Robert Liljegren har ställt frågor till mig på denna blogg om det jag skriver här är EFK:s uppfattning. Det är en bra fråga. Jag ska försöka ge ett svar.

1. Jag är alltså vald till ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse. Jag valdes första gången år 2002 och har sedan omvalts under full enighet i styrelsen, och är nu omvald till år 2010. Styrelsen väljs av Evangeliska Frikyrkans kongress. Jag valdes in första gången i Örebromissionens styrelse 1994 och har sedan omvalts kongress efter kongress. Anders Blåberg är som missionsdirektor vald av Evangeliska Frikyrkans kongress. Formellt sett är jag Blåbergs chef, men enligt min uppfattning har han ett större mandat än vad jag har att företräda EFK. Han är heltidsanställd för att leda vår verksamhet och han är direktvald av vår kongress. Så den huvudsakliga talesmannen för EFK är Anders Blåberg. Jag har dock fått ett mandat från styrelsen att vara kristen samhällsdebattör, och har ganska fria händer i denna roll. Man bör också komma ihåg att i nästan alla organisationer har en ordförande ett mandat att företräda organisationen i det offentliga livet inklusive media, men det bör finnas en tydlig anvsvarsfördelning mellan ordförande och VD, eller i detta fall missionsdirektor. Man bör också komma ihåg att kristen samhällsdebattör var jag långt innan jag valdes som EFK-ordförande, hade en artikel publicerad på DN debatt redan i början av åttiotalet bl.a.. Jag är inte bloggare, skriver i tidningar m.m. på grund av att jag är EFK:s ordförande, hade förmodligen varit lika aktiv skribent även om jag inte vore EFK-ordförande.

2. När jag skriver på bloggen eller skriver artiklar i olika tidningar, TV- och radiointervjuer m.m. brukar presentationen av mig variera beroende på vad det gäller för ämne. Ibland kan det handla om en fråga där man kan hävda att det finns en EFK-uppfattning. Då kan det vara naturligt att presenteras som EFK-ordförande. Ibland skriver man om en fråga där det inte finns någon EFK-uppfattning men där det ändå är positivt för EFK att dess ordförande deltar i debatten. T.ex. i somras när jag medverkade i FRA-debatten, blev intervjuad i TV och Radio, och kommenterad och citerad i cirka 40 tidningar i Sverige. EFK har ingen uppfattning om FRA men bedömningen var att det inte var till någon nackdel för EFK att jag stack ut hakan i denna fråga. När jag skrev på DN debatt i fjol och kritiserade kyrkans flathet under andra världskriget, vilket sedan följdes upp av TV, såg jag också som oproblematiskt att jag presenterades som EFK:s ordförande. När det gäller dessa utspel har ingen EFK-are hört av sig till mig och klagat. Jag har även i olika sammanhang uttryckt ganska miljöradikala uppfattningar, och där jag har haft ordförandetiteln, men ingen EFK-are har klagat på detta.

3. Ibland deltar jag i debatt där jag vet att det finns olika uppfattningar inom EFK. I sådana lägen är jag noga med att uttrycka att detta är min personliga uppfattning. T.ex. när jag deltog i morgonsoffa i TV och diskuterade bojkott av Israel, jag betonade då i direktsändningen att EFK hade ej tagit ställning, det var min personliga uppfattning. När jag skrev i Svenska Dagbladet i fjol i abortfrågan presenterades jag för säkerhets skull som statsvetare. Jag är nog av den uppfattningen att en företrädare för en kristen organisation måste kunna delta i debatt och föra fram synpunkter i en fråga utan att ha total enighet i egna led om denna fråga. Tidigare ärkebiskopen KG Hammar som gjorde utspel minst en gång i månaden, fanns det någon fråga där Svenska Kyrkan enhälligt stod bakom det han sade? Jag har dock svårt att tänka mig att EFK väljer en ordförande, ger personen ganska fria händer som samhällsdebattör och opionsbildare, om inte personen står för värderingar och uppfattningar som inte präglar rörelsen i stort. Jag har också mött mycket uppskattning inom EFK, men visst har jag enstaka kritiker här och där.

4. Denna blogg är min privata blogg där jag uttrycker mina privata åsikter. Nu tror jag att mycket av det jag skriver har full support från EFK:are men jag kan också tänka mig att jag ibland tar upp frågor där det finns olika uppfattningar inom EFK. Eller att jag ibland skriver om frågor där det inte finns någon uppfattning alls inom EFK.

