Nu sitter jag på Bromma flygplats och ska strax flyga till Bryssel. Ska vara med på en stor internationell konferens som handlar om hur vägtrafiken ska kunna bli miljövänlig i framtiden, och hur vi ska kunna certifiera miljövänliga drivmedel. Gårdagen ägnade jag mig åt Evangeliska Frikyrkans Stockholmsteam, som består av John van Dinther, Kjell Axel Johansson och jag själv, vi smider visionära planer för framtida församlingsexpansion i Stor-Stockholm. Tisdagskvällen var det Söderhöjdskyrkans församlingsledning, och halva dagen ägnades åt en konferens hos Ingenjörsvetenskapsakademin, om hur vi kan få bort alla koldioxiutsläpp i Sverige inom 30 år. Sådant är mitt liv, pendlar mellan globala världsproblem, evangelisationen, och utvecklingen av församlingar i Sverige.

Tycker också att Inger Alestig har skrivit ett redigt och bra inlägg på sin blogg med anledning av vår debatt. Vi är inte helt överens, jag har nog en mer problematiserande inställning till inställningen till äktenskapen i Sverige, men självklart håller jag med Inger, de flesta människor, både kristna och icke-kristna vill leva i trogna och livslånga äktenskap. Men nu har jag diskuterat NOD så mycket så jag känner en viss mättnad, och säger jag något mer blir det bara upprepningar. Däremot kan sakfrågorna diskuteras vidare, men inte blanda in NOD-numret i diskussionen. Boken F-ordet har jag faktiskt fått av en författarna till boken som jag känner, men jag har inte hunnit läsa igenom den än.

Det som irriterade mig mest var nog att Dagens hemsida gjorde rubrik av en mening i Ingers blogg, en mening som kunde tolkas som att jag är en ganska frikyrkoinstängd person. Jag tycker nog att det förhåller sig på fullständigt motsatt sätt. Jag känner inte till någon frikyrkopastor som så omfattande följer vad som händer i världen utanför kyrkan, vilket naturligtvis beror på att jag deltid som konsult jobbar som globalt inriktad omvärldsanalytiker, med fokus på energi- miljö- och klimatpolitik. Så just den meningen var nog lite sårande för min yrkesstolthet, men vi har ju alla våra ömma tår, och jag har flera ömma tår.

Men min omfatttande omvärldsorientering har också delvis blivit på bekostnad av den teologiska kompetensen, mycket tacksam för alla bloggläsare som försöker lära upp mig, tack för länkar och lästips, ska försöka följa upp tipsen.

Eftersom Dagens kulturredaktör Inger Alestigs blogginlägg nu har legat framme på Dagens hemsida i tre dagar så ser jag mig nödsakad att skriva en kommentar. Hon förstår inte alls varför jag tog upp en diskussion om tidningen NOD:s innehåll. Jag utgår ifrån att hon har läst min blogg så de försök jag har gjort där att förklara mig har tydligen inte varit tillräckliga. Jag får väl göra ett nytt försök.

Inger undrade över varför jag hakade upp mig på att man tog upp frågan om kollektivt boende, utvidgad kärnfamilj, celibat m.m. Det var ju inte detta jag reagerade på. Jag har levt i kristet kollektiv mer än 10 år av mitt liv. Och under många år arbetat med att bygga upp en kristen församlingsgemenskap som inte minst syftade till att utvidga kärnfamiljen. Det ser jag som självklarheter, idéerna är inte heller särskilt radikala, en stor del av sjuttiotalet ägnades åt att både diskutera och tillämpa detta i kristna kretsar. Jag trodde att jag hade sagt detta tillräckligt tydligt i mina tidigare blogginlägg.

Bakgrunden är att jag har jobbat som pastor i Stockholm under en 20-årsperiod, närmare bestämt under åren 1982-2002. Innan dess var jag dessutom verksam som ungdomsledare och ledare för kristna kollektiv. Nu är jag pionjärpastor i Stockholm, men har inget operativt pastoralt ansvar.

Jag har många års erfarenhet av att undervisa och vägleda unga människor och de som nyligen har kommit till tro på Kristus. Inte minst ett stort antal personer som helt saknat kristen bakgrund. Och jag vet utifrån erfarenheten att en kristen syn på äktenskap, familj och sexualitet är ganska annorlunda än det som råder i vårt samhälle idag. Därför har jag under många år sysslat med att förklara och vägleda unga kristna och de som har kommit till tro på Kristus hur de kan och bör leva i lärjungaskap och efterföljelse till Jesus. Och ett antal gånger blivit överraskad över hur snabbt människor som blivit kristna, och som helt saknar kristen bakgrund, hur de har kunnat ställa om sig till ett kristet synsätt inte minst i samlevnadsfrågor.

