nu sitter jag i en stuga i Hemavan och skriver, tillsammans med hustrun Eva och två av barnen, på semester. Är totalt mörbultad efter ett försök att under en dag vandra från Hemavan till Viterskalsstugan i Vindelfjällen, och försöka ta sig upp på Norra Storfjällets topp, och sedan gå tillbaka – på en dag. Rena självmordsprojektet.

Nu lämnar jag tillfälligt FRA och tar upp en annan fråga.

11 juli skrev jag ett inlägg om Evangeliska Frikyrkans stora ungdomsfestival i augusti – Frizon. Alexander har skrivit en kommentar och frågat om varför jag uttryckte en skeptisk inställning till Tomas Andersson Wij. Är det inte yttrandefrihet på en konferens som EFK ordnar. Det är en bra fråga av Alexander, som egentligen berör stora frågor.

Ett kristet samfund driver sin verksamhet utifrån en kallelse och vision från Gud. Att gå ut med evangeliet om Jesus, göra Jesus trodd och känd, och efterföljd, grunda församlingar, och uttrycka vår tro i ett socialt engagemang är några av grundstenarna för all Evangeliska Frikyrkans arbete. När vi ordnar en konferens är det för att främja dessa mål. Att bara driva religionssamtal eller bara skapa plattformar för olika sorts religiösa budskap är inte vår kallelse och uppdrag, och det gäller alla kristna samfund, som drivs utifrån en vision och inriktning.

Jag tycker nog att Allhelgonakyrkan, och även Andersson Wij i olika utspel, böcker m.m. uttrycker ett tydlig markering mot de värderingar och teologi som t.ex. EFK står för. Jag tror inte att de skulle uppskatta om man sade att vi står för i stort sett samma saker. Jag har t.ex. utvecklat tankegången något i en krönika i Världen Idag där jag skrev en kommentar över Olle Carlssons bok (prästen i Andersson WIjs kyrka) om en kristendom för ateister. Vi måste våga peka på och prata om att vi rör oss i väldigt olika riktningar idag, inom ramen för det som kallas kristna kyrkan. Det är mycket som händer under kristen täckmantel som jag inte kan ställa upp på. Jag tror inte heller på att det är särskilt bra för ett samfund att bara ha högt i tak som ledande princip, det blir så spretigt att det blir fullständigt konturlöst och avsaknad av en gemensam inriktning.

Men när detta är sagt tycker jag att vi i vår verksamhet måste tillåta olika inslag, och det är inte alls självklart att alla gäster, artister, föredragshållare vi bjuder in står för exakt samma saker som vi gör. Jesu verksamhet och möten var inga kliniskt rena föreställningar, utan alla sorts folk var med. Och även fariseerna och saduceerna (som var de liberala) fick utrymme att ställa frågor, och Jesus hade en hel del debatter med dem vid sina möten. Det är ofta uttryck för en osäkerhet i vad man själv tror på om man aldrig kan samverka eller ha någon form av dialog med dem som inte tycker likadant. Jesu budskap blev ännu tydligare när fariseerna och saduceerna fick konfrontera honom öppet på hans möten.

För min personliga del tror jag på en kristendom som är tydlig i sin teologi, och i EFK betonar vi vår koppling till Lausannedeklarationen, baptistiska profilen, karismatiska öppenheten, missionsfokus m.m. Och allt detta förutsätter en tydlig hållning till evangeliet om Jesus, som jag tror att Tomas Andersson Wij inte helt skriver under på. Och den grundhållningen präglar alla typ av initiativ som vi är inblandade i. Men jag tror samtidigt på en öppen kyrka, som är så trygg så att man i vissa situationer kan samarbeta med vem som helst, och leva nära det samhälle som vi verkar i. Och noga följa tidens strömningar i både kyrka och samhälle, och leva i en dialog med detta.�

Har skrivit en krönika för kristna tidningen Världen Idag som publiceras idag. Den handlar också om FRA och övervakningssamhället. Man kan hitta den på www.varldenidag.se, under fliken kommentar.