5. En avgörande punkt för mig är dock alltid att ha Bibeln som rättesnöre, och i de fall där Bibeln är oklar en otydlig, att luta sig mot en hyfsat samstämmig kristen tradition, om en sådan finns. På den punkten har jag och EFK samma bedömningskriterier.

6. Jag är väl medveten om svårigheten att företräda en organisation och samtidigt vara en aktiv debattör, eftersom allt man säger och skriver förknippas med EFK. Försöker hantera detta på ett klokt sätt och har kontinuerlig dialog med både missionsdirektorn och kommunikationschefen hos EFK.

7. Mest intern kritik för mitt skrivande fick jag för 5-6 år sedan, dels när jag framförde kritiska synpunkter på hur Världen Idag lanserade sig gentemot Dagens ägarsamfund, dels en artikel med kritiska synpunkter på Livets ord, och dels när jag förde fram kritiska synpunkter på att så många kristna organisationer fördömde USA:s agerande när det gäller att störta dåvarande Irak-regimen. I den frågan har jag senare nyanserat min uppfattning. När det gäller Världen Idag och Livets Ord tycker jag att situationen har förändrats i positiv riktning sedan jag skrev dessa artiklar.

8. När det gäller bloggen ser jag det som ett forum för diskussion, testa idéer, föra fram synpunkter på aktuella händelser och frågor, men också vara lite personlig. Jag betraktar en artikel i en tidning som ett mer officiellt uttalande än det jag skriver på bloggen. Min erfarenhet hittills av bloggande är dock att inte alla uppfattar det på det sättet.

9. Jag har också andra uppdrag inom svenska kristenheten och valdes bland annat till ordförande i Claphamstiftelsen i början på året. När jag företräder Claphamstiftelsen är det endast i situationer där det tydligt framgår, t.ex. när jag och Christer Sturmark skrev om religionsfrihet i Expressen i januari.

Jag hoppas att denna redogörelse ska skapa någon klarhet.

�

Nu har det kommit in över 100 kommentarer kring abortfrågan. Ska försöka summera denna debatt endera dagen. Fortsätt gärna med ytterligare inlägg om det är fler aspekter som behöver komma fram.

Skulle dock vilja publicera igen det första inlägget jag skrev när jag startade denna blogg 17 juni, hade då mycket få läsare så de som läser min blogg idag har nog missat detta.  Det är något av min programförklaring, det handlar om i vilken riktning jag tror att vi behöver röra oss som församlingar och kristna i Sverige.

Här följer inlägget:

Den kristna kyrkan i Sverige har brottats med en hel del motvind senaste 50-60 åren. Den äldre frikyrkligheten har också under många år känt av vikande medlemssiffror, även om det fortfarande är i varje fall en halv miljon svenskar som räknar sig som aktiva kristna.  De internkristna debatterna har varit intensiva om hur trenden ska vändas. Frikyrkorna tycker jag dock borde få underkänt, vi förmedlar ett unikt budskap, evangeliet om Jesus Kristus, men har inte lyckats kommunicera detta på ett bra sätt till svenska folket. De äldre frikyrkosamfunden är ganska långt ifrån fornstora dar.

Idéerna och debatterna har pågått i många år om hur trenden ska vändas. En idé har varit en mer användarvänlig och lättillgänglig kyrka, med låga trösklar, framförallt med amerikanska Willow Creek som förebild. En annan idé är att mer söka sig tillbaka i kyrkans historiska rötter, och gräva ur kyrkans tradition, att mer intressera oss för det katolska och ortodoxa arvet. Det är framförallt Bjärka-Säby i Linköping och Peter Halldorf som driver den linjen. En variant av detta som är på agendan idag är att söka oss tillbaka till de anabaptistiska rötterna, en radikal kyrka med en alternativ livsstil. Ett tredje spår är mer av det pingst-karismatiska, den senaste trenden är att åka till Lakeland i Florida och få del av den väckelse som finns där, och som pågår just nu. Andra har sökt inspiration genom att åka till världens största kyrka i Seol Korea, och lära sig om smågrupper och annat. Att hitta nya vägar för bön och bönestrategi menar en del är lösningen. En annan kristen variant är det som präglar Allhelgonakyrkan i Stockholm där Olle Carlsson är präst och Jonas Gardell är en av huvudaktörerna. En renodlat postmodern kyrka med ett mycket högt tak och där man inte prackar på folk färdiga tros- eller moralpaket. Allhelgonakyrkans tak är dock så pass högt så jag tycker att man har tappat bort det som är signfikant kristet.