Bland annat har jag sysslat en hel del med att vägleda sambopar där båda eller den ena har blivit kristen, om hur man kommer in i ett kristet äktenskap. Och det handlar naturligtvis om mycket mer än att bara ordna en vigsel. Det handlar om att ge vägledning om äktenskapet som ett förbund inför Gud. Och trohetslöftenas betydelse för den troende. Och att bygga sitt förhållande med Gud som grund. Och förklara varför sexualiteten är tänkt att fungera inom ramarna för ett äktenskapsförbund inför Gud. Det hör till första grunderna i kristen tro. Under dessa år har jag också mött alla varianter av sexuell läggning som existerar och har även där mångårig erfarenhet av att arbeta med själavård och förbön och ge vägledning till dem som vill leva som lärjungar till Jesus. Samt naturligtvis ge vägledning till gifta kristna par om hur man bygger en stabil och trogen relation som håller på lång sikt.

Jag och NOD-redaktionen är uppenbarligen helt överens om de grundläggande värderingarna kring synen på äktenskap och samlevnad. Det vi tydligen inte är överens är om hur vi ska vägleda människor in i ett kristet liv och i ett överlåtet lärjungaskap, där samlevnadsområdet är en mycket viktig aspekt av våra liv. Jag tycker att en del av de frågor som NOD-numret tar upp kan mycket väl passa in i en grundläggande andlig vägledning. Att inte leva som isolerad kärnfamilj ser jag som en självklar konsekvens av Kristi efterföljelse. Men i en tid när grunderna vacklar, behövde även grunderna ännu mer tydliggöras än vad som var fallet i NOD-numret.

Utifrån min bakgrund och erfarenhet är all form av otydlighet förödande. Man behöver grundligt förklara hur vi ska leva som kristna, både utifrån Bibeln, men också utifrån erfarenheten, att det faktiskt fungerar bäst att leva som Gud vill.

I den tid vi lever i när äktenskapet är utsatt för attack från alla håll, och där tydligen många kristna inte förstår varför man ska gifta sig utan tycker att man istället kan leva sambo, eller tycker att man har all rätt att skilja sig när äktenskapet går dåligt, i det sammanhanget tycker jag NOD:s otydlighet är olycklig. Att tala om att det finns olika samlevnadsformer, Jesus relativiserar den biologiska familjen, äktenskapet är inte förordnat av Gud etc. som görs på ett antal ställen i NOD-numret, det kanske kan fungera i ett stabilt kristet kontext där man har en klart definierad bild av vad en kristen syn är när det gäller samlevnad, äktenskap och sexualitet. Men utifrån min Stockholmsbakgrund fungerar inte detta. Där kommunicerar dessa budskap något annat, en Stockholmare som nyligen har blivit kristen och inte vet ett dugg än om kristen äktenskapssyn, skulle med all sannolikhet tolka NOD som att det är okey att leva sambo, leva i ett homosexuellt förhållande, eller snabbt och enkelt skilja sig. Det är i varje fall inte så viktigt att gifta sig eller att fortsätta vara gift. Missionsskoleeleverna tolkar naturligtvis inte NOD på det sättet, men jag tror inte att jag skulle vilja sätta tidningen i händerna på en nyfrälst Stockholmare som behöver lära sig de första grunderna om en kristen syn på samlevnad, äktenskap och sexualitet.

Och eftersom NOD:s redaktörer vet att detta är de brännande frågorna på församlingsnivån och för pastorer som ska ge vägledning, är fortfarande min fråga detta om otydligheten och varför man undviker de riktigt heta frågorna. Men det är bara att konstatera att vi har olika uppfattningar om detta, hoppas dock på att vi ska kunna mötas för att reda ut detta lite närmare.

Det är detta pastorala, lärjungaskapsinriktade och missionerande perspektiv som jag tänker på. Hur hjälper vi människor in i ett överlåtet kristet liv och att leva som lärjungar till Jesus. Och i vår tid kan vi inte hamra in det som dogmer och slå Bibeln i huvudet på folk, det handlar om samtal och andlig vägledning, att förklara, att förstå, och steg för steg gå på vägen – i Jesu efterföljelse.