Ett problem med alla dessa modeller är att de är ganska inåtvända. Det handlar om att få folk att komma till kyrkan. Kom till oss är budskapet, och man försöker göra kyrkan sådan att folk vill komma. Men det vill de ju inte, inte minst frikyrkorna når en ganska begränsad grupp människor utanför egna kretsarna, och den långsiktiga trenden är nedåtgående. Vi kristna vill leva i våra trygga miljöer, och kyrkan är vår hemmaplan, vår bekvämlighetszon. Men Jesus kallade sina lärungar för 2000 år sedan att gå ut. Att vara där folk är. Att spela matcherrna på bortaplan istället.

Jag har ett annat uppslag och spår om hur framtidens kyrka ska se ut och hur vi ska vända trenden. Det är ingen unik idé, men jag tycker inte att det kommer fram på ett tillräckligt dominerande sätt i de ovan beskrivna modellerna. Att jag har ett annat förslag betyder inte att jag tycker att allt det andra är fel.

Det handlar om att vara en socialt engagerad kyrka. Att vara där behoven är som störst. Att bry sig, att engagera sig i sina medmänniskor. Att kyrkan ska vara en spjutspets när det gäller evangeliet och socialt engagemang. Frälsningsarmén har det i sina gener. Hela satsningen på Ersta byggdes upp av socialt engagerade kristna som både förde fram evangeliet om Jesus men också engagerade sig i utsatta människors situation. Hela frikyrkorörelsen i Sverige växte fram hand i hand med nykterhetsrörelsen, under andra halvan av 1800-talet, dåtidens vassaste och angelägnaste sociala rörelse i Sverige.

I den moderna frikyrkan har det sociala engagemanget ofta professionaliserats. Det sköts av professionella sidoorganisationer, ofta med en viss distans från vanliga församlingar. De vanliga kyrkorna har i alltför stor utsträckning blivit borgerliga medeklassmiljöer för de välmående och välanpassade. Vi kyrkor har ju ofta en radikal social profil, t.ex. uttryckt i uppropet för flyktingar häromåret. Men om vi gör dessa plakatmanifestationer utan att faktiskt engagera oss för flyktingar i vår församling, då blir vi inte så mycket mer än fariseer och hycklare. Naturligtvis finns det många positiva undantag, församlingar med starkt engagemang för flyktingar, för missbrukare eller någon annan grupp i samhället som behöver stöd. Ett positivt paradexempel är Klara Kyrka i Stockholm och EFK-församlingen New Life i Stockholm.

Vad är de stora utmaningarna idag och där vi som kristna behöver gå in och engagera oss på ett praktiskt sätt? I Stockholm har den mest heta frågan senaste 8 månaderna handlat om ungdomsvåldet. Och alla vet att ungdomsvåld är nära kopplat till missbruk av någon form. Och all vet att våld och missbruk ofta är kopplat till frånvarande och oengagera föräldrar, eller en trasslig hemsituation. Jag var med i samband med Anton Abeles stora anti-våldsdemonstration i Kungsträdgården i höstas, efter Ricardo-mordet. Och jag undrade då var vi kristna var någonstans. Vi var inte ens på banan, vi var inte där, det verkade som att vi inte brydde oss. Trots att vi representerar fredens, fridens och icke-våldets evangelium om Jesus Kristus. Istället för att vara spjutspetsar kändes det som att vi inte ens fanns på åskådarläktaren.

Jag och några vänner har nu börjat Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm. Det handlar om att vara ute på fredagsnätterna bland tonåringar som dricker (för mycket) öl och röker hasch. Anton Abele efterlyste vuxna som är ute på nätterna. Vi gör pannkakor, har med oss en jättestor kaffetermos och bjuder tonåringarna på. Och det känns som att alla gillar att vi kommer ut. Att flytta ut kyrkan på stan är konceptet. Att vara där folk är. Att vara där behoven finns. Vi står och gör våra pannkakor, bjudet på kaffe och pratar med ungdomarna. Och när de hör att vi kommer från en kyrka, känns det som att många vill prata med oss om Gud och tro, och det verkar som om 15-18 åringarna som aldrig har varit i en kyrka inte har en barlast med massa förutfattade meningar om oss kristna. De nattliga samtalen kring grillen, det är min nya kyrka. Det är där min kristna tro blir verklighet. Långt bort från katedraler, och alla dessa oändliga sammanträden som vi kristna slösar bort vår tid på.