Jag tycker att det även utifrån en grundläggande kristen syn finns många frågor som behöver diskuteras, och där vi behöver teologernas hjälp, och där mycket kan behöva problematiseras. Hur vi hanterar Jesusorden om skilsmässa tycker jag är en sådan utmaning, både exegetiskt men också pastoralt. Hur vi pastoralt tacklar homosexualiteten är en mycket viktigare fråga än att gå ut och säga att homosexualitet är synd. Hur vi förklarar skillnaden mellan sambo och ett kristet äktenskap är också en fråga som behöver bearbetas på djupet. 

Och att lyfta fram celibatet, där tycker jag NOD har lyft fram något värdefullt och intressant, och som inte har tagits upp alls i mainstream-evangelikala och pentekostala kristna sammanhang.

Ursäkta om det blev lite NOD-debatt, men så länge det sprids nidbilder av vad jag står för och har sagt så är jag tvungen att fortsätta och skriva i ämnet.

Det är en helt annan sak om man inte är överens om hur vi ska leva som kristna, vad är en kristen standard för äktenskap, familj, samlevnad och sexualitet. Är man inte överens om detta, då blir ovanstående diskussion och resonemang obegripligt. Och det blir en helt annan typ av diskussion.

Jag hör till dem som kikar in på www.dagen.se i stort sett dagligen. Har dock blivit ganska störd över denna helg att det första som möter mig på Dagens hemsida är ett citat från Dagens kulturchef Inger Alestigs blogg. Hon skriver som en kommentar över NOD-debatten: Jag hoppas innerligt att Stefan Swärd aldrig läser något annat än kristen press och litteratur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna hända då.

Nu ska jag vara riktigt snäll med Inger Alestig, jag säger ingenting. Skulle jag säga någonting så skulle jag veva på ordentligt, och då är risken stor att det blir ett varv till med NOD-debatt. Däremot är kulturredaktör Alestig välkommen att besöka mitt arbetsrum vid något tillfälle så ska jag visa vilka tidningar och tidskrifter jag läser.

Och ska Alestigs utspel leda till att jag behöver skicka in en artikel till Dagen också, och kommentera senaste numret av NOD?

Den här söndagen har jag varit helt ledig och jag och hustrun gjorde ett oplanerat smygbesök i en EFK-församling, nämligen Elimkyrkan, som är den församling som ligger närmast vår bostad. En jättebra och framåtriktad församling som räknar med Guds aktiva närvaro. En av pastorerna, Martin Vänelid, höll en utmärkt predikan. Proppfullt, ja överfullt med folk, men så brukar det ju vara i EFK-församlingarna i Stockholm. Vi behöver inte åka till andra världsdelar för att lära oss hur en församling kan växa, och bygga ett omsorgsfullt och utåtriktat församlingsliv, vi har en hel del sådana församlingar i Sverige, som kan vara föredömen för andra församlingar.

Kommande vecka kommer jag att vara två dagar på en energikonferens i Bryssel. På lördag har vi styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan hela dagen, och nästa söndag kommer jag att predika i EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Icthus. Den hyr in sig hos Adventskyrkan på Olof Palmes Gata.

Ber till Gud för kommande vecka, och lägger allt i Guds händer. På familjeplanet händer en spännande sak, den yngste sonen ska börja plugga i Schweiz, och åker dit på lördag. Det känns lite speciellt.

Fredagkväll på stan med Konnekt. I frontlinjen, möte med massor av ungdomar. Vi stekte pannkakor, gav bort bullar, bjöd på kaffe och choklad, främst åt tonåringar som var ute en sen och kylig kväll. Inget dramatiskt hände ikväll, varken det ena eller det andra, men så viktigt att vi kristna och kyrkan kliver ut på stan, finns där folk är, är synliga. Och bara välsignar folk. Fantastiskt gäng som engagerar sig i Konnekt fredag efter fredag och vid andra tillfällen.

En av alla som dök upp vid Slussen där vi stod, var en baptistpastor. Han tyckte att Evangeliska Frikyrkan borde bjudas in till tresamfundskonstellationen som växer fram.