Jag har nu varit ute ett antal fredagskvällar- och nätter. En sak förundrar mig. Trots 8 månaders debatt om ungdomsvåld så är det väldigt få föräldrar som är ute och nattvandrar. Och från kyrkorna är det några enstaka personer. Vi har en person som verkligen bryr sig. Det är Helen Jaktlund, som leder arbetet med farsor och morsor på stan. När vi har varit i Tantolunden på fredagsnätterna, vem dyker inte upp där om inte Helen Jaktlund. Är hon den enda kristna personen i Stockholm som långsiktigt och konsekvent har engagerat sig för ungdomarna ute på stan, för ungdomarna i riskzonen?

Abortfrågan berör mig på djupet. Jag och min fru är totala abortmotståndare. Vi menar att det är en självklar kristen hållning. Sedan inser vi att det är komplicerat på samhällsnivån och som samhället ser ut kan denna kristna grundhållning inte transformeras om till samhällets lagstiftning hur som helst. Det är få människor som har samma inställning i denna fråga som vi har. En icke-abort livsstil kräver ju också en återhållsam livsstil när det gäller sex, som få moderna människor accepterar. Vi har vid flera tillfällen varit engagerade i att stötta vänner i abortsituationer och där de har valt att föda sitt barn. Jag har också valt att jobba med abortfrågan när jag skrev min doktorsavhandling under första halvan av åttiotalet. Jag har läst varenda rad som har skrivits i Sverige under 100 år om abortfrågan. Därför är jag mycket skeptisk till både samhällets och kyrkornas liberalisering i denna fråga.

Jag lyssnade sent igår kväll på en lokalradiodebatt mellan Pelle Hörnmark och Mats Selander. Det som dock gjorde mig förvånad var att Hörnmark inte svarade på frågan om det fanns personer i församlingsledningen, och som har varit engagerade som församlingens missionärer, som arbetar med att utföra aborter. Frågan kan ju bara besvaras på två sätt. Ja eller nej. Om svaret är nej är ju situationen ganska enkel för Hörnmark, Selander överdriver och har fel när det gäller fakta. Hörnmark vinner lätt debatten. Svaret borde ju vara ett självklart nej, jag förstår dock varför inte Pelle säger det. Men om svaret är ja på frågan, är det en viktig principfråga. Och då behövs en förklaring hur varför man tänker och resonerar och hur den typen av arbete kan vara förenligt med församlingens policy. Efter att ha hört denna radiointervju, måste jag i ärlighetens namn säga att jag ställer samma frågor som Selander. Och att svara ja eller nej borde inte vara så svårt.

Oj då, det tog skruv ordentligt. 54 kommentarer hittills på mitt inlägg om abort. Igår var det rekord för antalet besök på min blogg som uppgick till närmare 700 på en dag (totala antalet besök, ej unika besökare) Tack för alla engagerade inlägg, har försökt att läsa igenom dem idag. Ett särskilt tack till Gun-Britt för att du delger något av din intressanta forskning och ingående kunskaper. Ett särskilt tack till Eva som delar med sig av sina egna aborterfarenheter. Jag vill också stryka under det Elof säger, att en kristen abortkritik måste kopplas till en helhetssyn när det gäller icke-våld och att vi socialt enagerar oss för att hjälpa kvinnor i abortsituationer. Tycker igen att Bengt Malmgren skriver ett bra inlägg på Bengts blogg där han kommenterar debatten. Ett tack också till Mats Selander och Johan Lundell, verkliga experter på frågan, för insiktsfulla inlägg på denna blogg. Och ett tack till alla er andra som har bidragit till debatten.

Jag anser också att en konsekvent kristen icke-våldsetik och att värna om alla människors liv, och att vi som kristna aldrig kan sortera in människor i kategorier som önskade eller icke-önskade, även ofödda barn, medför att aktiva kristna i ledaruppgifter i våra församlingar inte på något sätt i sitt yrkesliv kan delta i abortverksamhet. Det borde vara självklart.

Jag har skrivit flera artiklar i abortfrågan senaste året, bland annat i Svenska Dagbladet i april i fjol. Den hittas i fliken till höger på förstasidan i min blogg. Artikeln orsakade väldigt många kommentarer och blogginlägg. Där hänvisar jag bland annat till att det i USA finns en sekulär feministisk organisation som är emot fri abort, därför att man menar att abort är uttryck för mannens förtryck av kvinnan. Alltför ofta är det män som pressar kvinnor att göra abort, därför att man inte vill ta ansvar för sitt barn, medan kvinnan allra helst skulle vilja föda barnet. Det är en synpunkt som inte får föras fram i Sverige. Jag hade också flera artiklar införda i Dagen i fjol i detta ämne, i polemik med kristdemokraternas partiledning.

Och sedan märker jag att det bland vanligt folk finns ett stark abortkritisk opinion som är nedtystad idag av det politiskt korrekta etablissemanget. Ett antal abortkritiska artiklar har publicerats senaste åren i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet bl.a. där krönikörer och kulturskribenter argumenterar för en mer restriktiv abortsyn.

Det klagas på att kristna ledare är för tysta. Vill dock ge en eloge till att Sten Gunnar Hedin och biskop Arborelius har varit klara och tydliga i denna fråga, inte minst under de senaste åren. Och naturligtvis Ulf Ekman. En gång i tiden var också ärkebiskopen och övriga biskopar klara och tydliga i denna svåra etiska fråga. Men det var ett tag sedan.

Tidningen Dagen gick ju ut med rubrikerna förra helgen att det har blivit storbråk och bloggbråk mellan mig och pingstledaren Sten Gunnar Hedin. Sedan förde man oss samman förra tisdagen för samtal. Samtalet och intervjun publiceras i Dagen idag. Vad tycker läsaren av denna blogg? Är det ett storbråk/bloggbråk? Eller ett trevligt och harmoniskt samtal mellan två personer med små nyansskillnader i synsätt?

Tack för alla engagerade inlägg under måndagen angående abortfrågan. Återkommer med en samlande kommentar så fort jag hinner. Samma sak gäller Sveriges Kristna Råd, där ställs frågor som jag inte kan svara på, så jag måste kolla upp eller bolla över frågorna till Anders Blåberg som vet mer.

MRO har genomfört en abortdemonstration utanför Pingstkyrkan i Jönköping. Vad jag förstår är det en protest mot att det finns personer (person) i församlingsledningen som yrkesmässigt deltar i abortverksamhet. Jag vet inget om de lokala förhållandena så jag varken vill eller kan kommentera det.

Däremot tycker jag att det finns stora oklarheter i hela den protestantiska kyrkan kring hanteringen av abortfrågan. Katolska kyrkan har en tydlig och genomtänkt teologi och etik när det gäller skydd av det ofödda livet. Människans liv är okränkbart från befruktningsögonblicket. Men vad tycker egentigen de protestantiska kyrkorna, lutherska statskyrkor, baptistkyrkor, pingstkyrkor m.m.

Och jag tycker också att vi måste hålla isär två saker. Hur ska vi leva och tänka som kristna, vad är ett genuint och autentiskt kristet liv, och vilka synpunkter ska vi ha på samhällets lagstiftning. Vårt första ansvar som kristna är hur vi lever och vilken standard och praxis det finns i våra kyrkor och församlingar. Om vi inte lever som vi lär kan vi knappast med någon trovärdighet påverka någon lagstiftning.

Bibelns budskap är att vi inte ska döda. Jesus skärper  detta budord i bergspredikan. Det handlar inte bara om att inte döda, det handlar också om att inte visa hat, vrede, bitterhet mot varandra, dödandets första steg. Budordet om att inte döda har av radikala kristna grupper under historiens gång tolkats som ett radikalt motstånd mot all användning av våld. Och i den kristna kyrkans historia har det alltid innefattat skyddet av det ofödda barnet. Det mest värnlösa livet som finns. Och där människor idag i hela västvärlden sorteras in i två grupper, önskade eller oönskade. De önskade får leva, de oönskade hamnar i sjukhusavfallet.

Jag har svårt att förstå logiken hos djurrättsaktivisterna och de radikala miljöaktivisterna. Man värnar om djurens liv och rätt att leva, man värnar om naturens rättigheter och skydd. Men de ofödda barnen då? Jag stöder djurrättsaktivisterna och miljöaktivisterna, deras kamp för livet och naturen ligger i linje med kristna tankar. Men jag förstår inte alls varför man helt glömmer bort skyddet och värnandet om det ofödda människolivet.