Som samfundsordförande grubblar man ständigt över samfundens roll. Det kristna livet är för mig framförallt en lokal kristen gemenskap. Det är där vi får den direkta kontakten med människor. Och det är på den lokala nivån som det mesta händer och det är där som människor känner tillhörighet. Och jag märker att den unga generationen av kristna är mer eller mindre totalt ointresserade av samfund och samfundsetiketter. Jag tror att mer eller mindre varenda människa som är med i en EFK-församling i Stockholm, är med på grund av att man tycker att det är en bra församling, inte på grund av att det står en EFK-skylt utanför kyrkan. Samtidigt skulle vi inte klara en massa kristna verksamheter som fyller ett påtagligt behov, om inte lokala församlingar organiserade sig i mer övergripande strukturer. För att driva utbildning, teologisk utbildning, organisera mission, ordna konferenser, stötta församlingar och församlingsplanteringar m.m.

Samtidigt har de samfund som finns startats upp av apostlar och profeter. De har startats som andliga rörelser som har fyllt människors behov när det gäller deras andliga längtan. Människor som har haft gåvor och utrustning att sätta igång mer övergripande initiativ, starta bibelskolor, organisera konferenser, initiera nya inititiativ i mission, grunda församlingar. Hos Evangeliska Frikyrkans moderrörelser var bland annat John Ongman en sådan gestalt. I Pingströrelsen var det Lewi Pethrus. I modern tid är det framförallt Ulf Ekman i svensk kristenhet som har visat på de kvalitéerna. Vineyard är helt byggt efter ett sådant koncept.

För etablerade samfund handlar det om att förnya den apostoliska och profetiska dimensionen. Att återigen vara rörelser som fyller behoven hos människors andliga längtan. Annars blir vi bara byråkratiska maskinerier som blir ointressanta för de flesta.

Och sedan måste vi fundera över strukturen hos överbyggnaden. Är vi äkta kongregationalister där allt är förankrat i den lokala församlingen, överbyggnaden, d.v.s. samfundet är endast ett komplement. Eller är vi tydligt kyrka även på den övergripande nivån, en episkopal struktur. I fornkyrkan växte ju biskopsämbetet fram som ett sätt att hålla ihop kyrkan. Det är  frågor jag brottas med.

Flera av våra samfund med rötter i de klassiska svenska väckelserörelserna, vi är något mellanting, vi är modifierade kongregationalister, lokala församlingarna är motorn, men överbyggnaden är strikt förankrat i svensk föreningsstruktur enligt sent 1800-talet. Och här tror jag att vi behöver reflektera, antingen vidareutveckla kongregationalismen och mer låta församlingar driva även övergripande verksamheter, eller också mer utveckla de episkopala strukturerna, bli mer av kyrka på den övergripande nivån. Och där vi erkänner gåvor och tjänster på ett mer tydligt sätt som är verksamma på en övergripande nivån. Dagens strikta föreningsstruktur – är det en halvmesyr? Hur ska vi vidare organisera EFK Ung t.ex.?

Ett koncept jag tror på är resursförsamlingar. Då förenar man kongregationalismen med insikt om behovet att det behövs övergripande initiativ. Församlingar som blir resurscentra, och som kan ta mer övergripande inititativ när det gäller konferenser, utbildning, församlingsgrundande, integrationsarbete och social verksamhet.

OBS! Dessa är lösa funderingar, jag tänker lite högt. Och jag är väl medveten om att det är ganska få kristna i Sverige som bryr sig om dessa frågor.

Men för att summera, det viktiga är att vara en andlig rörelse, en rörelse som fyller människors och församlingars andliga behov. Om det fungerar är det inte så noga med vad saker och ting kallas, eller om man har den ena eller andra strukturen.

För mig handlar det kristna livet först och främst om gemenskap med Gud. För mig är kristendom i första hand varken, en livsåskådning, religion, teologiska idéer, eller kristna verksamheter och aktiviteter – det handlar ytterst och främst om att lära känna Herren själv, och leva i nära gemenskap med honom. Allt annat är bara ett utflöde av den gemenskapen. ”Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus” läser vi i 1 Joh. 1:3. Och ordet gemenskap här, koinonia, betyder en djup gemenskap där man delar varandras liv. Vi läser i början av Gamla Testamentet, Hanok, ”han vandrade med Gud”. I Psalm 27:4 läser vi att ”ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter, Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel”.

Att vandra med Gud. Att leva i gemenskap med Gud. Att få bo i Herrens hus. Att se Herrens ljuvlighet. Allt det här pekar på ett kristet liv där vi möter höjdpunkterna i tron.