Och det verkar som att vi lever i ett samhälle som inte orkar med en seriös diskussion om etiken kring abortfrågan och hur vi ska värna om det ofödda livet. Flosklerna börjar hagla direkt. Men om inte vi i protestantiska kyrkan i alla dess förgreningar kan föra en etisk diskussion och värna om en konsekvent kristen livsstil på detta område, och skapa förutsättningar för att i varje fall våra församlingar ska vara miljöer där aborter inte ska behöva vara en lösning – då är krisen total.

Förmodligen blir den vanliga ryggmärgsreaktionen i detta fall att man skäller på demonstranterna och deras metoder. Istället för att lyfta upp på agendan, den stora frågan, om hur alla barn ska kunna vara önskade, både ofödda och födda. MRO-ledaren Mats Selander är intelligent och mycket genomtänkt, jag känner honom sedan många år tillbaka. Jag känner ingen kristen som har så många akademiska poäng i filosofi som han har. Vad är det Mats vill säga? Kan vi inte i varje fall möda oss om att lyssna?

Min undran är: Fram till sextiotalet var hela den kristna kyrkan helt emot abort, med Svenska Kyrkans biskopar i spetsen? Senaste 25 åren har den kristna kyrkan blivit allt tystare i denna fråga, och säger idag nästan ingenting, med undantag för Livets Ord och Katolska kyrkan. Varför? Har Gud ändrat uppfattning? Eller är det av evangelisationsstrategiska skäl – att man vill tona ned kontroversiella frågor som hindrar förkunnandet av evangeliet? På vilket sätt har i så fall evangelisationen gynnats av denna tystnad?

Det är roligt med alla er som läser min blogg. Nämner också ibland om tillfällen då jag håller offentliga predikningar och föredrag och då vem som helst är välkommen att lyssna, ett bra tillfälle att höra bloggskribenten ”live”. Kommande helg firar Örebro missionsskola 100-årsjubileum, och jag kommer då att hålla ett föredrag om ”folkkyrka eller sekt?”. Föredraget kommer att hållas på lördagen 13 sep. dels klockan 12.00 och dels klockan 16.00. Det finns möjligheter att ställa frågor och komma med inlägg. Det är ett viktigt ämne jag kommer att ta upp som berörs både i debattartiklar och blogginlägg. Örebro missionsskola ligger som hörs på namnet i Örebro, och ligger vid universitetsområdet. Välkommen. Mer information om arrangemanget kan man hitta genom att gå in via www.evangeliskafrikyrkan.se. 

Söndagen därpå kommer jag att predika i Elimkyrkan i Stockholm, klockan 11.00 söndag 21 september. Elimkyrkan ligger i korsningen Storgatan/Styrmansgatan på Östermalm. Kom i god tid. Det är trångt och mycket folk i Elimkyrkan. Välkommen med att lyssna.

Idag har jag inte medverkat i någon gudstjänst utan var med i den församling jag tillhör, Söderhöjdskyrkan vid Mariatorget på Söder. Det kändes helt fantastiskt. Jag kände mig så berörd av Gud och hans närvaro att jag grät. Pehr Hellberg höll i predikan. Oskar Nyström med band ledde oss i lovsång och Stephen med band sjöng några sånger. Räknar vi in barnen var nog medelåldern i gudstjänsten 19,5 år eller något i den stilen. Tänk vad mycket folk missar som inte vet om, eller har intresse för, att vara med i levande dynamiska, kristna gudstjänster. För mig är det veckans höjdpunkt, söndagens gudstjänst. Jag lever mitt kristna liv sju dagar i veckan, men söndagen blir pricken över i:et.

”Nils” har ställt frågor på min blogg om vad jag och EFK tycker om Sveriges Kristna Råd. Eftersom tydligen ”Nils” är en pseudonym och jag är inte road av att diskutera med pseudonymer, så försöker jag ändå besvara frågan, då fler än han har fört upp den på min blogg.

EFK valde att gå in i SKR efter att ha varit observatör från SKR:s startpunkt i början av nittiotalet. Ett viktigt skäl till vår beslut var att det är bättre att vara fullvärdig medlem med full rösträtt än att bara år efter år ha observatörsstatus. Ett annat skäl var att vi tyckte att SKR lyssnade på våra synpunkter om att mera fungera som samordningskansli och nätverk, mer än att vara en talesman för alla medlemskyrkor, och därmed binda upp oss vid ställningstaganden som vi i vissa fall inte står bakom.

Det är viktigt att komma ihåg att SKR är ett samordningsorgan för kyrkorna i Sverige, vår tro, vår teologi, vår trosbekännelse m.m. fastställs inte i SKR-möten. EFK ser inte SKR som ett övergripande organ som bestämmer över våra huvuden. SKR är ett organ för att administrera de åtaganden och frågor där vi som kyrkor väljer att agera gemensamt. Man bör komma ihåg att SKR fungerar enligt konsensusprincipen, en kyrka eller ett samfund kan aldrig påtvingas något från SKR:s sida. Och man kan bara göra det som de olika kyrkorna är överens om att göra.

För EFK:s del är det viktigt att markera att kristet samarbete och ekumenik bedrivs på många olika sätt. Vi samarbetar med ett 100-tal olika organisationer runt om i världen, utanför Sverige. I Sverige samarbetar vi på ett antal olika sätt utanför SKR. Bland annat har EFK var en av de drivande för att nystarta Svenska Evangeliska Alliansen som gjordes för 6-7 år sedan. En annan viktig form för samarbete är Swedmedia, där vi samarbetar med fler olika samfund, när det gäller att driva kristna tidningar, bl.a. Dagen, och kristen litteraturproduktion bl.a.

Jag läste dokumentet Charta Ecumenica, i samband med att vi blev medlemmar i SKR för några år sedan. Jag tycker att detta dokument inte ska övertolkas. Vissa formuleringar är något mer tillspetsade än vad jag personligen skulle känna mig bekväm med. Men att vi skulle förbinda oss vid att begränsa evangelisationen i Europa, detta har vi aldrig gått med på, och vi tolkar inte detta dokument på ett sådant dogmatiskt sätt. Vi samarbetar gärna med olika kyrkor och samfund, men vi är inte beredda att ålägga oss restriktioner när det gäller evangelisationen och missionen. I så fall skulle vi ju inte kunna evangelisera och grunda församlingar i Sverige, eftersom Svenska Kyrkan finns närvarande överallt i hela Sverige. Jag känner inte till någon kyrka eller samfund som drar ut sådana konsekvenser av detta dokument.

Att se SKR som ett stort problem, jag tycker att det är att missa de stora problemen. Ett av de stora problemen är att vi som kyrkor i Sverige är alltför sekulariserade, det har varit för mycket anpassning till tidsandan. Ett paradexempel på detta tycker jag är den förändrade inställningen bland kyrkorna när det gäller inställningen i abortfrågan. Där hade vi som kristna en tydlig och gemensam linje fram till sextiotalet. Ett annat problem är den utbredda otron, istället för att vara uppfyllda av tro och helige ande – man kan ibland undra över vad vi är uppfyllda av som Kristi kyrka i Sverige. Detta var allmänna generaliseringar, det finns många levande kristna och församlingar. Men dessa gränsdragningar mellan tro och otro, att vara sekulariserad kristen eller vara en kristen som lever som radikal efterföljare till Jesus, de gränsdragningarna går idag tvärsigenom de olika samfunden och kyrkorna.

Det är nu en bit efter midnatt och hustrun har fått en godnattkyss. Vad gör man då, bloggar förstås.Vill du veta hur man kysser varann när man har varit gift i 32 år, det säger jag inte – inte nu i varje fall, men det är inte självklart att intensiteten och kvantiteten avtar med åren.  Jag är förundrad över vilken snurr det har blivit på denna blogg. Bara senaste dan har det kommit in mer än 25 kommentarer, och det är 400-500 läsare inne varje dag. Jag trodde inte att det var så mycket. Sedan gick jag in och kollade på bloggstatistiken och bloggtoppen och upptäckte att det var väldigt mycket. Seriösa bloggar som sysslar med politik, religion, filosofi, samhällsfrågor – brukar inte ha så många läsare. Noterade att Helle Klein har 1000 besökare i veckan på sin block. Lotta Gröning på Aftonbladet når bara upp i 700-800 – och vi talar då om några av Sveriges främsta politiska kommentatorer. Cheferna för politiska ungdomsförbunden har några hundra besökare per vecka på sina bloggar. Noterade att ärkeateisten Christer Sturmark når upp i 50 läsare på sin blogg, senaste veckan, det tycks ju främst vara kyrkor som kallar honom. Det är nog tufft att vara ateist.