Och det dagliga andaktslivet tror jag är nyckeln. Att avsätta avskild tid varje dag för att umgås med Gud. Att hitta bra rutiner för detta. En stilla stund på morgonen, en stilla stund på kvällen, eller en livgivande pausen mitt på dagen. Det är möjligt i Sverige år 2009, att göra som Hanok, vandra med Gud.

Att älska Herren, av allt sitt hjärta, all sin själ, all sin kraft, allt sitt förstånd, – det är den sanna kristendomen.

�

Var i riksdagen i eftermiddags på ett seminarium om en civil samlevnadslagstiftning som alternativ till könsneutral äktenskapslagstiftning. Det var de olika krafter som stöder detta som hade kommit samman, en något ohelig allians med Humanisterna och Christer Sturmark, biskop Anders från Katolska kyrkan, pingstpastor Sten-Gunnar Hedin (han är nu på deltid EFK-pastor vilket är en andlig resa åt helt rätt håll och uttryck för fördjupad andlighet och andlig mognad som gör mig djupt imponerad), Barbro Hedvall från Dagens Nyheter och Madeleine Leijonhufvud, juridikprofessor. Samtalet leddes av Siewert Öholm, och förutom kristdemokraternas Stefan Attefall medverkade avvikande röster från de tre andra allianspartierna, centerpartisten Staffan Danielsson, moderaten Lars-Arne Staxäng och folkpartisten Cecilia Wikström.

Ett initierat samtal som handlade om att låta staten sköta sitt, d.v.s. det juridiska, och att låta kyrkor och andra att sköta sitt, att viga människor inför Gud i ett äktenskap, eller om det är något annat man vill göra. Tanken är att plocka bort begreppet äktenskap från lagstiftningen och kyrkorna kan sedan återerövra begreppet.

Kristdemokraterna har idag också lagt fram en partimotion med ett eget förslag. Ska läsa den ikväll.

Frågan kommer att bli het. Noterade bland annat att TV-4 nyheterna var med på seminariet.

Nästa lördag 31 januari möts Evangeliska Frikyrkans styrelse och då kommer vi att ta upp denna fråga. Dagens seminarium blir ett viktigt underlag för oss i vårt beslutsfattande.

�

Idag har jag en krönika införd i Världen Idag som handlar om kristen enhet. Jag pekar på betydelsen av att skilja på sådant som är väsentligt och mindre väsentligt och utkristallisera en gemensam kristen nämnare. Jag pekar på tre områden där jag ser en gemensam kristen nämnare, och som förenar olika kyrkotraditioner. Ett område handlar om kristen etik, lärjungaskapet och hur vi lever i efterföljelsen av Jesus. Detta förenar fromma kristna med olika bakgrunder. Jag lyfter särskilt fram tre områden; att vara god, barmhärtig och förlåtande, äktenskap och sexualitet och det tredje området handlar om ekonomi. Att vara givmild och generös, fri från girighet och materialism m.m.

Ett annat område av gemensam kristen nämnare handlar om synen på evangelisationen och missionen. Jesus som världens unika frälsare, korset och uppståndelsens betydelse för vår frälsning, och behovet av evangeliets förkunnelse för alla människor, Jesu uppmaning till oss vara att gå ut till hela världen.

Ett tredje område av gemensam kristen nämnare som jag pekade på handlar om den karismatiska sidan av det kristna livet. Fokus på Andens gåvor och kraft, och andens aktiva verk i kyrkan och i den troende idag.

Dessa tre områden tycker jag förenar troende från olika bakgrunder och traditioner, och det handlar inte så mycket om doktriner, utan mer om hur vi lever som kristna.

Sedan pekade jag på brottningskampen i NT, framförallt hos Paulus, att utmejsla vår gemensamma kristna tro.

Även om man tycker att man är en hyfsat from person och ens ateistiska och religionskritiska grannar och konsultkunder tycker att man är en juste och seriös kristen, så strular man ändå till det ibland.

Skulle åka hem med tåg i söndags från Nyköping efter predikobesök. Saknade biljett men det kan man köpa på tåget. Satt och halvsov på tåget när konduktören gick förbi, hon märkte mig inte, och eftersom jag var halvsovande gjorde jag inget större väsen av mig. Jag satt där utan biljett.