Har just kommit hem från Tantolunden där det var ett antal hundra ungdomar, bland annat flera gymnasier som hade nollningar, så det var massa krökande som vanligt. Men vi var bortåt 25 kristna som var ute ikväll och i natt, pratade med ungdomarna om Jesus, och bjöd dem på pannkakor och kaffe. Polisen är jätteglada att vi är ute, socialen är jätteglada att vi är ute, föräldranattvandrarna är jätteglada att vi är ute, och framförallt ungdomarna gillar oss skarpt. Och det är nästan självklart att en medelålders och lagom tjock samfundsordförande hänger ute på dessa fredagsnätter och försöker göra något för 17-18-åringarna. Det känns nästan lite ovanligt, att gå omkring och vara Kristi kyrka och berätta om Jesus, och bara betjäna och bry oss om ungdomarna, och alla gillar oss. Nästa steg blir att börja tonårsalfagrupper för ungdomar som aldrig har varit i en kyrka, och börja en kristen fritidsgård och ungdomscafé.

Ägnade för övrigt halva fredagen åt att vara hos Sveriges Kristna Råd, jag är frikyrkornas representant i SKR:s klimatarbetsgrupp. Jag hör till dom som tycker att vi som ser oss som evangelikala och karismatiska kristna också behöver engagera oss i globala samhällsfrågor.

Förkylningen håller på att avta, men jag tänker inte ge några detaljer om snorkorvar, slemfärg, och snorfrekvens per minut – det är frågor som andra bloggkollegor, också svårt förkylda, hanterar galant – jag vill nu inte hänga ut någon eller nämna några namn. Men jag är inte i form för att klara Stockholm halvmaraton under lördag eftermiddag. Men jag har fixat det galant. En ställföreträdare springer i mitt ställe, i mitt namn, med mitt nummer. Jag sitter hemma och häckar i en fåtölj och dricker Coca Cola och äter chips, och min 20-årige son springer i mitt ställe, och han kommer att springa förmodligen 40 minuter snabbare än vad jag kan göra. Så detta blir mitt stora idrottsgenombrott. Klappat och klart, visst är det helfiffigt, utan någon ansträngning genomföra ett maratonlopp på mycket bra tid.

Och det är väl just det som allt detta med Jesus handlar om, någon annar gör det i vårt ställe. Vi har blivit korsfästa med Kristus, vi har blivit begravna med Kristus och vi har blivit uppstånda med Kristus. Det liv vi nu har, har redan gått igenom döden, Kristus har dött i vårt ställe. Och nu har vi fått del av hans eget liv, det eviga livet.

Nu har Emanuel Karlsten lyft den kristna journalistiken till en ny svindlande höjd när han skriver om slem och snor på sin Dagen-blogg. Jag har svårt att teologiskt klassificera denne man. Att skriva om slem och snor kan ju knappast betecknas som framgångsteologi, befrielseteologi, inte vare sig Lutherskt eller katolskt, det påminner inte om klassiskt frälsningsarméstuk med blod och eld, kampen mot synden och djävulen, det är varken liberalteologiskt eller jag vet vad. Det kanske är lite postmodernt knorr över Karlstenska teologin med fokus på hur jag själv känner och mår, det äkta och jordnära, och att kanske visa att Gud finns med och bryr sig om de små detaljerna. Han för det stuket mot sin fulländning. Han kanske vill visa att vi kristna sitter i ungefär samma båt som alla andra. Jag ser fram emot nästa steg i Emanuel Karlstens resa. Kanske han börjar skriva om svett, fotsvamp, olika urinfärger, kanske om finnar och diverse intressanta utslag. Och läser man i Bibeln kan man hitta mängder av referenser till de små vardagliga, mänskliga och ytterst jordnära företeelserna. Det finns ju en som har räknat håren på vårt huvud – är det detta som den Karlstenska journalistiken vill genomborra ur alla aspekter?

Ja, detta var ett litet enkelt försök till en teologisk analys av Emanuel Karlstens journalistik. Jag kanske har totalt missuppfattat det hela eller totalbommar. Men roligt var det.