Fem minuter senare kommer det fyra storvuxna och barska män intravande i kupén, biljettkontrollanterna. Jag säger fromt att jag saknar biljett och frågar om jag får köpa en biljett. Deras svar var att konduktören gick förbi för fem minuter sedan, varför köpte du ingen biljett då. Jag mumlade om att konduktören märkte mig inte, och jag satt och halvsov. De upplyste mig om att det är min skyldighet att säga till konduktören att jag måste köpa en biljett, och det gäller första gången konduktören går förbi. Du får böta 800 kronor och betala pengarna omedelbart. Och jag satt i en fullpackad kupé, och dessa biljettkontrollanter är ju inte direkt lågmälda. Så inför en fullpackad tågkupé fick jag snällt betala mina böter, något röd i ansiktet.

I en sådan situation hade det varit roligare att ha lite olika roller och hattar på sig. Det hade varit så skönt att bara vara privatpersonen Stefan Swärd, och inte EFK-ordföranden Stefan Swärd. För att anknyta till debatten i förra blogginlägget om Joel Halldorfs text.

Men det är lika bra att bekänna sina synder på en gång, och varför inte använda bloggen som biktstol. Jag lovar att jag ska vara mer noggrann i fortsättningen och se till att jag har tågbiljetten i ordning.

Joel Halldorf, en ung teolog och med ett välkänt efternamn i kristna kretsar, har roat sig med en analys av en aspekt av NOD-debatten. Han analyserar mitt svar på Håkan Arenius synpunkter som fördes fram i en gästkommentar.

Halldorf skriver att: ”Därför kan Swärd byta roll mellan EFK-ledare, konsult och bloggare och liksom tyckas mena att vi ska hålla i sär dessa tre Stefan Swärd. Som han skriver i sitt svar till Arenius försöker han själv markera ”vilken hatt han har på sig” (hatt-metafor istället för roll-metafor, men innebörden är densamma) genom att underteckna insändare med olika titlar. För Swärd är, liksom de flesta av oss, en modern, liberal individualist!”

Halldorf menar tydligen att jag tycker att man kan skilja på sitt verkliga jag och de olika roller man har i olika yrkesfunktioner, inklusive funktioner som pastor och andra former av kristna ledaruppdrag. Hans slutsats är:�
”Denna syn på arbetet som en roll är problematisk för var och en som vill kalla sig kristen. Men det faktum att kyrkoledare och pastorer tagit till sig detta synsätt (och här är Swärd bara ett exempel på en väldigt, väldigt utbredd trend) visar hur i grunden liberala, moderna och sekulariserade vi som kyrka är idag.”

Eftersom jag ändå är igång och gnäller på teologer så är det väl lika bra att jag fortsätter. Jag fattar inte hur Halldorf kan tolka mitt blogginlägg på detta sätt. Jag säger precis motsatsen. Mitt blogginlägg börjar på följande sätt: ”När det gäller olika roller så eftersträvar jag för min egen del att försöka se mitt liv som en helhet. Jag tjänar Kristus med allt vad jag är och kan och förmår, oavsett om jag sitter i ett styrelsemöte för EFK, håller en predikan i en församling, skriver en rapport åt Volvo, pussar min fru eller övningskör med ett av mina barn. Så jag har svårt för att ha olika hattar som jag har på mig vid olika tillfällen.” Det är min inställning. Jag är samma person hela tiden.

Jag uttrycker skepsis mot att se sig själv som en person som har olika roller, man måste se sitt liv som en helhet. Det jag dock skriver är att i den praktiska situationen när man skriver artiklar i sekulär press undertecknar man dem lite olika beroende på hur innehållet i texten är relaterat till vad Evangeliska Frikyrkan som helhet står för. Och det beror på det enkla faktum att folk kan lätt tolka det jag säger som att det är hela Evangeliska Frikyrkans uppfattning, i frågor där EFK kanske inte har någon uppfattning, eller kanske väldigt olika uppfattningar. Att jag säger att min blogg är min privata blogg, är inte uttryck för att jag delar in mitt liv i olika roller, det är bara uttryck för att den inte administreras av Evangeliska Frikyrkans kontor i Örebro. Detta borde framgå med all tydlighet när man läser mitt inlägg.

Med tanke på Halldorfs ytterst kraftfulla slutsats att mitt inlägg var ett exempel på hur sekulariserade, liberala och moderna vi är som kyrka – hade det varit värdefullt om han först lite mer noggrant läst igenom det jag skrivit.